Bloggen är död, leve bloggen

Fredrik Wass och Johanna Ögren

Vi slutar där vi börjar. För ett år sedan besökte vi Sweden Social Web Camp (SSWC). Då fick Johanna idén till den här bloggen. Sedan dess har vi i ett gäng inlägg vältrat oss i allt som har med webbens sociala aspekter att göra samt dykt ner i mängder av frågor och ämnen. För några veckor sedan besökte vi årets SSWC (kolla gärna in den här filmen som hade premiär igår och som beskriver vad lägret går ut på) och beslutade då att det här kapitlet i vår webbnärvaro är slut. Det är dags att vända blad, som en aktuell monark skulle sagt.

Annons:

Under det senaste året har vi hunnit med en hel del här på bloggen. Vi har till exempel pratat om Twittertalibaner och mellosajten, hur mobilen förändrar livet och integritet på nätet. Vi har fascinerats av spänningen och publiktrycket när Dreamhack arrangerade en e-sporttävling (Starcraft 2) i Stockholm, och försökt analysera kampen mellan Google och Facebook. Det kungliga bröllopet fick förstås också en del webbrelaterad uppmärksamhet av oss. Och när Rwandas president började gräla på Twitter kunde vi inte motstå att berätta om det. Språkets roll i vårt onlineliv har vi också beskrivit då vi ställde oss frågan om du är en vuxenhipster eller en metaironiker?

Kort sagt har ämnesbredden varit stor, samtidigt som den röda tråden hela tiden varit hur webben påverkar oss människor. Det finns otroligt mycket mer att utforska och berätta, men med det här inlägget sätter vi punkt för just den här bloggen. Vi fortsätter såklart att vara aktiva i många andra sammanhang, och vill du fortsätta läsa inlägg från oss så finns Johanna på bland annat bokhora.se och wky.se, och Fredrik hittar du på Bisonblog.se. Hoppas du uppskattat våra inlägg lika mycket som vi gillat att skriva dem. Även om plattformar byts ut och bloggar startar och stängs, slutar vi aldrig älska internet.

Vi ses på nätet!

Som Almedalen för webbnördar

Sweden Social Web Camp 2010

Igår kväll 20.00 släpptes biljetterna till årets upplaga av Sweden Social Web Camp (SSWC). På bara 7 minuter hade hela första omgången med 200 biljetter sålt slut. Arrangörerna hade i förväg sett till att både bokningssajten och betalningssystemet skulle klara belastningen. Aktiviteten på Twitter inför släppet av biljetterna var hög och hashtaggen #sswc blev en av de mest använda under kvällen.

Sweden Social Web Camp är en unconference med fokus på internet och den sociala webben. I år arrangeras konferensen för tredje året i rad, och även i år blir platsen för eventet den pittoreska lilla ön Tjärö i Blekinge Skärgård. Där kommer precis som förra året runt 400 personer samlas för att i fyra dagar utbyta erfarenheter och umgås från tidig morgon till sen kväll.

Sweden Social Web Camp 2010

Unconference-formatet går ut på att deltagarna själva skapar innehållet under dagarna på Tjärö. De kommer att kunna föreslå egna sessioner och temadiskussioner snabbt och spontant, och inget ämne är för litet eller stort för att inte kunna tas upp i en egen session. Ibland blir det bara 3-4 personer som pratar om ett ämne, medan andra frågor lockar hundratalet besökare.

Morris Packer, Morris Motorcycles

Jag har besökt campen varje år och kommer att åka dit i år igen. Framförallt är det möjligheterna att träffa smarta och trevliga människor under helt andra former än hemma i vardagen som lockar. SSWC är för många inom webbområdet vad Almedalen är för politiker, näringsliv och mediebranschen. Helt enkelt en enda stor mingelfest med personer som alla har samma genuina intresse för webbens möjligheter och framförallt den sociala aspekten av nätet. SSWC uppstod 2009 när arrangörerna Kristin Heinonen och Tomas Wennström skrev ett blogginlägg om att de var sugna på att träffas 10-15 personer och prata webb under avslappnade former. Intresset blev så stort att ett helt event med hundratals deltagare växte fram. Och vandrarhemmet på Tjärö har blivit vana vid att vara fullbokade både med rum och campingplatser samt totalinvaderade av webbmännskor en helg i augusti varje år.

Deltagare i seminariet Makt och kön i sociala medier

Förra året producerades en film som beskriver Sweden Social Web Camp på ett väldigt bra sätt. Här blandas intervjuer med korta klipp från olika sessioner och känslan som fanns på campen går igen i filmen. Kolla in den om du vill veta varför SSWC får hundratals personer att spänt sitta framför datorn en söndagkväll i juni för att försöka få tag i biljetter.

Du kan också se det här inslaget från förra året där några deltagare på campen och arrangören Kristin Heinonen pratar om campen.

When the Big Wide World gets small

Jag är just nu på konferensen #140conf i New York, en konferens som handlar om sociala medier. Ett utslitet begrepp, närapå skällsord i vissa kretsar, men ganska många av föreläsarna här vittnar om den sprängkraft som företeelser som Twitter faktiskt har. Just nu lyssnar jag till en bonde från Nebraska som heter Steve Tucker (@Tykerman1) som berättar om hur Twitter har knutit honom närmare världen, hur han plötsligt, i sitt ensamma yrke, har skaffat sig massor med vänner. Hur starka dessa vänskapsband faktiskt blir.

Det kan vara bra att påminna om att detta inte är en värld enbart för inbördes ryggdunkande journalister och mediamänniskor. Det finns lite mer oväntade målgrupper som omfamnar Twitter och ser nyttor och fördelar. Kanske är inte bönder den första yrkeskåren du skulle koppla ihop med Twitter och användandet av smartphones, men för en kategori människor som ofta saknar kollegor, betyder nätet ganska mycket. Du kan få hjälp och stöttning i ditt yrkesutövande, även om kollegorna är många hundra mil bort.

Här kan du se en video där CNN intervjuar Steve som twittrar från traktorn. Det finns också en skriven artikel i ämnet.

Är du en vuxenhipster eller en metaironiker?

Ge mig en av dina statusuppdateringar på Facebook och jag ska säga dig vem du är. Ja, så känns det nästan ibland. Det vi väljer att publicera, och inte publicera, avslöjar ganska mycket om vem vi är. Nina Åkestam har skrivit ett roligt blogginlägg om olika typer av ”dialekter” i sociala medier, hur hon känner att hon kan kategorisera personerna i sitt flöde utifrån hur de uttrycker sig och vad de berättar om.

Om din vän är en metaironiker så skulle hon eller han antagligen kunna skriva en uppdatering i stil med den här enligt Nina Åkestam:

”Kan bekräfta att jag ikväll hittade en farfalle-makaron i en gnocchi-makaron-låda. Inget att hetsa upp sig över, men förstås inte heller något som passerar obemärkt förbi.”

Jag tänker ofta på hur viktigt språket har blivit när vi är online. Det blir nästan som ett körkort till det digitala rummet. Den som uttrycker sig snärtigt och slagkraftigt i text har ofta stora fördelar i diskussioner på nätet, medan den som framstår som retoriskt skicklig vid ett möte öga mot öga inte alltid är det i kommentarsfältet.

Visst finns det exempel på hur politiker som Göran Hägglund eller Gudrun Schyman klarar övergången till det digitala utan problem. De är vana vid att uttrycka sig i politikervärlden och tar med sig både språk och känsla för debatt in i de sociala medierna. Men jag vet också många exempel på till vardags tystlåtna personer som på nätet blommar upp och hittar en ny arena. Det är inte ovanligt med bloggträffar där ett gäng kaxiga bloggare på nätet framstår som blyga och introverta när man träffar dem bortanför tangentbordet.

Har du samma personlighet på nätet som när du träffar människor i den fysiska verkligheten, eller är det stor skillnad?

Receptet på en modern monarki

Så kom då intervjun med kungen till slut. Spekulationerna blev antagligen för vilda och konsekvenserna för kungafamiljen i mötet med omvärlden för stora. Frågan om kungens förehavanden tidigare i livet blev den stora elefanten som stod mitt i rummet på representationsmiddagar och ceremonier. Svår att undvika.

Jag tänker inte försöka få det till att internet hade någonting med vare sig de påstådda avslöjandena eller den nu aktuella intervjun att göra. Men det jag tänker när jag betraktar de traditionella mediernas bevakning, diskussionerna i de sociala medierna och vid fikabordet är att webben spelar stor roll för hur vi idag ser på kungahuset. Bilden av den upphöjda kasten, den onåbara eliten, blir allt mer bräcklig.

Precis som i Nordafrika har webbens sociala funktioner förändrat samhället när det gäller hur vi kommunicerar. Vi vänjer oss vid öppenheten, genomlysningen, transparensen. Vi blir vana vid att få tillgång till både makthavare och kändisar framför och bakom kameran, i kulisserna, och i egna och andras kanaler. Vi lever i ett kommunikationssamhälle där det blivit allt svårare att bygga fasader, men kanske framförallt lättare att rasera dem. Informationsmonopolet monteras ned, sten för sten. Ofta samspelar de traditionella mediernas publiceringar med diskussion och analys i bloggar och på forum.

Den som utsätts för ett mediedrev kan numera själv kommunicera sin egen sanning på en egen plattform. Samtidigt kan den som sitter inne på värdefull eller känslig information också helt undvika traditionell medielogik och bli sin egen publicist.

Förut var de traditionella medierna kungafamiljens beskyddare, något som var möjligt tack vare informationsmonopolet som fanns innan internet. Nu har medierna öppnat upp monarkikritikens spjäll och eldar för fullt, vilt påhejade av twittertyckare och pr-experter.

Hur ska monarkin klara krisen?
Kungafamiljens förtroende från svenska folket är relativt högt fortfarande. Det är upp till hovet och kungafamiljen att antingen förvalta det förtroende som finns genom att omfamna det samhälle som dess finansiärer (skattebetalarna) lever i, att i ännu större utsträckning bygga och förvalta relationer via nätet i både egna och andras kanaler.

Det hävdas ofta att ”folket i stugorna” älskar monarkin och står bakom sin kungafamilj i alla väder, till skillnad från debattörer och tyckare i storstan. I en modern monarki sträcker hovet ut en hand utanför TT- och hovreportrarnas räckvidd för att bygga starka band med deras största fans – folket. I en modern monarki släpper man taget om de stängda dörrarna och bjuder in allmänheten ännu mer, både på nätet och i verkligheten (naturligtvis med respekt för att även kungafamiljen är människor som förtjänar ett privatliv). I en modern demokrati skapas direktkanaler med kommunikation åt båda hållen mellan kungafamiljen och dess intressenter.

Visst har det redan gjorts försök. Vem minns inte youtube-klippet där förlovningen mellan Victoria och Daniel presenterades. Men det krävs mer, och framförallt större lyhördhet, om satsningarna ska fungera. Samtidigt är själva fundamentet i demokratin kanske just det omoderna, det föråldrade. Inte helt enkelt med andra ord.

Eller så kan man göra intervjuer då och då som den kungen gjorde igår. Då lär det gå snabbt utför.

Skulle du lägga en kvarts miljon i varukorgen?

För bara tio år sedan var det nästan omöjligt. Lägga tusentals kronor på en produkt du aldrig sett eller hållit i din hand? Skulle inte tro det. Men idag är det verklighet. Vi handlar på nätet som aldrig förr och exakt det som blev pionjärer som Boo.com och Letsbuyits fall, är idag lukrativa affärer för både stora kedjor som Stadium, klassiska postorderföretag som Haléns eller små e-handlare som Doftljusbutiken.se.

Det handlar om förtroende och det handlar om trovärdighet. Vi vågar och vi vill handla på nätet, något som var otroligt svårt att uppnå för de första e-handlarna de där åren runt millennieskiftet när it-boomen tog fart. Nästan alla visioner man hade då är verklighet idag. Problemet var ju att utvecklingen gick lite långsammare än beräknat.

Jag tänker på det när jag ser fenomenet med cykelbutker på nätet. De svenska cykelbutikerna Bikeid och Bikebyme säljer båda en enda cykel, men du får själv välja färger och utförande på ramen, däcken, fälgarna och så vidare.

bikebyme

Cyklarna följer fixed gear-trenden som är stark i cykelvärlden och de kostar båda runt 6000 kronor vilket är ganska mycket pengar. Men samtidigt visar det hur vi numera faktiskt vågar spendera allt mer pengar på nätet, så länge vi får ordentlig information om produkten och känner oss trygga med avsändaren.

Bilföretagen har sedan länge jobbat med sajter där du kan byta ut olika komponenter och jämföra modeller med varandra. Men det slutar oftast i en offertförfrågan till en bilhandlare, som till exempel hos Skoda.se. Än är vi inte redo att lägga en bil för 250 000 kronor i varukorgen på en e-handelssajt. Men det ligger inte långt borta. För med högt förtroende, generösa returpolicys, smidig frakt och framförallt utförlig och tydlig produktinformation tror jag att fler kommer att våga ta steget. Kombinera det med så kallad social shopping, där våra personliga nätverk får inflytande och inblick i våra köpbeslut via nätet, och det blir ännu lättare.

President i gräl med journalist på twitter

Här hemma i Sverige har vi ibland sett att också politiska högdjur som Carl Bildt förivrar sig på Twitter – det ÄR svårt med 140 tecken, ofta får nyanserna stryka på foten tycker jag själv – men frågan är om inte Rwandas president ändå tar priset när han går ut i en offentlig Twitterbeef med en journalist.

Grälet gäller uppbyggnaden av det krigshärjade Rwanda. President Kagame har mött en hel del kritik för sitt sätt att få ordning på landet och ekonomin, men håller alltså inte med om kritiken, allra helst inte den som kommer från journalisten Ian Birrell. Intressant att se, inte minst om detta tilltag får efterföljare. Den här typen av politiska gräl har vi ännu inte sett i Sverige väl? Men kanske är det bara en tidsfråga.

Här kan du se hela grälet hos bloggen A View From the Cave. Efter ett tag blandar sig också Rwandas utrikesminister i diskussionen.

Själv är jag mest fundersam över att utrikesministern följer tre personer (varav presidenten turligt nog är en) och presidenten ingen. Det är lite Annika Lantz över det hela, men var och en blir ju salig på sin twitterfason.

”Google har ingen moral”

Under valrörelsen förra året lyckades Pontus Löf få sajten Sverigedemokraterna.de att hamna över Sverigesdemokraternas egna sajt vid en sökning på partiets namn på Google. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättade jag om hur det gick till. Tilltaget fick stå som exempel på vilken betydelse sökmotorerna kan spela och hur det går att påverka sökresultaten med hjälp av en medveten strategi och väloptimerade sidor.

Nu är Pontus Löf i farten igen, den här gången med ett allvarligt och ganska komplicerat ämne. För en tid sedan upptäckte Pontus att en sida som beskrev hur man begår självmord hamnade högst på Google när man sökte på just ordet självmord. Han kunde konstatera att Google saknar moral i det att sökresultaten baserar sig på de länkar vi klickar på och de sajter vi som människor väljer att besöka, inte vad som rent moraliskt anses bäst.

Pontus Löf gick till handling och uppmanade omgivningen att motverka den negativa influensen som självmordssajten skulle kunna ha (forskning visar att ”självmordsguider” och annan typ av beskrivande information kan påverka den som funderar på att ta livet av sig att faktiskt göra det). För att påverka sökresultatet la Pontus och många andra upp information som länkade till olika stödresurser och myndigheter i syfte att förhindra självmord. Bland annat länkade många till Socialstyrelsens sida om självmord.

”Ingen kan göra allt. Ingen kan stoppa alla självmord. Men om vi är många som hjälps åt kan vi åtminstone se till att den som funderar på självmord och googlar inte ska hamna på en sida som hetsar och uppmuntrar, utan istället någonstans där det finns bra information, kanske råd och stöd för hur man orkar vidare när allt är svart.”

Så skrev bloggaren och journalisten Sofia Mirjamsdotter  på sin blogg och samtidigt bidrog hon till att få informationen från Socialstyrelsen att ranka högre i Googles index genom att länka till den. Tanken är att den som söker på nätet efter metoder för att begå självmord ska hamna på sidor med information om vem man kan vända sig till och journummer som man kan ringa, istället för detaljerade manualer om hur man tar livet av sig.

Kampanjen tycks ha fått effekt i dubbel bemärkelse. Dels har bland annat Vårdguidens och Socialstyrelsens olika sidor om självmord klättrat uppåt i sökresultatet, även om de inte tagit över förstaplatsen ännu. Men det kanske mest anmärkningsvärda är att Magnus Brahn som skapat den sajt om självmord som hamnar högst på Google, nu valt att stänga ner sidan helt och hållet. Han stödjer Pontus Löfs kampanj men säger också att hans avsikt aldrig varit att uppmana någon att ta sitt liv.

”Vad som händer med sajten i framtiden står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas ändå att den uppfyllt sitt syfte som varit att skapa debatt och göra döden mindre tabu. Denna sajt är/var främst till som en resurs för personer som är döende (mindre än sex månader kvar).”

Min slutsats blir att Google inte är bättre än summan av deras användare. Självmordskampanjen visar på ett lysande sett hur det går att göra skillnad, men kanske också hur lätt det faktiskt går att manipulera sökresultat och listningar om bara tillräckligt många människor engagerar sig. Det är värt att tänka på när vi varje dag gör sökningar på nätet och låter ögonen svepa över de tio första träffarna. Det blir en slags mediekritik på webben riktat mot oss själva istället för medierna. Vems intresse representerar de sajter som hamnar högst?

Veckans Facebooktips

Efter att ha gjort misstaget att med 15 minuters intervall lajka (göra tummen upp för) en statusuppdatering på Facebook där en vän (med tusentalet egna vänner) offentliggjort sin förlovning och en där ett par kommit hem från BB med sitt första barn, vill jag nu dela med mig av det råd jag brukar ge kring dylika statusuppdateringar, men nu alltså missade att följa själv:

Gå in på personens wall/vägg och skriv en egen grattishälsning där istället! Då slipper du som har notifieringar påslagna, att överösas med mejl som alla innehåller samma meningslösa ord: Grattis.

Med vänliga hälsningar en som i skrivande stund räknar in till 63 mejl på samma tema.

P.S Jag är väl medveten om att man kan slå av den här typen av notifieringar från Facebook. Det gör du under Kontoinställningar/Händelser. Men jag vill gärna få mejl när jag är involverad i diskussioner – riktiga diskussioner – på Facebook, för det är ett bra sätt att hålla koll på nya uppdateringar i en tråd. Eftersom många hänger på Facebook på jobbtid, kan det ibland gå långa stunder mellan uppdateringarna och jag har inte alltid tid att själv hålla koll på snacket. Då är notifieringar bra. Det handlar bara om att akta sig för vilka diskussioner man går in i… D.S

Hur ser sociala medieanvändandet ut i Kina?

Här finns en intressant rapport med jämförelser kring sociala medieanvändandet i USA respektive Kina. Nu ska man förstås ta det lite försiktigt med kinesiska rapporter eftersom situationen kring censur ser ut som den gör i landet, men om rapporten stämmer någorlunda åtminstone, finns det lite intressanta siffror att titta på. Till exempel är de uppkopplade kineserna väldigt benägna att använda sig av olika sociala nätverk, bloggar och mikrobloggar. Både Twitter och Facebook är förbjudet i Kina, men man använder sig av olika lokalanpassade alternativ. Renren heter det mest använda alternativet till Facebook.

Annat man kan notera är att marknaden i det kommunistiska Kina, är mycket mer fragmenterad. Det finns betydligt fler sajter inom varje kategori – sociala nätverk, mikrobloggar och videotjänster – som konkurrerar med varandra. I USA är det Facebook, Twitter och Youtube som i princip är ensamma herrar på täppan.

Det går förstås att använda sig av Facebook även i Kina, trots att det är förbjudet. Facebook själva säger att det finns ungefär 300 000 kineser registrerade på deras sajt (renren.com har ungefär 160 miljoner registrerade användare) men de kineser som provat båda tjänsterna föredrar oftast Renren ändå, mycket på grund av delningsmöjligheterna och användarvänligheten. Facebookgrundaren Mark Zuckerberg har också besökt Kina relativt nyligen, vilket många tror talar för att man är på väg in i landet. Det är en stor marknad för onlineannonsering och mycket pekar på att kineserna är starkt villiga att interagera med varumärken och företag på nätet. Självklart vill Facebook vara med och dela på den kakan. Frågan är väl snarare vilka villkor den kinesiska regeringen ställer upp för att man ska häva censuren?

Vi har skrivit om Facebook och Kina förr, se Fredriks inlägg här. Där finns också en del intressanta länkar kring nätanvändandet i Kina.