Bara lite till Portal

Ok. Bara en liten grej till på Portal-temat. Denna grejen som jag hittade på joystick.

Interactive Talking Plush Portal Turret from Jonathan M. Guberman on Vimeo.

Annons:

(Kan vi ordna så att onsdagen den 27 april blir den officiella Portal-dagen, så att två blogginlägg på rad om Portal inte känns så… förälskat?)

Portalapp

Man gillar ju Portal 2. Det är nog de flesta överens om.
Jag är tokig i skiten. En annan grej man gillar är ju extramaterial. Och nu har Valve en rätt smart grej på just temat extramaterial. Nämligen The Final Hours of Portal 2-appen som man med fördel drar hem till sin iPad efter att ha hostat upp 15 riksdaler. (Och klaga nu inte på priset, det är bra mycket maff man får för pengarna och om jag – som notorisk tedrickare – inte är helt fel ute så är det väl mindre än en latte kostar?)

Det fina med appen, förutom att den är riktigt fin och väldigt välgjord, är ju att den går att ta med sig. Till skillnad från extramaterial som kommer förpackat med på den fysiska discen så kan man helt enkelt njuta Portal 2 när man är långt från en portalpistol eller en spelmaskin.

Wellwell.
Jag langar upp två screens från appen så ser ni vad jag snackar om.

To whom it may concern:

Lite snabbt bara. När jag, igår, satt och såg på film (The Town, jo tack den var bra) så dundrade Nintendo ut detta pressmeddelande…

To whom it may concern:

Re:    Wii’s successor system

Nintendo Co., Ltd. has decided to launch in 2012 a system to succeed Wii, which the company has sold 86.01 million units on a consolidated shipment basis between its launch in 2006 and the end of March 2011.
We will show a playable model of the new system and announce more specifications at the E3 Expo, which will be held June 7-9, 2011, in Los Angeles.
Sales of this new system have not been included in the financial forecasts announced today for the fiscal term ending March 2012.

… Och spelvärlden tog ett stort andetag som den kommer att hålla fram till E3 i juni.
När spelvärlden hade sugit in tillräckligt med luft så började läckta bilder dyka upp, eller bilder som påstås vara läckta – man vet ju inte så noga i såna här fall.
Jag har tydligen blivit för gammal för att trissas upp alldeles av bilderna. Men jag ser fram emot juni. Herrejisses vad det ska bli spännande. Vad kan dom ha kokat ihop för rolig? Kommer man att bli helt mindbogglad – precis som vi blev av Wii:n?
Hoppas!!!!

Ps. Men ”project cafe”?! Det är ju, helt ärligt, ett super-ufigt kodnamn. Jag undrar hur Nintendo tänkte när lotten ramlade på det namnet?

Phantasy Star Online 2

Vaknar upp efter påskadvalan. Den av alldeles för mycket mat, sött och fika på fika på fika. Hoppas er (påsk) var till belåtenhet.
Uppvaknandet sker med hjälp av nostalgin. Den ger mig en klar lavett och skakar livet i mig. HARU SETT!! skriker den, Har du sett nya PSO?

Så, SEGA är on fire. I helgen så spelade de upp lite spelsekvenser och dukade upp ett gäng screenshots till oss. Allt märkt efter senaste modell Phantasy Star Online 2 alltså.
Klart man blir peppad!

Jag formligen älskade PSO till Dreamcasten. Det var magiskt i sitt enspelarläge. Jag fick utlopp för mitt ekorrliknande samlarbeteende och jag fick hjälpa till med forskningen – att tillexempel förstå varför de där djuren som egentligen såg rätt snälla ut hade blivit så dumma…
Men att koppla upp sig på det eländiga ADSL:et och hacka sig fram tillsammans med till exempel Sportchefen var helt beyond! Det var för mig min första utomsoffliga upplevelse på konsol. Att jag satt i den lilla, lilla ettan som vi hyrde – helt lagvidrigt i tredje hand av en skum snubbe som plötsligt flydde landet (!) – och kunde spela med Sportis som satt i flippin Vallentuna (eller nått?). Stort är bara förnamnet – jag hade nästan svårt att greppa att vår lilla Dreamcast kunde uträtta såna storverk. Inte förrän flera år senare så infann sig samma utgrenande känsla när vi köpte en (alldeles för dyr) US-playsta för att kunna spela FFXI.

Men åter till det neonlysande sci-fi äventyret som står för dörren. (Eller, dörren och dörren, vi har ju ingen tidsram på en eventuell nedkomst i Europa.) Kotaku har samlat bilder och filmen från spelet i rörelse. Knata över dit om ni är sugna på att se stora svärd, bara magar och gröna miljöer.
Jag ställer mig i lobbyn så länge. som den HUcaseal jag alltid önskar vara, och väntar på att portalen som ska ta mig till PSO2 dyker upp. (Och hoppas att SEGA lyckas denna gång).

Ett spel värt att vänta på

Nu gissar jag bara, men Fumito Uedas trackrecord gör att jag inbillar mig att min gissning är rätt kvalificerad.
Nåväl.
The Last Guardian är försenat! Det skulle kommit lagom till slutet av året, men Ueda skriver till den europeiska Playstation-bloggen att det inte kommer förrän nästa år.

Det finns ju något lite fint i hans sätt att uttrycka sig: I sincerly apologize… I beg for your patience. Väldigt japansk kanhända, men också väldigt uppriktigt.

Hursomhelst. På Last Guardian kan jag vänta länge. Bara det blir precis vad Ueda tänkt sig att det ska bli. För då vet jag att det blir bra.

Vi kryddar väl med den där magiska trailern va?

Edit: ändrat stavfel. Ledsen för att orden och bokstäverna ramlade runt i mitt peppade huvud.

Bamse och spel

Ja, nu kanske det är så att grabben prenumererar på Bamse. Eller så är det hans pappa som gör i skydd av grabbhalvans namn. Det är lite oklart.
MEN! Jag blev lite glatt överraskad när jag läste insändarna i senaste numret. (Bamse i Amazonas) Här har vi nämligen Skalman med en wiimote!
Läs (och le).

Om stora namn – eller små

I veckan så slamrade Mathias Jansson in en text om dator- och tv-spel på Newsmill och ja… det kom några kommentarer. Inte lika många som det skulle kommit om texten handlat om hur farligt det är med tv-spel, men ändå, folk tyckte till om spelens varande i de kulturella rummen.

Han talade bland annat om avsaknaden av Bergmans i spelmediet. Att det skulle gagna spelen om vi kunde slänga oss med autörer, enskilda, istället för att man snackar om Rockstar eller Bioware.

Jag tror det ligger något i det, även om man då ofta glömmer att en person inte kan göra ett spel. Eller, rättare sagt, en person kan OFTAST inte göra något spel (Markus Persson – Minecraft). Jag menar att de flesta spel vi konsumerar trots allt är skapade av stora studios, med hundratals anställda och stora utvecklingsteam. Att en kille/tjej själv skulle stå för samtliga delar av ett spel händer ju i stort sett bara på indiemarknaden. Och, utan att vara förminskande – jag tycker att indiespelen är vårt mediums språngbräda i kreativitet och utforskande i mångt och mycket – så har jag svårt att se mannen på gatan som kan rossla upp Bergmans största filmer slänga ur sig små indiependentstudios namn.

Det finns mycket annat i Mathias Janssons text som är värt att uppmärksamma. Men det spar vi till senare tillfällen. När jag inte har Portal 2 som ligger i boxen och vänta på att få lite kärlek från mig.
(PS. Portal 2 som i PORTAL 2 som i HEJKOMÅHJÄLP vilket pepp!!!!)

Får man göra såhär Capcom?

Dead Rising 2 kommer tillbaka! Nu minus Chuck, plus Frank.
Capcom har gjort en remake på Dead Rising 2 genom att byta huvudperson (samt stoppat in lite extra vapen, fiender och uppdrag).
Ett intressant drag – om än lite plumpt vid första anblick (kanske känns det annorlunda när man spelar det?). Men nog är det som Joystick skriver i artikeln, att det är ett rätt enkelt sätt att klämma ut några kronor till ur spelet.

Fast jag gillar ju Frank. Han och  jag kom riktigt bra överrens i första spelet. Vi hade trevligt ihop och känns som en mycket bättre kille än den där sprätten Chuck. Framförallt så gillade jag de små moraliska dilemman som Franks journalistsjäl ställdes inför när han ville dokumentera eländet och på så vis inte kunde vara en fulltime hero. Åtminstone som jag spelade spelet så fick jag då och då välja bort att hjälpa någon stackars sate som hamnat i zombiemun till förmån för den där klockrena bilden.

Nåväl. Här är trailern för Off the record.

BioShock Infinite

Peppet på BioShock Infinite är stort – det är inget konstigt med det!
Man behöver ju inte ta sig längre än att titta på miljöerna för att känna att det kittlas längs ryggraden. Herrejisses, svävande städer!!! Bara det! Yummy!
Nåväl! Nu kan vi höra/se vad Ken Levine har att säga om spelet. Han snackar med Gametrailers om bland annat känslor och om svårigheten att övertyga spelaren att vi blir kära. Rätt intressant!

Kollade ni också på den däringa 10 minuters långa genomspelningen man kunde dra hem till boxen? (eller om jag såg den på datorn – nu blev jag osäker). Om inte så kan ni kika på den här:

Starcraft II – just nu

Bara ett klick bort. På Aftonbladet så kan ni se Starcraft II-turnering (i HD för den kräsne!)
Skynda skynda!