Wolverine i Japan

Wolverine

– Var stiger Wolverine av flygbussen?
– Järva krog!

Skämtet som jag fick på sms strax efter förhandsvisningen är ungefär lika platt som filmen. ”X-Men origins: Wolverine” är en oinspirerad historia jämfört med ”X2”, den enda oumbärliga delen i serien. Om ni ändå väljer att se den ska ni sitta kvar till slutet. Ni ska inte ens resa er och gå när eftertexterna börjar rulla, utan vänta tills ni läst vem som skötte catering och vilka låtar som spelats (varför kommer den informationen, som ofta är det ENDA man vill ha reda på, alltid sist?). Vänta tills ljusen i salongen har tänts, vänta tills biovaktmästaren försöker sjasa bort dig. Sedan får du se någon av de två epiloger som regissören Gavin Hood har lagt till som en bonus.

Annons:

Vilken scen du får se beror på kopian av filmen. Det ena slutet handlar om Deadpool, den snabbkäftade, cancersjuke och DNA-modifierade superhjälten som inte får visa vad han går för i ”Wolverine” men eventuellt ska få en egen film. Det andra slutet, som jag sett, visar Wolverine i Japan. Han beställer en drink i en bar och säger att han inte krökar för att glömma utan för att komma ihåg. Den scenen är ett tecken på att man överväger en uppföljare baserad på Chris Claremonts och Frank Millers klassiska åttiotalsalbum om Wolverine som samuraj.

På det här viset presenterar filmbolaget Fox två möjliga uppföljare. Sedan kan de studera fansens reaktioner för att avgöra vilken av dem som bör spelas in. Själv skulle jag helst se den japanska varianten. Men bara om man lovar att göra ett blodigt samurajdrama à la ”Shogun assassin” – inte en nollställd CGI-soppa som ”X-Men origins: Wolverine”.

(Bilden: Chris Claremonts och Frank Millers ”Wolverine”.)

Ät det här!

Förlåt Jenny, men jag var tvungen att sno din vinjett. I veckan testade jag take away från japanen med stans märkligaste namn (vilket vi avhandlat tidigare här i bloggen), Samba Sushi. Den som bara kan stå ut med den stundvis väldigt långa väntetiden (alternativt ringa och beställa i förväg) kan exempelvis se fram emot en strålande maki-rulle med färskost och lax eller en shirashi som verkligen är värd namnet. Dessutom smakfulla, billiga testmenyer om tre eller fem små rätter.


Maki med färskost och lax

Shirashi

Dessutom vackert dekorerat med färgglada blommor och väldigt prisvärt. Rekommenderas!

Hannas kåseri: From förhoppning

Häromdagen kom det fram en ung man till mig. Han talade lugnt och sakligt och föreföll vara en behaglig människa. Han ville ha tips, sa han.

– Jag skriver som ingen annan, sa han. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kan säga att det är väldigt karaktäristiskt.

– Okej. Vad är det du vill göra?

– Jag vill resa. Jag vill skriva. Jag vill hålla mig flytande med mitt skrivande. Jag vill skriva reseberättelser, livsberättelser, som inte liknar något annat. Det är inte säkert att alla kommer att förstå det. De kommer kanske tänka ”shit, den här killen är crazy”. Men de kommer att gilla det. 

– Okej.

– Jag vill bara hålla mig flytande, du vet. Göra min grej. Jag vill resa som ingen annan har rest förut, och skriva om det som ingen annan har skrivit. Folk kommer liksom se hur jag har valt att leva. Helt annorlunda. Jag skriver som ingen annan.

– Ja. Du kanske känner till någon tidning som du tycker är bra, och där du tror att dina texter skulle passa in. Och så får du väl ta kontakt med dem helt enkelt.

– Jag läser inte tidningar.

– Nehej. Ja, jag vet inte. Då kanske det blir svårt att se vilka som skulle vilja köpa dina artiklar.

– Alltså jag önskar att jag kunde förklara för dig hur jag skriver. Men jag kan inte. Jag kan bara säga att det är väldigt karaktäristiskt. Annorlunda.
– Okej. Du får väl åka i väg och börja skriva och sälja in texterna när de är klara.

– Ja. Jag tänkte att du kanske hade några tips till mig.

– Jag är ledsen, det här är allt jag har.

Gud vad jag önskar att han skriver karaktäristiskt.

Kåseri från Namn och nytt

Hannas krönika: ”Jag vill bara bli äldre”

Åh underbara värld! Jag kom precis hem efter en kväll på Karlstads krogar. Jag är spiknykter. Inte en endaste öl har jag druckit, bara kaffe och cola och ett glas alkoholfritt vin som bartendern inte ens hade mage att ta betalt för.

Det är mycket spännande att gå ut i Karlstad nykter. Man känner alla dofter så starkt. Man blir som en blodhund. Jag gick omkring på stans krogar alldeles lugn och glad för det var som om jag kunde lukta mig till farorna. Jag kände mig längre än alla andra. Vi gick på konsert och jag var huvudet högre än resten, jag såg allt.

Vi gick från det ena stället till det andra. Jag träffade mitt gamla killgäng. Alla var sig lika.

När jag var 17 år hade jag en pojkvän som tillhörde det där gänget. Vi såg nästan likadana ut, jag och han, vi hade lika gärna kunnat vara syskon.

Vi söp mycket. Han var ett år äldre än jag och skulle ta studenten till sommaren. Den våren var han alltid på studentfester. Jag brukade ligga hemma i mitt rum och vänta på att han skulle komma hem. När han äntligen kom så hade han alltid en så speciell andedräkt. Den var söt på något sätt, det var alkoholen som hade börjat förbrännas, det var cigaretter som hade rökts under kvällen. Sött och beskt.

Vi bråkade ofta, men när han luktade så där blev bråken alltid mycket värre. Våldsammare och utan någon egentlig anledning. Vi kunde börja bråka om vad som helst. Jag tyckte att han blev så otrevlig. Vi slogs och grät och skrek, den söta andedräkten låg tung i mitt flickrum, jag var så dålig på att bråka. Jag vet inte hur man gör, jag vet inte var gränsen går. Jag bet honom i handen så att det gick hål. Han tryckte ner mitt ansikte med sin stora hand, jag kunde inte röra mig men jag kunde bitas. Känslan när huden ger vika för tanden.

Han kallade mig hora, jag slog honom i ansiktet. Jag trodde att alla bråkade så där på den tiden. Fast de kanske inte berättade det för någon.

En gång när vi hade varit ute tillsammans så började vi bråka. Han knuffade in mig i en vägg. Han tryckte upp mig mot väggen och höll fast mig. En bil som åkte förbi saktade in, mannen bakom ratten tittade oroligt på mig, frågade om det var okej. ”Det är ingen fara!” ropade jag automatiskt men det var det ju. Det kände jag lång väg.

På det yngsta stället jag var på i kväll kände jag den där söta andedräkten överallt. Alla luktade så. Korta ballongklänningar, ballerinaskor, hemmagjorda kronor i aluminiumfolie och denna andedräkt.

Mitt gamla killgäng nojade över att fylla 30, men jag kan inte vänta. Jag längtar efter att bli äldre. Jag skiter i barn och pengar, jag skiter i celluliter och kyrkbröllop, jag vill bara bli äldre och smartare och längre och nyktrare och ensammare.

Ät det här!



Glass i kaféstugan
vid Tegelbacken som jag inte vet vad det heter, men som alltså ligger i den här koppartält-på-Haga-målade kiosken, vid vattnet mellan Stadshuset mot Gamla stan. Det är ganska dyrt, en liten bägare kostar 25, mellan 35 och stor 45 kronor, och alla smaker är inte perfekta, men kokos är det – kokos över huvud taget, en briljant glassmak, finns också, i en ännu bättre version, på GLASS på Dalagatan 28, precis vid Vasaparken – och jag älskar läget, mitt i trafikplaneringshades.

Här
finns förresten fler glasstips i stan. Och här finns lite mer om kiosken i fråga, från i fjol.

Vinn en villig brud! Whoa! Whoa!

Yayo Magazine

Jag väljer att tro att det är ett skämt, faktiskt. Eller, i skenet av Anna Odells utsvävningar kanske ett konstprojekt eller ett socialt sådant.

Men hiphop-sajten Yayo lottar alltså ut en tjej som pris. En livs levande blondin. Man vinner en kryssning med Birka Cruises och ”den supersexiga bloggerskan Friday” som man får göra lite vad man vill med. Allt som krävs är att maila in vad man skulle vilja göra tillsammans med Friday där i hytten, på den gungande båten, en lördagsnatt. 

Bästa ”förslaget” vinner, det handplockas av Friday själv. På bloggen skriver hon ”missa inte tillfället att gå på en ”dejt” med mig på kryssningen nästa lördag ;)

Man kan vinna ett par skor också, förresten, från en sponsor.

Nyheter24 har snappat upp ”nyheten” där också Birka Cruises får komma till tals. De säger sig vara ”förbannade” över detta som de kallar oacceptabelt. Vinnaren i tävlingen presenteras nästa vecka. Kommer priset kvarstå, undrar man?

(Bild: yayomagazine.com)

Joey Crack!

fatjoe

På stan-bloggens spaningar på temat ”hiphopspelningar på förbluffande platser” fortsätter (ni minns väl del ett?). Den här gången gäller det tjockisen Fat Joe, som otippat nog bestämt sig för att besöka Eskilstuna.

- Tanken är att skapa en känsla utav exklusivitet, Hollywood och världsmetropol, säger arrangörerna Serge Raymond Vasseur och Levet Pandir till sajten Eskilstuna.nu.

- Det är otroligt spännande att få göra en så här stor grej i vår hemstad Eskilstuna. Med det här vill vi verkligen bevisa att andra städer än Stockholm och Göteborg kan husera världsartister, säger de till Vlt.se.

Jag har några ganska fantastiska tolvor med Joe. Den bästa, ”The Shit Is Real”, gavs ut 1994. Då kallade Fat Joe sig ”Fat Joe Da Gangsta”, hade största hooden i stan och tyckte att att polisen skulle suga på hans pillesnopp. Originalet gjordes av Beatnuts, men på tolvan kompletterades låten av en DJ Premier-remix som ger mig gåshud varje gång jag hör den. Det kan knappast bli mer New York än så: Preemo i prima högform, Fat Joe i trivsamt Diggin In The Crates-sällskap. Fat Joe låter ung och hungrig (haha) som aldrig förr. Sedan dess har hans karriär varit lika instabil som hans blodsockervärden. Med undantag av några snuskigt tvärfeta album (och definitivt den här låten) har han liksom ägnat lite väl mycket tid åt reggaeton och trista, andefattiga radiopopsinglar.

Man skulle kanska åka till Eskilstuna ändå? Webbmästare David tror att Joe kanske bor här, på Eskilsgarden. Det låter onekligen ganska mycket rap. Jag satsar på sviten bredvid Joe. Vi ses där då!

Åsiktsmaskinen vecka 18


Grönan regerar
Förr i tiden blev stockholmare alltid tillplattade av göteborgare som sa att Liseberg hade häftigare åkattraktioner. Sedan försvann Lilla Londons stolthet Loopen. Och numera har Liseberg bara det dassiga Flumride och hundratals motbjudande plyschkaniner. Vad har Gröna Lund? Tja, Insane, Extreme, Fritt Fall, Jetline och Katapulten. Det råder ingen tvekan om att Gröna Lund krossar Liseberg. Synd bara att nya Insane är över på 75 sekunder. Vi vill ha mer skrik för pengarna.


Skraprock
Många gallerior pratar om att de vill satsa på kultur. I bästa fall brukar det innebära toksvenniga modevisningar. Om en gatumusiker ens kommer i närheten av ett köpcentrum blir han eller hon bortkörd av vakter. Skrapan på Götgatan verkar i alla fall ha intresse för musik. Mellan den 8 och 10 maj arrangeras en talangjakt för rockband. I annonser efterlyser man ”Jazzmusiker, punkare, shoegazers, krautrockare, rockabillys och synthare”. Om Skrapan väljer krautrock som officiellt soundtrack kommer Åsiktsmaskinen att shoppa där i fortsättningen.


Bränd hud
Ett par futtiga solstrålar var allt som krävdes för att stockholmarna skulle kasta av sig kläderna. Varför vill så många bli solbrända? Varför anses ett rödsvett ansikte signalera framgång? Förr i tiden ville folk förstås visa att de hade råd att flyga till varmare länder men nu, femtio år efter den första charterboomen, finns det inget fashionabelt med en solbränna. Det är en lika otidsenlig och ohälsosam accessoar som rökning. Låt oss återgå till sjuttonhundratalets bleka hudideal. Det skulle främja skönhet i stället för hudcancer.

Åsiktsmaskinen är På stans en­väldiga smakdomare. Vad tycker du att vi ska processa nästa vecka? Mejla redaktionen@pastan.nu.

Bo i Nyköping, klorbad på köpet?

En sak som gör att det känns mer värt att bo i Stockholm är närregionens idoga arbete för att profilera sig som ett alternativ. Den avundsjuka blicken mot det roligaste bordet i lunchmatsalen (ens eget) processad av en småstadsreklambyrå med uppdrag att sälja in långpendling som det bästa sättet att använda sin utmätta tid. Gävle satsade länge på att pränta in att det inte tar mer än 80 minuter – ena riktningen – att ta sig från Centralen och till …ja, vad som nu händer i Gästrikland. Varför man skulle lägga tiden på ett tåg i stället för att cykla hem, laga middag och kolla på ”Arrested development” förklarade de som jag minns det inte. Kak-regionen, stora på tunnelbanans affischtavlor ett tag, någon som kommer ihåg dem? Någon som någonsin lyckades lära sig hur det skulle utläsas? Något med Arboga? Och så Enköping, Sveriges närmaste stad.

De senaste åren har Nyköping hetstapetserat perrongerna. Vi diskuterade den ”koreanska skräckfilmskänslan” i deras approach helt kort här, och Jesus, det är i sanning en kampanj som bjuder in till förundran. Det tydliga huvudbudskapet från Nyköpings kommun är att det är nära till naturen. Förmedlat till exempel genom att, se nedan, man balanserar två barn på en ko. Jo, men visst, vem unnar inte sin unge att rida på ett djur känt för sin stingslighet någon meter över graniten, i älvsärkar men utan hjälm? Nästan alla exempel inkluderar vidare vatten och accentuerade moln. En bild innehåller en Stig Lindberg-kopp som man känner igen om man gjort sina vändor på Nationalmuseum/NK/Rörstrandsgatantolkningen av loppisbod och en annan en man som håller om en gravidmage, om jag inte missminner mig. Nästan alla är klädda i svepande vitt.

Det som också utmärker Nyköping är att i princip varenda person på bild är blond. De heter typ Signe, Saga, Wilmer och Oliver. Förutom att man får en extra timme och tio minuter till och från jobbet om dagarna, ingår klorbad om man flyttar tio mil söderut?

Utflyktstips!

Taxinge

Ungefär 40 minuter från stan ligger härliga Taxinge slott. Vi åkte dit igår för att gå loss på deras omtalade kak- och tårtbuffé, som var precis så frodig som jag hade hoppats. Tyvärr för frosserinerven (men kanske till glädje för resten av kroppen) är det dock inte en buffé i sann mening. Eller som de själva skriver: ”Till skillnad mot andra buféer så betalar du endast för det kaffebröd du lägger på tallriken. Vi har kakor från 12:-/st till tårtbitar för 39:-/st.” Och jag som trodde att det var ”ät hur mycket du vill”-erbjudandet som skiljde tårtbuffén från en vanlig konditoridisk. Hursomhelst, jag ska nog inte klaga. Jag klarade inte ens av hela polkagrisbiskvin efter att ha satt i mig en bit nougattårta.

PS! Bonustips! Alldeles i närheten ligger Grafikens hus, där Karin Mamma Andersson just nu ställer ut.