Vi redde ut det – och vann mot ÖSK

Konstgräs är tydligen vårt underlag. I fjol var det på konstgräs som vi vann våra bortamatcher i år har vi hittills vunnit två bortamatcher – båda på konstgräs.
Men det ska sägas direkt – ÖSK:s konstgräsmatta var inte bra. Nylagd i fjol, då lirade jag med skruvdobbar. Men nu nernött, sliten och man fastnade lätt.
Matchen, då?
Paulus var skadad och Nanne bytte Thorbjörnsson mot Ludde Öhman vilket innebar att Nenad och Ludde gjorde sin första tävlingsmatch ihop som mittbackar.
Jag förlorade slantsinglingen och vi fick börja med en elak sol i ögonen och det begränsade synfältet framåt i banan. Men jag tycker att vi började helt okej, det märktes att ÖSK var tyngda av deras utsatta position och vi kom in i rätt ytor.
Men efter vårt ledningsmål hamnade vi i eget straffområde och ÖSK radade upp fasta situationer. Inte så många chanser, men vi fick inte tag i bollen och i pausen betonade Nanne att vi för det första skulle trycka upp backlinjen minst fem meter och för det andra vårda bollen bättre.
Blev det så i andra halvlek?
Nja.
Vi är inte nöjda med vår prestation i andra halvlek. När man möter en desperat motståndare och leder med 1-0 ska man kunna utnyttja matchbilden bättre än vad vi gjorde.
ÖSK flyttade ju fram folk och därmed fanns det möjligheter för oss att såra dem, men vi hade inte modet att göra det.
Det handlar om små detaljer. Att våga nicka ner en boll på mittfältarna istället för att lyfta i väg den till ingen. Att våga ta två tillslag i fler situationer, att plocka in bollen och sedan ta fart och därmed tvinga motståndarna att jaga en, tvinga sina motståndare att tänka försvarsspel.
Men vi blev för stationära och när vi väl hade bollen togs det för få initiativ.
Däremot var det bra pushande ute på planen (även om jag alltid saknar Paulus positiva stämma) och vi fajtades verkligen för varandra.
Slutminuterna blev nerviga, vi redde ut det och kände en jäkla lättnad när segern var klar.
Personligen kände jag mig pigg matchen igenom. Och jag har på sistone försökt att ha ett annat lugn i mitt spel. Tar in bollen oftare. Använder fler tillslag. Och förutom en gång i första halvlek, då jag blev av med bollen vid mittlinjen, kändes det bra och jag fick fram bollen till rätt adress.
Måste bara nämna Tobias Grahn. Har brinner verkligen där ute, men har en slags tics för sig. Om han har en motståndare mot sig och sedan exempelvis spelar bollen i sidled måste han säga något till vederbörande. Till motståndaren, alltså. Något hånfullt. Typ ”hoppsan, där hängde du inte med”.
När han fintade Erik sa han: ”Oj, var tog du vägen?”
Och när han löpte i väg i djupled skrek han till mig: ”Hoho, nu sticker jag!”.
Att jag hann ifatt honom brydde han sig inte om.
Men som sagt, jag gillar Grahns glöd på planen.
Nu har vi ätit middag på Scandic i Örebro och stannar kvar en natt till. Vi väljer det framför att komma hem mitt i natten och få dålig nattsömn.
Tobinho och jag myser med kaffe.
Sämre kan man ha det.