Dead Island blir film

Ja, som rubriken antyder så ska Dead Island bli film. Men inte spelet Dead Island. Utan trailern för spelet. Den som gav hjärtknip i våras. Ni minns?!

Annons:

Denna trailern har alltså fångat filmbolaget Lionsgates intresse och nu är alltså en film planerad. Man har förskansat sig rättigheterna för spelet – men säger att man kommer att använda sig av trailern som primär inspirationskälla.

Hmmm. Undra varför? Kan det bero på att storyn i resten av spelet lämnade lite att önska?
Från Lionsgates sida låter det såhär:
“Like the hundreds of journalists and millions of fans who were so passionate and vocal about the Dead Island trailer, we too were awestruck. This is exactly the type of property we’re looking to adapt at Lionsgate – it’s sophisticated, edgy, and a true elevation of a genre that we know and love.  It also has built in brand recognition around the world, and franchise potential.”

Kan ni också känna doften av ruttnande kött som bjuds ut? Seriemagasinen är redan på gång. Filmen med. Vad händer sen? Dead Island-meal på nån välkänd burgerkedja? Dead Island on Ice? (allt går att göra on Ice) Dead Island på Dramaten?
Blir spännande att se vart det tar vägen.

Förutsättningarna med ett semesterparadis på en ö och zombies bäddar ju för viss spänning. Lite som… House of the Dead-filmen kanske? (Uwe – du är fortfarande inte förlåten)
Nä. Ok. Det var elakt.
På riktigt så kanske det blir bra. Man vet ju aldrig. Med rätt folk bak spakarna så kanske en film med utgångspunkt i Dead Island-trailern kan bli sevärd.
Vad tror ni?

(Läs pressmeddelandet här om du vill ha mer kött på benen)

Achievment unlocked, Trophy get!

Det pratas ju ganska mycket om att gamifiera (vi kan väl försöka hitta ett trevligt svenskt ord till det där – typ spelifiera?). Sin vardag. Sitt jobb. Eller sitt liv. Att göra det mesta lite mer som ett spel.
Man har ju kommit på att vi människor (och andra djur också för den delen) gillar att ha roligt. Att vi gör bättre ifrån oss när vi har roligt. Så att för att lura oss att göra saker som inte är så kul, eller göra saker vi tycker är kul ännu lite bättre så kan man slänga in lite spelelement.

Vad man tycker är roligt är såklart något som skiljer från person till person. Jag gillar ett maffigt rpg, någon annan älskar adrenalinet som pumpar när man spelar Gears of War 3. En tredje uppskattar långpromenader. En annan att läsa en god bok. Ni vet, som vi funkar i stort med olika intressen och allt det där.
Därför, tänker jag, kan man utgå från att det finns ett spel för oss alla.

Ett exempel heter Foldit och är ett pusselspel där pusslen inte består av fallande block i olika färger och former utan är komplexa proteinkedjor eller besvärliga vetenskapliga gåtor. Foldit spelar man sannolikt, precis som med Tetris, Gears of War 3 eller Sims, för att det är kul, för att man gillar utmaningen.
Just detta spel har nyligen gjort ett markant genomslag i virusforskningen. Där forskare under år gått bet i åratal löste en samling inbitna Foldit-spelare uppgiften på tio dagar.

Undra hur många achievmentspoäng det genererar? Och vad trofén kallas?
Oavsett är det ett välförtjänt ”hatten av” från mitt håll!

Ösregn!

Det är höst nu. Knappast något överraskande påstående. Den kommer ju varje år. Och med hösten kommer regnet. Dimma. Och med vädret kommer Silent Hill-peppet. Jag hör meteorologen varna för kraftiga höststormar, svepa med handen över väderkartan. Sjörapporten nämner kulingvarning och jag tänker Silent Hill.

Det var ett tag sedan nu. Mer än ett år sen faktiskt.

Det beror på The Room. Sista Silent Hill-spelet jag spelade igenom. Jag gillade det. Älskade idén med lägenhetskomplexet och så vidare. Men med det så var det något som hände. Det var något som saknades. Sen dess har jag inte känns något intresse för serien. Alls.

Men nu hörni. Så tror jag fanimig att det är på väg att vända. Dimman rullar in igen. Regnmolnen tätnar.

Fast: kan vi enas om att man ska ge fan i att anlita Korn att göra musik till ett skräckspel?

Dead Island (eller Spelet jag vill älska men inte kan)

Ni vet ju min fäbless för zombies. Ni vet ju att jag är svag för när blodet skvätter. Ni vet ju att jag älskar att göra saker tillsammans.
Det finns ett spel som har allt detta. Dead Island.
Det har även grejer som levla upp, talangträd och vapenstats. Saker jag kan drömma om en vacker försommarnatt.
Det har allt.
På pappret.
Men ändå fastnar jag inte för det.

Det kan vara slarvigheten i utförandet som sätter käppar i hjulet. Det kan vara grafiken som ibland verkar tagit semester från…ergh… semesternön. Det kan bero på att min kvinnliga avatar blev kallad för ”han” av en NPC innan jag ens hunnit spela i en kvart. Det kan bero på många saker, små som stora. Jag vill så gärna gilla det, har svårt att förlika mig med tanken på att jag inte gillar det. Men det går inte. Det bara går inte.

Förra veckan fick jag ännu svårare att ta mig förbi allt skrufs för att komma till kärnan av spelet. Victor berättade om svaret han fick när han frågade utvecklarna Techland om uppkomsten av spelet, det lät ungefär såhär: Vi gjorde en marknadsundersökning och upptäckte att det fanns ett utrymme för ett spel av denna typ.

På nått vis så känns det som om spelet blev lite mer själlöst. Lite mer som sina zombies.
Jag är ju stor nog att förstå att det funkar såhär. Att det görs marknadsundersökningar för allting. Fokusgrupp på detta vapen. Enkäter på mängden blod. Allt blir staplar, kurvor och förväntningar.
Men ändå, det vore ljuvligt om alla spel fick chansen att växa fram av kärlek.


Tänkte att jag ville illustrera inlägget på nått sätt, med lite zombies och kärlek. Blev denna bilden. Från onlyzombies.com. Inga konstigheter. Väl?!

Noir hit och Noir dit.

Idag kastade Rockstar ur sig en trailer för kommande Max Payne 3. Den dallrar av varm luft, långa skuggor och raspig röst. (Och såklart också av snabba skott och bullet time).
Det känns enormt långt ifrån en frusen finsk utvecklare. Det känns mer vräkig. Men ändå – jag gillar trailern. Jag gillar skuggan från persiennen, berättarrösten, det druckna. Jag väntar nästan på olyckskorpen som borde kraxa till.

Man skulle kunna hävda att noirkänslan som gjorde första spelet till det magiska spel det blev är svår att hitta här. Men jag tycker snarare att Rockstar har flyttat nior från ett snöslaskigt New York till en annan geografisk position. Cynismen och brutaliteten krockar vackert med romantiska solnedgångar på nått sätt. Det känns som att Max är precis sådär fylld av angst som man vill ha honom.
Jag måste säga att jag gillar hans försupna jag. Den lite lätt korpulente killen i skitigt wifebeaterlinne känns liksom rätt fin, intressant. Jag vill lära känna honom. Jag vill veta vem han är – vad som hänt. En rätt bra morot om jag ska vara intresserad av att spela spelet.

Nåväl. Det blir kul att se vad det blir av spelet. En trailer är ju bara en trailer.

Nördgrattis!

Jag vet inte om alla bakar tårta idag. Men ett litet grattis tycker jag nog vi skulle kunna klämma ur oss på Programmers’ Day ändå?! Eller?

google happy geek birthday

Det som händer när man åker tunnelbana

Det är inte så mycket tid jag lägger på att åka tunnelbana. Men trots det så lyckas världen rulla på som vanligt när man gör det.
Tillexempel dyker pressmeddelandet om att Starbreeze håller på att utveckla Syndicate just precis när jag lämnar Gamla Stans perrong.
Peppet på detta!!
Starbreeze har i min bok alltid skött sig när de nosat runt på licenser. The Chronicles of Riddick älskade jag, The Darkness håller jag högt och att de ger sig i kast med Syndicate känns därmed rätt tryggt.

Jag spelade aldrig Syndicate. Spelet kom precis när jag befann mig i brytpunkten mellan barn och tonår. När jag och brorsan sålda vår NES och samtliga spel för att få pengar till… ja, festligheter (i mitt fall, en 4.86:a i brorsans). När jag några år senare hittade tillbaka till spelen igen så var det liksom inte på tapeten. Så varje gång någon pratar om Syndicate så slår jag mig alltid lite och tänker ”nu MÅSTE jag ju sätta mig och spela det” – vilket slutar med att jag googlar syndicate och börjar läsa. Och läser. Och läser. Och…
Nu MÅSTE jag ju spela det. Påriktigtmåste alltså! Så jag har en grund att stå på inför vad som komma skall.

Vad är det med tonerna av cyberpunken som gör att vi skälver lite extra? Vad är det som gör att peppet på konspirationer, biochip och teknikromantik är så stort. Varför törstar vi just nu mer efter det än tex andra världskriget? Varför är vi så sugna på framtiden? Och varför så dyster?

Jag ger er pressmeddelandet så får ni läsa fluffet själva. Vi kommer prata mer om detta har jag en känsla av:


EA OCH SVENSKA STARBREEZE STUDIOS PRESENTERAR SYNDICATE

En kultklassiker gör comeback!

Stockholm, Sverige – den 12 september, 2011 – Electronic Arts Inc. (NASDAQ: ERTS) och svenska Starbreeze Studios offentliggjorde idag återupplivandet av den mytomspunna EA-spelserien Syndicate. Spelet är skapat av ett team från den prisbelönta svenska spelutvecklaren Starbreeze Studios som tidigare producerat titlar som exempelvis The Chronicles of Riddick och The Darkness. Syndicate levererar en unik och brutal SciFi/FPS-upplevelse som utspelar sig i en nära framtid där affärer är krig. Spelarna tar rollen som Eurocorp-agenten Miles Kilo, och ger sig ut på ett actionäventyr fyllt av korruption och hämndbegär.

“VI är mycket glada över att äntligen kunna visa vad vi jobbat med under de senaste åren”, säger Mikael Nermark, VD, Starbreeze Studios. ”Det har varit en fantastisk upplevelse att jobba tillsammans med EA, och en perfekt möjlighet för oss att använda vår expertis inom FPS-, och actiongenrerna för att återuppliva Syndicates välkända action/spion-gameplay”.

Det hela utspelar sig 2069 och Syndicate tar med spelarna in i en mörk skrupelfri värld utan statligt styre, där flera syndikat slåss om total dominans eller lokala marknader. Utan någon som ifrågasätter deras intentioner och handlingar, utkämpar de tre megaföretagen Eurocorp, Cayman Global, och Aspari, ett brutalt krig om makten över den viktiga amerikanska marknaden. I Syndicate-världen är allt digitalt sammanlänkat, inklusive människorna, och spelarna är inte begränsade till vapnen i deras händer. Med biochipet DART 6 implanterat i sina huvuden kan spelarna sakta ner tiden och göra intrång i den digitala världen runt om dem, och oskadliggöra fiender via uppgraderbar hacking-mekanik.  Syndicates blandning av en snabb actionladdad handling och futuristiska actionshooter-miljöer, kombinerat med ett innovativt gameplay, drar snabbt in spelarna i den unika digitala världen.

“Vårt mål med Syndicate är att ge dagens spelare så väl som fansen av originalspelet en utmanande actionshooter. Jag är helt säker på att de kommer att gilla och känna igen arvet som gjorde det till en klassiker”, konstaterar Jeff Gamon, EA Partners Executive Producer. “Spelseriens fans kommer att känna igen många av vapnen och miljöerna, fast på ett helt nytt sätt. Spelet erbjuder även ett separat och omfattande CoOp-läge för fyra spelare med uppdrag från det kultklassiska originalspelet, vilket adderar ytterligare en dimension till den totala spelupplevelsen”.

Syndicate börjar säljas i Sverige tidigt under 2012 till PlayStation®3, Xbox 360® och PC. För mer information se: www.syndicate.ea.com.

ps. jag får inte url:en att funka.

Hans!

Vid detta laget har nog alla sett Gears of Wars-trailern där Hans Villius frågar om vi vill teabagga eller bli teabaggad?

Teabagga hit och teabagga dit, jag vill bara lyssna på Hans jag. Det är ändå rätt finurligt att låta Villius lägga rösten över Gears of War 3-trailer. Alla som någon gång njutit av tv-programmet Svart på vitt får väl nostalgiska svallningar.

Älskade Svart på vitt! Kommer ihåg hur jag kunde hoppa till av glädje när jag såg det i tv-tablån när jag var liten och se fram mot det hela dagen. ”Männen på bilden…” gosse vilken fantasifestival som alltid spelades upp i min skalle när jag såg programmet!
(Ibland roade jag mig med att själv leka Svart på vitt – jag var Villius (but of course), bilden nått svartvitt jag hittat hemma hos morfar eller farmor och farfar, storyn ren hittepå.)

Att nu höra Villius prata tvspel känns rätt märkligt. Han är lite ringrostig – men det kan jag ge honom, han har ju blivit lite äldre han med – men trots det så fångar han ens uppmärksamhet på en gång. Jag gillar tanken på att han sitter där, i en öronlappsfåtölj och äger sönder n00bs i Gears. Fast förnuftet säger mig att han nog är mer av en rollspelskille. Typ Skyrim.

Kontrasten mellan vad/vem man hör och vad man ser är ju slående. På ett spel med 18-årsgräns funkar det. Många av de som kommer att spela Gears borde rimligtvis ha ett hum om vem Hans Villius är och, precis som jag, förföras av nostalgi blandat med pepp. Därmed blir trailern lite mer än en vanlig trailer för ett spel.

Mer sånt tack!
(och mer Hans tack!)

Mari0

Livet har sina defining moments. Här hemma skedde ett i söndags. När grabbhalvas satt och bläddrade i en Level och pekade på Mario och sa MARIO!!! (eller mer Bario – eftersom han föredrar att sätta bokstaven B som startbokstav på mångt och mycket). Nästan tårögd bekräftade jag stolt det han sa ”Ja! Mario!! Så heter den filuren.”

Ok. Slutskrutet. Men eftersom jag tänkte skriva om Mario så kunde jag inte låta bli att dra av ett barnskryt. Mario. Ja. Vet inte om ni har sett den snillrika lilla mashup:en mellan Mario och Portal: Mari0?

Det är några studenter som började fundera på hur Mario skulle spelas om man hade kryddat med lite Portal-gameplay. Tydligen blev de så peppade på hur det blev att de nu ska göra hela Super Mario Bros. i portal style.

Man brukar ju fråga sig om gamla spelklassiker håller än i dag och snacka om nostalgins glasögon som är svåra att ta av sig när man ska spela något man ägnat så mycket tid med i sin barndom.
Detta är ju ett sätt att helt bygga om klassikern. Lite som om Shakespeare hade återuppstått och skrivit ”En Midsommarnattsdröm” i twitterformat. Eller nått. Bort med de gamla förutsättningarna och in med de nya.