Rojalistisk dynga

Träning två dagar i rad inne på GFA och det är en njutning varje gång man får beträda planen och känna på atmosfären – även om det bara är en träning inför tomma läktare – och än så länge är det en känsla som det inte gått vardag i.
Vi nötte grunder och struktur och det är något alla behöver påminna sig om ibland.
Ibland behöver man prioritera det lite mer och just nu är det en sådan period.
Nanne la en fin grund på försäsongen, en förhållandevis ny grupp utvecklades snabbt och det fanns en kollektiv vilja att spela försvarsspel och offra sig för varandra.

Men sedan kom alla skador.
Och det där gemensamma luckrades upp.
Utan att vi riktigt märkte det själva.
Nu behöver vi skruva ihop saker och ting igen.

Många runt omkring fokuserar på att vi måste vinna. Att vi måste vinna mot Blåvitt.
När man är mitt i det lär man sig snabbt att man inte kan tänka så.
Om man måste något är det ofta svårt att prestera.
Istället måste man försöka kontrollera det man kan kontrollera. Påverka det man kan påverka.
Och vi kan påverka hur vi tar oss an matchen, hur vi väljer att genomföra den, oavsett vad som händer i den.

Vi prioriterar grunden eftersom vi på sikt vill få utlopp för allt det kunnande som finns i gruppen.

Jag är ibland kritisk mot sportjournalister. Men egentligen ska man inte klaga. Inte i jämförelse med hovreportrar.

Hovreportrar är fan i mig farliga. Farliga i sitt lismande, krypande och fjäskande för en smal, liten och löjlig samhällsklass. Det är kanske att slå in öppna dörrar att klaga på kungahuset, men jag gör det ändå. Hur kan vi acceptera att ha det så här? 2012? Kungahuset får enorma summor pengar av oss. De representerar ett förlegat samhällssystem, där några föds in i ett privilegium och ska sättas på piedestal.

Och vi står underdånigt och tittar på.

Människor som INTE är emot kungahuset är människor som inte tänkt igenom saken tillräckligt mycket. Jag väljer att se det så. För OM de tänkt igenom saken och ändå inte har något emot kungahuset, ja, då är det oroväckande. På riktigt.

Och hovreportrar cementerar den här äckliga synen. Jag vet inte vem som är värst. Men Expressens Johan T Lindwall tillhör de värsta. Läs själva vad han säger angående gårdagens dop.

Objektivitet, någon? Och karln får alltså betalt av Expressen.

Jag tänker på August Strindberg. Han hade föraktat oss om han såg hur vi betedde oss. Om han insåg att vi faktiskt knappt tagit några steg framåt alls. 100 år efter hans död står vi och stampar i rojalistisk dynga.