Seger mot Giffarna i premiären

Himmelen var blå i Sundsvall denna premiärdag. Och tur var väl det.
För det var svinkallt.
Vi gick en promenad innan lunch och gatorna var isiga och vi fick trippa fram.
Sedan lunch och efter det matchgenomgång och vi talade väldigt mycket om det som hade varit framgångsrikt under försäsongen; vår attityd till att göra jobbet. Sedan påminde Nanne oss om hur Sundsvall spelade, vilka ytor de sökte, vad vi skulle se upp med.
Och Nanne sa också att det var i sin ordning att vara nervös, det visade bara att man brydde sig, men att vi samtidigt inte skulle tyngas ner och vara gravallvarliga.
Vi startade med följande gäng:

Etrit Berisha

Annons:

Nouri, Paulus, Ludvig, Jörgen
Måns, Rydström, Israelsson, Bertilsson
Mendes
Jonathan

Det kändes väldigt förväntansfullt innan avspark. Fokuserat, laddat, kanske lite för tyst i omklädningsrummet, men bara kanske. Det där är en balansgång. Är tystnad alltid ett tecken på nervositet eller kan det indikera på att det råder koncentration?
Ibland kan man, i efterhand, hävda att det var si eller så, men där och då är det svårt att veta hur man fullt ut ska tolka signalerna.
I ringen i omklädningsrummet innan vi gick ut till lineupen sa jag att vi skulle vara ett lag. Tillsammansheten. Och det gällde även de som inte startade. Vi var alla ett lag.
Jag vann slantsinglingen och valde den sida Etrit önskade. Vi började alltså med solen i ryggen. Frågan är emellertid om Etrit hade tänkt på hur solen skulle stå i andra halvlek? Nästa gång väljer jag utan att fråga Etrit.
Vi började lugnt och stabilt, Sundsvall uppträdde nästan exakt så som Nanne hade förutspått, men så fick Ludvig en spark i ansiktet, läppen sprack på honom och han fick kliva av för att plåstras om. Jag gick ner som mittback så länge, Mendes tog min plats på mittfältet. Men tiden gick. Och gick. Och gick. Ludvigs läpp slutade inte blöda så han fick sy tre stygn och var borta i säkert tio minuter.
Sundsvall passade på, med en man mer, att flytta fram positionerna och vi fick mest försvara oss och Etrit tvingades till en jätteräddning.
Vi var inte nöjda i paus.
Nanne ville ha tydligare press från mittfältet, vi skulle trycka upp högre. Om vi ordnade till den saken skulle vi vinna bollen högre upp och därmed ha bättre möjligheter att spela bra anfallsspel.
Det där blev bättre i andra halvlek. Inte briljant, men bättre. Sundsvall, som har rykte om sig att vara spelskickligt, var tämligen konsekventa med att lyfta långt, över vårt mittfält och det kändes som en uttalad taktik. Då kunde vi inte erövra bollen när de var på väg framåt och när vi väl vann bollen var det djupt in på vår egen planhalva.
En bit in i andra halvlek kastade Emin ett långt inkast, Erik skarvade vidare och Mendes stötte in 1-0.
Och strax därefter fick Sundsvall en spelare utvisad, efter att han armbågat Ludvig.
Fördel oss, med andra ord.
Sundsvall gick ner på trebackslinje och satte in en saftig pjäs i anfallet. Nu skulle det skickas långa diagonala bollar mot vår backlinje och det gjordes det också.
Nannes morddag var att slänga in blixtsnabbe Abiola Dauda. Jag skrek till killarna att vi skulle pumpa in bollar till Abiola bakom Sundsvalls chansande backlinje och nästan direkt höll han på att rinna igenom.
Men. Dauda gick sönder. Antagligen en bristning och kunde efter det bara halta omkring och plötsligt var vårt numerära övertag neutraliserat.
Sundsvall skapade några oh-lägen, alltså situationer där publiken utbrister i ett ”oh”, men vi försvarade oss väl. Och vann.
Efter matchen jublade vi och Paulus konstaterade att det inte var en match man ville hem och kolla på i efterhand. Det var snarare än text-tv-match…
Men vi vann en premiär för första gången sedan 2007 (1-0 mot AIK).
Vi vet att det var mängder av saker som vi måste förbättra. Inte minst vad vi själva gör när vi har bollen.
Jag blev varnad i slutminuten. Den var solklar. Men jag tvingades ta den eftersom vi schabblade med bollen vid mittlinjen och Sundsvall kom rättvända mot vår backlinje. Jag blev vansinnig på Emin, som var den som schabblade. Efter matchen kom han fram och bad om ursäkt. Och förklarade att han inte såg några passningsalternativ. Och jag förstod honom. Med Abiola skadad kunde vi inte sätta in bollen bakom deras backlinje.
Och herregud, man offrar sig ju för varandra. Nästa gång kan det vara jag som schabblar och då vet jag att Emin tar en varning för min skull.
Till sist – fantastiskt att så många Kalmar FF-fans hade tagit sig till Sundsvall.
Mäktigt och oerhört värdefullt!
Efter matchen slängde vi oss in i de väntande taxibilarna och skyndade oss till flygplatsen och fick skjuts hela vägen fram till flygplanen, ingen incheckning, ingen säkerhetskontroll och när man kan göra så är flyg överlägset. Flygvärdinnan, iförd Kalmar FF-tröja, hälsade oss välkomna och flygkaptenen gratulerade till segern (och gav mig sedan en målarbok som bestod av 24 sidor prinsessmotiv, oklart varför) och sedan stack vi tillbaka till Kalmar och tack vare medvind tog resan från Sundsvall bara 1 h och 25 minuter.
Strax innan landningen hörde vi en röst från cockpit, ”det här är er tredjepilot Johan Bertilsson som talar, vi närmar oss Kalmar och ska snart börja inflygningen” och när det sedan började skaka ropade vi unisont att Bertilsson skulle komma tillbaka, det kändes inte tryggt med honom där framme.

Bilder

Vi flög till Sundsvall

Träning, käk på GFA och sedan samlades vi ute på flygplatsen.
Dagen innan den allsvenska premiäromgången och vi skulle flyga upp till Sundsvall i ett eget chartrat plan.
Vanligtvis åker vi buss överallt.
Men till Sundsvall är det för långt.
Vi hade pratat om vädret. Så att vi skulle vara inställda på de annorlunda omständigheterna. I Kalmar har det till och från känts som vår den senaste tiden. I Sundsvall skulle det vara aningen mer bistert.
Vi stuvade in oss i det lilla propellerplanet, vi skojade galghumoristiskt att de hade tejpat fast den ena propellern och det var en och annan av oss som svalde djupt.
Propellerplan och kraftig vind känns sällan som en lyckad kombination.
Och som vanligt blåste det i Kalmar.
När vi hade satt oss ner hälsade flygkaptenen oss välkomna och sa sedan att det skulle bli en hel del turbulens och det inte bara i starten, det skulle vara turbulens hela vägen och sedan skuttade vi upp i luften och skakade hela vägen till Sundsvall och när vi gick ner för landning var det vitt, vitt, vitt överallt, det var som om vi aldrig kom ner på marken, men så plötsligt skymtade vi något grått och strax därefter landade vi och utanför de små flygplansfönstren snöade det ymnigt.
Flygplatsen var stängd. Så vi fick gå igenom något slags kontor och sedan stå ute i snöfallet och vänta på bagaget.
Men det fungerar det också.
Nu är vi installerade på Scandic i Sundsvall, vi har ätit och druckit kaffe och ser fram emot morgondagens premiär.
Som vanligt vet man väldigt lite om hur det ska gå.
Man har en känsla, men den känslan är ibland ingen bra indikator på hur det sedan blir.
Man kan bara slänga sig ut i det okända och hoppas på det bästa.

Lagom till premiären skrev jag följande text till SVT Debatt.

Thomsson, Åtvidabergs låt och så överskattad – igen

När vi satt på banketten under den allsvenska upptakten kom Åtvidabergs tränare Andreas Thomsson igång rejält. Han är en av de rödaste personerna jag känner. Och med röd menar jag Kalmar FF-röd (fast det hindrar inte honom från att som tränare och också spelare, när han lirade i Åtvidaberg, vinna mot oss).
Han lirade hos oss tidigt 1990-tal, lämnade för Färjestaden i division III 1993, men kom tillbaka 1997 och spelade i Kalmar FF till 2001.
Nu satt han bredvid Thomas Wernerson och det snackades gamla FF-lirare och till slut kom vi fram till modern tid (nåja) och Thomsson mindes när vi debuterade i Allsvenskan 1999, vi mötte Elfsborg på Ryavallen och det var stort, det var mäktigt.
Thomsson tänkte dock mest på en klocka.
Den där DN-klockan som någon vinner i premiäromgången.
Den som tippar vem som gör det snabbaste målet i Allsvenskan. Thomsson hade givetvis tippat sig själv och på avsparken drog han i väg bollen mot Anders Bogsjö i Elfsborgs mål.
Den där klockan skulle bli hans.
Det var Thomssons första bollkontakt i Allsvenskan. Ett skott från halva plan.
Och inte var det något vidare bra skott heller. Publiken skrattade och tänkte ”bonndjävlar”.
Men det är sådan Thomsson är. Klurig, underfundig, överraskande och när vi bodde nära varandra i Kalmar och var lagkamrater i KFF hängde vi en del på stadens krogar och det var fina dagar runt studenten 1998, vi tog rygg på Christer Perssons (nu i J-Södra) studentskiva och jag minns att vi fick införa ölstopp för Persson tidigt på kvällen. Då var han slirig.
Att han skulle bli tränare känns självklart. I efterhand. Men kanske inte just där och då.
Jag tror att han kommer leda ett Åtvidaberg som kan överraska. Och på sikt, en bit fram i tiden, ser jag Andreas Thomsson som en potentiell tränare för Kalmar FF.
Mig kallar han alltid för Sorken.
För det är så jag spelar fotboll, tycker han. Som en sork som sniffar upp situationer.
Åtvidaberg har förresten släppt en ny kampsång. Där de tagit fasta på min babyolja. Jag kan bara bekräfta, jag använder babyolja. Det ger fin lyster åt de rakade benen.

Och just det – jag blev återigen framröstad som Allsvenskans mest överskattade spelare när de andra spelarna fick säga sitt. Jag fick 27 %. Tvåan Tobias Grahn fick 10 %.
Och så var jag tydligen också nästkaxigast och en av de som ansågs spela fulast.
Vad gör jag för fel?
Jag vill ju bara vara älskad…

Allsvensk upptaktsträff

Puh. En låååång dag är snart till ända.
Svante Samuelsson hämtade mig 06.30, sedan drog vi till Helsingborg och väl framme på västkusten slängdes vi in i den allsvenska upptaktsträffen.
Och det var välkända ansikten överallt, Stefan Andreasson hyllade först min outfit (jag tog det som något negativt), en stund sedan sågade han den, ”det ser inte bra ut, men är jävligt dyrt” och jag tänkte att det inte ens är dyrt och vi snicksnackade och tog i hand med de flesta och det var kul att för en stund vara en del av fotbollsfamiljen, vi i Kalmar är ju tämligen offside rent geografiskt och kan sällan vara med när etablissemanget samlas, men nu tog vi igen förlorad tid och SvD:s Jan Majlard kom fram, vi hade en hätsk strid för 4-5 år sedan, nu var det glömt, man måste kunna glömma och gå vidare (men Johan Esk och jag pratade aldrig) och det var lokaltidningar, Aftonbladet, Expressen, SVT och Fyran och så givetvis förbundsfolk och tränare och spelare och Canal Plus höll i aktiviteterna på scenen, Jens Fjellström och Tommy Åström intervjuade och analyserade och vissa svarade bra, andra svarade…inte lika bra.
Nanne och jag svamlade som vanligt iväg, jag hade utsvävningar om faran med konstgräsplaner och hann också med, för att citera Simon Bank, en ”rasist-attack” och Nanne kritiserade det egoistiska samhället och sedan blev det ett gäng intervjuer med olika mediarepresentanter och på kvällen blev det middag och mingel och vi hamnade vid ett bra bord, det var jag, Svante, Martin Åslund, Olof Lundh, Ekwall, Kristian Bergström, Andreas Thomsson, Thomas Wernerson, Staffan Linderborg, det berättades en del historier, det var skön stämning, men Lundh var tvungen att förstöra det genom att dra upp något jag hade skrivit i min blogg i höstas, det handlade om Ölandsgalan, Ekwall var konferencier 2010, men fjol var det Fredrik Berling och jag hade tydligen skrivit bra om Berglings insats, det menade Lundh var ett hugg på Ekwall, jag viftade bort det, men Lundh hade fått vittring och tio sekunder senare hade han letat upp blogginlägget och läste högt, jag hade skrivit något i stil med att ingen skugga skulle falla på Ekwall, men…och det blev kvällens stående uttryck, ”ingen skugga ska falla på, men…” och Lundh hetsade vidare och jag kunde bara imponeras av hans kvällstidningsinstinkter och när de flesta bröt upp satt vi kvar och Giffarnas Sören Åkerby kom fram och undrade om han och jag skulle sticka över till Köpenhamn, vi behövde inte vara tillbaka förrän lördag, sa han och när alla andra hade lämnat åkte Svante och jag tillbaka till hotellet och vi kände då hur trötta vi var, hur lång dagen hade varit.

Lundh och Ekwall

Tobinho, Martin Hansson och allsvensk upptaktsträff

Tobinho drog till Amsterdam med KFF:s marknadssektion. Det var sponsorresa och Tobinho fick en friplats och medan vi andra tränade och lirade match gjorde Tobinho krogarna i Holland och hälsade på hos Rasmus och Mattias. AZ mötte något mittengäng i holländska ligan och det var tydligen ingen stor tillställning. Väldigt många misstag, lite avslaget, men AZ vann.
Det var de stora sponsorerna som hängde med till Holland, men med på resan var också en privatperson. Med väldigt stort FF-hjärta. Han och hans fru åkte varje dag en vända runt GFA, bara för att insupa atmosfären och titta på arenan. Och när han inte var nöjd med sina säsongsplatser gick han till KFF, men inte för att gnälla. Istället köpte han ett stort sponsorpaket och fick på så sätt vad han önskade. Och när han fick nys om resan till Holland undrade han hur mycket stålar som krävdes för att få hänga med på den och laxade sedan upp hela summan.
Dagen efter HBK-matchen hälsade Martin Hansson på hos oss på GFA. Domare Hansson.
Han gick igenom diverse regeltolkningar och vi fick komma med synpunkter och det var väl egentligen inga nyheter. Men det är alltid nyttigt att få lyssna ur domarnas perspektiv och jag tycker att domarna generellt blivit mycket bättre på att hantera det verbala, att de utvecklat den sociala begåvningen och det finns egentligen bara en domare som jag har problem med; Stefan Johannesson.
Vi är rätt många som tycker att han är vresig och snabbt intar en överlägsen attityd gentemot oss spelare. Han försvarar sig säkert med att det är vi som gnäller och så är det – ibland. Men som domare är man i en maktposition. En domare kan bestraffa mig, jag kan aldrig bestraffa en domare. Och som någon sa – är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll också.
Men som sagt, generellt är det bra verbal nivå inom domarkåren.
Sedan tog jag chansen att fråga Martin Hansson om den där fjärdedomarincidenten. När Martin Hansson, som fjärdedomare, klev in och rev upp huvuddomarens beslut när vi mötte Syrianska på GFA. Huvuddomaren dömde felaktigt straff till oss, men efter diskussion med Hansson ändrade han beslutet.
Jag var upprörd där och då. För jag ville veta vad som gällde. När kunde en fjärdedomare kliva in och riva upp ett domslut? Skulle Martin Hansson själv acceptera att en orutinerad fjärdedomare gjorde just det när Hansson dömde? Och vilka situationer ansågs tillräckligt relevanta för att allt det här skulle inträffa? Här handlade det om en straff. Men en felaktig varning som renderar i en felaktig avstängning?
Martin Hansson erkände att det var en gråzon.
Nu sitter Svante Samuelsson och jag i FF-bilden, på väg till Helsingborg.
Det vankas Allsvensk upptaktsträff.
Vi lägger upp strategin.
Vi har ett mål – att äga tillställningen.

Seger i genrepet

Vi satte oss i bussen och åkte till Halmstad. Det mest överraskande var att samtliga kom i tid. Det var ju tidsframflyttning och vi förlorade en timme och jag somnade så fort vi lämnade Kalmar och vaknade med stel nacke och bortdomnad axel när vi stannade på Scandic i Växjö för att äta lunch 10.30.
De här åka-buss-hela-morgonen-träningsmatcherna är inte direkt glamorösa.
Det var snålt om tid när vi väl var framme i Halmstad. Omklädning och taktikgenomgång fick samköras och sedan fick sjukgymnast Svensson tejpa fötter så att det brann i hans känsliga handleder och när vi kom fram till planen som vi skulle spela på insåg vi att det skulle bli en studsig match.
Planen var väldigt ojämn och det var bara att ställa om mentalt. Och inse att det mesta skulle handla om tilltrasslade situationer.
Nanne var i Sundsvall, han kikade när Giffarna mötte Hammarby och istället var det Giles Stille som ansvarade för laget och vi hade bestämt att Erik och jag skulle dela på matchen och lira en halvlek var. Fagercrantz hade inte lirat 90 minuter på länge – först var han hemma från Cypernlägret (och blev pappa!) och när vi mötte TFF var han sjuk – och behövde få en full match i kroppen.
Jag tog den första halvleken, vilket visar vilken stor människa jag är. Det är ju i den andra halvleken som en match luckras upp, det är då man får störst möjlighet att spela fotboll och jag tyckte att Erik kunde få spela då.
Fast om jag ska vara ärlig var det Nanne som bestämde det.
Emellertid – när jag vann slantsinglingen valde jag att börja i motvinden, trots att jag själv inte skulle få nytta av det. Men jag tänkte på lagets bästa.
Fast om jag ska vara ärlig var det Giles Stille som sa åt mig att välja just den sidan.
Hur som helst, vi visste att HBK skulle vara taggat och pressvilligt. Det var inte många spelare i HBK jag kände igen, de hade bytt ut rätt många, tycktes det som, men de jobbade hårt och försökte pressa oss hög och vårt passningsspel var sisådär, jag hade ett försök till en boll ut mot Måns, men bollen studsade upp på mitt knä och så där var det – studsigt.
Det hände inte så mycket rent chansmässigt, men så gick vi bort oss på ett inkast och en HBK:are sköt från strax utanför vårt straffområde och bollen hittade in bakom Etrit och så var det 1-0.
I medvinden kunde HBK:s tröga backlinje stå högt och hålla sitt lag kompakt, men vi fick till två, tre bra lägen och det bästa var när Fagge satte en frispark från strax utanför straffområdsgränsen i stolpen. Jonathan fick returen rakt på sig och kvitterade – trodde vi. Men tydligen var han offside.
Andra halvlek var den första lik. Med skillnaden att det nu var vi som hade vinden i ryggen och därmed kunde stå högre upp med vårt lag.
Domaren var dock på väg att tappa matchen, det var småfula situationer hela tiden, det var grinigt och Jörgen blev utknuffad från planen och slog i avbytarbänken och fick byta (Rasmus Sjöstedt kom in), men så höll Bertilsson i bollen, Måns överlappade och Måns inlägg stoppades med handen av en HBK:are och Fagge satte 1-1 på den efterföljande straffen.
Och strax därefter, vid en fast situation, plockade Paulus ner en hög boll med högern och dundrade in 2-1 med vänstern och vi hade vänt matchen,
Men HBK kvitterade. I en ytterst märklig situation hittade den assisterande domaren en straff till HBK och den sattes väldigt säkert.
Men omgående gjorde vi 3-2; bollen damp ner hos inbytte Abiola Dauda, som  i princip fick öppet mål och matchen klingade av, båda lagen gjorde flera byten, det var bara minuter kvar av tillställningen, men så slarvade vi flera gånger om med bollen och till slut rev Etrit ner en HBK-spelare och det var dags för en ny straff.
Etrit gick åt samma håll som på den första straffen och den här gången räddade han den.
Och i solen i Halmstad, på den ojämna planen, vann vi genrepet med 3-2.
Texas Johansson kom fram efter matchen, ”jävla raggarmatch!” konstaterade han.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Några tankar om teknik

Det var en fläknings-träning. En träning där man gärna fläkte sig för att nå bollen.
Jag har vissa ledstjärnor när jag spelar fotboll. Kanske har jag dem eftersom de rättfärdigar mitt sätt att spela. Ett slags rättfärdigande för mig själv. Rättfärdiga min egna begränsningar.
Man ska helst inte glidtackla. Det är ett desperat försök att rädda upp en situation som man inte har kontroll på.
Jag tror inte heller på dribblingar. Om jag måste dribbla har jag misslyckats. Då har jag inte haft klart för mig vad jag ska göra med bollen innan jag får den. Det är inte bra. Det är dåligt. Det tyder på svagt spelsinne, på lathet och bekvämlighet.
Jag vill spela funktionellt. Ta emot och leverera. Göra en bedömning av situationen. Inte bara för min egen del utan också för mitt lag, för mina lagkamrater. Om jag spelar en passning till en lagkamrat vill jag inte bara dumpa bollen på honom. Förhoppningsvis ska mitt agerande leda till att lagets försätts i ett bättre läge, att vi successivt jobbar oss framåt. Mitt agerande ska inte handla om att framhäva mig själv (åtminstone inte på planen).
Jag vet att det är en filosofi som ibland slår tillbaka på mig själv.
Dels eftersom det i vissa kretsar anses duktigt och härligt att hamna i tidsnöd och tvingas tråckla sig ur det som dålig speluppfattning försatt en i. Det blir uppseendeväckande och uppseendeväckande tycker många är bra. Istället för att förstå att det var en situation som aldrig borde ha uppstått.
Och dels för att det finns gånger då det kan vara bra att plocka in bollen, stå med den, bryta rytmen och tvinga motståndarna att ta ett beslut, ”ska vi stöta mot honom, bryta ur våra försvarspositioner?”.
Men generellt gillar jag att spela kliniskt. Det ultimata är att hitta en fri och bra yta för mina lagkamrat med hjälp av ett tillslag. Högst två.
Nanne jämförde mig en gång med Pong. Ni vet det där TV-spelet som kom på 1970-talet, där en fyrkant föreställande en boll skulle  bollas över nätet mellan två spelare som var utrustade med varsin stapel som låg vertikalt och styrdes upp eller ner.
Jag är en sådan där stapel, menade Nanne.
Jag tog det som en komplimang.
Jag gillar den där funktionaliteten.
Jag blir ibland anklagad för att sakna teknik. Jag saknar inte teknik. Jag är rätt skicklig på att tricksa med en fotboll. Eller en tennisboll. Om det nu är teknik. Det var bara det att jag tämligen tidigt insåg att det är en form av teknik som sällan går att nyttjas i matchen.
Visst är det bra att träna på att leka med bollen och det är säkert bättre att kunna för många tricks än för få. Men om man inte applicerar någon form av verklighet till tricksen blir det mest för syns skull.
När jag var yngre försökte jag öva upp mottagningar. På vår garageuppfart kastade jag tennisbollen mot garageporten, men kände att det inte räckte. Bredvid garaget fanns en klippvägg. En oval klippvägg som jag kastade tennisbollen mot och sedan tränade jag på att så snabbt som möjligt få kontroll på bollen. Eftersom klippväggen var oval var det inte enkelt att beräkna var tennisbollen skulle hamna och det ökade svårighetsgraden och förbättrade min skicklighet.
Jag tror att vi utför björntjänster när vi strävar efter optimala förutsättningar för våra yngre spelare. Konstgräsplaner är sett ur den aspekten djävulens påfund.
Bollen uppför sig alltid på samma sätt. Du kan slarva i tillslaget och ändå glider bollen fram på ett perfekt sätt.
Jag tycker att vi istället ska problematisera träningsmomentet. Åtminstone för de som visar sig besitta talang. För de som har bra grunder.
Ska vi träna teknik bör vi träna exempelvis mottagningar när vi har tyngden på fel fot och tvingas parera, kompensera. När vi kanske har en motståndare som håller i oss, som knuffar till oss, vi ska träna på att ta emot bollen i obalans, när bollen studsar, hoppar.
För det är så det ser ut i matcher. Hur ofta får du en boll perfekt levererad till dig? Istället är det ofta tätt, trångt, man tvingas kompromissa och då kommer den där funktionaliteten in i bilden.
Tittar vi på Barcelona – och jag drar inga paralleller till mig själv, ni kan vara lugna – så gör de grunderna så in i helvete skickligt. De till synes enkla passningarna och mottagningarna. Visst, de har också en fantastisk överbyggnad med tempohöjningar, finter och dragningar, men det har även många andra lag. Det är den höga verkningsgraden i grunderna som är det unika med Barcelona.
Vi mötte Shaktar Donetskt och det som imponerade mest var ungefär samma sak som med Barcelona. Hur väl de utförde de basala momenten.
De tog inga risker i uppbyggnaden, ändå spelade de sig ur varenda situation. Men de tog inga risker eftersom de behärskade bredsidespassningarna, tillbakaspelen, mottagningarna – det vi får för oss är så enkelt att vi knappt behöver nöta det – så oerhört bra och de värderade varje situation klokt. Om de var felvända och hade en motståndare i ryggen vände de inte upp. Då spelade de tillbaka på en rättvänd lagkamrat. Och de dribblade nästan aldrig på mittplan eller i trånga situationer, dribblingarna sparade de till sista tredjedelen.
För dribbla, det måste vi ju ibland. För att luckra upp motståndarna, skapa ytor, bryta mönster. Men också det ska ske i rätt läge. Och en sak till – konstgräs är ett lyft i jämförelse med grusplaner. Jag menar emellertid att ungdomsspelare skulle må bra av att träna på ojämnt underlag.
Och precis som att jag i grunden misstror dribblingar som central mittfältare misstror jag alltså fläkningar.
För om du måste fläka dig har du antagligen inte situationen under kontroll.
Och som jag fläkte mig på träningen. Mitt vänstra knä är ett enda stort köttsår.
Man har en viss tanke med sitt spel.
Men det är en sak att tänka det.
Svårare att alltid spela utifrån det.

Fjunisar

Nanne gav oss alltså en extra ledig dag och jag tror att det var välbehövligt. Men det är ju också så att när man väl andas ut, när man väl sätter sig ner, det är då man inser hur trött man är.
Fortsätt springa, som någon sa, och det ligger en stor sanning i påståendet.
Men kroppen behöver återhämta sig och tisdagen och onsdagen blev dagar av återhämtning och även om det var dagar av återhämtning var vi inte helt ifrån GFA.
Vi hade Kickoff med sponsorerna på onsdagskvällen och marknadssektionen var uppspelt och på tårna och Svante Samuelsson presenterade spelartruppen och jag fick några extrafrågor, bland annat om spetsgruppen (som består av några yngre killar som är i en slags limbo mellan Tipselit och A-trupp) och jag svarade att jag tyckte att våra yngre killar visar väldigt bra attityd och la till att det inte är en självklarhet.
Det är ingen självklarhet att de har en bra attityd. Det är kanske ingen generationsfråga, alla brottas vi med drag av självgodhet, men unga i dag påverkas givetvis av samhället de lever i och lever man i ett samhälle där individualism lyfts fram som en av de viktigaste komponenterna är det kanske inte så konstigt att det ofta mynnar ut i egoism.
Och när individualism och egoism blandas med okritiska föräldrar och pengasugna agenter har vi en häxblandning som sällan leder till bra fotbollsspelare.
Däremot får vi en massa spelare med Pippi Långstrump-syndrom; de kan väldigt mycket och behöver väldigt lite hjälp från andra. Om du frågar dem själva.
Just det här menade jag att våra spetsgruppskillar inte led av, att de, tack och lov, hade en lugn och sansad syn på tillvaron.
Men det var en alldeles för modest hyllning, enligt spetsgruppens krav. För efter kom Rasmus Sjöstedt fram, ”som talesman för spetsgruppen har jag fått i uppgift att framföra att spetsgruppen är besviken på det du sa”.
-Vafalls? Jag berömde er attityd, finare beröm kan man inte få, svarade jag och viftade bort Rasmus.
”Jag är bara en budbärare”, sa Rasmus och avlägsnade sig.
Okej, då. Ni är de bästa fjunisrna jag någonsin varit kapten för. Låter det bättre?, undrade jag på Twitter.
”Du är den bästa kapten vi haft” svarade de.
Skönt när man kan reda ut saker.
Sedan sa Wastå att han hade hört att jag åkt fast för fortkörning. Jag gjorde ju det för några veckor sedan. Visserligen twittrade jag om saken, men Wastå är inte riktigt i fas med sin tid, han vet inte vad Twitter är, så jag frågade honom vem som hade skvallrat.
– Polisen som stoppade dig. Han stoppade nämligen mig i dag. För fortkörning.

Att bita sig fast

I bastun efter träningen. Det hade blåst orkan utanför GFA. Eller, jag kan inte de exakta måtten på en orkan, hur mycket det måste blåsa för att det ska anses vara en storm eller en orkan eller något annat jäkligt, men det blåste så in i helvete. Mer än normalt. Och då blåser det även normalt väldigt mycket.
När vi öppnade dörren och klev utanför GFA slogs vi nästan till marken av vinden.
Och det är klart att träningen blev en smula…förstörd. Det gick inte att spela bra fotboll i ovädret. Så Nanne tog till en klassiker – la undan bollarna och lät oss springa istället.
I bastun efter träningen pustade vi ut.
Nanne hade tyckt att vi såg så sega ut att han gav oss ledigt från den kommande dagens två träningspass. För att ge oss chansen att återhämta våra trötta kroppar. Nu sa jag till Erik att Nanne måste sett att jag var klart snabbare än Erik under löpningarna, att det fick Erik att se så seg ut att Nanne förstod att något var fel.
– Vem av er två är egentligen snabbast?, undrade Thorbjörnsson.
”Det beror på hur vi löper”, svarade jag. ”Springer vi var för sig en längre sträcka med tidtagning är nog Erik snabbast. Men springer vi bredvid varandra kommer jag aldrig förlora”, sa jag och Erik nickade.
– Om Henke får vittring på någon ger han sig aldrig. Då jagar han honom till han kommer ifatt, sa Erik.
”Så är det faktiskt”, sa Thorbjörnsson. ”Det spelar ingen roll om det är Tobias Hysén, du hinner ifatt honom på planen. Du skulle säkert löpa jämnt med Usain Bolt.”
Jag log. Det var skönt att killarna hade märkt att jag har en viss förmåga till att liksom bita mig fast i hälsenorna på motståndarna. Och det är en jäkla skillnad att vara snabb utifrån tidtagning och att vara snabb i situationer på planen.
Men Usain Bolt var kanske att ta i. Kanske.
– Om jag bara kan få till en närkamp strax innan starten på 100 meter och är förbannad på Bolt kommer jag inte släppa iväg honom.
Sa jag och tänkte att jag i så fall var tvungen att ha orkanvinden i ryggen samtidigt som någon höll fast Bolt.
Jag rakade mig och insåg att jag höll på att bli sen, det var dags för styrelsemöte i Kalmar FF:s Fotbollsakademi och Kjell Nyberg vill man inte komma för sent till och efter det skulle jag vidare, Kalmar FF hade medlemsmöte och jag hade lovat att komma dit och prata utifrån spelartruppens perspektiv och jag hann med allt.

Och – Federer is back!