På stan noterar …

… att vår tids skenande shoppingkultur hamnar under lupp på Botkyrka konsthall och i Tumba centrum. I morgon öppnar konstutställningen ”Cash flow” där nio konstnärer vrider och vänder på frågor som ”konsumtionsliv, identitet, varumärken, framväxten av nya köpcentrum och vårt begär efter ständigt nya varor och upplevelser”. Pågår till och med den 25 februari.

… att det alltid är inne med ångest. I kväll är sista chansen att se skräckutställningen ”Svart galla” på Technoklubben Kruthuset. Mellan 18 och midnatt går det att spana in ockult konst i Midsommarkransen.

Annons:

… att Gus Van Sants polaroidbilder ställs ut på Fotografiska museet. Utställningen ”One Step Big Shot” visas i samband med att den amerikanska regissören tar emot Stockholm Visionary Award på Stockholms Filmfestival. Drew Barrymore och John Travolta är några av de som fångats av van Sants kamera. Utställningen pågår mellan den 9 november och 5 december.

Åsiktsmaskinen vecka 43

Bar

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_minus.jpg
Högkvarteret helt vilse i källaren
Dagens klubbarrangörer slår onekligen knut på sig själva för att nå genom bruset. Hippa Högkvarteret på Söder är inget undantag. I ett nytt pressmeddelande använder de familjetyrannen Josef Fritzl i sin marknadsföring för en klubb nästa helg. Läs det här högt för dina barn: ”Fritzl lockar, bönar och ber. Kom ner i källaren vet jag. Här händer det grejer. (…) Stämningen i rummet är ångande het samtidigt som den tyngs ner av kusinlig ångest. (…) Välkomna till en förbjuden afton i Fritzls anda. Där allt omöjligt blir möjligt för en natt.” Eh, kom igen, va? Det finns gränser. Åsiktsmaskinen fasar inför Högkvarterets nästa desperata ”snilleblixtar”; tältkväll med Thomas Quick, lasershow med John Ausonius, fredagsmys med Charles Manson…?
Skärp er, för fan!

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_exl.jpg
Stickad teppanyaki-häll

I Husby konsthall avslutades just en uppmärksammad utställning bestående av en hemmastickad trea med kök. Med veckans Hej konsument i åtanke kan det vara läge för några uppmuntrande och inspirerande ord till arkitekten och konstnären bakom verket. Till nästa gång skulle Åsiktsmaskinen gärna se en stickad vindsvåning, minst 165 kvadrat, med teppanyaki-häll och elektriskt styrd toalettdörr i äkta, färgglatt lovikkagarn. Okej?

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_plus.jpg
Kung av sand no more
I går kväll sändes sista avsnittet av Calle Schulmans trash-tv-fiasko “Kungarna av Tylösand”. Åsiktsmaskinen vill tacka Kanal 5 för att återigen ha gjort världen till en lite, lite, lite sämre och fulare plats att leva på. Åsiktsmaskinen duschar och duschar men kommer aldrig mer att bli riktigt ren igen.

Strages krönika: Neonblixten Okej

Om man gick mellanstadiet i Linköping i början av åttiotalet var det alltid, som Lars Winnerbäck senare uttryckte det, tandläkarväder. Ett blekt dis hängde över skolgården, cykelstället och busshållplatsen. Men varannan tisdag slog en neonblixt plötsligt ner genom den amalgamgrå himlen och träffade brevlådan – i alla fall om man var Okej-prenumerant.

Att öppna ett nytt nummer var som att dra undan ridån till en vågad show av nitar, tuggummi, diskobollar, kvinnobröst och dånande rockmusik. Tidningen Okej var lika delar MTV, Reeperbahn och Fraggelberget. Jörgen Holmstedts kärleksfulla samlingsvolym ”Okej – 80-talets största poptidning” lyckas inte återskapa den känslan. Det är omöjligt. Sverige är inte längre ett kargt kommunistland vid Nordpolen, i alla fall inte lika mycket som förr, och dagens ungdomar är inte svältfödda på popkultur.

Ändå blir jag smått chockad när jag bläddrar i Okej-boken. Att en tidning vars läsekrets bestod av tolvåringar kunde vara så sleazy är svårt att förstå i vår på många sätt mer puritanska tid. Baddräktsbilderna på en sextonårig Anna Book, eller Lolitalooken som odlades av den lika unga popdivan Mandy Smith, skulle ha väckt stor indignation i dag. På den tiden var det mer kontroversiellt att WASP-sångaren Blackie Lawless tuggade blodig lövbiff och körde sågklingor genom suspensoaren. Våld ansågs mer skadligt än sex.

Skillnaden är stor mellan Okej och den brittiska motsvarigheten Smash Hits som gav ut en liknande samlingsvolym härom året. De två tidningarna skrev om ungefär samma artister (förutom att Smash Hits bojkottade hårdrock): rosenkindade popidoler vars discolåtar fansen mimade till med hoprep. Men medan Smash Hits var gullig, smart och busigt ironisk var Okej en slafsig tabloidprodukt vars layout utformades efter mottot ”ingen jävla luft någonstans” och ”vräk på med alla tänkbara färger”.

Att den ändå känns sympatisk idag beror på att den vände sig till både pojkar och flickor. Det var en unisextidning, med betoning på sex, som lyckades få nästan lika många manliga som kvinnliga idoler att kasta kläderna framför kameran. Okej-boken innehåller skamlöst lättklädda bilder på åttiotalshunkar som David Lee Roth, Fredrik von Gerber, Dag Finn, Dan Reed och Gene Anthony Ray. Ironiskt nog var de viktigaste artisterna för tidningen de djupt kristna Carola och Herreys. Numret med den blivande mormonprästen Louis Herrey på omslaget – i nätbrynja – blev det bästa säljande någonsin med 156 000 exemplar.

Ordet ”nostalgi” har använts i de flesta recensioner av Okej-boken. Själv känner jag under bläddrandet mest skammens rodnad på mina kinder. De 344 sidorna påminner mig om hur mycket jag friserat mitt tidiga åttiotal. På den tiden tyckte jag exempelvis att ärketöntarna Kajagoogoo var lika bra som Depeche Mode. Och jag lyssnade inte ett dugg på epokavgörande åttiotalsband som New Order och The Smiths. De syntes ju inte i Okej. De sprakade inte lika mycket som Thompson Twins, Culture Club eller Trance Dance – idoler som lyste upp även den tristaste tisdag.

Hannas krönika: Åsa bangar inte för något

Jag har nästan bara haft kvinnliga förebilder. Det är väl kanske så om man själv är kvinna, att man då i större utsträckning väljer andra kvinnor att hålla i handen under vissa perioder av sitt liv. Man ligger med männen och håller kvinnorna i handen. Det har varit väldigt nödvändigt med kvinnliga förebilder, men lite deprimerande samtidigt. Man vill inte vara så enkel liksom. Man vill vara vidsynt.

En av dem som jag alltid har sett upp till är även en av mina bästa vänner. Hon heter Åsa och liknar ingen annan jag någonsin träffat.

En gång skulle Åsa gå och handla på sin lokala mataffär i Göteborg. Hon hade med sig sin hund Pirre och när hon gick in i affären så band hon fast honom utanför. När hon kom ut igen så stod tre femtonåriga killar och blängde på hunden. Så här sa de till Åsa: om du inte går in och handlar cigg till oss nu så tänker vi sparka ihjäl din hund.

Åsa är inte någon man tvingar att göra någonting. Så länge jag har känt henne har jag aldrig sett henne tappa ansiktet och jag har aldrig sett henne tveka om sitt eget omdöme. Min värld hade sett helt annorlunda ut om Åsa hade vikt sig under det hotet och gått tillbaka in i affären för att köpa cigg åt tre främmande unga killar som hotar att misshandla hennes hund. Men Åsa gjorde inte det. I stället bröt hon ihop där utanför affären och började gråta. Hon grät som ett litet barn och kramade sin hund och snyftade och bad killarna låta bli att sparka ihjäl honom.

Åsa är nästan två meter lång och hon bangar inte för något. Hon har inga förutfattade meningar om hur hon ska hantera olika situationer som hon ställs inför i livet, ändå verkar hon alltid vara förberedd. När tre femtonåriga killar hotar att sparka ihjäl ens hund så fungerar vanliga hederliga kvinnotårar oväntat bra. Killarna började vrida på sig och tyckte att det var jättejobbigt att en tjej bröt ihop framför dem, ”lägg av nu, bruden, vi skämtade ju bara”, försökte de, men sen blev det så enerverande med grinandet att det liksom började krypa i dem och de var tvungna att gå därifrån och Åsa kunde knyta loss sin hund och gå hem.

Jag tänker ofta på den där händelsen, för jag har alltid varit så imponerad av Åsa för att hon är så tuff och folk som hon möter får alltid sån respekt för henne. Men hon följer inget särskilt mönster. Hon går på känsla. Hon bangar inte för något, inte ens för att bryta ihop.

Jag har inte träffat många killar som kan mäta sig med Åsa. De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med? Jag kommer alltid att ångra att jag inte låg med Åsa.

Svavelsynt i sockerbaren

Tusentals syntpojkar med snaggat hår har härmat det tyska åttiotalsbandet DAF. Schwefelgelb hör till de bästa. Duons namn betyder ”svavelgul” och giget jag såg med dem i Kreutzberg för ett par år sedan var inget annat än svavelosande. Med hjälp av två manliga gogodansare à la Hidden Cameras skapade Schwefelgelb en sympatisk mix av machoelectro och gayerotik. Med lite tur är de lika överväldigande på Sugar Bar i kväll. Alla på en gång nu: ”Stein auf Stein!”

 

Schwefelgelb på Sugar Bar, Kammakargatan 9, kl 21-01, T-bana Rådmansgatan.

Gammelnytänk

Se där, hur man kan utnyttja nätets möjligheter och samtidigt hålla det ÄKTA!

I en tid då hiphopen återuppfinner sig själv varje kvartal är det anmärkningsvärt – och en smula skönt – att det fortfarande finns de som brinner för de. Fyra. Elementen. Svenska hiphopduon Professor P & DJ Akilles har burit fanan för rap, scratch och beats framför sig i ganska många år nu. Något man blir rik på? Knappast.

Alltså. I stället för att drömma sig bort om guldkedjor och snabbmatskändisskap satsar P & A på den trogna klick som faktiskt bryr sig. Smart drag. Kommande ep:n ”Maintain”, som gästas av Timbuktu och danska DJ-fenomenet Static, släpps alltså i en pytteliten upplaga bestående av 100 signerade och numrerade vinylskivor.

Nummer ett har redan lagts ut till försäljning på en oväntad kanal.

– Eftersom vi bara släpper 100 vinylskivor och alla är numrerade fick vi lite ångest över vad vi skulle göra med skiva nummer 1 i serien. Efter långa funderingar kom vi på att vi ville ge våra mest hängivna fans en chans att komma över den. Lösningen blev att auktionera ut den på Tradera! Men vi vill ju inte vara giriga, utan pengarna vi tjänar på skiva nummer 1 kommer oavkortat att gå till att bjuda gästerna på vår releasefest på öl, säger DJ Akilles till På stan.

Oäkta kids utan skivspelare behöver förstås ändå inte oroa sig. Singeln ”Do What’s On Your Mind” (med Timbuktu) är redan släppt på Youtube, och plattan kommer snart ut på Spotify. Se där, som sagt.

(Bild: Pressbild/Erik By Erik)

Tävling! Tävling! Tävling!

Filmaffisch

På torsdag kväll anordnar pr-byrån YouMeAgency en förhandsvisning av filmen ”Scott Pilgrim vs. the world” på Park (Sturegatan 18, t Östermalmstorg).

På stan låter fem lyckliga läsare ta med varsin kompis och mota höstmörket i grind med hjälp av popcorn och röda sammetsdraperier. ”Scott Pilgrim vs. the world” handlar om den rara medelmåttan Scott, som har hittat sin drömtjej men motarbetas av hennes sju onda ex – som är på väg för att döda honom.

Det enda du behöver göra? Mejla en mening eller två om varför just du behöver se en film om ”en romantisk slackers resa mot ett extraliv fyllt av kärlek”. Vi behöver ditt svar senast i morgon, onsdag, kl 12.

Uppdatering: TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD.

Missa inte På stans intervju med huvudrollsinnehavaren Michael Cera på fredag. Tills dess, läs mer om filmen här.

Tack och hej Mr. Cool Ruler

Gregory Isaacs största hit.

Okej, det här börjar bli en jobbig vana. ”A case of the mondays” har fått en ny innebörd, nu när På stan-bloggen levererar ledsamma RIP-inlägg för tredje måndagen i rad.

I dag rapporterade BBC att reggaestjärnan Gregory Isaacs avlidit i sitt hem i London, efter en tids kamp mot levercancer. Isaacs blev 59 år gammal och efterlämnar fru, barn och en herrans massa sorgsna reggaefans.

Det är extra sorgligt eftersom Gregory Isaacs precis hade lyckats kämpa sig tillbaka. 2008 släpptes albumet ”Brand New Me”, ett kritikerrosat comebackalbum från en man som slagits mot drogerna sedan tidigt 80-tal.

Gregory Isaacs slog igenom med buller och bång 1982, med plattan ”Night Nurse” (även om vissa kännare anser att ”Cool Ruler”, 1978, är bättre). Gregory Isaacs var snart en av reggaevärldens mest hyllade sångare, endast utmanad av Bob Marley och Dennis Brown, men rastlösheten, fängelsestraffen (Isaacs sägs ha arresterats ett 50-tal gånger) och crackmissbruket – med uttappade tänder som följd – ledde till att Isaacs aldrig blev den stora ikon han förtjänade att bli. Trots att hans lena stämma och romantiska roots var vassare än konkurrenternas.

”Drugs are a debasing weapon. It was the greatest college ever, but the most expensive school fee ever paid – the Cocaine High School. I learnt everything, and now I’ve put it on the side”, sade han i en intervju med Daily Telegraph 2007. Comebacken blev onekligen alldeles för kort. Ledsamt var ordet.

Stockholm i hans hjärta

Missade ni TV4-programmet ”Så mycket bättre”? Kort sammanfattning: en brokig samling artister flyttar till Gotland för att lära känna varandra, bråka lite och spela musik.

I premiäravsnittet, som fått mest kritik för sättet på vilket det skildrade Christer Sandelins pillertrillande, avslöjade även Lasse Berghagen att han brukade skolka, bära basker och ”vara rebell” back in the days.

Dessutom höll Petter fortet i en gotländsk ladugård. Där tolkade han Berghagens banger ”Stockholm i mitt hjärta”. Resultatet? En finstämd hyllning till stan. Vad skulle passa bättre på På stan-bloggen? Va?

(Funkar inte länken? Klicka här).

 

Alla sätt är bra utom de dåliga

 

I dag nådde gerillamarknadsföringen nya höjder här i DN-skrapan. Ett fysisk pressmeddelande väntade i receptionen i form av två tjejer och en kameraman. 

De framförde sitt koreograferade och inte helt glasklara budskap. 

Frågan om de verkligen tror att idogt strirrande på riksdagshuset kommer leda till en generösare kulturpolitik besvarades med ett optimistiskt ”vi hoppas det, vi måste göra någonting”.

Ja, se ungdomen… good luck!