På stan noterar …

… att vår tids skenande shoppingkultur hamnar under lupp på Botkyrka konsthall och i Tumba centrum. I morgon öppnar konstutställningen ”Cash flow” där nio konstnärer vrider och vänder på frågor som ”konsumtionsliv, identitet, varumärken, framväxten av nya köpcentrum och vårt begär efter ständigt nya varor och upplevelser”. Pågår till och med den 25 februari.

… att det alltid är inne med ångest. I kväll är sista chansen att se skräckutställningen ”Svart galla” på Technoklubben Kruthuset. Mellan 18 och midnatt går det att spana in ockult konst i Midsommarkransen.

Annons:

… att Gus Van Sants polaroidbilder ställs ut på Fotografiska museet. Utställningen ”One Step Big Shot” visas i samband med att den amerikanska regissören tar emot Stockholm Visionary Award på Stockholms Filmfestival. Drew Barrymore och John Travolta är några av de som fångats av van Sants kamera. Utställningen pågår mellan den 9 november och 5 december.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Åsiktsmaskinen vecka 43

Bar

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_minus.jpg
Högkvarteret helt vilse i källaren
Dagens klubbarrangörer slår onekligen knut på sig själva för att nå genom bruset. Hippa Högkvarteret på Söder är inget undantag. I ett nytt pressmeddelande använder de familjetyrannen Josef Fritzl i sin marknadsföring för en klubb nästa helg. Läs det här högt för dina barn: ”Fritzl lockar, bönar och ber. Kom ner i källaren vet jag. Här händer det grejer. (…) Stämningen i rummet är ångande het samtidigt som den tyngs ner av kusinlig ångest. (…) Välkomna till en förbjuden afton i Fritzls anda. Där allt omöjligt blir möjligt för en natt.” Eh, kom igen, va? Det finns gränser. Åsiktsmaskinen fasar inför Högkvarterets nästa desperata ”snilleblixtar”; tältkväll med Thomas Quick, lasershow med John Ausonius, fredagsmys med Charles Manson…?
Skärp er, för fan!

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_exl.jpg
Stickad teppanyaki-häll

I Husby konsthall avslutades just en uppmärksammad utställning bestående av en hemmastickad trea med kök. Med veckans Hej konsument i åtanke kan det vara läge för några uppmuntrande och inspirerande ord till arkitekten och konstnären bakom verket. Till nästa gång skulle Åsiktsmaskinen gärna se en stickad vindsvåning, minst 165 kvadrat, med teppanyaki-häll och elektriskt styrd toalettdörr i äkta, färgglatt lovikkagarn. Okej?

http://blogg.dn.se/wp-content/migratedmedia/pastan/blog/72/18/43/104/20090414/pink_plus.jpg
Kung av sand no more
I går kväll sändes sista avsnittet av Calle Schulmans trash-tv-fiasko “Kungarna av Tylösand”. Åsiktsmaskinen vill tacka Kanal 5 för att återigen ha gjort världen till en lite, lite, lite sämre och fulare plats att leva på. Åsiktsmaskinen duschar och duschar men kommer aldrig mer att bli riktigt ren igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Kungarna i Tylösand har i alla fall en sorts dokumentär ådra, deltagarna hade nog betett sig ungefär likadant om de inte hade haft kameror i nyllet. Det kan jag uppskatta - och bli road av. Småskratta åt hur bakfulla alla är hela tiden. Något som är helt avskyvärt är däremot Paradise Hotel, ett världsfrånvänt experiment där situationer konstrueras och där människans absolut sämsta sidor premieras. Vär-de-lös tv.

Gustav (Webbsida), 15:57, 29 oktober 2010. Anmäl

fritzl´s corner i källaren på debaser slussen är ju ett stående skämt. det hade varit roligare, eller är det som de säger, "to early?"

johan (Webbsida), 11:32, 29 oktober 2010. Anmäl

En temakväll i Charles Mansons ära låter väl jättebra. Love, Lies and Terror-plattan på repeat hela kvällen. Your home is where you're happy.

Dennis Wilson (Webbsida), 11:32, 29 oktober 2010. Anmäl

@Ken Wahl: Det handlar nog inte om hatet mot kungarna utan om hatet mot Calle Schulman. Iallafall i mitt fall :(

Jonas (Webbsida), 11:31, 29 oktober 2010. Anmäl

Förstår inte riktigt var hatet mot Kungarna, en dokusåpa om några 20-åringar med skeva småstadslivsbilder som krökar, kommer ifrån. Hur urgammal måste man vara för att bli provocerad av det?

Ken Wahl (Webbsida), 10:27, 29 oktober 2010. Anmäl

Strages krönika: Neonblixten Okej

Om man gick mellanstadiet i Linköping i början av åttiotalet var det alltid, som Lars Winnerbäck senare uttryckte det, tandläkarväder. Ett blekt dis hängde över skolgården, cykelstället och busshållplatsen. Men varannan tisdag slog en neonblixt plötsligt ner genom den amalgamgrå himlen och träffade brevlådan – i alla fall om man var Okej-prenumerant.

Att öppna ett nytt nummer var som att dra undan ridån till en vågad show av nitar, tuggummi, diskobollar, kvinnobröst och dånande rockmusik. Tidningen Okej var lika delar MTV, Reeperbahn och Fraggelberget. Jörgen Holmstedts kärleksfulla samlingsvolym ”Okej – 80-talets största poptidning” lyckas inte återskapa den känslan. Det är omöjligt. Sverige är inte längre ett kargt kommunistland vid Nordpolen, i alla fall inte lika mycket som förr, och dagens ungdomar är inte svältfödda på popkultur.

Ändå blir jag smått chockad när jag bläddrar i Okej-boken. Att en tidning vars läsekrets bestod av tolvåringar kunde vara så sleazy är svårt att förstå i vår på många sätt mer puritanska tid. Baddräktsbilderna på en sextonårig Anna Book, eller Lolitalooken som odlades av den lika unga popdivan Mandy Smith, skulle ha väckt stor indignation i dag. På den tiden var det mer kontroversiellt att WASP-sångaren Blackie Lawless tuggade blodig lövbiff och körde sågklingor genom suspensoaren. Våld ansågs mer skadligt än sex.

Skillnaden är stor mellan Okej och den brittiska motsvarigheten Smash Hits som gav ut en liknande samlingsvolym härom året. De två tidningarna skrev om ungefär samma artister (förutom att Smash Hits bojkottade hårdrock): rosenkindade popidoler vars discolåtar fansen mimade till med hoprep. Men medan Smash Hits var gullig, smart och busigt ironisk var Okej en slafsig tabloidprodukt vars layout utformades efter mottot ”ingen jävla luft någonstans” och ”vräk på med alla tänkbara färger”.

Att den ändå känns sympatisk idag beror på att den vände sig till både pojkar och flickor. Det var en unisextidning, med betoning på sex, som lyckades få nästan lika många manliga som kvinnliga idoler att kasta kläderna framför kameran. Okej-boken innehåller skamlöst lättklädda bilder på åttiotalshunkar som David Lee Roth, Fredrik von Gerber, Dag Finn, Dan Reed och Gene Anthony Ray. Ironiskt nog var de viktigaste artisterna för tidningen de djupt kristna Carola och Herreys. Numret med den blivande mormonprästen Louis Herrey på omslaget – i nätbrynja – blev det bästa säljande någonsin med 156 000 exemplar.

Ordet ”nostalgi” har använts i de flesta recensioner av Okej-boken. Själv känner jag under bläddrandet mest skammens rodnad på mina kinder. De 344 sidorna påminner mig om hur mycket jag friserat mitt tidiga åttiotal. På den tiden tyckte jag exempelvis att ärketöntarna Kajagoogoo var lika bra som Depeche Mode. Och jag lyssnade inte ett dugg på epokavgörande åttiotalsband som New Order och The Smiths. De syntes ju inte i Okej. De sprakade inte lika mycket som Thompson Twins, Culture Club eller Trance Dance – idoler som lyste upp även den tristaste tisdag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Klart man minns råttan Johnny! Jag lusläste varenda intervju "av" honom och fantiserade om att jag själv skulle vara intervjuobjektet en vacker dag. Lite oklart dock vad jag skulle bli känd för. Än i dag kan jag komma på mig med att tänka "jo oskulden den förlorade jag på fyllan med en kille som var..." Andra viktiga inslag var Klotterplanket (hette det så?) där det pågick en evig debatt synth vs hårdrock, och sexspalten (Fråga Inga?) som uteslutande behandlade ämnena ofrivillig graviditet, abort och könssjukdomar.

Anna (Webbsida), 19:15, 3 november 2010. Anmäl

men minns ingen råttan Johnny Okej? han fick alltid svar på hut artisterna hade förlorat oskulden. de svarade faktiskt på såna o än mer grafiska frågor

Doktor OK (Webbsida), 10:48, 31 oktober 2010. Anmäl

Okej Strage! Sluta aldrig skriva för DN okej?

Åsa (Webbsida), 09:47, 31 oktober 2010. Anmäl

OK förlängde puberteten för två generationer snorungar alldeles för onödigt länge.

Marvellous (Webbsida), 09:38, 31 oktober 2010. Anmäl

Det är ok. Helt okej.

m (Webbsida), 10:48, 30 oktober 2010. Anmäl

Jag satte helt obekymrat upp affischen med Paul Stanley på väggen i pojkrummet (det var ju Kiss!), alltså den där beryktade postern där han med förförisk blick och bar överkropp med hårig bringa poserar mot röd bakgrund. Affischen revs dock ner några dagar senare när jag upptäckte vad jag pinsamt nog dittills förbisett, nämligen det faktum att karln hade knäppt upp de tre översta knapparna i sina tajta svarta brallor... Det där med motiv på bak- och framsidor av affischerna föranledde mig för övrigt ett antal gånger att köpa två exemplar av samma nummer. När man ändå är inne på den här tiden, fjärran från Spotify och Youtube, då månadspengen nätt och jämnt räckte till en LP-skiva, blev ju tv-programmet Bagen (som alla säkert minns) en revolution – och med rörliga bilder till...! Trots det är det först på senare tid (just med hjälp av ovannämnda nutida kanaler) som jag har lyckats ta reda på hur merparten av artisterna i Okej verkligen lät när det begav sig.

Gregor (Webbsida), 22:53, 29 oktober 2010. Anmäl

Marv får medhåll av mig. Okej var på ett konstigt sätt allmänbildande för man läste allt. Bilderna var ofta töntiga, det tyckte man redan då (läs: Lena Ph vid symaskinen osv), men texten tog man likförbaskat in. Insändarsidorna på svart var extremt lättlästa jämfört med de nummer där färgkatastroferna kompletterades med tryckfel så allt såg ut som om det skulle göra sig bättre med 3D-brillor på (fram med TV-piratpåsen!). Och tidningens posters, glöm inte dem! Nästan varje affisch gick att sätta upp på väggen om man inte var alltför kräsen. Vi synthpopare (notera H:et som är avsiktligt) var dock noga med att Iron Maiden och Europe alltid hängde _mot_ tapeten. :) Med ett fuktigt öga minns jag syntspecialen, då både A-F, Fake, Page och Nasa figurerade i samma tidning. När hände det senast?

Jesper (Webbsida), 18:15, 29 oktober 2010. Anmäl

Det roliga med OK var att artisterna inte bara standardposerade framför deras fottograf utan det var ofta lite extra som när tjejen från Lilla Prärien på huset satt i spagat med snickarbyxor på sig.

Linda (Webbsida), 15:15, 29 oktober 2010. Anmäl

Jag minns när jag överraskade en av mina bästa kompisar i ett intimt möte mellan honom och, tror jag, Lucy i Dallas som var med som bildbilaga i Okej. Hehe. Själv var jag en ganska stuck up typ med mycket bestämda åsikter om musik och tyckte att jag var för fin för Okej. Märkligt nog hade jag förbluffande många nummer hemma.

Matte (Webbsida), 14:43, 29 oktober 2010. Anmäl

Håller med Limm Ahl - Kajagoogoo var inga ärketöntar. Too Shy är en klassiker. Däremot så hade basisten Nick Beggs förmodligen den fulaste frisyren av alla på 80-talet vilket är en bedrift! Men han var en djävel på slap-bas.

Anders (Webbsida), 13:27, 29 oktober 2010. Anmäl

Hannas krönika: Åsa bangar inte för något

Jag har nästan bara haft kvinnliga förebilder. Det är väl kanske så om man själv är kvinna, att man då i större utsträckning väljer andra kvinnor att hålla i handen under vissa perioder av sitt liv. Man ligger med männen och håller kvinnorna i handen. Det har varit väldigt nödvändigt med kvinnliga förebilder, men lite deprimerande samtidigt. Man vill inte vara så enkel liksom. Man vill vara vidsynt.

En av dem som jag alltid har sett upp till är även en av mina bästa vänner. Hon heter Åsa och liknar ingen annan jag någonsin träffat.

En gång skulle Åsa gå och handla på sin lokala mataffär i Göteborg. Hon hade med sig sin hund Pirre och när hon gick in i affären så band hon fast honom utanför. När hon kom ut igen så stod tre femtonåriga killar och blängde på hunden. Så här sa de till Åsa: om du inte går in och handlar cigg till oss nu så tänker vi sparka ihjäl din hund.

Åsa är inte någon man tvingar att göra någonting. Så länge jag har känt henne har jag aldrig sett henne tappa ansiktet och jag har aldrig sett henne tveka om sitt eget omdöme. Min värld hade sett helt annorlunda ut om Åsa hade vikt sig under det hotet och gått tillbaka in i affären för att köpa cigg åt tre främmande unga killar som hotar att misshandla hennes hund. Men Åsa gjorde inte det. I stället bröt hon ihop där utanför affären och började gråta. Hon grät som ett litet barn och kramade sin hund och snyftade och bad killarna låta bli att sparka ihjäl honom.

Åsa är nästan två meter lång och hon bangar inte för något. Hon har inga förutfattade meningar om hur hon ska hantera olika situationer som hon ställs inför i livet, ändå verkar hon alltid vara förberedd. När tre femtonåriga killar hotar att sparka ihjäl ens hund så fungerar vanliga hederliga kvinnotårar oväntat bra. Killarna började vrida på sig och tyckte att det var jättejobbigt att en tjej bröt ihop framför dem, ”lägg av nu, bruden, vi skämtade ju bara”, försökte de, men sen blev det så enerverande med grinandet att det liksom började krypa i dem och de var tvungna att gå därifrån och Åsa kunde knyta loss sin hund och gå hem.

Jag tänker ofta på den där händelsen, för jag har alltid varit så imponerad av Åsa för att hon är så tuff och folk som hon möter får alltid sån respekt för henne. Men hon följer inget särskilt mönster. Hon går på känsla. Hon bangar inte för något, inte ens för att bryta ihop.

Jag har inte träffat många killar som kan mäta sig med Åsa. De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med? Jag kommer alltid att ångra att jag inte låg med Åsa.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (199)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 199

Den här artikeln är utriven och hänger uppklistrad på min vägg. Tråkigt att se men inte speciellt förvånande med alla dessa människor här inne på kommentarsfältet som bara spyr ut sig sina trångsynta åsikter. De försöker klanka ner på Hanna men det blir istället att de ger en örfil till sig själva genom att ta det hon skriver på alldeles för stort allvar. Tror man får läsa lite mellan raderna för att förstå det hon menar.. Just det tycks vara väldigt svårt för vissa bara.

ehm, 17:04, 29 december 2010. Anmäl

Men, det är väl inte för sent att ligga med Åsa? Ni är ju bästa kompisar så det är väl bara att fråga henne. Kanske du är rädd för att få ett nej. Och , vad är det för fel med att en kille visar att även han kan känna sig liten? Jag tycker det du skriver om män är mycket kritiskt och elakt också. Jag menar att det inte är så himla lätt att vara man och jämt visa sig stark. Det är feminister som pratar som du. Jag tycker precis tvärt emot vad du skriver om manlighet.

Katarina, 15:15, 21 november 2010. Anmäl

Verkar som att DNs skrivande damer måste uppfylla vissa avvikandekrav för att få fatta tangentbordet.Och mallen det gäller är den för radikalfeminister som inte kan ha en normal relation med motsatta könet och de måste älta detta i dess olika möjliga och omöjliga former in absurdum.

Toastern, 19:20, 19 november 2010. Anmäl

Så typiskt. Schabloner och generaliseringar. Imponerande? Inte särskilt. Tänk om man skrev så om kvinnor som Hanna skriver om män?

Henrik (Webbsida), 13:22, 15 november 2010. Anmäl

så typiskt att bara stjärtslickande kommentarer hamnar i papperstidningen. ^^ Men som Salman Rushide skriver så är det ett brott mot mänskligheten att förhindra människor från att läsa och skriva. DN På stan till Haag -NU!

9409wu0uw (Webbsida), 08:10, 13 november 2010. Anmäl

ÅSA OSA: NU.

Hjorth (Webbsida), 00:42, 13 november 2010. Anmäl

...och då menar jag framför allt dagens krönika om din pappas grav

Anders (Webbsida), 19:09, 12 november 2010. Anmäl

Hanna du skriver så vackert. Är så vacker. Anders

Anders (Webbsida), 18:55, 12 november 2010. Anmäl

Har tur som hittade en man som gråter... när han är själv eller med mig... men en som faktiskt blir agressiv under hot, och folk backar verkligen, både han och jag är ynka 165cm men det ska mycket till innan någon vågar sig på oss. Tyvärr kan jag också bryta ihop och gråta vid motgångar, men jag önskar att jag kunde riktigt bra kampsport och alltid valde att fightas istället. Gillar defensiva män som samtidigt är känsliga i relationen, kvinnor också för den delen. Ta ingen skit.

Lisa (Webbsida), 14:09, 12 november 2010. Anmäl

oj, jag bara ramlade in pa din blogg. jag haller med dig extremt mycket om det du skriver om den killen du traffat. jag hittade en sadan for forsta gangen, och det ar sa kul, sa olikt nagot jag upplevt tidigare. min finaste komplimang till min (engelsktalande kille ar: darling, you're testosterone with brains! tack for en bra kronika. ana

ana (Webbsida), 06:37, 10 november 2010. Anmäl

Svavelsynt i sockerbaren

Tusentals syntpojkar med snaggat hår har härmat det tyska åttiotalsbandet DAF. Schwefelgelb hör till de bästa. Duons namn betyder ”svavelgul” och giget jag såg med dem i Kreutzberg för ett par år sedan var inget annat än svavelosande. Med hjälp av två manliga gogodansare à la Hidden Cameras skapade Schwefelgelb en sympatisk mix av machoelectro och gayerotik. Med lite tur är de lika överväldigande på Sugar Bar i kväll. Alla på en gång nu: ”Stein auf Stein!”

 

Schwefelgelb på Sugar Bar, Kammakargatan 9, kl 21-01, T-bana Rådmansgatan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Känns mer som om Nitzer Ebb än DAF är förebilder här.

p (Webbsida), 11:24, 11 november 2010. Anmäl

Oojoj. Fasiken vikken tysk smällare! Grym.

Växjöleden (Webbsida), 12:19, 4 november 2010. Anmäl

Fesljummet

Jackie (Webbsida), 20:18, 28 oktober 2010. Anmäl

Jag kräver att detta blogginlägg censureras.

Slidkrans (Webbsida), 15:36, 28 oktober 2010. Anmäl

Sugar Bar är i alla fall inte en lika värdelös konsertlokal som Klubben. Och man slipper dricka folköl...

Lz (Webbsida), 14:31, 28 oktober 2010. Anmäl

Stället är bra som bar, bra som persisk restaurang, har trevlig personal och ligger förträffligt men själva scenen/konsertutrymmet är nog den sämsta norr om Blekingska Nationens i Lund. Men det brukar i och för sig bli bra ändå och man kommer ju alltid nära hur man än försöker komma undan.

Sven B (Webbsida), 12:26, 28 oktober 2010. Anmäl

Hade varit kul att se, synd bara att spelningen är på ett så dåligt ställe.

Jonas (Webbsida), 11:56, 28 oktober 2010. Anmäl

Gammelnytänk

Se där, hur man kan utnyttja nätets möjligheter och samtidigt hålla det ÄKTA!

I en tid då hiphopen återuppfinner sig själv varje kvartal är det anmärkningsvärt – och en smula skönt – att det fortfarande finns de som brinner för de. Fyra. Elementen. Svenska hiphopduon Professor P & DJ Akilles har burit fanan för rap, scratch och beats framför sig i ganska många år nu. Något man blir rik på? Knappast.

Alltså. I stället för att drömma sig bort om guldkedjor och snabbmatskändisskap satsar P & A på den trogna klick som faktiskt bryr sig. Smart drag. Kommande ep:n ”Maintain”, som gästas av Timbuktu och danska DJ-fenomenet Static, släpps alltså i en pytteliten upplaga bestående av 100 signerade och numrerade vinylskivor.

Nummer ett har redan lagts ut till försäljning på en oväntad kanal.

– Eftersom vi bara släpper 100 vinylskivor och alla är numrerade fick vi lite ångest över vad vi skulle göra med skiva nummer 1 i serien. Efter långa funderingar kom vi på att vi ville ge våra mest hängivna fans en chans att komma över den. Lösningen blev att auktionera ut den på Tradera! Men vi vill ju inte vara giriga, utan pengarna vi tjänar på skiva nummer 1 kommer oavkortat att gå till att bjuda gästerna på vår releasefest på öl, säger DJ Akilles till På stan.

Oäkta kids utan skivspelare behöver förstås ändå inte oroa sig. Singeln ”Do What’s On Your Mind” (med Timbuktu) är redan släppt på Youtube, och plattan kommer snart ut på Spotify. Se där, som sagt.

(Bild: Pressbild/Erik By Erik)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

@Jonas: Det kan väl lika gärna vara att sälja brusiga kassetter från trunken på bilen? För att citera Slug, en av mina favoritrappare, i en intervju jag gjorde med honom: "Du vet, jag blir alltid skeptisk när folk försöker analysera hiphop. Hiphopen mår utmärkt! Även när jag trodde att den inte gjorde det, när jag trodde att Mos Def eller Talib Kweli skulle ”rädda” hiphopen, hade jag fel. Ingen kommer rädda hiphopen. Den behöver inte räddas! Hiphop är inte en ömtålig sak som kan gå sönder eller dö, hiphopen är vad den är. Hiphopen uppfostrade mig, ingen kan ta den ifrån mig. Och alla som tar del av kulturen är med och formar den. Hur fan ska en enda rappare, eller 100 rappare för den delen, kunna förändra den?"

DJ Chaled Fleur (Webbsida), 13:23, 28 oktober 2010. Anmäl

@Calle Vafan betyder "Street entrepreneurialism"? Är det hiphop att gå runt med äppelpolerat CV och preppy-kläder och prata om ungt entreprenörskap och att satsa på sig själv? Generation rövslickeri har verkligen förstört allt!

Jonas (Webbsida), 10:02, 28 oktober 2010. Anmäl

Aaah, en diskussion om de fyra elementen. Så uppfriskande! FYI: Beats är inte, har aldrig varit, ett element. Det vet ni väl? Dessutom tänker ni för snävt och trist. Personligen föredrar jag Krs Ones NIO element: BREAKIN', DEEJAYIN', EMCEEIN', GRAFFITI ART, BEATBOXIN' STREET KNOWLEDGE, STREET LANGUAGE, STREET FASHION och STREET ENTREPRENUERIALISM. Tänk på det, ni!

Calle Fleur (Webbsida), 08:49, 28 oktober 2010. Anmäl

Ja precis, vad hände med breaking?

Lollo (Webbsida), 23:11, 27 oktober 2010. Anmäl

Janne: Då borde han som skrivit det här även nämnt Graffiti. Beats är inte ett av de fyra elementen. Mycket bra låt förresten!

Erik (Webbsida), 16:31, 27 oktober 2010. Anmäl

Breakdance då? Eller erkänner de bara 3 element?

Janne (Webbsida), 13:25, 27 oktober 2010. Anmäl

go vicky!

Paula (Webbsida), 10:18, 27 oktober 2010. Anmäl

Tävling! Tävling! Tävling!

Filmaffisch

På torsdag kväll anordnar pr-byrån YouMeAgency en förhandsvisning av filmen ”Scott Pilgrim vs. the world” på Park (Sturegatan 18, t Östermalmstorg).

På stan låter fem lyckliga läsare ta med varsin kompis och mota höstmörket i grind med hjälp av popcorn och röda sammetsdraperier. ”Scott Pilgrim vs. the world” handlar om den rara medelmåttan Scott, som har hittat sin drömtjej men motarbetas av hennes sju onda ex – som är på väg för att döda honom.

Det enda du behöver göra? Mejla en mening eller två om varför just du behöver se en film om ”en romantisk slackers resa mot ett extraliv fyllt av kärlek”. Vi behöver ditt svar senast i morgon, onsdag, kl 12.

Uppdatering: TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD.

Missa inte På stans intervju med huvudrollsinnehavaren Michael Cera på fredag. Tills dess, läs mer om filmen här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

förhandsvisning..? Jag går ju o väntar på dvdrippen.

Mattias (Webbsida), 14:45, 26 oktober 2010. Anmäl

Tack och hej Mr. Cool Ruler

Gregory Isaacs största hit.

Okej, det här börjar bli en jobbig vana. ”A case of the mondays” har fått en ny innebörd, nu när På stan-bloggen levererar ledsamma RIP-inlägg för tredje måndagen i rad.

I dag rapporterade BBC att reggaestjärnan Gregory Isaacs avlidit i sitt hem i London, efter en tids kamp mot levercancer. Isaacs blev 59 år gammal och efterlämnar fru, barn och en herrans massa sorgsna reggaefans.

Det är extra sorgligt eftersom Gregory Isaacs precis hade lyckats kämpa sig tillbaka. 2008 släpptes albumet ”Brand New Me”, ett kritikerrosat comebackalbum från en man som slagits mot drogerna sedan tidigt 80-tal.

Gregory Isaacs slog igenom med buller och bång 1982, med plattan ”Night Nurse” (även om vissa kännare anser att ”Cool Ruler”, 1978, är bättre). Gregory Isaacs var snart en av reggaevärldens mest hyllade sångare, endast utmanad av Bob Marley och Dennis Brown, men rastlösheten, fängelsestraffen (Isaacs sägs ha arresterats ett 50-tal gånger) och crackmissbruket – med uttappade tänder som följd – ledde till att Isaacs aldrig blev den stora ikon han förtjänade att bli. Trots att hans lena stämma och romantiska roots var vassare än konkurrenternas.

”Drugs are a debasing weapon. It was the greatest college ever, but the most expensive school fee ever paid – the Cocaine High School. I learnt everything, and now I’ve put it on the side”, sade han i en intervju med Daily Telegraph 2007. Comebacken blev onekligen alldeles för kort. Ledsamt var ordet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm i hans hjärta

Missade ni TV4-programmet ”Så mycket bättre”? Kort sammanfattning: en brokig samling artister flyttar till Gotland för att lära känna varandra, bråka lite och spela musik.

I premiäravsnittet, som fått mest kritik för sättet på vilket det skildrade Christer Sandelins pillertrillande, avslöjade även Lasse Berghagen att han brukade skolka, bära basker och ”vara rebell” back in the days.

Dessutom höll Petter fortet i en gotländsk ladugård. Där tolkade han Berghagens banger ”Stockholm i mitt hjärta”. Resultatet? En finstämd hyllning till stan. Vad skulle passa bättre på På stan-bloggen? Va?

(Funkar inte länken? Klicka här).

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

gillar sättet som lasse b framstället radikalism och baskerbärande som två helt synonyma saker.

emma (Webbsida), 19:20, 26 oktober 2010. Anmäl

Alla sätt är bra utom de dåliga

 

I dag nådde gerillamarknadsföringen nya höjder här i DN-skrapan. Ett fysisk pressmeddelande väntade i receptionen i form av två tjejer och en kameraman. 

De framförde sitt koreograferade och inte helt glasklara budskap. 

Frågan om de verkligen tror att idogt strirrande på riksdagshuset kommer leda till en generösare kulturpolitik besvarades med ett optimistiskt ”vi hoppas det, vi måste göra någonting”.

Ja, se ungdomen… good luck!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Go warriors Go!

Hanna (Webbsida), 18:05, 25 oktober 2010. Anmäl