Misär i regnet

Suck, suck, suck, det är inte enkelt att sammanfatta sina intryck så här nära inpå en förlust, men vafan, jag gör ett försök.
Stryk mot Maif med 2-1, själv blev jag utbytt i halvtid och det var många saker som kändes tunga.

Vädret var obarmhärtigt. Det regnade, det blåste och det var kallt och vid lineupen kändes det som en novembermatch.
Inför matchen hade vi pratat om att vara aggressiva, att vara det lag som drev upp tempot, men det vore att ljuga att säga att det blev så.
Vi blev avvaktande, tveksamma och när vi väl hade bollen uppträdde vi ängsligt.
Varför?

Tja, jag vet varför vi blev avvaktande och ängsliga. Vi har jobbat under flera säsonger med att hålla upp vår backlinje. Alltså våga stå högt med den för att på så sätt krympa avståndet bakom vårt mittfält. Om man lyckas med det kan vi på mittfältet vara aggressiva och vinna bollen.

Idag föll backlinjen så in i helvete. Det är en sak att falla om spelare kommer rättvända mot backlinjen och saknar press från någon i vårt lag. Då måste vi falla.
Men nu föll vi även om det inte fanns ett enda djupledshot. Och Maif kunde chippa in bollar bakom vårt mittfält, där Pode och Erton i lugn och ro kunde ta emot och fördela.
Det skapades hav för oss att täcka. Klart som fan att vi då ser avvaktande, tveksamma och tröga ut.

Men det är väl för mycket begärt att tro att supportrar och journalister ska kunna se det. Eller förstå det. De ser bara det som är precis framför deras ögon, ”Rydström vann inte bollen där, han lät deras spelare passa bollen vidare, gå dit, då dit!” och så fattar man inte varför jag inte kunde gå dit ordentligt.

Deras mål var en följd av det tveksamma. De fick vända ut på Nicklasson, som sedan fick vandra in centralt och ohotad distansskjuta in 1-0.
Publiken var inte nådig. Och för mig är det obegripligt att man efter drygt 15 minuter av en match hånfullt kan börja skandera ”Vi vill se Kalmar FF”.
Vad fan tror man ska bli följden av det? Att vi växer och känner stöd?
Jag försökte pusha på, vara positiv, men märkte att många vände sig inåt.
Och det där typiska Kalmar FF-spelet, när vi är aggressiva och attack-villiga, det existerade inte. Istället föll vi ur, backade och fick ett gigantiskt utdraget lag.
I pausen sa Nanne att han ville ha bättre duellspel och snabbare framflyttning av laget och han bytte ut undertecknad och Fagercrantz. Tobbe E tog min position, Diouf kom in på kanten och Gutu gick in centralt.
Det fick mig att minnas när jag blev utbytt i halvtid senast. 1996. Hemma mot Motala.

Fast det tog faktiskt inte så illa den här gången. Jag vet att folk letar fel som fan i mitt spel just nu och om jag missar en passning suckas det, hånas det, men om en annan spelare missar på ett liknande sätt blir det inte alls samma kritik.
Men skulle man titta på vad jag gjorde i situation för situation i första halvlek så skulle man inte hitta en massa misstag. Jag menar inte att jag var formidabel, men det var inte en katastrof heller.

Även om många vill ha min insats till just katastrof.
Det jag kan känna är att det som jag alltid stått för och bidragit mest med – pådrivande snack, uppmuntrande, taktisk kunskap och säkert passningsspel – inte värderas lika högt längre. När jag gör det jag ska är det få som lägger märke till det. Men om jag gör en miss är det missen som dröjer sig kvar.
Skit samma.

I pausen gick jag runt och pushade de andra och sedan duschade Fagge och jag tämligen snabbt och satte oss och kollade på andra halvlek.
Vi hade svårt att skapa målchanser, även om spelet lyftes upp ett snäpp. Mendes hade ett skott i ribban, men det blev lite väl tufft när Emin Nouri drog på sig sitt andra gula kort och blev utvisad.
Då började tröttheten sätta in och Tobbe Eriksson, som var duktig i andra halvlek, kom bort ur spelet.

Just det – en sak till. I andra halvlek öste klacken på jävligt bra. Det var bra tryck och jag kan inte säga det ofta nog – det är ovärderligt att känna det, i synnerhet i motgång.
Tack!