Hanna: Var finns den här feminismen?

Den genomsnittliga svenska kvinnan heter Maria Johansson, är 42 år och jobbar inom vården. Hon tjänar 23 300 kronor i månaden. Hon har två barn; en son som heter Simon och är 15 år och en dotter som heter Emma och är 12 år.

Maria är gift sedan 12 år tillbaka. Hennes man tjänar 32 000 kronor. Maria och hennes man bor i en villa som är taxerad till 1 326 000 kronor och de äger en silverfärgad Volvo av 1999 års modell. ”Om Maria får bestämma så kommer deras nästa bil att vara röd. Under året kör de 1 240 mil.”

Ovanstående fakta om medelsvensson finns att läsa i ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” som kom ut förra veckan. I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle. Det finns helt enkelt ingen som tycker att ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” är en särskilt rolig bok.

Jag tycker å andra sidan att det är skönt när SCB släpper siffror som är ganska lättillgängliga och enkla att förstå. Men när jag i radion höjer ett, faktiskt i sammanhanget ganska ödmjukt, finger och påpekar att det är en ganska behaglig ingrediens i debatten att få tillgång till konkreta fakta om män och kvinnors situation i Sverige i dag, då jävlar brakar det loss bland lyssnarna.

”Men GUUUUD Hannisen, skaffa dig en hjärna”, skriver någon. ”Men asså snälla, man gör väl det man VILL göra hemma.” ”Men asså, snälla, ska det vara tillåtet att feminister sitter och smutskastar män i en public service-kanal?”

En kille skriver följande: ”Vi män har mer koll på omvärden föratt vi ängnar mer tid åt TV och radio, därför står vi mindre tid framför spisen! min sambo vet tex. aldrig ens vad det blir för väder i morgon. Mkt kortsiktigt levene tycker jag!” OBS, SIC!

Något jag ofta får höra när jag för feminismen på tal är att jag ska ta och lugna ned mig lite. Har den inte redan fått alldeles för stor genomslagskraft i samhället? Tagga ned! Det har liksom helt spårat ur det här med att det ska råda total jämlikhet mellan könen och kan man inte bara vara humanist i stället, det låter ju så mycket bättre. Men jag fattar inte varifrån den uppfattningen kommer. När jag i radio säger att jag är feminist, då blir liksom folk helt vansinniga. Det är så fruktansvärt provocerande att jag använder det ordet, och att jag ser det mönstret i de här siffrorna från Statistiska centralbyrån. Det kokar av hat därute alltså. Det blir så tydligt när jag sitter i radion och folk kan sms:a och mejla in direkt med sina åsikter, det finns inget filter. Och deras motargument? Jag blir mörkrädd. På riktigt. Och jag undrar: var finns denna feminism som tydligen är konsensus i detta land?

Den genomsnittliga svenska kvinnan lägger 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa hemma. Motsvarande tid för män är 69 minuter. Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte att Maria får bestämma färgen på nästa bil. Nej det är verkligen ingen rolig ­läsning, för någon.