Skam den som ger sig

Sådär!
Efter cirka 763 inloggningsförsök så öppnade sig plötsligt pärleporten. Om pärleporten varit en skelettprydd, blodig och rälig port det vill säga.

Jag gick ifrån allt jag är van vid (eller allt och allt – jag gick ifrån att vara ranged) och skapade en köttig bit barbarian som jag nu förälskat mig i. Hull och hår. Hur hade det varit möjligt att göra något annat? Bara hennes röda hår och lätta accent får mig att darra av lycka! Fröken Kött och jag ska nog trivas ihop, det ska ni inte behöva oroa er om.

En level blev snabbt två, som blev tre och när jag nu – till förmån för att drömma om vidare kryptor att kliva ner i – ska krypa i säng, lämnar jag en dam med 10 kaxiga levlar bakom sig.
10 levlar av myspys. Och förvirring. För även om jag har mina, inte alltför blygsamma, timmar i World of Warcraft innanför västen så är spelet långt från samma (vilket ju är självklart, det heter ju knappast World of Diablo III). Men mycket är väldigt likt, vilket gör att ryggraden ibland tar över och man står där och tror att gränssnittet ska funka som man är van vid. Det gör det ju förstås inte, vilket kan bjuda på lite förvirring ibland. Det är ändå lite konstigt det där – hur man fastnar i muskelminnet fast man vet att det är fel.

Nåväl!
Det var som sagt nog spelat för i afton. Jag ser fram mot lite mer stabila servrar och lite kortare stunder med Error 75 i framtiden.