Inte bara vanligt väder

Den som inte har något annat att prata om kan alltid ta till vädret. För väder är något som vi alla på något sätt måste förhålla oss till. Regnar det så skadar det inte med ett paraply. Säger väderrapporten att det ska bli 30 plus så är det lika bra att hänga in vinterjackan.

Och snöar det några centimeter så att SL får ställa in tågen så har vi definitivt något att prata om och att uppröras över.

Annons:

Själv har jag intresserat mig för väder och de fenomen som vädret kan ställa till med i många år. Men helst ska det vara överdrivet och ovanligt, gärna sällsynt och till och med unikt. Den som läser 1800-talstidningar på nätet, vilket jag kan rekommendera, hittar ofta rubriker som talar om ”singular phenomenon”, alltså att något mycket, mycket ovanligt ägt rum.

Det kan handla om att det regnat fiskar eller grodor, vilket faktiskt är mindre sällsynt än man kan tro, att blixtar kan slå rakt upp ur ett moln istället för nedåt och att isflak runda som fullmånar kan snurra runt i annars frusna älvar, fyrtio meter i diameter.

Sådant lockar. Åtminstone mig.

Naturen är helt enkelt betydligt knepigare och svårare att förstå sig på än vi kan tro. Den är fylld av ytterligheter. Ett stilla sommarregn på Öland ska jämföras med de regn som 1931 orsakade över en miljon människors död i Kina. Några varma sommardagar på landet ska jämföras med förra årets värmebölja i Ryssland som krävde 56.000 liv. Ett irriterande vulkanutbrott på Island som stoppar flygtrafiken ska ställas i proportion till Mount Tamboras utbrott i Indonesien 1815 då 12.000 personer dog direkt vid utbrottet och tusentals senare på grund av missväxt och brist på mat.

Vårt lilla jordklot, en blå pärla i den mörka rymden, bryr sig inte särskilt mycket om att vi människor vandrar över dess yta. Och motorn som driver allt väder ligger oåtkomlig 149 miljoner kilometer ifrån oss i form av en boll av gas som vi har döpt till solen.

Solens värme ser till att vindarna får energi att röra sig och utan vind skulle vädret vara betydligt tråkigare. Och mindre farligt.

Vi människor har inte mycket att sätta emot när vädrets krafter härjar som värst i form av tornador, översvämningar och blixtnedslag. Men det finns också mycket vackert som är helt ofarligt att titta på. När solen i samarbete med små iskristaller i jordatmosfären skapar lysande ringar och extra solar på vinterhimlen då är det bara att stanna till och beundra. Eller när små hagelkorn vid landningen på den lätt snötäckta marken, med vindens hjälp, bestämmer sig för att skapa halvmeterstora rullar som i hundratal kan komma att täcka ett helt fält.

Då är naturen som bäst. Halofenomen och snörullar är något man aldrig glömmer.

Även om jag själv bara upplevt en handfull av naturens häftigaste fenomen så har jag kompenserat detta genom att prata med några av dem som befunnit sig på första parkett. Jag plöjer gamla böcker och nya forskningsrapporter, läser tidningar och letar på nätet.

Och efter några års maniskt sparande av information kan jag lugnt säga att vår jord är en fantastisk plats med många olösta fenomen som vi alla, om vi har en säreget lyckad stund, kan råka få se och sedan bära med oss som ett minne genom livet.

Att prata om vädret är inte vilket kallprat som helst. Det gör åtminstone mig varm om hjärtat.

Nörd i världens mest exotiska sommarland

Jag kan utan vidare konsumera sju väderprognoser under en dag; tre i radion, två i tv och ett par till ur dagstidningarna. Och det är inte av misstag. På jobbet kan jag i tillägg klämma in ytterligare två tre stycken från nätet, och SVT:s prognos kan ju alltid studeras lite mer ingående på hemsidan. Kan man dra någon annan slutsats än att jag är vädernörd?

Fast man måste tillägga en sak: jag är också väderextremist. Jag älskar snöstormar, köldvågor, skyfall och värmeböljor. Därför är mitt väderintresse trots allt lite ljummare under vår och höst (även om jag året runt har stora svårigheter att tränga undan tvångsbeteendet att lyssna på P1 klockan 12.55 och 21.50).

Två gånger om året hettar det till: dels när det fryser till första gången på senhösten, dels när man första gången för säsongen blir lite svettig av en promenad i skjortärmarna. Det vill säga nu.

För en väderfanatiker innebär samtidigt de tre månader som nu ligger framför oss en kort men barmhärtig period av något som påminner om förståelse från omgivningen. Ty nu kommer också den tid då folk som från september till april inte för sitt liv kan minnas hur tv-meteorologen inledde sin mening när hon väl avslutat den faktiskt lystrar när högtryck och fronter kommer på tal. Det allmänna intresset är yrvaket och grunt, men det tilltar, och under semesterveckorna är det blodigt allvar.

Mot slutet av sommaren kommer vi nästan att ha nått den nivå då grannar och vänner kan referera till gårdagens femdygnsprognos, eller ännu bättre: tar lilla koftan på trots det soliga vädret för att de har läst av termometern i skuggan. Så vitt jag förstår finns det människor som inte brukar göra det. (Jag bodde en gång hos vänner på sjätte våningen i ett hus i Malmö, och lägenheten saknade termometer. Det går knappt att ta in. De brukade alltså ta hissen ner 18 meter utan att ha en aning om temperaturen!)

Det är nu, mellan hägg och syren, som främlingar plötsligt börjar prata med varandra om egenskaperna hos den luft de alltid vandrar omkring i, och alla kräver de Sol och Värme och stora H:n på prognoskartorna. Och så där är det – fram till dess att de där H:na kommer med värmen, och man i stället hör allt fler böna om nåd och svalka så snart temperaturerna
når upp till genomsnittliga sommarvärden för planeten jorden. Alltså det vi brukar kalla värmebölja.

För det är ju så det är: det är vårt klimat som är exotiskt. Och det mest exotiska med Sverige är inte att landet är kallt på vintern, för det är det knappast. (Våra slaskiga januaridagar är inte mycket att skryta med jämfört med bistrare vinterländer längre söderut som USA, Kina eller Ukraina.) Nej, det abnorma är att vi har somrar man kan klara sig igenom utan att en enda gång ha luktat svett.

Vart vi än reser mellan juni och augusti, strängt taget, kan vi häpet konstatera att vi får ringar under armarna utomhus. Hur var det i Berlin? ”Jättefint, men det var ju så varmt.” I Montreal? ”Jodå, men gud va hett.” Sapporo? ”Sagolikt, fast svettigt.” Moskva? ”Värmen, värmen.”

När Sverige 2002 just genomlevt den varmaste sommaren sedan mätningar inleddes kunde tabellbitare konstatera att den allra varmaste av det årets månader, augusti, var som en genomsnittlig september på Franska rivieran. Att det kan vara elva grader mitt på dagen vid sommarsolståndet (Stockholm, 1987) är däremot mycket underligt globalt sett.

Det är inte många procent av jordens befolkning som upplever allmänt svalare somrar än våra. Islänningarna, förstås. Och kanske några miljoner människor i delar av Skottland och de nordligaste delarna av Ryssland och Kanada.

Tänkte det kunde vara värt att tänka på om det blir lite mindre svalt än vanligt i år. Det är snart höst, som ni vet.

Anders Bolling – självutnämnd vädernörd

Om svenskarna och vädret

I fredags kom sommaren till Stockholm, det noterade väl alla huvudstadsbor? Om knappa två veckor kommer den till Östersund – medan Kirunas 23.000 invånare tvingas vänta till den 18 juni.

I alla fall enligt statistiken.

Den som för tre dagar sedan befann sig i Stockholm kan i stället vittna om blåst och lätt kyla. Men någon anledning att klaga finns knappast: redan i slutet av april konstaterade SMHI:s meteorologer att vår varmaste årstid hade avancerat från Malmö, via Göteborg upp till Stockholm.

En sisådär tre veckor för tidigt.

Vid sidan av välbehövlig värme fick vi någonting att snacka om. Enligt en undersökning som tidningen ”Väder” gjorde i fjol är svenskar tredje bäst i världen på väderprat, bara kineser och engelsmän är bättre.

Anledningen? Sannolikt det faktum att vi faktiskt har väder – det vill säga årstider som växlar.

Väder engagerar, något som DN.se valt att ta fasta på. I dag inleder vi därför satsningen ”Svenskarna och vädret”. Hur blir sommaren? Hur görs en prognos – och hur bra är de egentligen? Hur påverkas kroppen av vårt skiftande klimat? Samtliga frågor försöker vi svara på.

Vi tar även upp problemet med fästingarna som kryper allt längre norrut (eller flyger, rättare sagt – senaste teorin säger nämligen att sjöfåglar bär djuret uppåt i landet), och vi skriver om shoppingsuget som sätter in då värmen kommer.

Därtill utlovas chattar med en meteorolog, en expert på fästingar samt DN.se:s egen Clas Svahn som kommer att svara på frågor om udda väderfenomen.