Mobbningen av de saktfärdiga

Man kan diskutera skidåkningens förvandling till arenaidrott. Alla gillar den inte. Själv är jag ambivalent, åtminstone borde vi få tillbaka en del femmilar med individuell start. Men en sak gör mig nästan till rabiat motståndare: den som blir varvad tas av banan. Så har det varit i Holmenkollen. Och eftersom banorna är så korta behöver man inte bli många minuter efter förrän det är slut på det roliga. Om man har rest från Australien eller Sydamerika är det ju litet snopet. Man gör sitt bästa, kämpar väl, publiken slösar värmande sympati på de saktfärdiga. Det hjälps inte, ty sådana är reglerna. Det skulle bli förvirrande och osportsligt med varvade löpare i banan och framför TV-kamerorna, säger man. Men det är väl bara en bluff. Man vill säkert bara eliminera den lilla tusendelen av risk för att en britt eller dansk står i vägen när de nordiska kanonerna kommer farande.  I Vasaloppet finns det verkliga skäl att ta folk av banan: det blir mörkt och de som serverar blåbärssoppa måste hem. Inte här. Mobbning, bör det kallas.

En annan konsekvens av korta banor blev jag varse vid vändpunkten ute vid Frönsvollstråkka. Där stod publiken på fyrtiodubbla led i de reservat man fått sig tilldelade för tält och ståplatser – mellan de givetvis förstarangsplacerade TV-kamerorna. Hade banorna varit längre hade folket kunnat sprida sig, fler kommit närmare banan och den förbiskidande kunnat njuta av idrotten. Nu såg jag loppet mest på en TV-skärm som någon ställt ut bland träden (hyggligt och smart i och för sig).  

Annons:

Den som inte vill riskera att medföra sina barn till dessa härläger på hundra meters avstånd från åkarna (där barn bokstavligen kommer till korta bland massorna) och istället betalar en slant för att kunna stå på en riktig stadionläktare upptäcker snart att det inte finns barnrabatt. Med biljettpriser på 350 norska kronor och uppåt kostar det en förmögenhet att se en enda dags tävlingar. Blir det dimma kan man hålla sig för skratt.

Arenaidrott har nackdelen att den har svårt att ta 150 000 människor som det handlar om när det åks VM på skidor i Holmenkollen. Det verkar ingen ha tänkt på i förväg.

Men annars var det bra.

Nästa generation blir ännu snabbare än Northug

Jag tillbringade hela femmilen på Gratishaugen, som inför dessa mästerskap döptes om till VM-haugen. Den var som vanligt full av folk. Utsikten är bländande. Till skillnad från TV-tittarna får man också se dem som ligger långt efter, löpare från Brasilien, Danmark och andra länder där längdåkning inte tillhör de stora sporterna. Av publiken får de nästan lika mycket uppmärksamhet som de främsta.

Nu måste det väl ändå sägas en gång för alla att Petter Northug är världens bäste manlige skidåkare. Han är förstås den överlägset snabbaste och framförallt den med den bästa accelerationen, den saknar motstycke i skidhistorien. Men han är också uthålligast. Inte ens i denna femmil, världens tyngsta, kan någon gå ifrån honom. Det saknades inte försök: Roland Clara gick, Piller Cottrer gick, Hellner gick, Harvey gjorde ett försök att gå, även Johan Olsson, på slutet prövade sig Södergren, sedan finländaren Lallukka i en väldig rusning uppför backen bakom kapellet. Men inget fungerar på en Northug i form. Han behärskar allt och hur angelägen han var om att vinna just detta lopp visas av att han bara sällan lät särskilt många komma mellan sig och täten. På slutvarvet var han beständigt bland de tre-fyra första.  

Ingen var överraskad över utgången, förstås, men det är ändå alltid spännande att se hur det går till. Detta kommer att förändra hela skidsporten. Jag tror att hans konkurrenter kommer att börja fundera på hur de kan ändra sin träning för att tåla stor ansträngning under lång tid utan att kollapsa så att de kan göra långa ryck mitt i pågående lopp. Hastighetsökning är väl också något som det kommer att övas på. Men egentligen tror jag bara att det är nästa generation löpare som kommer att överträffa honom, och det kommer de säkert att göra. Varje ny generation överträffar den förra.

TV främst vid bordet

Norska tidningen Journalisten uppmärksammar i sitt nya nummer de besvärliga arbetsförhållandena för skrivande journalister i Holmenkollens nya VM-anläggning. Det är TV-kanalerna som får förtur, de får platserna längst fram i mixed zone, de skrivande får stå längst bak och har små förutsättningar att nå fram till de aktiva för intervjuer. Adresseavisens veteran Gunnar Evensen med 14 OS och VM bakom sig citeras: ”Jag har bevakat internationella tävlingar i 35 år och aldrig upplevt en sämre arbetsplats än Kollen.” 

Jag har inte tänkt på det så mycket, har mest gått mina egna vägar och bara varit i mixed zone då och då; man ser bättre om man är ute bland publiken och kan då få med sig andra kommentarer och infallsvinklar. Men de gånger jag har varit där har jag haft samma bild som Evensen. TV-teamen är prioriterade. Friheten för stillbildsfotograferna är också beskuren, de kan inte längre röra sig lika fritt ute i banorna som vid tidigare mästerskap.

Tendensen är tydlig och bekräftas i en intressant essä av FIS längdgeneral Vegard Ulvang i tidskriften Samtiden: anpassning till de stora TV-kanalerna och den uppmärksamhet de ger sporten och dess utövare är det som styr. En konsekvens i det lilla blir att TV-kamerorna sitter främst vid bordet. Och vi andra får skriva på en försäkran om att vi inte ens får förmedla rörliga bilder från vår mobiltelefon. TV skall ha allt.

Northug igen…

Folk går igång på Northug. Jag får tacka för allt intresse som visats mina tankar om hans målgång.

Några observationer kan man göra så här dagen efter. Den första är att hans målgest värderas olika i norska och svenska medier. Det saknas för all del inte kritik i norska medier, det saknas heller inte sympati i de svenska. Men till och med den stillsamt konservativa Aftenposten ställer upp på Northug. Man citerar i norska medier, jag tror inte utan förtjusning, uttalanden av Anders Södergren och Marcus Hellner som uttrycker stor förståelse för Northug. Södergren säger uttryckligen att Petter gjorde helt rätt, hans enda chans att göra en sådan grej inför sin hemmapublik i ett stort mästerskap. Den måste man ta!

Northugs kritiker, både i Norge och Sverige, verkar ofta vara äldre. Ungdomar tycks uppskatta honom, tonåringarna dyrkar honom, de vill bli som han, precis som han som grabb ville bli som Cantona (och inte som någon norsk längdåkare).  Kanske är vi på väg in i en tid när den engelska tävlingssportens sportmanship-ideal är på väg att ersättas också i traditionstunga idrotter som skidor av en mer individualistisk och expressiv stil. Man överger idrotten som hederskultur och bejakar den som arena för självlansering. Om detta kan man mena olika ting, men de som är uppvxna med sporten som en hederskultur har sannolikt svårare för Northugs manér än dem som inte är det.  

Journalister i Norge och Sverige tycks alltså skilja sig åt i värderingen av Northugs målgest. Hur skall man förklara det? Jag kan tänka mig att journalisterna blir offer för sin egen implicita nationalism. Deras fokusering på och favorisering av det egna landets utövare är så allt genomsyrande i sportjournalistiken — skidor är inget undantag — att man till slut identifierar sig med dem och så att säga övertar även deras känslor. Om Hellner och hans lagkamrater borde bli ”förnedrade” så ålägger man sig själv att vara förnedrad så att säga på deras vägnar inför hemlandets publik. Omvänt blir norska journalister glada eftersom det är deras självpåtagna roll att spegla de egna utövarnas entusiasm och givetvis den norska publikens.

En viss nationalism tror jag är nödvändig i sportjournalistiken för att inte en skidstafett skall övergå till ett fysiologiskt seminarium, men risken finns att man med en så tät identifikation förhindrar sig själv att göra mer intressanta iakttagelser och reflektioner eller rentav undertrycker dem för att de inte ligger i linje med det ”nationella intresset”. Rent allmänt ligger värderingen, för att inte säga dömandet, nära till hands i sportjournalistiken. Den friare tolkningen, som ju är till för att förstå mer och finna nya infallsvinklar, och som ofta försvåras av en starkt normativ hållning, är inte lika populär får jag ett intryck av. Det kanske är synd, för sportjournalistiken och för publiken, som då skulle kunna få sig mer till livs än det förutsägbara. Men jag vet inte, allt är svårt.

Skogspublik

Idag undvek jag stadion, tog skidorna in i skogen som många oslobor gör. Jag hade väntat mig mycket folk, men jag hade inte väntat det jag fick se. Efter en dryg klättring upp genom Skådalen i gassande sol närmade jag mig tremilsbanans vändpunkt vid Frönsvollstråkka. Där tänkte jag stå och begrunda folklivet och heja på löparna och se deras lidande ansikten på nära håll efter två kilometers uppförskörning. Men när det på femhundra meters avstånd var en kö på tre led av skidåkare som masade sig framåt började jag inse att detta inte skulle bli så enkelt. Jag kom till slut inte närmare banan än hundra meter, där befann jag mig bland vad som måste ha varit flera tusen (tio tusen?) människor i en sluttning fylld av stora tält (lavvo är ordet här, som på samiska), eldar brann, hundratals norska fanor (och några svenska och enstaka dukar från andra länder) vajade och radioapparater överallt sörjde för att vi alla var uppdaterade med ställningen i loppet. Ville man kunde man även se på TV, det stod skärmar i snön. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det kändes medeltida. Möjligen påminner det om supporterläktaren på en fotbollsmatch (fast där saknas naturen), eller filmer jag sett om slaget om Granada eller korstågen och Jerusalems belägring.  

Där jag stod hade Johaug redan fått tjugo-trettio meter på Björgen och Kowalczyk och till dånande jubel for hon uppför den sista branta backen in mot Frognerseteren i en hastighet som var synligt högre än konkurrenternas. Hon hade Val di Fiemme-backens oemotståndliga intensitet och man hade ett intryck av att hon hade en sådan dag när mjölksyra helt enkelt inte bildas, hon kunde gå hur fort som helst utan motstånd. Björgens form verkar ha passerat sitt zenith, gnistan var borta. Hon tappade stort. Kanske har förresten Johaug haft den kortaste sammanlagda tiden på distansloppen (exklusive stafett, där Johaug gick klassiskt och Björgen fritt). Jag har inte räknat, men det kan inte skilja mycket mellan henne och Björgen efter Johaugs marginal idag. Det är nästa generations skidstjärna som fötts.

Sedan tog jag en tur till Glåmene och Kobberhaughytta (där jag åt våffla med römme). Blev allt som allt en liten tremil i härlig sol.

Så här går det på tremilen och femmilen

En gnistrande soldag i Oslo! Jag har redan hunnit vara uppe på en morgonpromenad kring Voksenkollen med alla de fina nordiska gårdarna. Danska Lysebu, svenska Voksenåsen, som var Norges gåva till det svenska folket efter det stöd man fått från svenkt håll under andra världskriget (även om många nog ansåg att stödet kunde ha varit ännu mer helhjärtat).  När jag kom ner till Nasjonaltheatrets station ringlade kön till T-banan  lång, jag tror det blir publikrekord idag. Jag var också upp till Soria Moria, hotellet där många tävlande bor.

Dags att tippa färdigt för de två återstående längdditanserna. I likhet med andra av mina tips gjordes även dessa vid jultid ifjol, därav citationstecknen). Hav förbarmande.

”Langrenn 30 km, fellesstart, friteknikk – kvinner 1.    Björgen, 2. Steira, 3. Kalla, 4. Kowalczyk, 5. Roponen, 6. Rupil Steira har stor kapacitet men har bara sällan lyckats omvandla den till medaljer. Nu tror jag hennes stund är inne. Hon vill inte möta Kowalczyk i en spurt, men jag tror att hon och Björgen kommer att åka ifrån polskan och även svenska Kalla. Kanske kan Kalla ta medalj. Italienskorna brukar ha någon högt upp, detta VM kan Silvia Rupil få sitt genombrott, hon vann italienska mästerskapen i jaktstart 10 km idag. Och bland finskorna håller jag den här gången på Roponen. Anna Haag är runner up, liksom Schevtjenko, ukrainskan som jag tror mycket på. Langrenn 50 km, fellesstart, friteknikk – menn

  1. Northug, 2. Piller Cottrer, 3. Södergren, 4. Manificat, 5. Hellner, 6. Legkov

Södergren är en slow starter men har gått bra i Holmenkollens femmil förr. Han kan rentav vinna om allt stämmer. Piller Cottrer är bra (minst) en gång per år, det kan bli just på VM:s femmil. Alla dessa sex kan vinna, men Northug har de bästa samlade chanserna: han tål hög fart och har den extra favören av bästa odds vid spurt. Som vanligt, kanske man kan tillägga. De andra måste försöka åka ifrån honom, men det är lättare sagt än gjort, särskilt på en femmil där tidiga utbrytningsförsök kan bli mycket dyra i längden. Jag hade gärna velat ha Teichmann med men jag befarar att han denna säsong kommer att vara utanför vår radar för det mesta. Jag hoppas att jag har fel. 

Langrenn 30 km, fellesstart, friteknikk – kvinner
1.    Björgen, 2. Steira, 3. Kalla, 4. Kowalczyk, 5. Roponen, 6. Rupil
Steira har stor kapacitet men har bara sällan lyckats omvandla den till medaljer. Nu tror jag hennes stund är inne. Hon vill inte möta Kowalczyk i en spurt, men jag tror att hon och Björgen kommer att åka ifrån polskan och även svenska Kalla. Kanske kan Kalla ta medalj. Italienskorna brukar ha någon högt upp, detta VM kan Silvia Rupil få sitt genombrott, hon vann italienska mästerskapen i jaktstart 10 km idag. Och bland finskorna håller jag den här gången på Roponen. Anna Haag är runner up, liksom Schevtjenko, ukrainskan som jag tror mycket på.
Langrenn 50 km, fellesstart, friteknikk – menn
  1. Northug, 2. Piller Cottrer, 3. Södergren, 4. Manificat, 5. Hellner, 6. Legkov
Södergren är en slow starter men har gått bra i Holmenkollens femmil förr. Han kan rentav vinna om allt stämmer. Piller Cottrer är bra (minst) en gång per år, det kan bli just på VM:s femmil. Alla dessa sex kan vinna, men Northug har de bästa samlade chanserna: han tål hög fart och har den extra favören av bästa odds vid spurt. Som vanligt, kanske man kan tillägga. De andra måste försöka åka ifrån honom, men det är lättare sagt än gjort, särskilt på en femmil där tidiga utbrytningsförsök kan bli mycket dyra i längden. Jag hade gärna velat ha Teichmann med men jag befarar att han denna säsong kommer att vara utanför vår radar för det mesta. Jag hoppas att jag har fel.”

Northugs signatur

”Gris” är det ord som citeras här i Holmenkollen. Jonas Karlsson på SVT använde det om Petter Northug sedan denne valt att korsa mållinjen på sitt eget sätt. Pulsen är hög i slutet av en spännande stafett, adrenálinet rusar gärna, inte bara på tävlingsbanan utan också i kommentatorsbåset. Som det bör göra. Men ändå. 

Hur ska man förstå alltsammans? Först och främst: underhållningsfaktorn i längdsporten har ökat fantastiskt. Jag var i NRK-studion med Oddvar Brå som avgjorde den dramatiska VM-stafetten 1982 (delat guld med Sovjet). Han sprang inget ärevarv med laget (jag frågade honom), det spelades inga rocklåtar, det gjordes inte en hel kavalkad av speakerledda publikhyllningar av alla de tre medaljlagen. Även de svenska silvermedaljörerna visade upp sig under många långa mi nuter och hyllades rättvist.

Jag tror man bör se målgesterna i detta större sammanhang. Skidor håller på att bli fancy. De bästa skidåkarna klättrar på statusstegen, de är kändisunderhållare. Och kungen av dessa är Northug. Han är Norges Zlatan. Och på fotbollsspelares vis utvecklar de sina egna uttryck och sin karakteristiska gestik. Man kan dra upp tröjan och visa magen, men det är svårt när man bär helkroppstrikå… Man kan lyfta ena skidan som Marcus Hellner eller Marit Björgen. Man kan göra ssch-gesten, som Alex Harvey. Man kan ”citera” varandra, sampla gester, som Northug när han ssch-ar som Harvey – som  ju slagit hans lagkamrat Ola Vigen Hattestad i spurten häromdagen. En som tidfigt började med detta var Björn Daehlie, som ibland gick baklänges över mållinjen när han hade så bred marginal att det var möjligt, och det var ganska ofta.

Vilka andra gör så här? Vad skall vi tänka på? Tänk på konst. Konstnärer signerar sina verk. De har sina stilar. De samplarfrån varandra. Musiker gör det, målare gör det. Vår tids graffitikonstnärer är signaturkonstens specialister. Eftersom vad de gör ibland är olagligt är själva deras uttryck deras signatur. Kanske allra mest påminner Northugs bravader om de nya idrottsgrenarnas ”signaturprestationer”. Jag såg en snöskoterhoppningstävling (det har säkert något namn på engelska) på TV, där bestod själva tävlingen i att skapa nya hopp. Det kommer från skateboardkulturen och de nya alpingrenarna, skicross, halfpipe o sånt. Det är inte bara att komma först eller hoppa högst utan hur du gör det. Kidsen applåderar kreativitet. Underhållning på snö.

I en sådan tolkning har vi kanske inte att göra med en gris utan med en artist. Avsikten tror jag inte är att ”förnedra” (tabloidjournalistikens favoritord). Däremot finns konstnärer, eller toppidrottsutövare, emellan en jalousie de métier, en fruktbar professionell avundsjuka. Den som lyckats med det nya visar det. If you’ve got it, flaunt it.

Hellner vet det, hans kommentar är: ”Det är Petter”. Just: en signatur.

Northugs signatur

”Gris” är det ord som citeras här i Holmenkollen. Jonas Karlsson på SVT använde det om Petter Northug sedan denne valt att korsa mållinjen på sitt eget speciella sätt. Pulsen är hög i slutet av en spännande stafett, adrenalinet rusar gärna, inte bara på tävlingsbanan utan också i kommentatorsbåset. Som det bör göra. Men ändå.  

Hur ska man förstå alltsammans? Först och främst: underhållningsfaktorn i längdsporten har ökat fantastiskt. Jag var i NRK-studion i eftermiddag med Oddvar Brå som avgjorde den dramatiska VM-stafetten 1982 (delat guld med Sovjet). Han sprang inget ärevarv med laget (jag frågade honom), då spelades inga rocklåtar, det gjordes inte en hel kavalkad av speakerledda publikhyllningar av medaljlagen, som idag. Även de svenska silvermedaljörerna visade upp sig under många långa minuter och hyllades rättvist.

Jag tror man bör se målgesterna i detta större sammanhang. Längdskidor håller på att bli fancy. De bästa skidåkarna klättrar på statusstegen, de får drag av kändisunderhållare. Och kungen av dessa är Northug. Han är Norges Zlatan. Och på fotbollsspelares vis utvecklar de sina egna uttryck och sin karakteristiska gestik. Man kan dra upp tröjan och visa magen, men det är svårt när man bär helkroppstrikå… Man kan lyfta ena skidan som Marcus Hellner eller Marit Björgen. Man kan göra ssch-gesten, som Alex Harvey eller göra som Northug gjort förut, den himmelska slängkyssen, tacka de gudar däruppe som känner sig kallade. Man kan ”citera” varandra, sampla gester, som Northug när han ssch-ar som Harvey – som ju slog hans lagkamrat Ola Vigen Hattestad i spurten häromdagen, alltså göra en ”kommentar”. En som tidigt började med detta slags segergestik var Björn Daehlie, som ibland gick baklänges över mållinjen när han hade så bred marginal att det var möjligt, och det var ganska ofta.

Vilka andra gör så här? Vad skall vi tänka på? Tänk på konst. Konstnärer signerar sina verk. De har sina stilar. De samplar från varandra. Musiker gör det, målare gör det. Vår tids graffitikonstnärer är de verkliga experterna. Eftersom vad de gör ibland är olagligt (vilket kan vara en del av konsten) kan de inte skriva sitt namn utan verkets uttryck är deras signatur. Kanske allra mest påminner Northugs bravader om de helt nya idrottsgrenarnas ”signaturprestationer”. Jag såg en snöskoterhoppningstävling (det har säkert något namn på engelska) på TV, där bestod själva tävlingen i att skapa hopp som aldrig förut gjorts. Det kommer från skateboardkulturen och de nya alpingrenarna, skicross, halfpipe och sånt. Det är inte bara att komma först eller hoppa högst utan hur du gör det. Kidsen applåderar kreativitet. Underhållning på snö.

I en sådan bredare tolkningsram skall vi kanske inte tänka på en gris utan på en artist. Avsikten tror jag inte är att ”förnedra” (tabloidjournalistikens favoritord). Däremot finns konstnärer, eller toppidrottsutövare, emellan en jalousie de métier, en fruktbar professionell avundsjuka. Den som lyckats med det nya eller det svåra visar det. If you’ve got it, flaunt it. Hellner vet det, hans kommentar är: ”Det är Petter”. Just: en signatur.

Mer individuell start?

Hur ska vi ha det med masstart och individuell start? Igår kväll på Litteraturhusets längdåkningskällare – som var utsåld till sista plats – berättade Vegard Ulvang att det var en massiv majoritet i FIS längdkommitté för masstarter. Som ordförande är det inte mycket han kan göra för att ändra på det, sade han, även om han lät förstå att han egentligen själv var mycket mån om att individuella starter skulle finnas kvar. Han bekräftade också att medierna styr i hög grad. Vill vi att sporten ska förbli väsentlig måste TV sända och då måste TV också få vara med och styra.

Thomas Wassberg däremot var mer bestämd: vi behöver få fler rent individuella lopp. Det är en rättvisefråga — inte bara goda spurtare ska ha fördelar — och det handlar om längdåkningens själ. Jag stod någonstans mittemellan: det är otvivelaktigt att längdsporten blivit intressantare för fler med masstarter, skidbyten och andra nyheter. Men kanske har det gått för långt och individuella femmilar borde vi få tillbaka, åtminstone som omväxling. Vegard kontrade: vad är rättvisa? Många kontinentaleuropéer menar att startnumret styr för mycket vid individuell start. Går alla samtidigt så är det lika för alla. I individuell start bildas lätt ”tåg” av åkare som kan hjälpa varandra, medan andra får gå helt ensamma, en förödande skillnad på en femmil. Debatten lär fortsätta.

Budskapet från denna diskussion är inte att det finns skillnader i synsätt, utan att vi diskuterar i ett öppet forum. Det är den stora förändringen och den pågår just nu. Längdåkningen håller på att upphöra att vara ett reservat för de egna, allt fler har åsikter och ännu bättre vore det om FIS blev mer öppet och kunde skapa fora för debatt och opinionsbildning.

Jag gick en tur upp mot Ullevålsetern i morse. Skönt att röra på sig. Uppe vid Toppidrottscentret vid Sognsvann, där svenska landslaget bor, såg jag den vita vallabussen och kom det inte märkliga vrål och stridstjut därinifrån? Man kanske laddar på Hedenhösvis? Ute i spåren såg jag en och annan svensk åkare glida runt i mörka glasögon. Själv läskade jag mig med lite solbaertoddy innan jag fortsatte klättringen upp mot Skjennungen. På vägen tillbaks mötte jag lämmeltåget, nej karavanen, av publikum i alla åldrar med en skog av norska flaggor spretande ur ryggsäckar och pulkor. En koreografi, tänkte jag.

Skidopera

Hur skall man beskriva Holmenkollen och det som sker där? Just idag fick jag en speciell observationspunkt när jag en lång stund fick stå och vänta på att delta i en direktsändning med NRK radio P1 som till skillnad från svenska P1 sänder mycket sport. Deras sändningsplattform ligger mittemellan bortre långsidan av längdstadion och hoppbacken så att man ser båda perfekt. Och när stafetten var klar och man jublat färdigt över norskt guld och gratulerat Sverige och Finland till silver och brons med inte fullt lika högljudda bifallsyttringar så började massorna myllra fram mot den väldiga hoppstadion med dess branta läktare ned i den stora landningsgropen. Jag såg folket välla in och successivt fylla gropens sidor med röd-blå-vita mössor, ryggsäckar och flaggor. I händerna bar man ångande våfflor, det greppades termosar, det åts korv, det talades och gestikulerades, köades vid bajamajor, och alt detta medan det samtidigt pågick ett ”hopprenn” med hoppare som kom flygande ut ur dimman och landade till publikums skrin och jubel.

Jag tänkte på opera, sådan den gick till i Italien på 1600- och 1700-talet. Visst sjöngs det på scenen och visst pågick ett drama, men därnere i salongen ville man hälsa på bekanta, samtala, äta och dricka. Operan var en umgängesform at finnas i och leva med snarare än en konstform att sätta sig ned att rituellt beundra. Litegrann som cricket i England och baseball i USA. En dagsutflykt, ett party, a perfect day out.

Nu drar jag till Universitetsplassen för medaljceremoni!