En grå variant av Filip och Fredrik

16 februari hade en ny podcast premiär på Sveriges Radio: ”Luuk & Lokko”. Två välkända och creddiga mediekändisar, med det gemensamt att de båda har rötter i Estland, ”pratar om ämnen de bestämt på förhand” en gång i veckan.

Jag tror inte att jag var ensam om att ha höga förväntningar. Andres Lokko var med i killinggänget och är hyllad musikjournalist och manusförfattare. Kristian Luuk är utbildad civilekonom men startade en radiokarriär med Hassan för att sedan bli en av Sveriges mest populära programledare alla kategorier för alla olika publiker. Han sjönk inte ens i värde av att göra Melodifestivalen.

Annons:

Så här efter att två avsnitt har publicerats, och genast gått upp i topp över mest lyssnade podcasts på Itunes, borde det finnas många omdömen ute på nätet men det gör det inte. Det enda som kommer upp när man googlar ”Luuk & Lokko” är texter som skrevs inför premiären och EN recension av Charlotte Ågren på Helsingborgs Dagblad. Hon sågar podcasten. Och jag håller med henne. Hur kan de här erfarna personerna göra ett så fladdrigt och oflytigt program? De vet hur man bygger ett manus, de vet vad som krävs för att det ska bli intressant att lyssna. Lite energi till exempel. Lite kemi. Och även om det inte ska låta så – en planering, att man har någonting att säga.

Men det är lite fint på något sätt. Ingen förutom Charlotta (och jag men jag är helt svettig nu) vågar säga att programmet inte infriade deras förväntningar. Vi väntar alla snällt på att det ska utvecklas och bli bättre. För det är vi säkra på att det kommer att bli. Vi vill ju det! Just nu gör de bara en torr och ohärlig variant av ”Filip och Fredrik”.

Hubotten Malou

Jag måste återkomma till Malou von Sivers i min blogg. Precis som i många människors liv tar hon en oförtjänt stor plats här. Men så får det vara. För Tankesmedjan i P3 har startat det fantastiska inslaget ”Malou-medley”, en liten krönika på fem minuter där ”vi får reda på vad vår främste samtidsspanare har haft för sig på sistone”. Om jag förstår det hela rätt så kommer det att fortsätta vara ett stående inslag på onsdagar.

”För de som har riktiga jobb och inte tid att sitta och kolla på Malou” sammanfattar Ola Söderholm det viktigaste som hänt i ”Efter tio” under veckan. Det vill säga ingenting. Mycket underhållande: Lyssna.

Motsatt effekt

Onsdagen den 18 april fattade Sveriges Radio beslut om att inte sända en intervju som spelats in för programmet Kaliber i P1.

Programmet var del två av tre i en specialgranskning och handlade om de ”ofrivilliga företagarna”, de som tvingas skaffa F-Skattsedel för att arbetsgivaren ska slippa anställa dem.

Intervjun som stoppades för att den ”inte var relevant för programmet” var ett samtal med journalisten Linn Ohlsson som jobbat tio år utan att få en fast anställning. Gissa på vilket företag? Jo, hos Sveriges Radio självt.

Alla som jobbar i journalistbranschen vet att anställningsformerna är ett stort problem. Bemanningsföretag, frilansare, projektanställningar, produktionsbolag och vikariat. Lagen om anställningsskydd ger motsatt effekt när få eller ingen får fast anställning och både SR och SVT är ökända för att lyckas undvika saken in i det sista.

Jag hade gärna tagit del av Linn Ohlssons berättelse men efter att ha lyssnat igenom hela programserien tycker jag nästan att det var lika bra att vi blev utan.

Alldeles säkert hade hon tillfört ytterligare ett provocerande exempel på hur det kan gå till, men tillsammans redde de tre programmen alldeles tillräckligt ut hur det kan komma sig att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre hör ihop i välfärdssverige. Det som saknas är möjligen frågan om bemanningsföretagen. Men beslutet att ta bort Linn Ohlssons röst ser inte bara dåligt ut, det gav också programmet en spridning som det inte hade fått annars.

Perfekt dramaturgi

Den första maj i år sände P1 Dokumentär ett sannerligen genomarbetat program om Socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt. Bara två månader tidigare hade han valts till ledare för Sveriges största parti.

Redan då hade några i sammanhanget mindre skandaler utspelat sig. Nyheten om Juholts sambo och hennes dom för bedrägeri uppdagades, Juholt backar om från sitt utspel om att se över pensionssystemt och han sparkar den enda med utomeuropeisk bakgrund ur sitt lag. Han svänger om Libyeninsatsen och ändrar sig vad gäller fastighetsskatten.

Att P1 följt en så okänd politiker som sedan blir en av Sveriges absoluta huvudpersoner räcker för att programmet ska blir utmärkande spännande. Lägg på de ovanstående skandalerna och det blir ännu bättre.

Så i oktober kommer hyresskandalen och allt snack om Juholts avgång. Man kan tro att det var flax men P1 Dokumentär hade följt många fler än bara Håkan Juholt under den här perioden för programmet ”Riksdagen 100 dagar”.

Det är helt otroligt hur Juholt klantar sig om och om igen men det är klart att han också är en snäll och helt normal människa. Så tänkte jag och tryckte på play för att höra om den här människan, känna hur förståelsen svepte genom mig.

Men det gjorde den inte. Han är skitkonstig. Han har inte skaffat sig en enda vän under sina 20 år i Stockholm och det nämner han som en fördel, som en prestation. Och han skulle aldrig låta sin son klå honom i pingis så därför vägrar han att spela mot honom nu när han han blivit tillräckligt stor för att göra just det.

Dokumentären om Juholt vann förra årets stora Journalistpris i kategorin ”Årets berättare” och ger en bild av vem han faktiskt är. Har du inte hört den någon gång i samband med alla kriser så är det dags nu, oavsett om han hade avgått eller inte så är  programmet ”Partiledaren” ett måste att ha hört.

Skriken biter sig fast

De senaste dagarna har media rapporterat om en ung pojke som ska utvisas från Sverige till Azerbajdzjan. Detta trots att flera läkare har varnat för att det kan innebära fara för hans liv.

Det är svårt att som nyhetskonsument ta till sig hemska historier och rapporter med otroliga siffror. Nyheten om pojken är ett typiskt sådant fall. Vi hör återkommande om människor som utvisas, barn och vuxna som som far illa. Vi reagerar men inte i närheten av så mycket som vi skulle reagera om vi verkligen förstod.

För att någonting ska bita sig fast och stanna i våra tankar mer än någon minut efter att vi har läst, sett eller hört om en flykting krävs hemskt nog någonting extra.

Ekot kallar pojken för Mattias. Till skillnad från alla på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen som har tagit i Mattias fall har Ekot träffat pojken i verkligheten. Inte bara läst om honom på ett papper. Och det går inte att glömma hans ångestfyllda skrik. Hade personerna på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen fått höra det här hade beslutet kanske blivit ett annat.

Lyssna på inslaget här.

Korvstoppning

Tre elever dyker från bassängkanten, en gör magplask. Läraren signalerar att han ska upp och ställa sig på kanten igen men hon säger ingenting. Hon bara blåser hårt i sin visselpipa och ropar ”Dyk!” ”PLONGE!” så att hon blir röd i ansiktet.

Pojken gör magplask igen. Och igen. Och igen. Längs med bassängkanten står elever från tre gymnasieklasser och tittar på. Till slut ger läraren upp och fortsätter med nästa tre livrädda offer.

Pojken kommer inte få godkänt för han kunde inte dyka.

Jag gick ett år i gymnasiet i Frankrike. Jag hade det jättebra och jag lärde mig franska men det var inte skolans förtjänst, definitivt inte lärarnas.

Den första dagen jag kom dit hade min klass historiaprov. Tre frågor skulle besvaras med två sidor text vardera. Jag kunde i princip bara säga, ”Jag heter Jenny, vad heter du?” och ”det är vackert väder, hur mår du?”. Jag duade både rektorn och lärarna det första jag gjorde. Men jag svarade ändå på alla frågorna. Dessutom hade jag många rätt, men när jag fick tillbaka provet var bara nedklottrat med röd penna. Grammatiska fel, stavfel. Allt var markerat och jag blev inkallad till rektorn.

Skolan ville flytta ner mig till en lägre årskurs eftersom jag inte hängde med.

Jag föraktade dem. De brydde sig inte och de ville inte förstå. Jag hade hunnit vara där en dag och jag hade kunnat gå i en mellanstadieklass, jag hade ändå inte hängt med eftersom jag inte kunde språket. Själva undervisningen var aldrig problemet.

Snarare tvärtom. För i Frankrike fanns ingen plats för egna initiativ, diskussioner eller analyser i gymnasieskolan. Det enda som gällde var utantillinlärning. Eller korvstoppning.

Läraren dikterar, eleverna skriver ner på likadana papper, med likadana bläckpennor som går att sudda och med identisk handstil. Sen lär de sig allt för att rabbla upp på nästa prov.

I Sverige har synen i skolan länge varit att förståelse är viktigare än faktainlärning och speciellt nu, med internet i var människas ficka anser många att elevernas energi ska läggas på övergripande problem och analyser, inte faktakunskaper

Utantillinlärning har blivit en motsats till förståelse.

Som del i Vetenskapsradions granskning av den svenska skolan i kris sändes ett reportage i förra veckan från Paris. Ingenting verkar ha förändrats sen jag var där 2003. Programmet gav mig ändå perspektiv, jag har hela tiden tänkt att franska skolan bara var dålig. Men en mix kanske vore bäst? Utantillinlärning och förståelse kanske inte är motsatser, de kanske snarare förutsätter varandra.

Till Niklas Zachrissons reportage.

Om att räkna

Att räkna kön må vara ett enkelt grepp. Men ack så viktigt. Det blir konkret och till dess att resultaten är ojämna, åt något håll, så är det motiverat att fortsätta.

Nyligen kom listan över årets mest nedladdade och streamade avsnitt av Sommar i P 1. I topp-tio: 7 män. Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarföööööööööööör?!?!?

Är det de schöööna djupa basrösterna eller är det bara att vi tror att de har mer att säga? Det är i alla fall inte en tillfällighet.

Jaja, det finns mycket att säga om saken men i stället tänker jag tipsa om några utmärkta Sommar i P 1 med värdinnor.

- Cecilia Uddén, 2011. Om du vill bli imponerad, inspirerad och uppdaterad i nutidshistoria. Fast hon pratar lite för snabbt och intensivt ibland.

- Monika Nyström, lyssnarnas sommarvärd 2011. Om du vill gråta.

- Nour El Refai, 2009. Sjukt bra. Sjukt upprörande. Om att bara få ett försök att vara rolig medan männen får tio innan de döms ut.

- Maria Wettertrand, 2011. Det finns någonting tryggt i att höra rösten av politiker som inte är med så ofta längre. Och när om jag får barn så kommer jag aldrig köra med det falska hotet ”om du inte kommer nu så går jag och lämnar dig här”. Tack vare Maria Wetterstrand. Det ska också sägas att det före detta språkrörets program oundvikligen får dig att gilla MP mer.

- Annika Norlin, 2011. Hon känner så mycket. Det är skönt att höra om man själv är likadan. Det märks också att hon är journalist och har jobbat med radio. Flyt och inte ett dugg nervös.

- Alice Bah Kuncke, 2011. Om att vara lyckad och ha ett avundsvärd liv, att vara irriterad och äcklad över det där med självkänslan och sen lära sig att misslyckas. Och komma på att man inte alls vill jobba på tv. Smart och radiobegåvad.

- Maj Briht Bergström-Walan, pionjär inom svensk sexualundervisning med sina läroböcker och filmer som kom redan på 50-talet. Maken orkade inte med just filmerna, sen gifte hos sig med Helle från Danmark. Om saker som primalterapi. Fantastiskt cool. Från 2008.

Och så ett dåligt:

- Malin Åkerman från 2009. Hahahaha.

Höstdepp

Halloween är den högtid som ungdomar firar minst och helgen fick aldrig det stora fäste som många (inom handeln) hoppats på.

Varför blev det så? Visst, det finns en viss motvilja till kommersialismen, mot att det var den amerikanska restaurangkedjan Hard Rock Café som tillsammans med Buttericks sålde in hela konceptet till svenskarna. Happy Halloween! Uuuuhh… Men det känns inte tillräckligt. I vanliga fall tar alla svenskar varje tillfälle i akt till att supa och handla (ja, jag överdriver lite).

Jag tror att jag har hittat förklaringen. Vi är rädda.

SR:s hemsida har man för att uppmärksamma högtiden, samlat ihop ”läskiga ljud” av typen: ”obehagligt spökljud”, ”läskiga kyrkklockor” och ”ensam berguv”.

Visst låter det inte läskigt? Å nej, en ensam berguv! Nej! Inte ett ondskefullt skratt!

Ljuden är mycket klassiska, likt de man hör när man går i spökhus på Liseberg eller Gröna Lund. ”Moahahahaha!” ”Iiiiiiiooooiiiiii”. Enkelt gjorda, inte ett dugg skräckinjagande. Men ändå. Människan har det i sig. Jag blir illa till mods när jag sitter mitt på en upplyst redaktion, mitt bland folk. Tar av mig lurarna.

Ibland har man ingenting att säga till om. Forskning visar att infraljud, alltså ljud som är för långvågiga för att det mänskliga örat ska kunna uppfatta dem, skapar känslor av obehag, sorg och rädsla hos oss.

Dessutom är det höst. Ljuset är borta. Då orkar vi inte med mer saker som gör oss ledsna.

Madonnan och skökan

Jag lever i en värld där alla kan, vet och tycker mycket – mer specifikt journalistvärlden. Jag jobbar på DN och pinsamt många av mina vänner håller på med media. Därför känns det som att jag inte får skriva det här:

Jag vet inte vad jag tycker om surrogatmödraskap. Eller om prostitution. Eller porr. (För att ta några exempel.) Saker som jag känner att jag verkligen vill vara säker på vad jag tycker om.

Ämnena engagerar mig enormt. De upprör mig och rent instinktivt är jag helt på det klara med att jag är emot i alla fall de två första av de ovannämnda. Därför blir jag rädd när jag känner att jag vet så lite. Och ännu mer förvirrad ju mer jag sätts in i saker och ting.

Helena är 71 år och gick i pension förra året. Hon älskar sin trädgård, har över 100 typer av blommor i den. Hon kommer från Norge men pratar göteborgska. ”Välkommen till Edens Lustgård, ja jag är ju inte naken men…”

Hon har jobbat som prostituerad i 35 år. Det var efter att hon hade fött tre barn, efter att ha etablerat ett liv, efter att ha köpt hus med den stora trädgården och alla blommorna som hon började. Hon berättar om hur hon kom in i branschen. Och plötsligt tänker jag att men vad fan, det är väl kanske inte alltid så farligt ändå.

”Vem är det som inte är prostituerad?! De enda som inte är det är socialbidragstagarna som inte jobbar för sina pengar!”, säger hon.

Hon berättar om en man i grön grodmansdräkt ”med lilla firren där nere då” som han dessutom ”tog hand om själv” och man tänker att det var ju inte heller så farligt. Mest väldigt komiskt.

Och enda gången Helena gråtit var efter att en cancersjuk hade besökt henne när hon tre veckor senare såg hans dödsannons.

Men så frågar Mia Blomgren som gör dokumentären: Är det verkligen den enda gången som det varit jobbigt?

”Ja”

”Under 35 år som prostituerad har du aldrig ställts inför någonting som känts svårt förutom det?”

”Nej”

”Eller jobbigt?”

”Nej. Det beror väl på vad du har varit med om när du varit liten. Du vet Mia, när jag var liten så blev jag utsatt för övergrepp av min pappa. Så jag kanske jämför lite med det också.”

Plötsligt är jag rätt säker på vad jag tycker i just prostitutionsfrågan ändå.

Lyssna på dokumentären från P 1 Dokumentär här.

Nyheter dygnet runt

Fredagen den 23:e juli gick Anders Behring Breivik i land på Utøya och sköt ihjäl 69 personer. Jag jobbade på DN.se när bomben i Oslo sprängdes några timmar tidigare. Vi drog upp det stort och jag jobbade över flera timmar. Sen åkte jag ut till Värmdö för att laga en båt.

I bilen på väg ut ville jag höra mer om vad som hänt och satte på radion. Ingen info. I bilen på väg hem på kvällen ville jag höra mer om vad som hänt. Jag satte på radion. Ingen info.

Under tiden hade en massaker påbörjats, pågått och avslutats. Vid en så extrem nyhetshändelse bör Sveriges Radio kabla ut information om och om igen, ny och gammal. Det ska inte gå att missa. Det ska vara som att kolla på CNN.

Detta skrev jag en krönika om dagarna efter (läs här). Jag pratade med tillförordnad ekochef Michael Österlund och fick känslan av att jag inte var ensam om min åsikt, mejl från flera SR-anställda dagarna efter bekräftade samma känsla.

Jag inser att det inte är så men tänker ändå att jag därför ligger bakom en fantastisk satsning på Sveriges Radio – ”Alltid Nyheter”. Via nätet, via Android eller Iphone kan man lyssna på en kanal som inte finns att ratta in via fm-radion.

Om och om igen sänder kanalen nyheter, gör egna, plockar från ekoredaktionen, Studio 1 och P4-kanalerna. Dygnet runt. Skulle ”Alltid Nyheter” ha funnits när jag var på väg till och från Värmdö hade jag inte missat någonting.

Projektet är ett test från SR:s sida. Från och med 1 oktober skulle man fram till i januari jobba med kanalen men i går kom nyheten att testperioden förlängs till sommaren. Redaktionen förstärks dessutom med 5-6 personer. I dag jobbar 23 journalister där.

Journalistiken hotas, tidningsredaktioner skärs ned för att spara pengar. Bemanningsföretag blir den gemene anställningsformen och på radion lasas man ut. Men ibland blir det bättre, ibland startas nya saker. Det moderna medielandskapet har många följder för journalistiken. Men de är inte bara dåliga.