Mobbningen av de saktfärdiga

Man kan diskutera skidåkningens förvandling till arenaidrott. Alla gillar den inte. Själv är jag ambivalent, åtminstone borde vi få tillbaka en del femmilar med individuell start. Men en sak gör mig nästan till rabiat motståndare: den som blir varvad tas av banan. Så har det varit i Holmenkollen. Och eftersom banorna är så korta behöver man inte bli många minuter efter förrän det är slut på det roliga. Om man har rest från Australien eller Sydamerika är det ju litet snopet. Man gör sitt bästa, kämpar väl, publiken slösar värmande sympati på de saktfärdiga. Det hjälps inte, ty sådana är reglerna. Det skulle bli förvirrande och osportsligt med varvade löpare i banan och framför TV-kamerorna, säger man. Men det är väl bara en bluff. Man vill säkert bara eliminera den lilla tusendelen av risk för att en britt eller dansk står i vägen när de nordiska kanonerna kommer farande.  I Vasaloppet finns det verkliga skäl att ta folk av banan: det blir mörkt och de som serverar blåbärssoppa måste hem. Inte här. Mobbning, bör det kallas.

En annan konsekvens av korta banor blev jag varse vid vändpunkten ute vid Frönsvollstråkka. Där stod publiken på fyrtiodubbla led i de reservat man fått sig tilldelade för tält och ståplatser – mellan de givetvis förstarangsplacerade TV-kamerorna. Hade banorna varit längre hade folket kunnat sprida sig, fler kommit närmare banan och den förbiskidande kunnat njuta av idrotten. Nu såg jag loppet mest på en TV-skärm som någon ställt ut bland träden (hyggligt och smart i och för sig).  

Annons:

Den som inte vill riskera att medföra sina barn till dessa härläger på hundra meters avstånd från åkarna (där barn bokstavligen kommer till korta bland massorna) och istället betalar en slant för att kunna stå på en riktig stadionläktare upptäcker snart att det inte finns barnrabatt. Med biljettpriser på 350 norska kronor och uppåt kostar det en förmögenhet att se en enda dags tävlingar. Blir det dimma kan man hålla sig för skratt.

Arenaidrott har nackdelen att den har svårt att ta 150 000 människor som det handlar om när det åks VM på skidor i Holmenkollen. Det verkar ingen ha tänkt på i förväg.

Men annars var det bra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

man plockar inte av varvade löpare i friidrott heller. Om funktionärerna hojtar på den som är på väg att varvas att gå åt sidan så är det inga problem. I intervallstart så kör långa tåg av åkare om de långsammare som startat före utan några som helst problem.

Niclas, 12:58, 7 mars 2011. Anmäl

Sverker - tack för tänkvärda inlägg under en intressant vecka! Visst borde det finnas kvar individuella starter, kanske främst på femmilarna. Annars är ju just denna diskussion den intressanta, eftersom den på något sätt speglar brytningar mellan två ideal om skidåkningens själ; den kraftfulla, individcentrerade tävlingen mot sig själv, och den kollektiva konkurrensen med tävlingen i fokus.

Martin Dackling, 09:38, 7 mars 2011. Anmäl

Nästa generation blir ännu snabbare än Northug

Jag tillbringade hela femmilen på Gratishaugen, som inför dessa mästerskap döptes om till VM-haugen. Den var som vanligt full av folk. Utsikten är bländande. Till skillnad från TV-tittarna får man också se dem som ligger långt efter, löpare från Brasilien, Danmark och andra länder där längdåkning inte tillhör de stora sporterna. Av publiken får de nästan lika mycket uppmärksamhet som de främsta.

Nu måste det väl ändå sägas en gång för alla att Petter Northug är världens bäste manlige skidåkare. Han är förstås den överlägset snabbaste och framförallt den med den bästa accelerationen, den saknar motstycke i skidhistorien. Men han är också uthålligast. Inte ens i denna femmil, världens tyngsta, kan någon gå ifrån honom. Det saknades inte försök: Roland Clara gick, Piller Cottrer gick, Hellner gick, Harvey gjorde ett försök att gå, även Johan Olsson, på slutet prövade sig Södergren, sedan finländaren Lallukka i en väldig rusning uppför backen bakom kapellet. Men inget fungerar på en Northug i form. Han behärskar allt och hur angelägen han var om att vinna just detta lopp visas av att han bara sällan lät särskilt många komma mellan sig och täten. På slutvarvet var han beständigt bland de tre-fyra första.  

Ingen var överraskad över utgången, förstås, men det är ändå alltid spännande att se hur det går till. Detta kommer att förändra hela skidsporten. Jag tror att hans konkurrenter kommer att börja fundera på hur de kan ändra sin träning för att tåla stor ansträngning under lång tid utan att kollapsa så att de kan göra långa ryck mitt i pågående lopp. Hastighetsökning är väl också något som det kommer att övas på. Men egentligen tror jag bara att det är nästa generation löpare som kommer att överträffa honom, och det kommer de säkert att göra. Varje ny generation överträffar den förra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

[...] VM åt att analysera. Northugs snabbhet, kondition och acceleration saknar, som Sverker Sörlin skrev på sin DN-blogg efter femmilen, motstycke i skidhistorien. Han kommer föda en ny generation skidåkare, byggda efter nya [...]

För Petter Northug är det bara en lek - Johan Wirfält | Rodeo Magazine (Webbsida), 14:29, 16 mars 2011. Anmäl

Northug är nu efter sina tre raka 5-milsguld en av tidernas bästa åkare. Hur många åkare har tagit 3 raka mästerskapsguld på 5-milen? Det har visserligen blivit inflation i antal VM, men ändå. Tre raka! Både klassiskt och fristil. Långdistanslöpare har alltid haft masstarter och därför varit beroende av att kunna tåla hög fart länge med stark spurt. Kanske finns där idéer om träning värda att titta på.

Niclas, 19:29, 6 mars 2011. Anmäl

TV främst vid bordet

Norska tidningen Journalisten uppmärksammar i sitt nya nummer de besvärliga arbetsförhållandena för skrivande journalister i Holmenkollens nya VM-anläggning. Det är TV-kanalerna som får förtur, de får platserna längst fram i mixed zone, de skrivande får stå längst bak och har små förutsättningar att nå fram till de aktiva för intervjuer. Adresseavisens veteran Gunnar Evensen med 14 OS och VM bakom sig citeras: ”Jag har bevakat internationella tävlingar i 35 år och aldrig upplevt en sämre arbetsplats än Kollen.” 

Jag har inte tänkt på det så mycket, har mest gått mina egna vägar och bara varit i mixed zone då och då; man ser bättre om man är ute bland publiken och kan då få med sig andra kommentarer och infallsvinklar. Men de gånger jag har varit där har jag haft samma bild som Evensen. TV-teamen är prioriterade. Friheten för stillbildsfotograferna är också beskuren, de kan inte längre röra sig lika fritt ute i banorna som vid tidigare mästerskap.

Tendensen är tydlig och bekräftas i en intressant essä av FIS längdgeneral Vegard Ulvang i tidskriften Samtiden: anpassning till de stora TV-kanalerna och den uppmärksamhet de ger sporten och dess utövare är det som styr. En konsekvens i det lilla blir att TV-kamerorna sitter främst vid bordet. Och vi andra får skriva på en försäkran om att vi inte ens får förmedla rörliga bilder från vår mobiltelefon. TV skall ha allt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Northug igen…

Folk går igång på Northug. Jag får tacka för allt intresse som visats mina tankar om hans målgång.

Några observationer kan man göra så här dagen efter. Den första är att hans målgest värderas olika i norska och svenska medier. Det saknas för all del inte kritik i norska medier, det saknas heller inte sympati i de svenska. Men till och med den stillsamt konservativa Aftenposten ställer upp på Northug. Man citerar i norska medier, jag tror inte utan förtjusning, uttalanden av Anders Södergren och Marcus Hellner som uttrycker stor förståelse för Northug. Södergren säger uttryckligen att Petter gjorde helt rätt, hans enda chans att göra en sådan grej inför sin hemmapublik i ett stort mästerskap. Den måste man ta!

Northugs kritiker, både i Norge och Sverige, verkar ofta vara äldre. Ungdomar tycks uppskatta honom, tonåringarna dyrkar honom, de vill bli som han, precis som han som grabb ville bli som Cantona (och inte som någon norsk längdåkare).  Kanske är vi på väg in i en tid när den engelska tävlingssportens sportmanship-ideal är på väg att ersättas också i traditionstunga idrotter som skidor av en mer individualistisk och expressiv stil. Man överger idrotten som hederskultur och bejakar den som arena för självlansering. Om detta kan man mena olika ting, men de som är uppvxna med sporten som en hederskultur har sannolikt svårare för Northugs manér än dem som inte är det.  

Journalister i Norge och Sverige tycks alltså skilja sig åt i värderingen av Northugs målgest. Hur skall man förklara det? Jag kan tänka mig att journalisterna blir offer för sin egen implicita nationalism. Deras fokusering på och favorisering av det egna landets utövare är så allt genomsyrande i sportjournalistiken — skidor är inget undantag — att man till slut identifierar sig med dem och så att säga övertar även deras känslor. Om Hellner och hans lagkamrater borde bli ”förnedrade” så ålägger man sig själv att vara förnedrad så att säga på deras vägnar inför hemlandets publik. Omvänt blir norska journalister glada eftersom det är deras självpåtagna roll att spegla de egna utövarnas entusiasm och givetvis den norska publikens.

En viss nationalism tror jag är nödvändig i sportjournalistiken för att inte en skidstafett skall övergå till ett fysiologiskt seminarium, men risken finns att man med en så tät identifikation förhindrar sig själv att göra mer intressanta iakttagelser och reflektioner eller rentav undertrycker dem för att de inte ligger i linje med det ”nationella intresset”. Rent allmänt ligger värderingen, för att inte säga dömandet, nära till hands i sportjournalistiken. Den friare tolkningen, som ju är till för att förstå mer och finna nya infallsvinklar, och som ofta försvåras av en starkt normativ hållning, är inte lika populär får jag ett intryck av. Det kanske är synd, för sportjournalistiken och för publiken, som då skulle kunna få sig mer till livs än det förutsägbara. Men jag vet inte, allt är svårt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

@Anonym 01:43 Tack för dina synpunkter! Jag kan förstå att det finns en del känslor kvar i Norge från tiden 39-45 gentemot Sverige hos de lite äldre. Vi är pinsamt medvetna om denna tid och lär inte längre ut i skolorna att vi var så neutrala. På det sportsliga planet så är det nog också precis som du säger: vi delar intresset för vintersporter och har båda många duktiga utövare. Självklart blir det extra spännande när vi grannar möts. Lite sund grannrivalisering som du säger, helt OK. Emilie gillar inte när vi generaliserar men jag tror svenskar har en väldigt positiv bild av Norge. Säkert har många av oss besökt landet just för att åka skidor och det är väl inget snack om att ni har finare berg än vi har. Och just nu snabbare längdskidåkare:-)

Nisse, 22:44, 8 mars 2011. Anmäl

Eg tror at anonym som skrev på svensk på vegne av alle nordmenn er enten nordmann som bor i Sverige el. en svenske bosatt i Norge. Eg kjenner meg ikke igjen i beskrivelsen i det hele tatt og de eg kjenner og har snakket medd sier det samme. Og det er nå slik at eg kjenne rmeg selv best. Tror mye at noen svenskers bruk av odret lillebrorkompleks, hån, nedverdigelse går ut i fra en projektiv identifikasjon. Da legger disse svenskene konfliktfulle følelser over til andre, siden man selv ikke er i stand å behandle dem. Hva er en storebror? Så en dokumentar fra Holmenkollen, den handlet om Holmenkollen fra slutten av 1800 tallet og fram til i dag. I gamle dager var svensker storebror, og nordmenn som ble intervjuet i programmet snakket bare fint om svensker. De beundret svensker, ville at svensker skulle vinne hvis ikke de vant og var gode venner med svensker. I Norge er normalt en storebror en man beundrer, ser opp til, forsvarer og snakker pent om. Hån har ikke noe med storebror/lillebror å gjøre. Det å knyte hån opp mot storebror/lillebror forhold er helt sykt. Når noen håner noen og snakker stygt om dem så er respekten borte og man ser ned på dem. Misliker man noen og ikke har respekt for dem så kan man håne dem. Slikt er det i Norge og hele den vestlige verden. Rivalisering kan være sunt, men fra eks. storebror land som Sverige, England og gamle kolonister blir ordet mindreverdighetskompleks brukt når land de har undertrykket begynner å vise muskler. For å selv takle deres egne negative følelser så brukes projektiv identifikasjon. Alle de negative følelser de ikke klarer å takle selv for det gjør så vont, bruker de hersjeteknikk og amatørspykologi som passer dem. En annen ting er at selv om svensker og nordmenn kan være ganske like, så er det store forskjeller. I Norge ler vi av når noen roper hån, da sier vi at de må slutte å være sånne pingler å tåle litt mer. I Sverige roper noen hån og mange tror på det og heng seg på. I Norge kan noen erte svensker med et glimt i øyet og sier sånt som: moro å slå svensker. Mange svensker tar dette alvorlig og skjønner ikke erting og fleip. De nordmenn som har mindreverdighetskompleks ovenfor svensker er overbegeistert for svensker og beundrer dem, samtidig som de snakker skit om sine egne i Norge og nordmenn. Da skammer de for alt det norske. De nordmenn som håner og er sinte på svensker på virkelig, misliker og hater svensker. Dette er helt andre følelser og har ikke noe med storebror/lillebror å gjøre. Det har med krigen å gjøre og med at deres foreldre, besteforelde ble ille behandlet i Sverige med dårlige betalte jobber som å vaske svenske toaletter på 50-80 tallet da det var storinnnvandring av norsk arbeidskraft til Sverige. I tillegg fikk de mobbe/hån sanger synget etter seg. Disse følelser har i dysfunksjonelle familier går videre fra en generasjon til neste. Dette har ikke med mindreverdighetskompleks å gjøre, men med misliking og hat. Du ser at et menneskes følelser er noe mer enn bare mindreverdighetskompleks. Mange av svensker elsker ordet lillebrorkompleks og blir mye brukt i Sverige, fordi de da føler seg bedre selv når de får satt nordmenn på den plassen de har hatt i Sverige tidligere når svenskene føler at de var store. Eg har spurt noen da jeg var østpå en tur om ordet storebror. En svarte at det er en gest ovenfor svensker så de føler seg bedre. En annen svarte at vedkommende sier det da Sverige største landet i Norden og har flest innbyggere, men ikke fordi de er best noe de ikke er. En tredje svarte at det en en tom frase for han og at det er mer brukt i Sverige. Da vedkommende var i Sverige fikk han høre: her kommer lillebror. Dette er typisk da mennesker er individer og har forskjellig ståsted. De som sier eks. at alle nordmenn er sånn, alle svensker gjør det, alle muslimer er ekstreme viser sine egne fordommer. Og de som taler på vegne av en hel nasjon viser intoleranse.

Emilie, 15:30, 8 mars 2011. Anmäl

Jag tror nog det er en rivalisering mellan norrmän och svenskar, om en icke så allvarlig. Svenskorna har alltid varit bättre ann norrmän och lite storebror som vi vill slå i kokurans, alltså i de idrotter vi också tävlar, som skidor. I idrotter vi inte hävder oss håller vi på Sverige. Detta kallar jag sund grannrivalisering. Men vi har också en gammal historisk rivalisering också, som går tillbaka i tid, till unionen och också kriget. Mest kriget vill jag säga, sedan unionen er så länge sen, men en grundhållning i det norska medveten hänger kvar sen dess. Den fick en förstärkning under kriget. För kriget hade två faser, svenskorna var nästan nazistiska innan kriget vände i Stalingrad. Skall inte komma in på hela den historien nu, men Sveriges handlingar under kriget blev lagt märke till och ihågkommen i Norge. Så själv om det er länge sen så lever något kvar. Hos någon även mycket. Tillbaks til sport/kokurans, i Norge har vi fräs som går: "Samma hur det går bara vi slår Sverige" Vi säger inte det samma om Danmark! Detta vill jag tro detta kommer av något av det jag har nämnt, och det av vi kornkurer inom mycket av de samme idrotten och att norrmän har mindervärdeskomplex (inte bara mot Sverige). Blev lite långt detta, enda jag fotrökte att vara kort. Men ville belysa lite av det du frågade Anita om.

Anonym, 01:43, 8 mars 2011. Anmäl

@Anita: tack ska du ha, kloka och upplysande synpunkter som gick fram. Jag antar att det hela handlar om att de som hörs mest är de som skriker högst och dessa har kanske inte tänkt längst. Vad gäller den norska flaggan och 17 maj; jag har aldrig hört någon uppfatta detta negativt. Helt OK att fira nationens frihet, speciellt om den från tid till annan varit förlorad som du säger. Historien finns inte alltid i våra huvuden, men den har format oss. Bland annat till att tro att norska skidlöpare är som Björn Dählie, men det är dags att se till individen som du säger: Petter är lite annorlunda:-) Tack igen och heja Norge!

Anonym, 22:59, 6 mars 2011. Anmäl

Nisse - Jeg har ikke svensker som storebor, lillebror el. søtabror. Det er en liten del av befolkningen som sier det, og som oftest de som er i kontakt med media. De fleste jeg kjenner har ikke svenskene som hovedkonkurrent, i idretten konkurrerer vi mot de beste og vil vinne mot de beste, og veldig ofte er svenskene de som kan bli nr. 1 i idrett. Hadde svenskene blitt nr. 10 så hadde det ikke vært noe poeng i å bli nr. 8, men vinne. Det du hører om mostanden mot Sverige er medieskapt. Mine venner er også svensker, og jeg er vestlending. Jeg lever etter regelen gjør mot andre som du vil andre skal gjøre mot deg. Og sannheten er at det finnes et lite mindretall svensker og nordmenn som er i mot hverandre. Det er deres problem som ikke jeg orker å dvele ved. Og generalisering er ikke noe jeg vil begi meg ut på for det er lite klokt. Jeg behandler individer som individer og ikke folk som folk. Krig og unionmsoppløsning har ikke jeg tatt del i og de som er født lenge etter det, har ikke det i hodet. Hvem går med 100 års historie i hodet? Vi er barn av i dag og det er tiden vi lever i som former oss. Mange er sinte for at vi vifter med flagg og fra svensk hold blir det tolket som usunn nasjonalisme. Men det er fra svensk ståsted. Amerikarere har flagget sitt med mer enn nordmenn. Hvert et hus, hytte og campingbosted har et am. flagg foran seg. Am. har flagget sitt i lue, skjerf, bukseseler og alt det har blitt en kul ting for europeere. Så med det som utgangspunkt er det litt merkelig at det er ok at supermakter har flagg med seg overalt, men ikke småe land. Nordmenn elsker landet sitt og har et kjærlig forhold til flagget. Det å være fri og bestemme selv er ganske sikkert historisk. Vi verner om friheten vår. Denne kjærligheten kan sammenlignes med eks,. et ektepar som elsker hverandre, men tar hverandre for gitt. Så blir den ene alvorlig syk, og ektefellen oppdager at han/hun har tatt ting for gitt og vil gjøre alt for at partneren skal bli frisk. Eller at noen som går fra hverandre og først når de har mistet hverandre oppdager hva den andre betyr. Flagget er som en partner vi ikke vil miste. Hvis du føler at alle nordmenn har i mot svensker, så tror jeg du må finne svaret hos deg selv, for sånn føler ikke jeg det. Nå har jeg skrevet på norsk, så håper ikke det oppstår ordmisforståelser da svenske ord kan ha en helt annen betydning i Norge.

Anita, 20:50, 6 mars 2011. Anmäl

@Anita: Är det någon mer än jag som känner att det finns en stark vilja från norrmännens sida att förnedra svenskarna: det är legitimt, ett självändamål. Nåväl, men vad bottnar detta i? Finns det någon norrman här som kan svara är ni snälla: var gnager det någonstans? Svensk ringaktning gentemot Norge? Unionen? Kriget 1939-45? "Lillebrorskomplex" har jag hört, men vem har du utsett Sverige till "storebror"; ni själva? Jag är uppriktigt förbryllad och tar gärna emot synpunkter.

Nisse, 20:10, 6 mars 2011. Anmäl

Snyggt resonerat men jag hänger inte med. Finns det verkligen någon som på allvar kopplar ihop nationalism/patriotism med idrott? Det är väl mer en pose? Att man fanatiskt håller på ett lag har vi sett, men nationen- nä det är för stort- det tror jag inte på! - Jag håller oftast på den som vinner; men jag vill se värdiga vinnare! Northug är inte bland dem!

Horvat, 13:51, 6 mars 2011. Anmäl

Du tar ting på kornet. Speiling er en kjent fenomen i psykologien. Motstandere og tilhengere av noe/noen speiler sine egne følelser og på den måte illegger den annen/andre meninger/følelser de selv har. Det er ofte grunnen til f.eks. langrenn at noen som misliker nordmenn/svensker legger sine egne følelser over på den annen og da generaliserer og tror at det er sannheten. Petter Northug er offer for det. Svenskene tror at han håner med vilje fordi de føler seg hånet, men kanskje Petter Northug har helt andre tanker og motiver i seg. Og i selve kampen er adrenalinet så sterkt at han sier og gjør ting som en villmann.:-)

Anita, 23:33, 5 mars 2011. Anmäl

Skogspublik

Idag undvek jag stadion, tog skidorna in i skogen som många oslobor gör. Jag hade väntat mig mycket folk, men jag hade inte väntat det jag fick se. Efter en dryg klättring upp genom Skådalen i gassande sol närmade jag mig tremilsbanans vändpunkt vid Frönsvollstråkka. Där tänkte jag stå och begrunda folklivet och heja på löparna och se deras lidande ansikten på nära håll efter två kilometers uppförskörning. Men när det på femhundra meters avstånd var en kö på tre led av skidåkare som masade sig framåt började jag inse att detta inte skulle bli så enkelt. Jag kom till slut inte närmare banan än hundra meter, där befann jag mig bland vad som måste ha varit flera tusen (tio tusen?) människor i en sluttning fylld av stora tält (lavvo är ordet här, som på samiska), eldar brann, hundratals norska fanor (och några svenska och enstaka dukar från andra länder) vajade och radioapparater överallt sörjde för att vi alla var uppdaterade med ställningen i loppet. Ville man kunde man även se på TV, det stod skärmar i snön. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det kändes medeltida. Möjligen påminner det om supporterläktaren på en fotbollsmatch (fast där saknas naturen), eller filmer jag sett om slaget om Granada eller korstågen och Jerusalems belägring.  

Där jag stod hade Johaug redan fått tjugo-trettio meter på Björgen och Kowalczyk och till dånande jubel for hon uppför den sista branta backen in mot Frognerseteren i en hastighet som var synligt högre än konkurrenternas. Hon hade Val di Fiemme-backens oemotståndliga intensitet och man hade ett intryck av att hon hade en sådan dag när mjölksyra helt enkelt inte bildas, hon kunde gå hur fort som helst utan motstånd. Björgens form verkar ha passerat sitt zenith, gnistan var borta. Hon tappade stort. Kanske har förresten Johaug haft den kortaste sammanlagda tiden på distansloppen (exklusive stafett, där Johaug gick klassiskt och Björgen fritt). Jag har inte räknat, men det kan inte skilja mycket mellan henne och Björgen efter Johaugs marginal idag. Det är nästa generations skidstjärna som fötts.

Sedan tog jag en tur till Glåmene och Kobberhaughytta (där jag åt våffla med römme). Blev allt som allt en liten tremil i härlig sol.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Så här går det på tremilen och femmilen

En gnistrande soldag i Oslo! Jag har redan hunnit vara uppe på en morgonpromenad kring Voksenkollen med alla de fina nordiska gårdarna. Danska Lysebu, svenska Voksenåsen, som var Norges gåva till det svenska folket efter det stöd man fått från svenkt håll under andra världskriget (även om många nog ansåg att stödet kunde ha varit ännu mer helhjärtat).  När jag kom ner till Nasjonaltheatrets station ringlade kön till T-banan  lång, jag tror det blir publikrekord idag. Jag var också upp till Soria Moria, hotellet där många tävlande bor.

Dags att tippa färdigt för de två återstående längdditanserna. I likhet med andra av mina tips gjordes även dessa vid jultid ifjol, därav citationstecknen). Hav förbarmande.

”Langrenn 30 km, fellesstart, friteknikk – kvinner 1.    Björgen, 2. Steira, 3. Kalla, 4. Kowalczyk, 5. Roponen, 6. Rupil Steira har stor kapacitet men har bara sällan lyckats omvandla den till medaljer. Nu tror jag hennes stund är inne. Hon vill inte möta Kowalczyk i en spurt, men jag tror att hon och Björgen kommer att åka ifrån polskan och även svenska Kalla. Kanske kan Kalla ta medalj. Italienskorna brukar ha någon högt upp, detta VM kan Silvia Rupil få sitt genombrott, hon vann italienska mästerskapen i jaktstart 10 km idag. Och bland finskorna håller jag den här gången på Roponen. Anna Haag är runner up, liksom Schevtjenko, ukrainskan som jag tror mycket på. Langrenn 50 km, fellesstart, friteknikk – menn

  1. Northug, 2. Piller Cottrer, 3. Södergren, 4. Manificat, 5. Hellner, 6. Legkov

Södergren är en slow starter men har gått bra i Holmenkollens femmil förr. Han kan rentav vinna om allt stämmer. Piller Cottrer är bra (minst) en gång per år, det kan bli just på VM:s femmil. Alla dessa sex kan vinna, men Northug har de bästa samlade chanserna: han tål hög fart och har den extra favören av bästa odds vid spurt. Som vanligt, kanske man kan tillägga. De andra måste försöka åka ifrån honom, men det är lättare sagt än gjort, särskilt på en femmil där tidiga utbrytningsförsök kan bli mycket dyra i längden. Jag hade gärna velat ha Teichmann med men jag befarar att han denna säsong kommer att vara utanför vår radar för det mesta. Jag hoppas att jag har fel. 

Langrenn 30 km, fellesstart, friteknikk – kvinner
1.    Björgen, 2. Steira, 3. Kalla, 4. Kowalczyk, 5. Roponen, 6. Rupil
Steira har stor kapacitet men har bara sällan lyckats omvandla den till medaljer. Nu tror jag hennes stund är inne. Hon vill inte möta Kowalczyk i en spurt, men jag tror att hon och Björgen kommer att åka ifrån polskan och även svenska Kalla. Kanske kan Kalla ta medalj. Italienskorna brukar ha någon högt upp, detta VM kan Silvia Rupil få sitt genombrott, hon vann italienska mästerskapen i jaktstart 10 km idag. Och bland finskorna håller jag den här gången på Roponen. Anna Haag är runner up, liksom Schevtjenko, ukrainskan som jag tror mycket på.
Langrenn 50 km, fellesstart, friteknikk – menn
  1. Northug, 2. Piller Cottrer, 3. Södergren, 4. Manificat, 5. Hellner, 6. Legkov
Södergren är en slow starter men har gått bra i Holmenkollens femmil förr. Han kan rentav vinna om allt stämmer. Piller Cottrer är bra (minst) en gång per år, det kan bli just på VM:s femmil. Alla dessa sex kan vinna, men Northug har de bästa samlade chanserna: han tål hög fart och har den extra favören av bästa odds vid spurt. Som vanligt, kanske man kan tillägga. De andra måste försöka åka ifrån honom, men det är lättare sagt än gjort, särskilt på en femmil där tidiga utbrytningsförsök kan bli mycket dyra i längden. Jag hade gärna velat ha Teichmann med men jag befarar att han denna säsong kommer att vara utanför vår radar för det mesta. Jag hoppas att jag har fel.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Northugs signatur

”Gris” är det ord som citeras här i Holmenkollen. Jonas Karlsson på SVT använde det om Petter Northug sedan denne valt att korsa mållinjen på sitt eget sätt. Pulsen är hög i slutet av en spännande stafett, adrenálinet rusar gärna, inte bara på tävlingsbanan utan också i kommentatorsbåset. Som det bör göra. Men ändå. 

Hur ska man förstå alltsammans? Först och främst: underhållningsfaktorn i längdsporten har ökat fantastiskt. Jag var i NRK-studion med Oddvar Brå som avgjorde den dramatiska VM-stafetten 1982 (delat guld med Sovjet). Han sprang inget ärevarv med laget (jag frågade honom), det spelades inga rocklåtar, det gjordes inte en hel kavalkad av speakerledda publikhyllningar av alla de tre medaljlagen. Även de svenska silvermedaljörerna visade upp sig under många långa mi nuter och hyllades rättvist.

Jag tror man bör se målgesterna i detta större sammanhang. Skidor håller på att bli fancy. De bästa skidåkarna klättrar på statusstegen, de är kändisunderhållare. Och kungen av dessa är Northug. Han är Norges Zlatan. Och på fotbollsspelares vis utvecklar de sina egna uttryck och sin karakteristiska gestik. Man kan dra upp tröjan och visa magen, men det är svårt när man bär helkroppstrikå… Man kan lyfta ena skidan som Marcus Hellner eller Marit Björgen. Man kan göra ssch-gesten, som Alex Harvey. Man kan ”citera” varandra, sampla gester, som Northug när han ssch-ar som Harvey – som  ju slagit hans lagkamrat Ola Vigen Hattestad i spurten häromdagen. En som tidfigt började med detta var Björn Daehlie, som ibland gick baklänges över mållinjen när han hade så bred marginal att det var möjligt, och det var ganska ofta.

Vilka andra gör så här? Vad skall vi tänka på? Tänk på konst. Konstnärer signerar sina verk. De har sina stilar. De samplarfrån varandra. Musiker gör det, målare gör det. Vår tids graffitikonstnärer är signaturkonstens specialister. Eftersom vad de gör ibland är olagligt är själva deras uttryck deras signatur. Kanske allra mest påminner Northugs bravader om de nya idrottsgrenarnas ”signaturprestationer”. Jag såg en snöskoterhoppningstävling (det har säkert något namn på engelska) på TV, där bestod själva tävlingen i att skapa nya hopp. Det kommer från skateboardkulturen och de nya alpingrenarna, skicross, halfpipe o sånt. Det är inte bara att komma först eller hoppa högst utan hur du gör det. Kidsen applåderar kreativitet. Underhållning på snö.

I en sådan tolkning har vi kanske inte att göra med en gris utan med en artist. Avsikten tror jag inte är att ”förnedra” (tabloidjournalistikens favoritord). Däremot finns konstnärer, eller toppidrottsutövare, emellan en jalousie de métier, en fruktbar professionell avundsjuka. Den som lyckats med det nya visar det. If you’ve got it, flaunt it.

Hellner vet det, hans kommentar är: ”Det är Petter”. Just: en signatur.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Jocke - Zlatan sa til norsk media at det Carew gjør med ballen, kan han gjøre med en appelsin. Sånne utspill leser vi rett som det er i norsk media. Men nordmenn lager ikke en stor sak av det. Hvorfor kjenner ikke noen svensker Zlatan sanne ansikt? Jo fordi svenske medier skriver ikke at Zlatan håner ditt og datt, og svensker generelt leser ikke norske aviser. De leser kun det som blir skrevet om nordmenn i svenske aviser. Og da blir det en skjev fremstilling. Må ellers være enig i at Petter Northug ikke er som Zlatan. Bjørn Ferry som har hatt kontakt med flere nasjonaliteter enn nordmenn og svensker flest, har sagt at Zlatan er bare meget stor i Sverige, men i utlandet er det fotballspillere som er mye større. Petter Northug er størst i sin idrett uansett nasjonalitet, og har vært skrevet om han til og med i amerikanske aviser. Am. aviser har ikke fått interesse for han som langrennsløper, men som en showmann og en som kommer med friske uttalelser. Hvorfor oppfatter noen det Petter Northug sier som krenkende og andre ikke tror jeg at svaret ligger hos dem selv. Fotball er en stor verdensidrett, men langrennsløpere har det tøffere, er sterkere, har mer kondisjon og utholdenhet. Da Bjørn Dæhlie var aktiv så hadde han og syklisten Miquel Indurain høyest syreopptak. Fotballspillere og andre har mye lavere verdier. I en kondisjon og utholdenhetstest så hadde en ung Gunde Svan vært mye bedre enn Zlatan.

Anita, 11:03, 7 mars 2011. Anmäl

Kanske är det så att Northug är fancy från perspektivet undehållningsindustri, men i grunden är han bara ohyfsad och kränkande. Det må vara; det märkliga är att hans beteende uppskattas eller tolereras. Jag fylls mer och mer av avsmak för skidsporten som regeras av sådan profiler, drivna om inte av doping så i varje fall läkemedelsmissbruk

Horvat, 12:11, 6 mars 2011. Anmäl

@Jocke 10.26: "Liten skidåkare"? Är det antalet åskådare/den höga lönen som avgör huruvida en prestation är beundransvärd? Själv är jag mer imponerad av vad Northug gör i form av fysisk prestation än vad Zlatan gör. Oavsett sporten är stor eller ej. Vad detta handlar om är ren svundsjuka, vilket i sig inte behöver vara negativt. Det behövs ju motstånd om man ska kunna motivera sig själv till att bli ytterligare bättre.

Orbmit, 14:16, 5 mars 2011. Anmäl

Du skall inte synas, du skall inte vara bättre än andra och framförallt skall du inte vara stolt över att du är bäst-> Jantelagen. Den dagen någon slår Northug är det väl bara att ställa sig vid mållinjen och peka finger om man vill det. Idag är han bäst, det är han som bestämmer vad som görs eller inte görs. Vi andra får bara leva med det. Han skadar ingen med sitt beteende. Börjar bli dags att inse att det inte är de som snällast som vinner utan de som är bäst.

T, 12:23, 5 mars 2011. Anmäl

Intressant med jämförelsen mellan Northug och Zlatan, dvs skidåkning kontra fotboll. Det tyder på att Sörlin inte har några problem alls med den supporterkriminalitet som samhället lidit av sedan flera decennier via div lagsporter. Vi kommer alltså i framtiden att drabbas av supportervälde även inom skidsporten, med åtskilda läktare för olika nationaliteter och hundratal beväpnade vakter för att hålla ordning på drägget. Nej, Sverker, vi har nog olika ideal, du och jag!

Carl S, 10:33, 5 mars 2011. Anmäl

Intressant med jämförelsen med Zlatan och fotboll. Det innebär att vi troligen kommer att få se samma avarter som förekommer i boll/pucksporter även i skidspåren framöver. Drägget brölar från läktarna och de olika nationernas supportrar måste skiljas åt via hundratals vakter. Suck!

CS, 10:26, 5 mars 2011. Anmäl

Northug inte alls som Zlatan - Zlatan skulle aldrig göra en provocerande gest mot motståndarna. Möjligen mot fansen men aldrig mot motståndarna! Vad Northug har bevisat är att Norge fortfarande har enormt lillebrors komplex mot Sverige. Att kalla honom norges Zlatan är väl lite talande - en liten längdskidåkare med en "annorlunda" målgång är allt de har att visa upp... Nä norge har sjukt dålig stil och ligger 100år efter omvärlden mentalt, tänk vad vi tillsammans skulle kunna åstakomma.

Jocke, 10:26, 5 mars 2011. Anmäl

Tänk att du kan vara så långt ute o resa Sverker Sörlin: Är det försäljningen av din nortugbok du så ängsligt värnar om? Att offentligt stödja ett så skitaktigt beteende i skidsporten är verkligen under all kritik. Vilken förläggare har fått in dig i DN?

Lars, 09:43, 5 mars 2011. Anmäl

Det Sverker Sörlin gör i sin blogg är att han utökar definitionen av en signatur. I samma andetag påstår han att Petters agerande är helt ok eftersom det är vad han kallar för en "signatur". Att Petter och Sören anser det rätt att förödmjuka andra får stå för dem, men det är inga direkta medmänskliga ideal de står för.

CJ, 09:29, 5 mars 2011. Anmäl

Norrmän gillar inte svenskar och svenskar gillar inte norrmän, svårare än så är det inte. Lärde mig förstå det norska "hatet" mot Sverige då jag studerade på universitet och hade 7 norrmän och norskor som studiekamrater. Gjorde mig något förvånad men vara bara att acceptera. Har även märkt av det i mitt yrkesliv. Gemenskap och broderskap mellan länderna tror jag inte stämmer, vi gillar helt enkelt inte varandra, inget fel i det.

Göte, 09:13, 5 mars 2011. Anmäl

Northugs signatur

”Gris” är det ord som citeras här i Holmenkollen. Jonas Karlsson på SVT använde det om Petter Northug sedan denne valt att korsa mållinjen på sitt eget speciella sätt. Pulsen är hög i slutet av en spännande stafett, adrenalinet rusar gärna, inte bara på tävlingsbanan utan också i kommentatorsbåset. Som det bör göra. Men ändå.  

Hur ska man förstå alltsammans? Först och främst: underhållningsfaktorn i längdsporten har ökat fantastiskt. Jag var i NRK-studion i eftermiddag med Oddvar Brå som avgjorde den dramatiska VM-stafetten 1982 (delat guld med Sovjet). Han sprang inget ärevarv med laget (jag frågade honom), då spelades inga rocklåtar, det gjordes inte en hel kavalkad av speakerledda publikhyllningar av medaljlagen, som idag. Även de svenska silvermedaljörerna visade upp sig under många långa minuter och hyllades rättvist.

Jag tror man bör se målgesterna i detta större sammanhang. Längdskidor håller på att bli fancy. De bästa skidåkarna klättrar på statusstegen, de får drag av kändisunderhållare. Och kungen av dessa är Northug. Han är Norges Zlatan. Och på fotbollsspelares vis utvecklar de sina egna uttryck och sin karakteristiska gestik. Man kan dra upp tröjan och visa magen, men det är svårt när man bär helkroppstrikå… Man kan lyfta ena skidan som Marcus Hellner eller Marit Björgen. Man kan göra ssch-gesten, som Alex Harvey eller göra som Northug gjort förut, den himmelska slängkyssen, tacka de gudar däruppe som känner sig kallade. Man kan ”citera” varandra, sampla gester, som Northug när han ssch-ar som Harvey – som ju slog hans lagkamrat Ola Vigen Hattestad i spurten häromdagen, alltså göra en ”kommentar”. En som tidigt började med detta slags segergestik var Björn Daehlie, som ibland gick baklänges över mållinjen när han hade så bred marginal att det var möjligt, och det var ganska ofta.

Vilka andra gör så här? Vad skall vi tänka på? Tänk på konst. Konstnärer signerar sina verk. De har sina stilar. De samplar från varandra. Musiker gör det, målare gör det. Vår tids graffitikonstnärer är de verkliga experterna. Eftersom vad de gör ibland är olagligt (vilket kan vara en del av konsten) kan de inte skriva sitt namn utan verkets uttryck är deras signatur. Kanske allra mest påminner Northugs bravader om de helt nya idrottsgrenarnas ”signaturprestationer”. Jag såg en snöskoterhoppningstävling (det har säkert något namn på engelska) på TV, där bestod själva tävlingen i att skapa hopp som aldrig förut gjorts. Det kommer från skateboardkulturen och de nya alpingrenarna, skicross, halfpipe och sånt. Det är inte bara att komma först eller hoppa högst utan hur du gör det. Kidsen applåderar kreativitet. Underhållning på snö.

I en sådan bredare tolkningsram skall vi kanske inte tänka på en gris utan på en artist. Avsikten tror jag inte är att ”förnedra” (tabloidjournalistikens favoritord). Däremot finns konstnärer, eller toppidrottsutövare, emellan en jalousie de métier, en fruktbar professionell avundsjuka. Den som lyckats med det nya eller det svåra visar det. If you’ve got it, flaunt it. Hellner vet det, hans kommentar är: ”Det är Petter”. Just: en signatur.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mer individuell start?

Hur ska vi ha det med masstart och individuell start? Igår kväll på Litteraturhusets längdåkningskällare – som var utsåld till sista plats – berättade Vegard Ulvang att det var en massiv majoritet i FIS längdkommitté för masstarter. Som ordförande är det inte mycket han kan göra för att ändra på det, sade han, även om han lät förstå att han egentligen själv var mycket mån om att individuella starter skulle finnas kvar. Han bekräftade också att medierna styr i hög grad. Vill vi att sporten ska förbli väsentlig måste TV sända och då måste TV också få vara med och styra.

Thomas Wassberg däremot var mer bestämd: vi behöver få fler rent individuella lopp. Det är en rättvisefråga — inte bara goda spurtare ska ha fördelar — och det handlar om längdåkningens själ. Jag stod någonstans mittemellan: det är otvivelaktigt att längdsporten blivit intressantare för fler med masstarter, skidbyten och andra nyheter. Men kanske har det gått för långt och individuella femmilar borde vi få tillbaka, åtminstone som omväxling. Vegard kontrade: vad är rättvisa? Många kontinentaleuropéer menar att startnumret styr för mycket vid individuell start. Går alla samtidigt så är det lika för alla. I individuell start bildas lätt ”tåg” av åkare som kan hjälpa varandra, medan andra får gå helt ensamma, en förödande skillnad på en femmil. Debatten lär fortsätta.

Budskapet från denna diskussion är inte att det finns skillnader i synsätt, utan att vi diskuterar i ett öppet forum. Det är den stora förändringen och den pågår just nu. Längdåkningen håller på att upphöra att vara ett reservat för de egna, allt fler har åsikter och ännu bättre vore det om FIS blev mer öppet och kunde skapa fora för debatt och opinionsbildning.

Jag gick en tur upp mot Ullevålsetern i morse. Skönt att röra på sig. Uppe vid Toppidrottscentret vid Sognsvann, där svenska landslaget bor, såg jag den vita vallabussen och kom det inte märkliga vrål och stridstjut därinifrån? Man kanske laddar på Hedenhösvis? Ute i spåren såg jag en och annan svensk åkare glida runt i mörka glasögon. Själv läskade jag mig med lite solbaertoddy innan jag fortsatte klättringen upp mot Skjennungen. På vägen tillbaks mötte jag lämmeltåget, nej karavanen, av publikum i alla åldrar med en skog av norska flaggor spretande ur ryggsäckar och pulkor. En koreografi, tänkte jag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Massmediaexponerade personer med låg karaktär får ofta öknamn. Barack Obama är ju känd som The long-legged mack daddy, och Petter Northug dras numera med namnet Grisen.

Magnus Johansson (Webbsida), 20:45, 6 mars 2011. Anmäl

Detta var ingen målgest utifrån glädje. Detta var ett hån av förloraren. En väldig skillnad.

Tore, 21:16, 4 mars 2011. Anmäl

Jag håller med Kalle, individuella starter har sin charm där man väntar på att åkare ska passera de olika mellantiderna. Masstarterna blir riktigt intressanta först när sällskapsresorna upphör och lagtaktik börjar användas. Fast då kommer bara åkare från de stora nationerna ha en chans att vinna loppen. Hur roligt blir det för smånationerna på kontinenten?

Patrik, 20:30, 4 mars 2011. Anmäl

Man växte upp med individuella starter och det känns helt klart mer klassiskt. Masstarter har sin charm men det borde vara mer individuella starter.

kalle, 15:46, 4 mars 2011. Anmäl

Tycker du fortfarande att Northug är en sympatisk typ? Hans agerande på upploppet var något av det mest hånfulla jag sett på en idrottsarena. Så agerar bara en mycket liten människa. En fantastisk skidåkare utan tvekan men din bild av honom i din (i övrigt lysande) bok känns idag både naiv och devot.

Anonym, 14:37, 4 mars 2011. Anmäl

Skidopera

Hur skall man beskriva Holmenkollen och det som sker där? Just idag fick jag en speciell observationspunkt när jag en lång stund fick stå och vänta på att delta i en direktsändning med NRK radio P1 som till skillnad från svenska P1 sänder mycket sport. Deras sändningsplattform ligger mittemellan bortre långsidan av längdstadion och hoppbacken så att man ser båda perfekt. Och när stafetten var klar och man jublat färdigt över norskt guld och gratulerat Sverige och Finland till silver och brons med inte fullt lika högljudda bifallsyttringar så började massorna myllra fram mot den väldiga hoppstadion med dess branta läktare ned i den stora landningsgropen. Jag såg folket välla in och successivt fylla gropens sidor med röd-blå-vita mössor, ryggsäckar och flaggor. I händerna bar man ångande våfflor, det greppades termosar, det åts korv, det talades och gestikulerades, köades vid bajamajor, och alt detta medan det samtidigt pågick ett ”hopprenn” med hoppare som kom flygande ut ur dimman och landade till publikums skrin och jubel.

Jag tänkte på opera, sådan den gick till i Italien på 1600- och 1700-talet. Visst sjöngs det på scenen och visst pågick ett drama, men därnere i salongen ville man hälsa på bekanta, samtala, äta och dricka. Operan var en umgängesform at finnas i och leva med snarare än en konstform att sätta sig ned att rituellt beundra. Litegrann som cricket i England och baseball i USA. En dagsutflykt, ett party, a perfect day out.

Nu drar jag till Universitetsplassen för medaljceremoni!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0