Hejarklacksjournalister och det nationalistiska

Det här med EM och landslagsfotboll…
När Sverige spelade träningslandskamp mot Serbien var jag mer intresserad av Franska Öppna i tennis. Och twittrade om det.
Vilket störde en del.

För som fotbollsspelare ska man bry sig så in i helvete om annan fotboll.
Och det gör jag. Ibland.
Men, som jag klargjort tidigare, jag är klubblagsfotbollskille. Det är klubblagsfotboll jag älskar.

Landskamper…blir bara ett störande avbrott från klubblagsfotboll.

Och innan alla går i taket – också jag förstår nyttan av att det går bra för svenska landslaget. Det spiller över på oss andra. Det är bra för all svensk fotboll.
Och också jag förstår att det är skönt för människor om de får en anledning att förenas kring något – Axis Mundi – att de får en anledning att bli glada, lyckliga, en anledning att kanske festa och också jag förstår att man kanske ska se det ur den aspekten.
Jag har dock alltid varit aningen motströms. Och när jag förväntas tycka en viss sak vägrar jag.

Så när jag förväntas hålla på allt som är svenskt kryper det i kroppen på mig. Varför begränsa sig så? Vid stora mästerskap fascineras jag av tävlingen, kampen och jag vill kunna välja vem jag vill att hålla på. Oavsett nationalitet.

Jag tycker det är otroligt barnsligt att hålla på en idrottare bara för att han eller hon är svensk.

Varför ska jag heja på en tröttkeps som inte gjort mig förtjänt av min uppmärksamhet? För att hon eller han är svensk? Hell no!

Det betyder emellertid inte att jag INTE kan hålla på en svensk. Eller på ett svenskt lag. Jag har alltid gillat Mats Sundin. Gunde Svan. Bengans handbollslandslag. Mats Wilander.

Och så blir det den här hysterin. Som journalister förväntas lalla med i. Varför? Jag vill ha journalister som är lugna och sansade och som förklarar för mig vad som händer, varför det händer och som, helst av allt, adderar ett nytt perspektiv till något självklart. Jag vill inte ha hejarklacksjournalister.
Jag vill inte ha experter som i TV berättar att de är nervösa flera dagar innan Sveriges matcher i EM (Daniel Nannskog) och som ensidigt tar Sveriges parti per automatik.

Och jag vet att vissa journalister känner samma avsmak inför det hysteriska. Och som drar en lättnadens suck när de slipper bevaka Sverige i ett mästerskap. För när de inte behöver göra det finns det utrymme för nyanser och djuplodande skildringar. Men Sverigeskildringar slukar allt annat. Det är som ett stort monster som äter upp allt som man är intresserad av.

Sedan är det ju det här med det nationalistiska. För det blir onekligen nationalistiskt vid ett mästerskap. Jag vet, jag vet, att hylla det egna är inte detsamma som att förminska det andra. Men för mig för det där flaggviftandet och det patriotiska tankarna till sekelskiftets nationalistiska yra, som sedan ledde fram till första världskriget och det för också tankarna till SD och deras vi-mot-dem-retorik och jag vet, jag vet, jag går lite väl långt i mina slutledningar, jag säger inte att jag har rätt, jag säger bara vad mina instinkter ger mig för associationer och det är associationer som ger mig dålig smak i munnen.

Och jag hade haft lättare att stå ut med den dåliga smaken om det hade varit så att det inte funnits något krav på mig att räta in mig i ledet och plocka fram Sverigeflaggan.

När Sverige spelar ikväll hoppas jag på seger. Trots allt. Eftersom jag förstår nyttan med det. Och så spelar ju Rasmus Elm.

Fast jag är ju mer nervös när Italien spelar.