Äntligen!

Jag säger som Gert när jag ser den här trailern. Ett fint favoritspel blir till film – en film med Miike Takashi i regissörsstolen! Jag tror inte att peppet kan stiga mycket mer innan det når max.
Jag är en sucker för courtroom-filmer, håller Ichi the Killer som en av de finaste splatter/knasrullarna jag sett och skulle kunna gifta mig med Phoenix Wright (om han bara frågade). Jag och denna film borde alltså, enligt naturens alla lagar, vara en match made in heaven.

Jag vet att jag har sagt detta förut, både en och två gånger. MEN, tänk om detta är filmen som bevisar att man visst kan göra bra filmer av tvspel?! Tänk om!

Annons:

Här är en 90 sekunder lång trailer att ge en försmak.

(För den som missat denna lilla guldklimp i spelfloran så går det att plocka på iOS-plattformar nu med. Förutom på Wii-Ware och good old fashion DS eller Game Boy.)

Ps. Tack Angelica för tipset.

Allt man bär på

Jag visste inte riktigt om jag var klar med tankarna om mitt senaste inlägg. Eller tankarna blir nog aldrig klara – men orden verkar tagit slut.
Så nu försöker jag reboota och tänka på något annat. Rätt svårt.

Men vi testar.
Läste nämligen denna krönika på gamesindustry. Den förutspår de handhållna formatens död. Eller de handhållna som vi känner dem. Kom därför att tänka på mitt eget handhållna beteende.
Eller brist på.

Från att ha varit en central pryl i min handväska till att vara en del av min telefon. Tio år sen, ganska exakt, så bladade jag in på Webhallen (som låg vid Fridhemsplan på den tiden) och köpte mig en rosa GBA. Jag minns inte vilka spel jag köpte till, men jag minns att vi ägnade mycket tid sammankopplade spelandes Bomberman.
Sen kom GBA SP, jag importerade ett pearl pink från Japan och var lycklig. Minns att jag deklarerade att ju fler tech-apparater jag hade i min väska, desto lyckligare var jag.
När N-gagen kom så fnissade jag åt att man skulle spela på sin telefon. Tyckte det var knasidéer. Det tyckte jag väldigt länge. Till 2008, när jag fick min iPhone.

Det känns som att jag, sedan dess, har långsamt förflyttat mig från de handhållna spelkonsolerna. När 3DS:en släpptes var jag inte peppad. Jag har inte ens tagit mig råd att köpa en.
Jag undrar vad det är som gör att jag långsamt glidit isär från de bärbara spelkonsolerna och spelen. Det är ju inte så att jag inte uppskattar att spela Zelda, eller Mario. Eller Patapon… Men jag GÖR det inte. Jag nöjer mig med det som finns i min iPhone. Jag tar inte det extra klivet till skåpet och gräver fram min gamla DS.

Kanske har jag bara blivit gammal? Kanske har jag uppriktigt svårt att få tiden att räcka till och sorterar bort. Det är för lätt att spela iOs-spel, för långa omvägar att spela annat.
Jag verkar inte vara lyckligare av fler tech-prylar i min väska längre. Jag verkar mest tycka det är tungt att bära. Tiderna förändras.

Gratis är gott

Befinner mig på resande fot. Långt bort från mina vänner konsolerna. Eftersom jag tappat bort mig från WoW igen och väntar på att spellusten ska infinna sig så är försmäktar jag med enkom min telefon som spelbar kamrat. Men även där har jag svårt att hitta något att göra. Eller – hade – svårt att hitta något att göra. Tills jag läste på Kotaku att MapleStory har entrat iOs-scenen, för inte så mycket som ett korvöre.

Hej MapleStory: Theif Edition! Välkommen ner till min telefon.
Jag har varit så sugen på att kasta mig in i MapleStory-världen länge. Detta koreanska MMO/RPG som är sockersött och ja… koreanskt (så till vida att man grindar sig blå). Men eftersom det varit PC så har jag inte riktigt orkat ta tag i det och bootcampat mig för dess skull. Det har liksom inte riktigt känts vårt besväret.

MEN nu!!! Ojoj, Nu sitter jag här på min lilla telefon och grindar. Ja, jag kan inte mycket annat göra. Ekorren i mig har hittat fram och jag känner mig inte redo att låsa in henne igen.
Så, jag får helt enkelt tacka för att jag hittade posten på Kotaku om spelet och därmed har något att pyssla med tills jag är tillbaka i hemmets lugna vrå igen.

Dead or Alive-spektaklet

Vänner av Dead or Alive, vad är det som händer?!
Tänkte, innan jag lämnade jobbet, dra en snabb liten koll på vad som hänt på internet i dag och upptäckte, på Spelfeber, detta! Dead or Alive Dimensions – som skulle släppts idag – kommer inte släppas i Sverige. På grund av stirr kring barnpornografilagen.
Kasumi (och flera DoA-tjejer med henne) är inte bara lättklädd, hon är under 18 – vilket i den strikta lagens mening gör henne till minderårig och det därmed förligger risk att någon kan anse att spelet är opassande (ja, dom har ju så små/lite kläder på sig, tjejerna i DoA) och anmäla det som barnpornografi. Eller ja – det är ju det som redan hänt. (Läs om det på Flashback som Spelfeber också länkade till)

Nintendo vill ju såklart inte att det ska bli någon kalabalik kring detta och tog det säkra före det osäkra för att slippa medialt spektakel och släpper inte spelet här i Sverige. Alls…
MEN!!!…. Kollar på man Webhallens lagerstatus så verkar det dock finnas 11 ex kvar… Så hur är det egentligen? Säljes eller inte säljes?

Man blir ju lite lätt förvånad ändå. Tycker nog att Nintendo är lite väl nervösa i detta. Men samtidigt – man vill väl inte riskera det goda ryktet som barnvänlig speltillverkare.

Ps. Man tänker ju ibland på det här med att spelkaraktärer åldras, ni vet ”Mario fyller 25 osv”. Undra hur det skulle kännas att spela en gammal Bayman eller en medelålders Tina Armstrong eller en ännu äldre Gen Fu (går det, eller kommer han vara dö?).

Om att vara dedikerad

Häromdagen pratade vi om det här med att brinna för saker, att vara dedikerad. Vi snackade om när man var liten och hade fått ett nytt NES-spel. Det enda man kunde tänka på, hela tiden, var spelet. I skolan var man knappt kontaktbar, när man kom hem kastade i sig maten för att kunna få gå från bordet och fortsätta spela. Det enda som cirkulerade i skallen var spelet. Spelet. SPELET.
Eller när jag blev lite äldre, det viktigaste i livet var djurrätt och jag kunde ligga vaken nätterna igenom och fundera igenom olika lösningar på hur jag skulle få folk att förstå hur mycket som var fel i samhället.
Eller någonstans däremellan, när jag hade min freestyle på mig varje vaken sekund för att kunna lyssna på Guns and Roses, som när jag var 11 var VÄRLDENS BÄSTA BAND!

Så funkar jag inte längre. Jag kan inte hitta den där oerhörda peppen, den som tar en bortom all sans. Visst är jag vrålpeppad på att spela LA Noir om bara 12 dagar. Men jag tänker inte på det varje dag, jag har inte broderat en gobeläng på LA Noir-tema och hängt upp hemma.
Jag önskar ofta att jag vore mer dedikerad. Jag önskar jag kunde göra något år ut och år in för att nå ett mål, att jag kunde grinda i verkliga livet – inte bara i spel.

Lite som Kristina Pettersson.
En 64-årig dam som för dryga två år sen bestämde sig för att lära sig programmera så att hon kunde utveckla ett spel till iPhone. Ni har säkert läst om henne förut, jag minns vagt att jag på fenomenala BlogEmUp läst om Pettersson (japp, här är texten) – men det var inte förens häromdagen som jag kom mig för att testa spelet.
Ja. SPELET!!! Det i sig är egentligen lika imponerande som att en människa biter tag i att lära sig något som den aldrig gjort förut. Det är så enkelt och ändå så kul – man tiltar telefonen för att rädda den lilla pappersraketen från att krascha in i hinder. Vi har en level-mätare som hela tiden kittlar en till att spela mer. Oooo upgrades!! We love them upgrades!!!
Men återigen. Kristina Pettersson hade aldrig programmerat för iPhone innan. Jag tror inte ens hon hade programmerat alls. Hon bestämde sig bara för att göra ett spel till iPhone. Helt själv. Och så började hon lära sig programmera. Och två år senare. TVÅ ÅR senare så släpper hon ett spel. Det är att vara dedikerad. Det är att brinna för något. Hatten av!

Jag önskar jag hade samma självdisciplin. (Jag tänker inte vara så dum att jag ska börja titta på mina /played i World of Warcraft och se efter hur mycket jag hade kunnat lära mig att göra istället för att lalla runt i Azeroth) Istället har jag blivit blasé. Jag är väl inte likgiltig – men jag brinner inte längre. Inte på samma sätt. Och det är jag allt lite ledsen över.
Säger jag och sätter mig tillrätta för att spela bara liiiiiite till Paper Rocket istället för att lära mig något jag inte kan.

PS. Upptäckte även att Joystick skrivit roligt om tantaluran.

Pon Pon Pata Pon!

Äntligen har det dykt upp ett spel som fått mig att damma av min gamla PSP som under, jag vet inte hur lång tid, legat och tyckt synd om sig själv i ett mörkt skåp.
Jag har inte gett den stackars konsolen någon kärlek på mycket länge, iPhone kom, iPad kom, jag tröttnade på att spela på något som inte hade internet, mail och resten av världen ett knapptryck bort.
Jag skäms lite kanske. Min fina, gamla trotjänare. Vi som haft så fina stunder ihop.
MEN, som sagt, nu är det good times för oss igen. Nu är det den och jag för ett tag. Den, jag och Patapon 3!
Den här underbara lilla rytmspelsserien. Eller ska man kalla det musikspel? Eller kanske strategi? Eller… äsch. Vi säger bara rytmspel – allt annat är bonus. Den som sätter sig i huvudet efter en halvtimme. Pata Pata Pata Pon! Som sedan stannar, obarmhärtigt, i både tumme och huvud. Pon Pon Pata Pon! Så charmigt och… rart. På något sätt.
Jag spelade inte tvåan. Den sprang mig totalt förbi (eller om det var livet som rann förbi när jag lyssnade på kolikskrik och bytte blöjor). Så storymässigt är jag lite förvirrad (kanske lite extra eftersom jag knappt minns storyn i första spelet längre). Men vem bryr sig? Man får trumma! Pata Pata Pon Pon! Och det är ju det, tillsammans med djupet i gameplayet, som jag gillar.
Nu är det dags att lägga PSP:n på laddning igen. Pon Pon Pata Pata! Och försöka sova. Pata Pata Pon Pata! (GLHF eller?!) Pon Pon Pata Pon!

Portalapp

Man gillar ju Portal 2. Det är nog de flesta överens om.
Jag är tokig i skiten. En annan grej man gillar är ju extramaterial. Och nu har Valve en rätt smart grej på just temat extramaterial. Nämligen The Final Hours of Portal 2-appen som man med fördel drar hem till sin iPad efter att ha hostat upp 15 riksdaler. (Och klaga nu inte på priset, det är bra mycket maff man får för pengarna och om jag – som notorisk tedrickare – inte är helt fel ute så är det väl mindre än en latte kostar?)

Det fina med appen, förutom att den är riktigt fin och väldigt välgjord, är ju att den går att ta med sig. Till skillnad från extramaterial som kommer förpackat med på den fysiska discen så kan man helt enkelt njuta Portal 2 när man är långt från en portalpistol eller en spelmaskin.

Wellwell.
Jag langar upp två screens från appen så ser ni vad jag snackar om.

50 sekunder

50 sekunder, det är den sammanlagda tiden jag hängt med han den där 3DS. Inte så mycket – men det räckte gott och väl för att förstå det här med yrsel, illamående och huvudvärk som alla pratar om.
Inte för att jag hann bli yr under den korta tiden, men man känner ju rätt snabbt att i den där märkliga lilla manicken så finns stora krafter. Tror att det var ett smart drag av Nintendo att ge spelarna möjligheten av justera 3D-effekten själv.

Men mjo – den var ju rätt fräck, han den där 3DS. Ska bli kul när jag får tag på en att lägga labbarna på under lite längre tid så att man kan utforska den på riktigt och inte bara i språnget.

Är ni där?

I kväll så håller folk hov här och var, för högheten 3DS. Den lilla maskinen släpps ju i morgon och ikväll är det förfest på bland annat Webhallen här i Stockholm. Jag är ju inte där – eftersom jag är riktigt tråkig och gammal (samt dunkar hostmedicin med varningstriangel på).
Är du där? Eller borde du kanske vara där?
Har du inget bättre för dig just NU så är det ju aldrig fel att gästa ett spel/hårdvarusläpp – nördpeppet är alltid lite roligare när man inte är ensam.
Och om inte annat så borde väl var man och kvinna närma sig en Virtualboy någon gång under sin livstid. Vilket man kan göra just på webbis, just i kväll.
Nåväl.
Jag tar istället min kvällsdos av medicinen och drömmer mig bort till cosplayande Nintendovänner, chipmusik och 3D.

Hobo with a Shotgun!

Har en vän som är iväg och spelar massa spel i Texas (Hej CovoX!). Han teasade/tipsade om arkadspelet Hobo with a Shotgun och jag sväljer konceptet med hull och hår. En hemlös vigilante som städar upp de pixliga gatorna ”one shell at a time” (tänk om man finge göra något ”one shell at a time” – ”hon dammsuger, one shell at a time”) och konceptet är ju hur kul som helst. Man älskar ju underdogs som slår uppåt. Eller, man älskar ju underdogs, dom behöver inte slåss för att vara älskvärda.

Var precis på väg att börja tjura över att jag inte var i Texas och sannolikt aldrig skulle få möjlighet att lira spelet. Men räddaren i nöden (aka Björn) drog av en google och såg att det finns att köpa på Appstore. Även om det kanske inte riktigt lyckas leverera lika fläskigt på liten skärm som på arkad så är det i alla fall något jag kan spela. Så nu kör vi. 22 spänn senare. BAM!!!
Å här har ni trailern.

(Råkade skriva Hobo with a Shogun först – vilket är ett spel jag också gärna skulle vilja se, men har lite svårare att föreställa mig såhär på rak arm…)