Det här med händer och handhållet

Det är ju som han skrev, han den därn redaktörn, Händerna verkar föredra där de lärde sig spela. Mina tassar har fortfarande svårt att vara bäst på tangentbordet – de trivs bättre på en trygg handkontroll.

Människan är ju ett vanedjur. Det var vad de säger åtminstone. Med det i bakhuvudet ska det bli rätt intressant att se vad vi kommer att tycka om det nya bärbara som presenterats nyligen. Ni vet, Sonys NGP (aka PSP2) och Nintendos 3DS. Nytt, smått och bärbart. Jag har varken klämt eller fingrat på någon av prylarna så mina tankar om dom är helt utan grund. Lite som med det mesta här i världen.
Den första frågan man som ansvarstagande vuxen (en grupp jag gärna vill sälla mig till) ställer sig: vilken ska jag köpa? Eftersom man är drillad att en bärbar konsol är ett måste i varje spelpark.
Här ska vi ställa oss frågan: ÄR DET SÅ? Behöver man nuförtiden en bärbar spelkonsol, dedikerat till spelande alena? Nu när vi har våra smarta phones? Eller vår iPad för den delen? (Hej Plant vs Zombies, vi ses ikväll, samma plats fast vi kör väl vid 10 istället, mkay?!)
Tänker på min PSP och min DS som ligger i skåpet, sorgligt oanvända de senaste åren. Jag har helt enkelt svårt att få upp peppet att dra fram mojängerna och sätta mig med dom. Är jag hemma finns det ofta alternativ på större skärmar som jag föredrar, det är inte så komfortabelt att sitta med bärbart i handen. Är jag på resande fot har jag med mig min telefon eller en iPad nära tillhands främst eftersom de erbjuder lite mer än spel och man kanske vill ha just något annat än spel då och då. Så de ligger där, inte bortglömda, men lite som ett dåligt samvete.
Hur funkar ni? Sitter ni hemma och spelar bärbara spel? Är peppet fortfarande stort att spela och gå samtidigt? Är det bara jag och mina närmaste som slutat spela bärbart?
Är det en generationsgrej kantänka? Nuförtiden, när man är en (trumvirvel) ansvarstagande vuxen och har en alldeles egen tv som man inte behöver dela med någon större skara familj så behöver man heller inte ha en liten spelkonsol som komplement. Kan det ligga något i det?

Annons:

Men åter till huvudämnet. Sonys och Nintendos nya små göttiga prylar.
3DS: kul med 3D utan brillor! Hej framtiden. (Tänk om 3D-revolutionen är på riktigt denna gången?!) Känns lite som man träffar en gammal klasskompis som man uppriktigt tyckte om och så har den personen blivit än lite trevligare och man känner att man gärna skulle ta en fika. Men det är liksom inte som att träffa en superhjälte…
NGP: Hur fan ser interfacet ut egentligen? Alltså, på riktigt, hur ser interfacet ut, vem har gjort det (och när ska ni göra om det?) I övrigt ser den ju som alltid när Sony är inblandad, sweetass ut. Slick och läcker. Lite som att träffa nån hot piece ur ett modemagasin. (Men sen, när man trycker igång den… INTERFACET…) Och så klart ska det vara touch på den!! Allt annat hade ju varit ultraknas.
Ingen av de två känns väl direkt som en dålig idé men man får ju inte dåndimpen av pepp heller. (Jag tabbar tillbaka till stycket över: bärbarheten på en spelkonsol har inte lika stor dragningskraft längre). Det är nästan så man undrar: men kan man ringa på nån av dom?
Fast. Hörni. Som det gamla djungelordspråket lyder: redan de gamla grekerna visste att det är spelen som säljer konsolen.

Ps. Tack Jonas, för virtuell blomma och vin. Hade jag vetat att du skulle komma hade jag städat också.

Ps2: förlåt för wall of text. är lite ovan vid det här med att slippa begränsa mig till 140 tecken och makten över mängden tycks ha stigit mig åt huvudet.

Redaktören om Dead Space II, handkontroller och bitterhet.

Okej, det är inte Susanne. Det är bara jag. Redaktören. Tänkte titta in med en ful blomkruka och en fin flaska vin för att kolla nya tapeterna och så. Snyggt. Annars känner man igen sig. Där har vi Lich King-överkastet också ja…

Själv har jag väsnats något ohyggligt framför tv:n. Det var nujävlar-tid. Dead Space II in i PS3:n och förfilmen under spänd förväntan. Snygg sak, det där med att göra trailern till en förfilm som återberättar skeendet från första delen. Och så startade jag upp med handkontrollen i högsta hugg. Förtexterna gick bra: den inledande splatterscenen likaså. Men plötsligt stod jag i dörren i slutet av en mentalkorridor iklädd tvångströja och någon skrek RUUUUNNN!!! Överrumplad och panikslagen kastade jag mig mot wasd och musen, som ju inte fanns där, och SLASK så var det slaget förlorat…
Nästa försök. Den här gången hann jag uppfatta de köttaktiga skepnaderna som högg in på mig, samt en liten upplysning om vilka kontroller som styr spring. Den var för liten att se, så SLASK.
Manualen. Det var L2. Okej. Plus vänstra ploppen. Och så högra ploppen för att styra. L2-vplopp-hplopp. Lugnt…
Nästa försök. Nu hinner jag irra omkring i flera sekunder och få en uppfattning om vart jag inte skall ta vägen innan SLASK.
Kollar inställningarna, ändrar till casual. Mumlar: L2-vplopp-hplopp.
Nästa försök, nästa och nästa igen. Till priset av ett vanvettigt slaskande har jag hittat en angränsande korridor och dessutom i triumf lyckats manövrera högerploppen så att jag byter riktning. Mitt största problem är nu att ploppa mig runt en lösspringande rullstol som står i vägen. SLASK.
Nästa försök. Jag lyckas – gracil som ett kylskåp – gnida mig förbi rullstolen, men inte ta mig runt nästa hörn. SLASK.
Tio försök senare har jag insett att den enda vägen ut bevakas av ett kött i rullstol – mina två värsta fiender i ett enda dödsbringande paket – som enkelt men omsorgsfullt gör SUPERSLASK av mig.

Jag kan det mesta om de första 20 sekunderna av Dead Space II. Fråga mig om färgen på golvet i rum sju från vänster.

Susanne svarade käckt på mina ruelser över konsolkontroller med att ”Det där vänjer du dig snart vid”. Men det var två år sedan, och när hon upprepar det nuförtiden sänker hon rösten, blir allvarlig och flackar lite med blicken.

Jag är helt enkelt ingen vidare konsolsnubbe. Jag känner mig som en slö bönsyrsa med kontrollen i handen; en bönsyrsa som drömmer om CAPS LOCK = ALWAYS RUN och andra praktiska innovationer.

Thomas Wiborgh kommer att recensera Dead Space II för DN:s räkning. Snart. Själv får jag precis besked om att Steam är färdig med nedladdningen av spelet, så nu är det min tur att visa hur man slaskar.

Fint skareva!

Gosse! Första minuten är helt makalös. Det ser ju ut som på riktigt! På riktigt-på riktigt alltså. Fotorealism i kvadrat! Eller kanske till och med kubik?!

Det var Levels Tobias Bjarneby som dumpade länken på twitter och där jag såg den. Han skrev: ”Jag trodde inte att det Final Fantasy behövde var fotorealistisk grafik. Sedan såg jag första 60 sekunderna av det här”.
Nu tror jag förvisso att Final Fantasy i min bok behöver lite mer av den svårbestämda ingrediensen mysfaktor för att hitta tillbaka till djupet av mitt hjärta – men ja, utseendemässigt så är detta verkligen inte att fnysa åt!!

Tänk vad tiden går…

Om man vill sortera in denna bilden/tatueringen någonstans så borde det rimligtvis vara under fliken:  Tänk-vad-tiden-går!
Alternativt:  Du-borde-kanske-tänkt-på-att-tiden-går!

Epic Win!

Råkhörde (nytt svenskt ord för att man oavsiktligt hörde en grej, inte tjuvlyssnade utan mer som engelskans overheard, eller?) igår en massa geekskrik på ventrilo. Gillet hade klarat någon ny boss och glädjen var, som alltid vid dessa tillfällen, total. Ännu en Epic Win!

Kom då att tänka på ett mycket bra TED Talk om just Epic Win:s och hur spelandet av tv-spel och kanske framförallt onlinespel kan skapa en bättre värld (håll i er). En forskare/gamedesigner Jane McGonigal snackar galet inspirerande om hur vi som spelar är rätt övertygade om att vi kan lösa det mesta bara vi anstränger oss. Då snackar vi i spelet – vi måste få med oss den tanken utanför dårå. (Titta på snacket av Jane McGonigal om vi vill ha en peppig måndagsförmiddag – smackar in det längst ner i posten).
Grejen är att McGonigal även gick loss i Wall Street Journal nu i helgen och skrev om samma grej. Vilket man kan hoppas leder till lite mer pepp på spelfronten.

Men! Ja!
 Såhär rasade mina tankar iväg efter jag hört skriket i gårkväll och hade artikeln nyläst i bakhuvudet: guys, det är ju precis såhär man funkar! Det man vill och mår bra av i livet är ju att vara en del av något lite större, att åstadkomma något, få sig en klapp på axeln över att ha klarat något bra. Vi vill lyckas med vad vi företar oss. Inte sant?
Det är därför man börjar må så pissigt om man tex inte har ett jobb eller bara sitter hemma hela dagarna av andra orsaker? Man får ingen bekräftelse på att man kan eller har gjort nått. Det är ingen som klappar en på axeln och drar av en: fan vad bra, du borstade tänderna/lagade lunch/gick upp.
I somras så pillade jag hem Epic Win till min telefon, en svinrolig app som funkar som en To Do-lista där man skriver upp vad man ska göra, hur mycket poäng det är värt och sen bockar av och erhåller poäng allteftersom man gjort sina sysslor. Så himla smart! Man levlar upp och får lite loot, göttiga grejer, belöningar helt enkelt. För att ha, tvättat, bakat, jobbat, haft ett möte, lunchat, borstat tänderna… osv. (Problemet med app:en är att det är så jäblans omständligt att skriva in alla grejerna att man lägger av – man borde enkelt kunna synka med sin kalender eller om man har någon form av task-program som man kör med.)

Vad jag tror jag försöker säga, denna måndagsmorgon där tröttheten hänger över en och svider innanför ögonlocken när man stänger dom, är att jag ska hädanefter försöka se livet än lite mer som ett spel!

Så dagens första quest: gå ut med hunden.
Vid avklarande: 250 reputation med Brick, +10 i friskhet, -3 i kroppsvärme.

Å här är le film:

[ted id=799]

Restart

Hej, jag är här nu igen. Tillbaka från de spädbarnsdimmiga dagarna, tillbaka för att tycka, tänka högt och (framförallt) pladdra ohämmat om spel. Lite som jag gjorde förut – fast med ett och ett halvt års mer livserfarenhet i bagaget (vilket jag inte är övertygad kommer tillföra eller subtrahera speciellt mycket om jag ska vara helt ärlig).

Nåväl. Här är den. DN:s spelblogg 2.0! Välkomna!
Att plocka upp tråden där jag lämnade av är ju helt omöjligt. Det har ju hänt en del även om vi fortfarande står kvar i samma konsolgeneration så har spelen tassat framåt i utvecklingen, eller – några spel har gjort det, en stor jäblans uppsjö av spel ser precis likadana ut som för två somrar sen. Men det har ju ändå hänt något. Guldkorn har släppts, guldkorn som ändå har förändrat kartan något.
Heavy Rain har möblerat om i skallen på folk och antingen hatar eller älskar man David Cage.
Alan Wake har också kommit – det trodde nog ingen, eller – jag var övertygad om att finnarna borta på Remedy skulle sitta och tälja på varje liten byte tills det blev som den gamla sagan om skräddaren som skulle sy ett par brallor med det bidde en tumme.
Mass Effect 2 blåste bort mig under en intensiv helg för ett drygt år sen (fortfarande har programledaren i Morgonpasset Helg (hej Soraya!) det bästa namnet på Commandern som jag hört: Leopard Shepard!)
Red Dead Redemption har lyft westerngenren till oandade höjder. Jag har med det spelet lurat ner min tatuerare (hej Klara, och förlåt) i spelträsket – men ärligt: vilket fantastiskt välkomen-till-spelvärlden-spel det är!
Men det är ju inte bara på konsolspelsfronten som framtiden störtat in. Eller, ja – framtid och framtid. Men…
Herregudh, jag sitter och kollar på statistiken och så ser man att jahanähä nu är snittspelaren en hemmafru på 43 år som sitter och spelar Farmville när ungarna är i skolan. Vad hände? Zynga – hur gjorde ni egentligen?! Det här med Facebook som vår nya sociala plattform och vad den gör med oss rent spelmässigt?! Mindboggling! Möjligheterna!
Speaking om möjligheter: säger ba MINECRAFT!

Kort och gott – spelvärlden roterar inte längre runt sig själv och nu känns det som läget är gyllene för förändring.
Eller är det bara jag som är så peppad att vara tillbaka bakom tangentbordet och har svårt att hålla glädjen i styr?

Oavsett: Guys och grrls! Vad kul vi ska ha!!!

Ps. guldkorn hit och guldkorn dit tänker du, men var är senaste CoD/Cata/Halo Reach/Dead Space 2/ect? Äsch – fatta hur långt inlägget skulle bli om jag skulle skriva om alla bra spel som kommit.