Mot mödradödlighet!

För exakt ett år sedan, på internationella kvinnodagen, stod jag på Norrmalmstorg och var nervös. Jag skulle delta i RFSU:s årliga barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Jag skulle tala på scen och dagen efter åka till Bangladesh för att träffa kvinnor och män som lever i ett land där graviditet kan sägas vara detsamma som en allvarlig sjukdom. I de värsta områdena dör 1 av 5 kvinnor i samband med att de blir med barn.

Annons:

I dag stod jag på Norrmalmstorg igen. Nu med en djup känsla av stolthet och glädje.

Till en början kändes allt hopplöst i Bangladesh. Jag träffade kvinnor som grät för att deras män hade tagit fler fruar när de inte kunde ge dem en son. Kvinnor som alla stämde perfekt in på statistiken och det jag hört innan jag åkte.

Den absoluta majoriteten av alla kvinnor i Bangladesh har fött minst ett barn innan de är 19 år gamla. Den vanligaste dödsorsaken, I VÄRLDEN, bland kvinnor mellan 16 och 19 år är mödradödlighet. Fler dör av graviditet än av Aids och malaria. 70 procent av kvinnorna föder i hemmet, 50 procent av mödrarna och de nyfödda är undernärda.

Jag träffade män och kvinnor där glädjen som borde komma med ett barn aldrig fick ta någon plats. Rädslan över död, fel kön på barnet och, om allt gick bra, mat till ytterligare en person tog över alla tankar.

Jag mötte arbetande kvinnor som alla blivit våldtagna på sitt jobb. Blev de gravida fick de sparken. Gjorde de en förbjuden abort riskerade de att dö. Var de kvar på jobbet blev deras män förbannade för att det inte var städat hemma eller fanns mat på bordet.

Allt kändes hopplöst.

Men. Det fanns en anledning till att RFSU skickade mig till just Bangladesh. Landet är nämligen ett exempel på att det går att göra enorm skillnad. Snabbt.

För, och det förstod jag så småningom, läget nu är så otroligt mycket bättre än för bara ett decennium sedan. Antalet barn per kvinna har minskat från 7 till 3 på bara 15 år. Mödradödligheten har sjunkit med 40 procent på bara 10.

Politikerna har börjat inse att befolkningsökning hänger ihop med välstånd. Fler och fler förstår att barn kostar pengar. Tidigare har familjer gjorts så stora som möjligt för att få så många pojkar som möjligt. De ska i sin tur dra in pengar har man tänkt.

Den absolut största anledningen till att man i Bangladesh har lyckats få ned mödradödligheten är att staten beslutat att blunda för aborter. Aborten, som är absolut förbjuden och skambelagd i landet, skulle som det ser ut nu, inte gå att tillåta. I stället har man infört någonting som kallas för Menstrual Regulation, MR. Man fixar så att mensen fungerar igen. Läkarna utför en abort, ofta genom skrapning. De konstaterar att det finns ett foster men det pratas inte om det. Och staten tittar inte.

Färre barn per kvinna minskar misären i Bangladesh. Att ha möjligheten till säkra aborter minskar mödradödligheten enormt. Tillgång till preventivmedel och kliniker. Läkare och barnmorskor.

Det är inte svårt, vi vet precis vad som behövs för att nå FN:s Milleniemål nummer 5 – att minska mödradödligheten med 75 procent. Det måste bara göras.

Läs vad jag skrev under min tid i Bangladesh här.

En grå variant av Filip och Fredrik

16 februari hade en ny podcast premiär på Sveriges Radio: ”Luuk & Lokko”. Två välkända och creddiga mediekändisar, med det gemensamt att de båda har rötter i Estland, ”pratar om ämnen de bestämt på förhand” en gång i veckan.

Jag tror inte att jag var ensam om att ha höga förväntningar. Andres Lokko var med i killinggänget och är hyllad musikjournalist och manusförfattare. Kristian Luuk är utbildad civilekonom men startade en radiokarriär med Hassan för att sedan bli en av Sveriges mest populära programledare alla kategorier för alla olika publiker. Han sjönk inte ens i värde av att göra Melodifestivalen.

Så här efter att två avsnitt har publicerats, och genast gått upp i topp över mest lyssnade podcasts på Itunes, borde det finnas många omdömen ute på nätet men det gör det inte. Det enda som kommer upp när man googlar ”Luuk & Lokko” är texter som skrevs inför premiären och EN recension av Charlotte Ågren på Helsingborgs Dagblad. Hon sågar podcasten. Och jag håller med henne. Hur kan de här erfarna personerna göra ett så fladdrigt och oflytigt program? De vet hur man bygger ett manus, de vet vad som krävs för att det ska bli intressant att lyssna. Lite energi till exempel. Lite kemi. Och även om det inte ska låta så – en planering, att man har någonting att säga.

Men det är lite fint på något sätt. Ingen förutom Charlotta (och jag men jag är helt svettig nu) vågar säga att programmet inte infriade deras förväntningar. Vi väntar alla snällt på att det ska utvecklas och bli bättre. För det är vi säkra på att det kommer att bli. Vi vill ju det! Just nu gör de bara en torr och ohärlig variant av ”Filip och Fredrik”.

Hubotten Malou

Jag måste återkomma till Malou von Sivers i min blogg. Precis som i många människors liv tar hon en oförtjänt stor plats här. Men så får det vara. För Tankesmedjan i P3 har startat det fantastiska inslaget ”Malou-medley”, en liten krönika på fem minuter där ”vi får reda på vad vår främste samtidsspanare har haft för sig på sistone”. Om jag förstår det hela rätt så kommer det att fortsätta vara ett stående inslag på onsdagar.

”För de som har riktiga jobb och inte tid att sitta och kolla på Malou” sammanfattar Ola Söderholm det viktigaste som hänt i ”Efter tio” under veckan. Det vill säga ingenting. Mycket underhållande: Lyssna.

Motsatt effekt

Onsdagen den 18 april fattade Sveriges Radio beslut om att inte sända en intervju som spelats in för programmet Kaliber i P1.

Programmet var del två av tre i en specialgranskning och handlade om de ”ofrivilliga företagarna”, de som tvingas skaffa F-Skattsedel för att arbetsgivaren ska slippa anställa dem.

Intervjun som stoppades för att den ”inte var relevant för programmet” var ett samtal med journalisten Linn Ohlsson som jobbat tio år utan att få en fast anställning. Gissa på vilket företag? Jo, hos Sveriges Radio självt.

Alla som jobbar i journalistbranschen vet att anställningsformerna är ett stort problem. Bemanningsföretag, frilansare, projektanställningar, produktionsbolag och vikariat. Lagen om anställningsskydd ger motsatt effekt när få eller ingen får fast anställning och både SR och SVT är ökända för att lyckas undvika saken in i det sista.

Jag hade gärna tagit del av Linn Ohlssons berättelse men efter att ha lyssnat igenom hela programserien tycker jag nästan att det var lika bra att vi blev utan.

Alldeles säkert hade hon tillfört ytterligare ett provocerande exempel på hur det kan gå till, men tillsammans redde de tre programmen alldeles tillräckligt ut hur det kan komma sig att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre hör ihop i välfärdssverige. Det som saknas är möjligen frågan om bemanningsföretagen. Men beslutet att ta bort Linn Ohlssons röst ser inte bara dåligt ut, det gav också programmet en spridning som det inte hade fått annars.

Perfekt dramaturgi

Den första maj i år sände P1 Dokumentär ett sannerligen genomarbetat program om Socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt. Bara två månader tidigare hade han valts till ledare för Sveriges största parti.

Redan då hade några i sammanhanget mindre skandaler utspelat sig. Nyheten om Juholts sambo och hennes dom för bedrägeri uppdagades, Juholt backar om från sitt utspel om att se över pensionssystemt och han sparkar den enda med utomeuropeisk bakgrund ur sitt lag. Han svänger om Libyeninsatsen och ändrar sig vad gäller fastighetsskatten.

Att P1 följt en så okänd politiker som sedan blir en av Sveriges absoluta huvudpersoner räcker för att programmet ska blir utmärkande spännande. Lägg på de ovanstående skandalerna och det blir ännu bättre.

Så i oktober kommer hyresskandalen och allt snack om Juholts avgång. Man kan tro att det var flax men P1 Dokumentär hade följt många fler än bara Håkan Juholt under den här perioden för programmet ”Riksdagen 100 dagar”.

Det är helt otroligt hur Juholt klantar sig om och om igen men det är klart att han också är en snäll och helt normal människa. Så tänkte jag och tryckte på play för att höra om den här människan, känna hur förståelsen svepte genom mig.

Men det gjorde den inte. Han är skitkonstig. Han har inte skaffat sig en enda vän under sina 20 år i Stockholm och det nämner han som en fördel, som en prestation. Och han skulle aldrig låta sin son klå honom i pingis så därför vägrar han att spela mot honom nu när han han blivit tillräckligt stor för att göra just det.

Dokumentären om Juholt vann förra årets stora Journalistpris i kategorin ”Årets berättare” och ger en bild av vem han faktiskt är. Har du inte hört den någon gång i samband med alla kriser så är det dags nu, oavsett om han hade avgått eller inte så är  programmet ”Partiledaren” ett måste att ha hört.

Skriken biter sig fast

De senaste dagarna har media rapporterat om en ung pojke som ska utvisas från Sverige till Azerbajdzjan. Detta trots att flera läkare har varnat för att det kan innebära fara för hans liv.

Det är svårt att som nyhetskonsument ta till sig hemska historier och rapporter med otroliga siffror. Nyheten om pojken är ett typiskt sådant fall. Vi hör återkommande om människor som utvisas, barn och vuxna som som far illa. Vi reagerar men inte i närheten av så mycket som vi skulle reagera om vi verkligen förstod.

För att någonting ska bita sig fast och stanna i våra tankar mer än någon minut efter att vi har läst, sett eller hört om en flykting krävs hemskt nog någonting extra.

Ekot kallar pojken för Mattias. Till skillnad från alla på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen som har tagit i Mattias fall har Ekot träffat pojken i verkligheten. Inte bara läst om honom på ett papper. Och det går inte att glömma hans ångestfyllda skrik. Hade personerna på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen fått höra det här hade beslutet kanske blivit ett annat.

Lyssna på inslaget här.

Jobba mindre, gör mer

”Nytt år, nya tag!” Det låter, och är så jobbigt. Men visst känns det här spontant bättre: ”Jobba mindre, åstadkom mer”.

Detta är hela tanken med podcasten ”Get it done guy’s quick and dirty tips”. På fem minuter ger Stever Robbins, ”superentreprenör” med examen både från Harvard Buissness School och MIT, i varje program ett enkelt tips på hur man får mer gjort genom att ”vara slapp”.

Robbins försöker låta som en glidare som inte vill annat än att lura sig till bekvämligheter men är självklart en superpressare som har både prestationsångest och ett gott hjärta. Det fattar man ganska snabbt (också utan att gå in på hans hemsida och se hur han ser ut).

Så här till måndagen efter trettonhelgen berättar Stever hur du ska hantera den överfulla inkorgen: radera alla mejl. Sen gör du ett massutskick där du ber om ursäkt men berättar att du varit tvungen eftersom den blivit överfull. ”Om det var någonting viktigt, skicka gärna igen”.

Ett annat tidsbesparande tips som dessutom borde göra livet roligare är: Delegera allt som du tycker är tråkigt och eller svårt. ”Allt pekar på att de som gör det de kan och tycker är kul kommer längst.” Inte de som sitter och deklarerar bara för att de minsann ska klara det själva. Nej, då är det bättre att anlita en revisor och göra någonting annat med sin tid.

Det här kräver förstås att du är en person med mycket att göra som du tycker är roligt – som Stever Robbins själv. Han älskar till exempel att kategorisera filer i sin dator. Men kan du – välj det roliga. För egen del resulterade det i att jag efter Robbins program lyssnade på P3 Dokumentär om dramat i Knutby, i stället för ”Den tyska terrorhösten 1977” som jag kände att jag borde. Bra eller dåligt? Vet inte. Å ena sidan lärde jag mig mer om någonting jag redan kunde mycket om eftersom jag finner det spännande. Å andra sidan lärde jag mig ingenting om det som jag inte kan någonting om och som jag säkert inte hade kommit ihåg för att jag inte är intresserad…

Ytterligare tips värt en tanke: om det tar längre tid att bestämma någonting än vad det beslutet påverkar dig – singla slant. Robbins berättar om när fyra ingenjörer skulle bestämma vilken skrivare de skulle köpa. De diskuterade i en halvtimme. Det kostade företaget sammanlagt två timmars lön. Det skulle till och med blivit billigare att bara köpa den dyrare skrivaren direkt.

Robbins podcast är en av de populäraste i USA. De gillar självhjälpsböcker, och har det visat sig – självhjälpsradio. Tipsen tillämpas såklart olika bra på olika människor men då och då kommer någonting som faktiskt kan få dig att tänka om, kanske i en vecka, kanske i två, kanske mer. Men det är roligare och mer ångestfritt än ett årslöfte som är jobbigt att uppfylla.

Korvstoppning

Tre elever dyker från bassängkanten, en gör magplask. Läraren signalerar att han ska upp och ställa sig på kanten igen men hon säger ingenting. Hon bara blåser hårt i sin visselpipa och ropar ”Dyk!” ”PLONGE!” så att hon blir röd i ansiktet.

Pojken gör magplask igen. Och igen. Och igen. Längs med bassängkanten står elever från tre gymnasieklasser och tittar på. Till slut ger läraren upp och fortsätter med nästa tre livrädda offer.

Pojken kommer inte få godkänt för han kunde inte dyka.

Jag gick ett år i gymnasiet i Frankrike. Jag hade det jättebra och jag lärde mig franska men det var inte skolans förtjänst, definitivt inte lärarnas.

Den första dagen jag kom dit hade min klass historiaprov. Tre frågor skulle besvaras med två sidor text vardera. Jag kunde i princip bara säga, ”Jag heter Jenny, vad heter du?” och ”det är vackert väder, hur mår du?”. Jag duade både rektorn och lärarna det första jag gjorde. Men jag svarade ändå på alla frågorna. Dessutom hade jag många rätt, men när jag fick tillbaka provet var bara nedklottrat med röd penna. Grammatiska fel, stavfel. Allt var markerat och jag blev inkallad till rektorn.

Skolan ville flytta ner mig till en lägre årskurs eftersom jag inte hängde med.

Jag föraktade dem. De brydde sig inte och de ville inte förstå. Jag hade hunnit vara där en dag och jag hade kunnat gå i en mellanstadieklass, jag hade ändå inte hängt med eftersom jag inte kunde språket. Själva undervisningen var aldrig problemet.

Snarare tvärtom. För i Frankrike fanns ingen plats för egna initiativ, diskussioner eller analyser i gymnasieskolan. Det enda som gällde var utantillinlärning. Eller korvstoppning.

Läraren dikterar, eleverna skriver ner på likadana papper, med likadana bläckpennor som går att sudda och med identisk handstil. Sen lär de sig allt för att rabbla upp på nästa prov.

I Sverige har synen i skolan länge varit att förståelse är viktigare än faktainlärning och speciellt nu, med internet i var människas ficka anser många att elevernas energi ska läggas på övergripande problem och analyser, inte faktakunskaper

Utantillinlärning har blivit en motsats till förståelse.

Som del i Vetenskapsradions granskning av den svenska skolan i kris sändes ett reportage i förra veckan från Paris. Ingenting verkar ha förändrats sen jag var där 2003. Programmet gav mig ändå perspektiv, jag har hela tiden tänkt att franska skolan bara var dålig. Men en mix kanske vore bäst? Utantillinlärning och förståelse kanske inte är motsatser, de kanske snarare förutsätter varandra.

Till Niklas Zachrissons reportage.

Fast i hissen

Här om dagen fastnade jag i DN:s hiss. Efter en halvtimme bändes dörrarna upp och vi kunde klättra ut. På vägen hem kände jag för första gången en stark irritation gentemot min fantastiska podcast-app ”RSSRadio”.

Jag älskar min ”RSSRadio”. I den prenumererar jag på massor av podcasts, svenska och utländska. Automatiskt laddas de ner till min telefon så att jag har de nyaste avsnitten där, även om jag inte har någon täckning. Som på gymmet i källaren, på tåget eller som nu – fast i hissen mellan två våningsplan.

Hissen stannade med ett typiskt brak. Jag, sportredaktören Bosse och ytterligare en kvinna kom överens om att trycka på larmknappen så det gjorde vi. En röst meddelade att hjälp var på väg. Sen tog Bosse upp tidningen. Kvinnan tog upp sin telefon, som hade täckning, och ringde några samtal. Jag lyssnade på radio. Vi utbytte inte ett ord till.

Jag satt alltså en halvtimme med två personer på 5 kvadrat och jag vet inte ens vad en av dem heter, jag skulle förmodligen känna igen henne i korridorerna men mer än så är det inte. Jag tjuvlyssnade inte ens när hon ringde.

Hade det varit några år sedan skulle situationen varit en intressant studie i mänsklig gruppdynamik. Det hade kanske varit tyst från början men sen hade någon tagit initiativet till samtal. Någon, kanske jag, hade blivit ledarfiguren. En annan, kanske kvinnan, gruppens optimist eller gruppens clown. Den tredje, kanske Bosse, hissens lättstötte och/eller tillbakadragna.

Tillsammans hade vi utvecklat ett sätt att samverka så att tiden i hissen blev en så trevlig upplevelse som möjligt. I stället blev den bara sjukt tråkig.

Om att räkna

Att räkna kön må vara ett enkelt grepp. Men ack så viktigt. Det blir konkret och till dess att resultaten är ojämna, åt något håll, så är det motiverat att fortsätta.

Nyligen kom listan över årets mest nedladdade och streamade avsnitt av Sommar i P 1. I topp-tio: 7 män. Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarföööööööööööör?!?!?

Är det de schöööna djupa basrösterna eller är det bara att vi tror att de har mer att säga? Det är i alla fall inte en tillfällighet.

Jaja, det finns mycket att säga om saken men i stället tänker jag tipsa om några utmärkta Sommar i P 1 med värdinnor.

- Cecilia Uddén, 2011. Om du vill bli imponerad, inspirerad och uppdaterad i nutidshistoria. Fast hon pratar lite för snabbt och intensivt ibland.

- Monika Nyström, lyssnarnas sommarvärd 2011. Om du vill gråta.

- Nour El Refai, 2009. Sjukt bra. Sjukt upprörande. Om att bara få ett försök att vara rolig medan männen får tio innan de döms ut.

- Maria Wettertrand, 2011. Det finns någonting tryggt i att höra rösten av politiker som inte är med så ofta längre. Och när om jag får barn så kommer jag aldrig köra med det falska hotet ”om du inte kommer nu så går jag och lämnar dig här”. Tack vare Maria Wetterstrand. Det ska också sägas att det före detta språkrörets program oundvikligen får dig att gilla MP mer.

- Annika Norlin, 2011. Hon känner så mycket. Det är skönt att höra om man själv är likadan. Det märks också att hon är journalist och har jobbat med radio. Flyt och inte ett dugg nervös.

- Alice Bah Kuncke, 2011. Om att vara lyckad och ha ett avundsvärd liv, att vara irriterad och äcklad över det där med självkänslan och sen lära sig att misslyckas. Och komma på att man inte alls vill jobba på tv. Smart och radiobegåvad.

- Maj Briht Bergström-Walan, pionjär inom svensk sexualundervisning med sina läroböcker och filmer som kom redan på 50-talet. Maken orkade inte med just filmerna, sen gifte hos sig med Helle från Danmark. Om saker som primalterapi. Fantastiskt cool. Från 2008.

Och så ett dåligt:

- Malin Åkerman från 2009. Hahahaha.