Att beskriva sig själv

Dejtingsajterna slår rekord. Drömmen om en fungerande kärleksrelation gör att allt fler registrerar sig i hopp om att träffa den rätta.

Det riktigt kokar därute och kärleksföretagen lägger ved i elden genom att berätta små romantiska historier om alla de som träffats just hos dem och blivit lyckliga.

Och det är ju sant. Jag känner rätt många. Internet är nördarnas revansch. Du behöver inte ens kunna uttrycka dig. Färdiga fraser och blommor finns att skicka till den utvalda.

För många blir det ett gift, att kolla sin sida, jämföra brudarna eller männen och checka av mot listan och beskrivningen.

Men det är just här som det blir knasigt.

För så som vi tror att vi uppfattas av andra är kanske långt ifrån vad vi utstrålar.

Alltså kan det vara lite si och så med både foton och information om vederbörande.

Eller så fattar vi inte hur våra tankar låter nedskrivna.

Som killen som skrev:

”Obs! Jag vill bara träffa normala tjejer, ej feta, ej feminister”. (Sorry, men Anna Anka är redan upptagen).

För att råda bot på det hela har ett känt dejtingcommunity låtit några reklamare hjälpa oss kärlekstörstande att få till det.

Och det är ju sant att killen ovan – och många med honom – säkert skulle behöva slipa lite på sina uttryck.

Men själv tänker jag tvärtom. Det är ju den jag egentligen är som jag vill ska framkomma. Inte någon annan.

För en allmänt skriven text som alla känner igen sig i kan få många svar. Vi snackar tusentals.

Då blir kärleken ett jobb, något att bocka av.

Och så är det många som ser det.

Kolla, välja ut, fika – och om det går bra – ligga. Men sedan iväg till nästa. För han/hon kanske är ännu bättre, tänker många. Känslorna har de lämnat hemma, nu ska kriterier uppfyllas. 

Jag kände mig aldrig bekväm i den där rollen. Varken att bli testad eller testa.

Då försöker jag hellre vända mig inåt och fråga mig själv:

Vem är du, Isabella? Och, vad vill du, tro?

Ibland får jag ett svar, en ledtråd, en glimt.

Och kommer kanske lite längre bort från ensamheten.