Fast i hissen

Här om dagen fastnade jag i DN:s hiss. Efter en halvtimme bändes dörrarna upp och vi kunde klättra ut. På vägen hem kände jag för första gången en stark irritation gentemot min fantastiska podcast-app ”RSSRadio”.

Jag älskar min ”RSSRadio”. I den prenumererar jag på massor av podcasts, svenska och utländska. Automatiskt laddas de ner till min telefon så att jag har de nyaste avsnitten där, även om jag inte har någon täckning. Som på gymmet i källaren, på tåget eller som nu – fast i hissen mellan två våningsplan.

Hissen stannade med ett typiskt brak. Jag, sportredaktören Bosse och ytterligare en kvinna kom överens om att trycka på larmknappen så det gjorde vi. En röst meddelade att hjälp var på väg. Sen tog Bosse upp tidningen. Kvinnan tog upp sin telefon, som hade täckning, och ringde några samtal. Jag lyssnade på radio. Vi utbytte inte ett ord till.

Jag satt alltså en halvtimme med två personer på 5 kvadrat och jag vet inte ens vad en av dem heter, jag skulle förmodligen känna igen henne i korridorerna men mer än så är det inte. Jag tjuvlyssnade inte ens när hon ringde.

Hade det varit några år sedan skulle situationen varit en intressant studie i mänsklig gruppdynamik. Det hade kanske varit tyst från början men sen hade någon tagit initiativet till samtal. Någon, kanske jag, hade blivit ledarfiguren. En annan, kanske kvinnan, gruppens optimist eller gruppens clown. Den tredje, kanske Bosse, hissens lättstötte och/eller tillbakadragna.

Tillsammans hade vi utvecklat ett sätt att samverka så att tiden i hissen blev en så trevlig upplevelse som möjligt. I stället blev den bara sjukt tråkig.