Benke: Nu djävlar skärper du dig

Allt är över på en halv minut egentligen.

Jag går genom irritationens passage, den som knyter ihop tunnelbanan med Centralen, pendlarna, Vakttornet, Situation Stockholm, de rumänska tiggarna, jag är på väg någonstans, eller ja, det säger väl sig självt, jag har en väska med mig, minns inte om det är lilla övernattaren med rullhjul eller portföljen för över-dagen-resor, bibliotek i Mälardalen, jag känner mig förmodligen lite jäsig, schvung i stegen, Män Som Styra Världens Öden, man blir lätt sådan när man under lång tid inte rört sig i vidare cirklar än hundpromenaden och lågprisladan.

Jag är nästan ute ur passagen när jag ser en rörelse i ögonvrån, det är någon som faller omkull, trampar snett och dråsar till marken, och när jag ser gubben stå där på alla fyra noterar jag snabbt: fyllo, a-lagare.

Och jag fortsätter framåt mot Världens Öden, kanske rentav med en besvärad rynka i pannan ty jag har otvivelaktigt blivit en hårdare och krassare person än när jag var sexton och tyckte att fyllon var Synd Om och offer för vårt kalla konsumtionssamhälle och att deras missbruk var en sund protest mot kapitalismens dollargriniga utslagningsmekanismer och att det var en medborgerlig plikt att sitta och lyssna på deras litanior i tunnelbanan.

Så jag fortsätter.

Men redan efter några steg är det som om jag hejdas av en osynlig vägg. Som om någon nyper tag i nackskinnet på mig och säger:

Nu djävlar skärper du dig.

Och jag stannar och vänder tillbaka.

Gubben står hopsjunken på alla fyra. Han sätter sig ledbrutet på stengolvet. Blodet väller från hans näsborrar, tjocka långsamma droppar, och jag kommer aldrig att glömma den bottenlösa bedrövelsen i hans ansikte. Han vädjar inte till omgivningen om hjälp, han sitter bara på marken med blodet droppande och han bryr sig inte om någonting längre, han ser ingenting, hör ingenting, det är bara en människa som har slagit i botten och som vet om det.

Han är kanske inte ens särskilt full. Han har bara supit sig till ostadighet. Nu sitter han alldeles stilla mellan alla småspringande fondsparare, och han vill bara bort från alltsammans. Om någon ringlade ner en slaktpistol skulle han sätta den till pannan och trycka av. Sen kunde vi mala ner honom till julkorv och avnjuta honom med apotekets senap.

Jag tror att han skulle föredra det framför att sitta där på marken och blöda. Men sen ser jag att jag inte är ensam om att ha stannat. En tjej står på knä bredvid honom och frågar om han behöver hjälp. Någon annan sträcker fram en pappersnäsduk. En tredje tar upp sin mobiltelefon.

Det finns något annat jag aldrig kommer att glömma, och det är samförståndet mellan oss som har stannat för att hjälpa honom. Ingen av oss har sett varandra förut. Men där finns samma ordlösa, väloljade maskineri som mellan två rutinerade småbarnsföräldrar, tar du purén ur mikron medan jag sätter ner honom i barnstolen? Den ena höjer på ögonbrynen, den andra nickar, båda har fattat.

För några sekunder sedan drullade han omkull. Men han kommer att få hjälp. Någon ser till att stoppa blodflödet, någon annan frågar om han har ont någonstans, någon tredje ringer ett nödsamtal.

Jag borde väl avsluta den här krönikan med ett ”God Jul”, för säkerhets skull kursiverat. Men i stället vill jag citera ett lämpligt stycke ur Bibeln, närmare bestämt Matteus, fjärde kapitlet, åttonde versen:

Nu djävlar skärper du dig.