Bo i Nyköping, klorbad på köpet?

En sak som gör att det känns mer värt att bo i Stockholm är närregionens idoga arbete för att profilera sig som ett alternativ. Den avundsjuka blicken mot det roligaste bordet i lunchmatsalen (ens eget) processad av en småstadsreklambyrå med uppdrag att sälja in långpendling som det bästa sättet att använda sin utmätta tid. Gävle satsade länge på att pränta in att det inte tar mer än 80 minuter – ena riktningen – att ta sig från Centralen och till …ja, vad som nu händer i Gästrikland. Varför man skulle lägga tiden på ett tåg i stället för att cykla hem, laga middag och kolla på ”Arrested development” förklarade de som jag minns det inte. Kak-regionen, stora på tunnelbanans affischtavlor ett tag, någon som kommer ihåg dem? Någon som någonsin lyckades lära sig hur det skulle utläsas? Något med Arboga? Och så Enköping, Sveriges närmaste stad.

De senaste åren har Nyköping hetstapetserat perrongerna. Vi diskuterade den ”koreanska skräckfilmskänslan” i deras approach helt kort här, och Jesus, det är i sanning en kampanj som bjuder in till förundran. Det tydliga huvudbudskapet från Nyköpings kommun är att det är nära till naturen. Förmedlat till exempel genom att, se nedan, man balanserar två barn på en ko. Jo, men visst, vem unnar inte sin unge att rida på ett djur känt för sin stingslighet någon meter över graniten, i älvsärkar men utan hjälm? Nästan alla exempel inkluderar vidare vatten och accentuerade moln. En bild innehåller en Stig Lindberg-kopp som man känner igen om man gjort sina vändor på Nationalmuseum/NK/Rörstrandsgatantolkningen av loppisbod och en annan en man som håller om en gravidmage, om jag inte missminner mig. Nästan alla är klädda i svepande vitt.

Det som också utmärker Nyköping är att i princip varenda person på bild är blond. De heter typ Signe, Saga, Wilmer och Oliver. Förutom att man får en extra timme och tio minuter till och från jobbet om dagarna, ingår klorbad om man flyttar tio mil söderut?