Det här är bra

Sommaren 1994, vi var 18 år och Oasis hade precis slagit igenom, vi hade Adidas-sneakers, lyssnade på Smashing Pumpkins Disarm och jag briljerade i en page-liknande frisyr och hela sommaren pendlade jag varje dag mellan Listerby och Kalmar. Det var den heta, varma, soliga sommaren och vi klev upp vid nio på morgonen, gjorde pastasallad, packade badkläder och stack sedan till Slättanäs badplats eller ännu hellre, tog Olofs båt och åkte ut i Listerby skärgård och åkte vattenskidor och badade och det var alltid med lite sorg i hjärtat som jag kollade på klockan och insåg att jag snart var tvungen att sätta mig i bilen för att åka till Kalmar och jag körde de tio milen och längtade till träningen var klar, då skulle jag sätta mig i bilen och köra tio mil hem igen och när jag var hemma i Listerby på kvällen träffades vi igen, det var Cesse, Olof, Esko, Johanna och några till och vi åkte ut till någon ö och grillade och lyssnade på musik och jag försökte introducera Suede för de andra, det slog inte riktigt väl ut, det var först senare, på hösten, som jag fick med mig Esko och vi lyssnade andaktigt på Asphalt world.

Men mest av allt lyssnade vi på svenska The Wannadies. Deras Be a girl är en av de bästa svenska plattorna någonsin.

Redan 1994 var jag snabb med att ta av mig tröjan. Kioskstopp på en roadtripp till Halmstad.