Hanna: Exakt en sådan tjej som jag tidigare skulle älskat att hitta fel på.

Någon gång i mitten av 90-talet publicerade min dåvarande bibel Vecko­revyn en artikel som handlade om snygga tjejer. Helt vanliga snygga tjejer, de var inte modeller eller nåt utan de var bara jävligt snygga. De hade intervjuat de här tjejerna om deras utseende och vilka fördelar och nackdelar det fanns med att anses vara vacker. En av dem, som var helt otroligt snygg och verkade skitsmart och trevlig, berättade att hon ofta blev rätt illa behandlad av andra tjejer.

– Det är ett ständigt letande efter fel hos mig, sa hon. Till exempel ”är hon inte lite rultig?” och ”hon har väl fina drag men alltså, alltså hennes hy är inte så bra …”.

Jag kände igen mig så mycket. Inte för att jag själv brukade få höra det, herregud, utan för att alla dessa vackra, begåvade, charmiga och sympatiska kvinnor som passerade revy under mina ungdomsår fick så otroligt mycket skit av mig och mina tjejkompisar, alltid bakom sina ryggar och ofta med en rejäl portion självhat. Vi lärde oss tidigt att se alla kvinnor som potentiella konkurrenter. Även om det var outtalat så hade vi full koll på vilkas bekräftelse som var viktig och det var inte kvinnornas. Vilket ledde att vi alltid sållade otroligt hårt bland nytillkomna kvinnliga förmågor, vilket i sin tur ledde till att många möjliga vänskaper gick förlorade i ren rädsla. Vilket ju är helt sjukt.

Och den här inställningen har liksom hängt med, långt in i mitt vuxna liv. Den är svår att bli av med om man inte anstränger sig lite.

Förra året gick jag på min första riktiga kompisdejt, med en tjej som jag bara träffat en gång tidigare. Snygg, smart, framgångsrik, skit­rolig. Exakt en sådan tjej som jag tidigare skulle älskat att hitta fel på. Men i stället åt vi middag på stans bästa kines och föll handlöst för varandra över friterade revbensspjäll. Och genom henne har jag i min tur lärt känna en rad andra skitsmarta, vackra, charmiga kvinns som lyckats göra sig av med det där konkurrenstänket långt före mig.

En av de här tjejerna som jag har lärt känna det senaste året (hon hade varit en riktig jävla hagga om hon hade varit med i Vecko­revyn) berättade om när hon kom på sin kille med att vara otrogen. När hon konfronterade honom så nekade han och började slingra sig, spelade ut tjejerna mot varandra, spelade på deras konkurrens och hoppades på det bästa. Den andra tjejen var så klart också en riktig hagga, så det hade mycket väl funkat om nu inte båda dessa tjejer hade sett igenom ett och annat. De pratade med varandra i stället för med honom och en månadslång otrohetsaffär nystades upp. Det hade den aldrig gjort om de här tjejerna hade gått på gamla högstadiefasoner och valt att se varandra som fiender. Ingen av dem kände till den andra. Ingen av dem hade varit elak. De hade ingen som helst anledning att vara förbannade på varandra, men all anledning att vara förbannade på honom. Det var han som var fienden i just det här fallet.

Jag tänker på de där kvinnorna i den där artikeln. De verkade liksom inte glada trots att de var så snygga och framgångsrika. De verkade ensamma. Både män och kvinnor letade fel på dem, både män och kvinnor sökte mycket hellre sin bekräftelse hos andra män. Så fruktansvärt nedslående och samtidigt så vanligt, tror jag. Jag är så glad att jag har slutat slentrianhata kvinnor. Och jag älskar det här nya livet så mycket mer än mitt tidigare totalt mansorienterade skitliv.