Åsiktsmaskinen v 17

? Trendtvång
Det är trendigt att vara trendig. Vart och vartannat företag försöker ”ladda” sina varumärken med förmodat positiva värden som ”mode”, ”design” och ”musik”. Ibland är det förstås rimligt och framgångsrikt, men väldigt ofta tycks det börja och sluta med en påkostad releasefest som ingen gäst begriper anledningen till, och som alla glömt bort i samma ögonblick som gratisölen tagit slut. När Åsiktsmaskinen tog del av nyheten att fotbolls- och midsommarölet Pripps Blå nu ska göra nämnda ”ompositionering” av sitt varumärke gick tankarna omedelbart till det senare alternativet. Men vi vill förstås inte döma någon på förhand.

– Meta-musik
Det grånade rockbandet Kent har gjort ett antal nya låtar och avser sälja dessa inbrända på skiva i fysisk butik. Den nyheten har fått viss uppmärksamhet – men det är ändå ingenting mot uppseendet som bandets nya mediestrategi fått. De ger inga intervjuer! De hade bara en presskonferens! Där bloggare fick komma! Möjligen har vi här sett musikbranschens framtid. Skippa skivförsäljningen och låt Jocke Berg dra in era hyror genom att föreläsa (dyrt) om sin kreativa kris för hängivna medelålders musikjournalister. Kidsen lyssnar ändå bara på Lana del Rey på Spotify.

Annons:

+ Upp till kamp!
Dags för första maj! Åsiktsmaskinen är naturligtvis partipolitiskt oberoende, men då första maj också blivit det (Kristdemokraterna ordnar exempelvis fest med Marcus Birro) ska vi självklart dra också vårt strå till stacken. Här är Åsiktsmaskinens paroller i demonstrationståget: 1) Frihet. Fler uteserveringar längs Stockholms kajer. 2) Jämlikhet. Alla ska behandlas lika på krogen – utom 18-åringar, som kan få växa till sig ett litet tag. 3) Solidaritet. Ordet måste stjälas tillbaka från den där nattklubben på Lästmakargatan som envisas med ”sexiga” bilder (på tjejer) vid affischering för sina (i regel manliga) dj-gig.

Benke: Jag stjälper i mig stycket som medicin

Det finns en skylt strax efter Vamlingbo där det står ”Vacker kustväg till Hoburgen”. Kanske är det därför jag dröjer i flera år med att svänga in där. Som om jag in i det längsta tänker: ja ja, jag hör du säger det.

Men det är naturligtvis just en vacker kustväg till Hoburgen. Jag åker dit en sväng med hunden. Inte en käft där. Mycket skräp på stränderna.

När vi åker hem pratar de i P 1 om rättegången mot massmördaren på Utøya. Ensam på landet är det svårt att beskriva vilken betydelse P 1 får i ens liv. Och när till och med rösterna i Studio Ett – Anders Diamant och Helena Groll och gänget – undrar hur man ska undvika att massmördaren blir något slags stjärna, då sjunker jag ihop bakom ratten och tänker: nej, det här går åt helvete.

Så kändes det från början. Offren reducerades snabbt till siffror. Var det 92 som mördades? Nej, tydligen 67. Och hoppsan, nu steg det igen. Mördaren, däremot, fick snabbt ett namn, en ansikte, en historia. Sen blev han Gåtan. Hur är han funtad?

Sen kom debatterna. Samhällets skarpaste hjärnor tvinnar sina silkiga analyser.

Plötsligt kunde jag se det framför mig. Så här kommer det att fortsätta.

Om ett halvår dyker de första t-shirtarna upp. Och upprörda anhöriga. Och någon som säger att vi mest ville provocera. Sen kommer pjäsen, filmen, boken. Och upprörda anhöriga. Och hela tiden, svävande ouppnåelig över alltihop: Gåtan. Hans namn hamras in. Träffarna på Google svämmar över alla breddar.

Varför?

För att han mördade 77 människor.

Politiker köper tv-tid med kampanjkassor och bidrag. Massmördaren köpte den med döda kroppar. Och det har fungerat över förväntan. Han får lägga ut texten. Han blir betraktad, hela världen hänger vid hans läppar och tolkar minsta harkling. Mekanismerna är uppenbara för minsta barn, och för alla dårfinkar där ute. Får bli ännu fler döda kroppar nästa gång. Men med spektakulär inramning. Köper ännu mer tv-tid. Så sätt igång.

Gör en övning för dig själv. Sätt dig ner och mana fram ett ansikte på en ung människa. Du har ju en föreställningsförmåga, eller hur. Aktivera den. Förse det unga ansiktet med något kännetecken. Krulligt hår, lite glest mellan framtänderna. Vad som helst. Har du det? Bra. Pang. Nu är den unga människan död.

Nu ska du upprepa det här. Fram med ett nytt ansikte. Det måste vara ett du inte sett förut. Och när du har det: pang. Död. Borta.

Fortsätt. Tredje ansiktet. Fjärde ansiktet. Femte ansiktet. Sjätte ansiktet. Sjunde ansiktet. Tjatigt va? Men du har 70 kvar. Fortsätt, vad du än gör. Du har en föreställningsförmåga. Du måste försöka förstå. Men det är offren som behöver dig. Massmördaren måste vi lämna att vittra bort i sin håla. Det är livsviktigt. Annars lockar vi bara fram fler.

När jag kommer hem känner jag mig sjuk inuti. Jag går raka vägen upp på övervåningen och letar fram Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på balkongen”.

En rånare har länge gäckat polisen. Nu har han gripits. Men han vill inte låta sig förhöras av någon annan än Gunvald Larsson.

”– Det var ni som tog mej, sa Rolf Evert Lundgren med något som påminde om motvillig beundran.
– Ja, sa Gunvald Larsson, det är riktigt. Men det är ingenting som jag känner mig särskilt stolt över. Det är mitt jobb. Kräk som ni tar jag varje dag. I nästa vecka har jag antagligen glömt er.”

Jag stjälper i mig stycket som medicin. Sen känns det aningen bättre.

Åsiktsmaskinen v 16

? Kashmirhatt
Det kan vara dyrt att ta studenten, konstaterar tidningen Östermalmsnytt. Särskilt om man envisas med att ha de största festerna, det största flaket och den dyraste mössan. Som Louise, 19, på Östra Real. ”Den har visst kashmirband och guldknapp. Det är säkert ingen som ser skillnad ändå. Men mina föräldrar betalade”, säger hon till tidningen. Rektor på skolan är orolig, pratar om grupptryck och familjer som kanske tar lån för att ha råd. Åsiktsmaskinen kämpar, kämpar och kämpar för att frammana sympati med de stackars utsatta partypinglorna och -pinglarna på Östra Real. Men … nej.

+ Hologramfest
Visste du att hiphopartisten Tupac Shakur, död sedan 16 år, ”uppträdde” på Coachellafestivalen i form av ett hologram? Ja, det visste du. Om du inte sett det själv så har du sannolikt ett tiotal vänner som tjatat om det. Även Åsiktsmaskinen är fascinerad av tekniken, och ser stora möjligheter för nöjes- och kulturlivet i Stockholm. Varför inte ett Strindberghologram som sitter och gnäller över samtiden på Berns? Ett Hjalmar Söderberg-hologram på Grands veranda, och en ”Slas” som sitter och ljuger in i evigheten på Tennstopet? Bellman som ständig gäst på Den gyldene freden? Möjligheterna är oändliga.

! Tårtskandalen
Det är inte lätt att vara moderatminister just nu. Knappt hann det gjutas olja på de Saudiarabiska vapenvågorna innan nästa stadsråd hamnade i klistret – eller tårtan, kanske vi ska säga. Lena Adelsohn-Liljeroths provsmakning av den afrosvenske konstnären Makode Lindes ”könsstympningstårta” fick Afrosvenskarnas riksförbund att rasa mot kulturministern (”rasistisk manifestation”) och kräva avgång, varpå Makode Linde rasade mot Afrosvenskarnas förbund för att de inte kände till hans gärning. Slutet har vi inte sett än, men vem som eventuellt avgår framstår som långt ifrån solklart.

Hanna: Exakt en sådan tjej som jag tidigare skulle älskat att hitta fel på.

Någon gång i mitten av 90-talet publicerade min dåvarande bibel Vecko­revyn en artikel som handlade om snygga tjejer. Helt vanliga snygga tjejer, de var inte modeller eller nåt utan de var bara jävligt snygga. De hade intervjuat de här tjejerna om deras utseende och vilka fördelar och nackdelar det fanns med att anses vara vacker. En av dem, som var helt otroligt snygg och verkade skitsmart och trevlig, berättade att hon ofta blev rätt illa behandlad av andra tjejer.

– Det är ett ständigt letande efter fel hos mig, sa hon. Till exempel ”är hon inte lite rultig?” och ”hon har väl fina drag men alltså, alltså hennes hy är inte så bra …”.

Jag kände igen mig så mycket. Inte för att jag själv brukade få höra det, herregud, utan för att alla dessa vackra, begåvade, charmiga och sympatiska kvinnor som passerade revy under mina ungdomsår fick så otroligt mycket skit av mig och mina tjejkompisar, alltid bakom sina ryggar och ofta med en rejäl portion självhat. Vi lärde oss tidigt att se alla kvinnor som potentiella konkurrenter. Även om det var outtalat så hade vi full koll på vilkas bekräftelse som var viktig och det var inte kvinnornas. Vilket ledde att vi alltid sållade otroligt hårt bland nytillkomna kvinnliga förmågor, vilket i sin tur ledde till att många möjliga vänskaper gick förlorade i ren rädsla. Vilket ju är helt sjukt.

Och den här inställningen har liksom hängt med, långt in i mitt vuxna liv. Den är svår att bli av med om man inte anstränger sig lite.

Förra året gick jag på min första riktiga kompisdejt, med en tjej som jag bara träffat en gång tidigare. Snygg, smart, framgångsrik, skit­rolig. Exakt en sådan tjej som jag tidigare skulle älskat att hitta fel på. Men i stället åt vi middag på stans bästa kines och föll handlöst för varandra över friterade revbensspjäll. Och genom henne har jag i min tur lärt känna en rad andra skitsmarta, vackra, charmiga kvinns som lyckats göra sig av med det där konkurrenstänket långt före mig.

En av de här tjejerna som jag har lärt känna det senaste året (hon hade varit en riktig jävla hagga om hon hade varit med i Vecko­revyn) berättade om när hon kom på sin kille med att vara otrogen. När hon konfronterade honom så nekade han och började slingra sig, spelade ut tjejerna mot varandra, spelade på deras konkurrens och hoppades på det bästa. Den andra tjejen var så klart också en riktig hagga, så det hade mycket väl funkat om nu inte båda dessa tjejer hade sett igenom ett och annat. De pratade med varandra i stället för med honom och en månadslång otrohetsaffär nystades upp. Det hade den aldrig gjort om de här tjejerna hade gått på gamla högstadiefasoner och valt att se varandra som fiender. Ingen av dem kände till den andra. Ingen av dem hade varit elak. De hade ingen som helst anledning att vara förbannade på varandra, men all anledning att vara förbannade på honom. Det var han som var fienden i just det här fallet.

Jag tänker på de där kvinnorna i den där artikeln. De verkade liksom inte glada trots att de var så snygga och framgångsrika. De verkade ensamma. Både män och kvinnor letade fel på dem, både män och kvinnor sökte mycket hellre sin bekräftelse hos andra män. Så fruktansvärt nedslående och samtidigt så vanligt, tror jag. Jag är så glad att jag har slutat slentrianhata kvinnor. Och jag älskar det här nya livet så mycket mer än mitt tidigare totalt mansorienterade skitliv.

Benke: Så ser det ut i de övre samhällsskiten

Om vi återvänder till middagsbordet på Södermalm, och vi tänker oss ett par författare, en konstnär, en formgivare, några journalister … att i det här sällskapet börja klaga på skattetrycket vore en stämningshöjare fullt i klass med att slicka lite mascarpone från sin sked och berätta att man börjar känna en dragning till femåringarna nere på dagisgården.

Jag läste en krönika i en kvällstidning härom veckan som började med ett utfall mot en idrottsstjärna som av skatteskäl bosatt sig utomlands, varefter krönikören vevade om hur fint det är att betala skatt.

En sak som jag då undrar är: Varför har krönikören bildat ett aktiebolag?

Jag ställer frågan av omtanke. För med den bolagsformen får han inte i lika hög utsträckning ägna sig åt det som han gillar så skarpt, nämligen att betala skatt.

Han kanske gillar själva pappersarbetet? Proceduren med bolagsstämmor, godkänna revision och grejor, alla handlingar som tillsänds honom och som han ska sätta kråka på. Han kanske är väldigt förtjust i att skriva sin namnteckning?

98 procent av alla jag känner skulle äcklat avvisa alla påståenden om att skatterna är för höga.

De skulle invända att skatterna går till det gemensamma, och att det gemensamma har krympt alarmerande på senare år och att vi snarare borde HÖJA skatterna.

Lustigt nog tror jag inte att någon enda av dessa 98 procent är vanlig a-skattare.

De har enskilda firmor eller aktiebolag. De drar av och står i och köper grejor på firman. Krönikören är i gott sällskap. Det är något av en folkrörelse, att utåt lovprisa skattetrycket – samtidigt som man inåt, bakom mörka draperier, fixar och donar så att ens skatt ska bli så låg som möjligt.

Och alla tycker att just deras balans är den rätta och att de har rent samvete och dessutom gör de ju faktiskt ingenting olagligt? De lever ju i det här äckliga samhället där solidariteten är död och alla ska bli kunder och företagare. Och som de, underförstått, motvilligt anpassar sig till. Sparkande och skrikande släpas de iväg till bolagsbildandet.

Så ser det ut i de övre samhällsskikten. Man har en revisor som puffar en i sidan och gör en uppmärksam på att man bör byta bolagsform. Åtminstone om man vill få mer pengar att röra sig med. Och det vill alla. Bakom draperiet, alltså. Samtalen med revisorn hörs tack och lov inte ut till middagsbordet.

I de undre samhällsskikten protesterar man mot skattetrycket genom att jobba, köpa och sälja svart. Något som vi i de övre skikten tycker är synnerligen vulgo.

Man kan tycka att många borde välkomna en diskussion om skatterna, eftersom de i praktisk handling uttrycker sitt missnöje med dem.

Problemet är att det är så socialt skämmigt. Att förespråka skattesänkningar är som att säga: Nä hörni, jag vill inte bidra till det allmännas bästa, däremot vill jag ha mer åt mig själv.

Det ingår i samma paket som inkontinens, maggördel och medlemskap i Lions.

Bättre då att fronta med fina åsikter och att hålla girigbukandet för sig själv på kammaren.

Det finns en tredje grupp också. Människor som knegar på och betalar sin skatt utan att säga varken bu eller bä om det. Som går till vanliga jobb, upp tidigt, hem sent och samma peng på kontot den tjugofemte varje månad.

Tänk på dem nästa gång du läser en krönika om hur häftigt det är att betala skatt. Vad krönikören menar är: Vad häftigt det är att alla andra betalar skatt.