Vi måste våga ta debatten om cyklisterna

Det finns en elefant i rummet i Stockholmsdebatten. En fråga som bubblar under ytan, som ännu så länge hålls nere av politiker och journalister, men som snart når kokpunkten i folkdjupen. Jag talar givetvis om cyklisterna.

Tretton år efter att Stella Fare och vågmästarna i Stockholmspartiet tvingade ned en makthungrig borgerlighet på knä och började måla cykelbanor tvärs över Riddarfjärden (okej, nästan) så är resultatet uppenbart för var och en: Det mångtrafikerade samhället fungerar inte.

Att kaoset på stadens gator ändå fortgår beror på att den trafikpolitiska korrektheten sitter djupt. Som miljövänliga motionärer är cyklisterna enligt den förhärskande normen oantastliga. Om vi inte ser upp kommer utvecklingen förr eller senare att gå i en dansk riktning – Stockholm riskerar att bli som Köpenhamn, där det i princip är omöjligt att framföra en vanlig hederlig personbil i innerstan. Motorljuden stannar av och tystnadens cykeldiktatur breder ut sig. Det är med andra ord hög tid att vi tar bladet från munnen om masscyklismens problem.

Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter.

Dessutom: Vad kostar cyklismen?  Medborgarna har rätt att veta. Hur många arbetstimmar förloras varje år vid ombyten – och kanske till och med dusch – i samband med ankomst till arbetsplatsen? Hur mycket sinkas tillväxten av alla försenade bud, bussar och personbilar?

Även frågan om cyklisternas  extrema klädsel bör tas upp till diskussion. Gröna tights på medelålders män är en anomali i den stockholmska stadsbilden. Dessutom upplevs cyklisternas solglasögon som en maskering. I ett öppet samhälle ska vi självklart visa oss för varandra, särskilt i trafiken. Och då har vi inte ens gått in på den hygieniska aspekten av svett och åtsmitande plastattiraljer.

Man ska förstås inte dra  alla cyklister över en kam. Jag känner själv flera cyklister. Några av mina bästa vänner är cyklister. De flesta cyklister är inte hänsynslösa trafikfaror. Att de ändå är överrepresenterade i den gruppen kan också ha andra förklaringar: stressiga mellanchefsjobb, traumatiska minnen från styrelsemöten i bostadsrättsföreningarna och grubbel om Den Nya Mansrollen.

Hur som helst så har det mångtrafikerade samhällsexperimentet kommit till vägs ände. Vi måste lyfta locket och kunna föra en sansad debatt om frågorna.

Men sådant får man väl inte säga i den här stan.