Högtidsdag

Som vandrande vintage-pinnen Rachel Zoe brukar utbrista ” I die”. Anledningen är att den dynamiska duon från Absolutely Fabulous är tillbaka. Borderlinepersonligheten Edina och hennes sidekick Megaegot Patsy är tillbaka i rutan och firar 20-års jubileum med tre specialprogram för BBC1.

Den fabulösa duon har ramlat ur limos och stajlat skiten ur 90-talets mesta accessoarer innan Rebecca och Fiona var påtänkta och Lacroix var designern på  silikonpumpande läppar över hela Chelsea. Johanna Lumley och Jennifer Saunders väcker sina Bolly Stolly surplande ( Bollinger och Stolichnaya-vodka) paradroller till liv och får sällskap av hela orginaluppsättningen med Julia Sawalha som Saffy, June Whitfield som Edina’s mamma och Jane Horrocks som lobotomerad Lolita. I väntan på de nya avsnitten, ett smakprov från back in the day. 

Annons:

 

 

Mai Tai skola med Martin Cate

 

 

I dagens På stan intervjuar Kristofer Viita Sverigeaktuella Tiki-bartendern Martin Cate. 

En Mai Tai passar perfekt för att fira fredag. 

Dagens ungdom

Idag är min näst sista dag på DN, men den kommer nog mest att leva kvar i mitt minne som dagen då gick insåg hur avgrundsdjup generationsklyftan mellan 70- och 80-talister kan vara.
Som när jag sa att det idag är ”två pinnar MUCK” och den värnpliktsbefriade 80-talistens blick vandrade långt ut i fjärran medan han nickade tvunget.
Fick mig att tänka på en väns redogörelse för hur hans pappa skulle beställa abonnemang från Tele2 och skulle bokstavera sin mailadress enligt det militära sättet: ”S för Sigurd”, och så vidare. Tele2-säljaren, som tillhörde en generation som aldrig gjort lumpen och vars medmänniskor heter saker som Nova, Stjärna och Tindra, fattade givetvis ingenting.
”Å andra sidan”, sa min vän om 80-talisten, ”så kan de zippa upp en torrentfil, ladda ned en översättning och få skiten att spela på plasmaskärmen” och menade att det är sådant som framtida generationer måste behärska för att kunna fungera i samhället.
Nu försöker jag bara hitta sidan i ”Människans härledning och könsurvalet” där Darwin skriver om detta. Något ska man ju ägna semestern åt.

Pippi-tävling!!!

 

TÄVLA MED PÅ STAN!

http://www.pastan.nu/merpastan/tavla-vinn-succefagelbok-1.1254645

5 snabba tankar efter Anton Abeles nya webbtalkshow

1. Anton Abele är noga med att göra sina frågor personliga och få med mycket av hans egna tankar i frågorna. Programmets första intervjufråga till Blondinbella, ”Hur tacklar du näthatet?”, tar till exempel nästan 40 sekunder att ställa (01:40-02:18) innan hon får säga något.

2. Under de 15 inledande sekunderna gör Abele den klassiska politikerretorikgesten med högerhanden åtta gånger för att understryka att det han säger är Viktigt. Det fortsätter sedan programmet igenom i samma tvåsekundersintervaller, med sådan regelbundenhet att man kan skriva marschnoter efter det.

3. Programmet spelas in i köket på Abeles tvåa, något som blir lite förvirrande när han säger ”Med oss i studion har vi…” samtidigt som man stirrar på hans diskbänk (den hyfsat okänsliga ljussättningens slagskuggor på de kala köksväggarna för dessutom tankarna till amatörporr.)

4. Programmet är rätt mycket en ”Självkänsla Nu!”-klubb för ungmoderater. Det är ett ständigt bekräftande av varandra bland de medverkande (som alltså är Abeles partikollegor), varandras framgångar och vilka förebilder de är.

5. Anton Abeles planeringssinne är avundsvärt. Varenda replik – till och med showens avslutande ord ”Era tankar om framtiden har varit så intressanta att lyssna till” – går att läsa i hans manuskort (och det gör han).

Delge gärna era egna tankar kring programmet. Anton Abeles webbtalkshow ”Kostymfritt” ser du här.

Platser att undvika

Det finns en taskig paradox i att ju mer man sliter med att åldras med värdighet, desto mer ovärdig framstår man. Jag pratar givetvis om löpning.

Det är få tillfällen då jag känner mig så föraktlig som när jag springer genom Tanto med matta lår och överkroppen utmattat krökt som en shoegazegitarrist. Minns även anekdoten om när en vän till mig – tidigare snygg rebell, nu lite lönning mediearbetare – sprang genom samma park, förbi dagens unga garde av snygga rebeller som skrek efter honom: ”Vad försöker du springa ifrån, Svensson?”

Tanto är minerad mark för ens varumärkesvärde, men samtidigt är det en sträcka som i princip inte går att undvika om man ska basera en löprunda på Södermalm. Minns jag inte fel ägnades väl en hel kvällstidningskrönika åt hur fånigt det var att Ulf Lundell börjat gå stavgång i Zinken och Tanto.

Eller finns det platser i Stockholm som är än mer utsättande att blotta sin bristande fysik och ovärdighet på? Tipsa i så fall gärna.

Bomber på Ringvägen

För några år sedan bodde jag på Lindhagensgatan på Kungsholmen, strax innan de började rusta upp stråket. Jag bodde mittemot det som då var Skanskas kontor, sen övergav Skanska det och huset förföll och ett av K:na i ”Skanska”-skylten föll ner på gatan och hade med största sannolik dödat en förbipasserande om någon passerat förbi då.

Sen började de riva huset och då hände det intressanta. Så snart grävskoporna drog in och tog sina tuggor av fasaden så började medelålders män att samlas på min gata. De ställde upp sig på rad, som arkebuseringspatrull beväpnade med mobilkameror som de använde för att plåta det halvätna huset. De tittade på varandra och nickade i tyst samförstånd.

Nu bor jag på Ringvägen och var med om något liknande i morse. De har börjat spränga på Ringvägen, strax nedanför SÖS och strax efter MTG-huset. Så idag spärrade de av trafiken i väntan på att sprängningen skulle vara över. Där stod de, avspärrningsvakter i grälla västar och så vi kontorsrövade cyklister.

Signalen ljöd. Explosionen kom. Först en snabb ljusblixt bara, sen mullret och rökmolnet som slog ut från berget.

Och alla män, avspärrningsvakterna och cyklisterna, tittade på varandra och log i tyst samförstånd. Sen ljöd ”faran över”-signalen
och alla cyklade vidare till sina olika liv.

Kolliderande kommerser

En god vän mms:ar över följande bild på en nyöppnad butik på Bondegatan som sysslar med ”Kult & Design”.
Exakt vad som avses med ”kult” som affärsområde tvistar vi nu lite om. Har det att göra med något slags gudsdyrkan? Eller är det ”kult” som i – den förvisso grammatiska snedträffen – ”roligt”? Eller, mest troligt, prylar som på något sätt anses ha kultstatus?
I vilket fall kom jag att tänka på alla de ställen som sammanför två vitt skilda kommersiella zoner. Hyrvideobutiker och solarier går av någon anledning ofta hand i hand. När jag bodde i Spånga var jag ofta sugen på att gå in i butiken för ”El & Väskor”. Hemma på Gotland ligger så väl ”Spa & Smide” som ”Hemse Krut & Papper”.
Men bäst i Sverige borde vara den butik som gav namn åt chilloutgruppen Sword Porn Tobacco, en liten lada i de värmländska skogarna som tydligen nischat sig på just vapen, porr och tobak. Där kan man prata om att målgruppsundersökningar är överflödiga.

Midsommarfällan

Snart mycket snart är det återigen dags att knö in sig i en bil (bästa fall) ett tåg (helt ok) eller ett baksäte på någon annans bil (sämst) och dra från stan. Fara längs E4:an mot senapssill och samvaro, hålla inne kisset jättelänge för det finns ingenstans att stanna ( knip igen för att förhindra inkontinensbesvär och för att främja sexlivet) och snaska skrynkliga hot dogs från macken. Väl framme i stugan, campingen, sommarvillan eller båten hinner man oftast inte mer än hälsa innan man känner det för första gången. Tvånget att erbjuda sig att hjälpa till. Medan mannen, pojkvännen, pappan och/ eller värden ryggdunkar sig igenom skaran med gäster har de inbjudna kvinnorna redan börjat duka och passa varandras barn. Det är nu det börjar bli svårt. Att inte sälla sig denna kvinnliga gemenskap och inbillade plikt är svårare än att sluta röka cold turkey. Man får sitta på sina händer för att inte de ska flyga ut och fånga upp en tjoande unge eller krama ur en disktrasa. Jag har försökt att sitta bland grabbarna, att våga vägra markservicen och sippa whiskey på inglasade balkonger men suget tar över.

Jag törs inte låta bli att ansluta, att erbjuda mig att torka disken eller att läsa en pekbok för Vincent, Vilja och Vittra. Det enda jag törs göra är att pipa på pojkvän och pappa att hjälpa till, jag tvingar manliga tonårskusiner att skrubba bastun och konversera mormor. Min egen whiskey tillåter jag mig först när jag sett till att svärmor inte får tömma diskmaskinen själv. Varför kan den inte smaka gott ändå?

Tyst i det tysta

Av de många fördelarna med att jobba här på DN – förutom att jag äntligen får använda en Wordversion där Officeassistenten ingår igen; ord kan inte uttrycka hur mycket jag saknat det lilla snacksaliga gemet och dess envisa självklarheter – så är det respekten för arbetsron jag gillar mest.
På de tidnings- och tv-redaktioner där jag suttit har det alltid varit svårt att hitta lugnet och tystnaden för att liksom kunna dippa tårna i det kreativa flödet, eller annan krystad metafor.

Här på DN är det istället bara att ringa vaktmästeriet så kommer det upp en dude med ett par sådana här industriella skyddskåpor för att stänga ute ringande telefoner och mänsklig dialog.
Men allra bäst är kanske bilden på förpackningen, så fin att jag inte vågat sprätta plasten. Det där är en bestämd kille på bilden, den killen orkar inte lyssna på skitsnacket i fikarummet längre. Han slänger bara demonstrativt på sina industrikåpor och så sitter han där. Tyst i det tysta, föredömligt.