Dagens ungdom

Idag är min näst sista dag på DN, men den kommer nog mest att leva kvar i mitt minne som dagen då gick insåg hur avgrundsdjup generationsklyftan mellan 70- och 80-talister kan vara.
Som när jag sa att det idag är ”två pinnar MUCK” och den värnpliktsbefriade 80-talistens blick vandrade långt ut i fjärran medan han nickade tvunget.
Fick mig att tänka på en väns redogörelse för hur hans pappa skulle beställa abonnemang från Tele2 och skulle bokstavera sin mailadress enligt det militära sättet: ”S för Sigurd”, och så vidare. Tele2-säljaren, som tillhörde en generation som aldrig gjort lumpen och vars medmänniskor heter saker som Nova, Stjärna och Tindra, fattade givetvis ingenting.
”Å andra sidan”, sa min vän om 80-talisten, ”så kan de zippa upp en torrentfil, ladda ned en översättning och få skiten att spela på plasmaskärmen” och menade att det är sådant som framtida generationer måste behärska för att kunna fungera i samhället.
Nu försöker jag bara hitta sidan i ”Människans härledning och könsurvalet” där Darwin skriver om detta. Något ska man ju ägna semestern åt.

Annons:

Traska på, bara traska på

Igår började den veckolånga backanal i Visby som i folkmun kallas ”Stockholmsveckan”. Detta innebär att tusentals ungdomar äntligen får tömma besparingskontot för att ta del i den fascinerande lockcharader där Person A låtsas vara rik och Person B låtsas tro på det och ingen törs ifrågasätta något, av rädsla för att själv bli avslöjad som en vanlig knegare.

Men denna statuskonsumtion, som ekonomen Thorstein Veblen beskrev i boken ”The theory of the leisure class” redan på slutet av 1800-talet, kräver ständig uppdatering.

Krogarna har sedan ett par år förbjudit sprutandet av champagne eftersom de då kan förlora utskänkningstillståndet, och att ”vaska” skumpan – att beställa en flaska och be servitrisen hälla ut den ivasken för att visa att man har råd – ses även det som passé.

Den nya trenden i samhällets aspirerande mellanskikt, får jag berättat för mig från ögonvittnen i Visby, är istället ”traskning”. Traskning går ut på att beställa en flaska champagne, men så snart man får in den till bordet så lämnar man den där och traskar därifrån – för att visa att man har råd.

Och det får man ge dem: deras uppfinningsrikedom är så oerhört mycket mer imponerande än den rent monetära.

Gotländsk kultur

Får mail från Fredrik Strage som tydligen varit/befinner sig på Gotland. Han skickar denna bild från ”en lanthandel strax utanför Klintehamn där man tar gotländsk litteratur på allvar”.

Och jag tror aldrig att en bild bättre har sammanfattat begreppet ”minsta gemensamma nämnare” än denna:

 

Pippi-tävling!!!

 

TÄVLA MED PÅ STAN!

http://www.pastan.nu/merpastan/tavla-vinn-succefagelbok-1.1254645

5 snabba tankar efter Anton Abeles nya webbtalkshow

1. Anton Abele är noga med att göra sina frågor personliga och få med mycket av hans egna tankar i frågorna. Programmets första intervjufråga till Blondinbella, ”Hur tacklar du näthatet?”, tar till exempel nästan 40 sekunder att ställa (01:40-02:18) innan hon får säga något.

2. Under de 15 inledande sekunderna gör Abele den klassiska politikerretorikgesten med högerhanden åtta gånger för att understryka att det han säger är Viktigt. Det fortsätter sedan programmet igenom i samma tvåsekundersintervaller, med sådan regelbundenhet att man kan skriva marschnoter efter det.

3. Programmet spelas in i köket på Abeles tvåa, något som blir lite förvirrande när han säger ”Med oss i studion har vi…” samtidigt som man stirrar på hans diskbänk (den hyfsat okänsliga ljussättningens slagskuggor på de kala köksväggarna för dessutom tankarna till amatörporr.)

4. Programmet är rätt mycket en ”Självkänsla Nu!”-klubb för ungmoderater. Det är ett ständigt bekräftande av varandra bland de medverkande (som alltså är Abeles partikollegor), varandras framgångar och vilka förebilder de är.

5. Anton Abeles planeringssinne är avundsvärt. Varenda replik – till och med showens avslutande ord ”Era tankar om framtiden har varit så intressanta att lyssna till” – går att läsa i hans manuskort (och det gör han).

Delge gärna era egna tankar kring programmet. Anton Abeles webbtalkshow ”Kostymfritt” ser du här.

Platser att undvika

Det finns en taskig paradox i att ju mer man sliter med att åldras med värdighet, desto mer ovärdig framstår man. Jag pratar givetvis om löpning.

Det är få tillfällen då jag känner mig så föraktlig som när jag springer genom Tanto med matta lår och överkroppen utmattat krökt som en shoegazegitarrist. Minns även anekdoten om när en vän till mig – tidigare snygg rebell, nu lite lönning mediearbetare – sprang genom samma park, förbi dagens unga garde av snygga rebeller som skrek efter honom: ”Vad försöker du springa ifrån, Svensson?”

Tanto är minerad mark för ens varumärkesvärde, men samtidigt är det en sträcka som i princip inte går att undvika om man ska basera en löprunda på Södermalm. Minns jag inte fel ägnades väl en hel kvällstidningskrönika åt hur fånigt det var att Ulf Lundell börjat gå stavgång i Zinken och Tanto.

Eller finns det platser i Stockholm som är än mer utsättande att blotta sin bristande fysik och ovärdighet på? Tipsa i så fall gärna.

Bomber på Ringvägen

För några år sedan bodde jag på Lindhagensgatan på Kungsholmen, strax innan de började rusta upp stråket. Jag bodde mittemot det som då var Skanskas kontor, sen övergav Skanska det och huset förföll och ett av K:na i ”Skanska”-skylten föll ner på gatan och hade med största sannolik dödat en förbipasserande om någon passerat förbi då.

Sen började de riva huset och då hände det intressanta. Så snart grävskoporna drog in och tog sina tuggor av fasaden så började medelålders män att samlas på min gata. De ställde upp sig på rad, som arkebuseringspatrull beväpnade med mobilkameror som de använde för att plåta det halvätna huset. De tittade på varandra och nickade i tyst samförstånd.

Nu bor jag på Ringvägen och var med om något liknande i morse. De har börjat spränga på Ringvägen, strax nedanför SÖS och strax efter MTG-huset. Så idag spärrade de av trafiken i väntan på att sprängningen skulle vara över. Där stod de, avspärrningsvakter i grälla västar och så vi kontorsrövade cyklister.

Signalen ljöd. Explosionen kom. Först en snabb ljusblixt bara, sen mullret och rökmolnet som slog ut från berget.

Och alla män, avspärrningsvakterna och cyklisterna, tittade på varandra och log i tyst samförstånd. Sen ljöd ”faran över”-signalen
och alla cyklade vidare till sina olika liv.

Kolliderande kommerser

En god vän mms:ar över följande bild på en nyöppnad butik på Bondegatan som sysslar med ”Kult & Design”.
Exakt vad som avses med ”kult” som affärsområde tvistar vi nu lite om. Har det att göra med något slags gudsdyrkan? Eller är det ”kult” som i – den förvisso grammatiska snedträffen – ”roligt”? Eller, mest troligt, prylar som på något sätt anses ha kultstatus?
I vilket fall kom jag att tänka på alla de ställen som sammanför två vitt skilda kommersiella zoner. Hyrvideobutiker och solarier går av någon anledning ofta hand i hand. När jag bodde i Spånga var jag ofta sugen på att gå in i butiken för ”El & Väskor”. Hemma på Gotland ligger så väl ”Spa & Smide” som ”Hemse Krut & Papper”.
Men bäst i Sverige borde vara den butik som gav namn åt chilloutgruppen Sword Porn Tobacco, en liten lada i de värmländska skogarna som tydligen nischat sig på just vapen, porr och tobak. Där kan man prata om att målgruppsundersökningar är överflödiga.

Tyst i det tysta

Av de många fördelarna med att jobba här på DN – förutom att jag äntligen får använda en Wordversion där Officeassistenten ingår igen; ord kan inte uttrycka hur mycket jag saknat det lilla snacksaliga gemet och dess envisa självklarheter – så är det respekten för arbetsron jag gillar mest.
På de tidnings- och tv-redaktioner där jag suttit har det alltid varit svårt att hitta lugnet och tystnaden för att liksom kunna dippa tårna i det kreativa flödet, eller annan krystad metafor.

Här på DN är det istället bara att ringa vaktmästeriet så kommer det upp en dude med ett par sådana här industriella skyddskåpor för att stänga ute ringande telefoner och mänsklig dialog.
Men allra bäst är kanske bilden på förpackningen, så fin att jag inte vågat sprätta plasten. Det där är en bestämd kille på bilden, den killen orkar inte lyssna på skitsnacket i fikarummet längre. Han slänger bara demonstrativt på sina industrikåpor och så sitter han där. Tyst i det tysta, föredömligt.

 

Hur firade du Bloomsday?

I torsdags kom en högtid och gick utan att särskilt många lade märke till den. Den heter ”Bloomsday” och firas med anledning av att James Joyces bok tungviktarepos ”Odysseus” utspelar sig under dygnet den 16 juni 1904. Exakt vad dagen går ut på verkar vara rätt öppet för tolkning, men de flesta brukar äta stekt njure eftersom det är något som görs i boken. Minns jag inte fel kan Kulturhuset ha anordnat en högläsningsstafett ur ”Odysseus” på den dagen för något år sedan också.
Själv har jag mitt alldeles egna sätt att fira romanen och bemärkelsedagen: jag plockar upp mobilen och läser inkomna sms från min mamma.

Genom att helt hoppa över saker som skiljetecken eller sammanhang – hon är för upptagen med att bara försöka få iväg över huvud taget – så skapar hon textmeddelanden som bara kan jämföras med den världsberömda Mollymonologen i ”Odysseus”; den som brukar beskrivas som urkällan till Joyces porlande stream of consciousness.
För att exemplifiera så är ett av dessa nedanstående stycken ur ”Ulysses”, det andra är ett sms från mamma:

”va trevligt har ni plockat inte något regn här skvätter det nästan hela tiden”

och:

”jag såg hans blick på mina fötter när jag gick ut genom svängdörren han tittade när jag tittade tillbaka och gick tillbaka två dagar senare för te”