Misc

Det har varit lite stim och stoj idag, allt för nyheten att Beatles kommer som Rock Band-band. Typ. Ett sätt för Beatles skivbolag att nå yngre kan man tänka – och ett sätt för Rock Band att nå en äldre publik. Jag klagar inte. Det är väl roligt för alla inblandade. Kanske är jag inte hyperexalterad, ska sanningen fram så har jag inte dammat av GH-guran på länge och jag känner inget sug efter att göra det heller – har lite granna tröttnat. Men det kanske är en sån grej som går i vågor? Att jag blir peppad igen om ett tag, så är det med vissa spel.

Idag har undertecknad varit i skrapan. Och där mötte jag i vanlig ordning den gode Thente med vilken jag språkade glatt. Han, den rackaren, började prata om vidunderligheten med Fallout. Och vi kollade på Gametrailers retrospective om serien. (Ni har väl inte missat att där finns massa grymma retrospectives?). Varpå jag såg hunden, den dumma jycken som bekymmerslöst bladar in i skottlinjen, och fick lite hjärtsnörp.
Jag är ju hundvän av stora mått, men hörrni: Vilken bra idé det är med hundar i spel. Ja, inte bara i Nintendogs (Rest in peace beagelvalpen Zelda i min Nintendo DS).
Tillbaka till vad jag ville säga om Fallout. Det är ju ett sjukt pepp på Fallout 3. Jonas berättade om blog och slowmotion, jag fick rysningar och mös – de stackare som gick förb utanför måste tro att vi var konstiga.

Jaja. Nu ligger jag i soffan och ska snart titta på ett avsnitt av True Blood. Ska göra lite te innan och plocka fram en påse med kolasnören. Eftersom att det blivit helt skitkallt på ingen tid alls så ska jag nog ta täcket från min säng till soffan också.

Medan tevattnet kokar upp på spisen så kan jag bara säga att Beatles må vara en frän nyhet, men att det är minst sagt intressant att ett nytt Riddick är på väg. Jag blev visserligen extremt åksjuk av Chronicles of Riddick: Esacpe from Butcher Bay, men fy bubblan vad det var bra!!

Ok. Mot vampyrfyllda södern.

Annons:

FIRST!!!???

Ja. Det här med att vara först. Jag kom att tänka på det i går när det i min mailbox damp ner ett mail från Blizzards utsända (PR på Vivendi alltså). I mailet, som var utskickat till oss som fått betanycklar, stod det att man inte får recensera betan. Vilket är självklart. Och att recensioner får påbörjas den stund servrarna går live. Check. Inga konstigheter.
Det konstigaste är att ett sånt mail ska behöva skickas ut. Om man ser det krasst: Ingen skulle få för sig att recensera en film som inte är färdigklippt, ingen skulle recensera en skiva som inte var färdigmixad – men bevisligen så finns det anledning att skicka ut ett sånt mail om ett spel.
Jag anar att det är knutet till att det av någon anledning är viktigast att vara först när man pratar om spelrecensioner.
Är det egentligen så viktigt att vara först nu för tiden?
Jag minns när man köpte Edge, och det var deras betyg och deras recensioner som betydde nått – det var där jag läste det först. Men ju mer online/nätverk spelen blev, ju mer patchningar och ju mer uppdateringar – desto mindre betydde recensionernas först-het. Nu väntar jag hellre ett tag och kollar in en reviderad recension, ink allt det där extra som fixades efter spelet släpptes.
Och vad gäller recensioner på just mmo:er så är det nästintill omöjligt att bedöma något annat än potential innan man grindat runt i den av andra spelare bebodda spelvärlden.
En annan grej är ju att man nu har skaffat sig skribenter och kritiker som man tycker extra bra om, eller alltid tycker tvärt om som – vilkas recensioner man alltid läser, även om det inte är FIRST!!!11oneone!

Aja. Det är egentligen inte så viktigt. Bara lite korta tankar om hur jag tycker det här med vilda webben har förändrat spel och hur man bedömer dem.
Nu måste jag ånga tillbaka till min legovärld.

Klurig kommentar

Ramlade över en nyhet och läste kommentaren till nyheten. Skrockade lite för mig själv och tänkte att jag skulle dela med mig. Se här.

Handikappsanpassat?

Efter att under gårdagen behövt hundikappsanpassa mitt hem (nåja – flytta iväg det som jyckens kragen kunde fastna i) så slog mig tanken återigen, hur väl handikappsanpassade är våra spel?

Det är som sagt ingen ny tanke utan det har bubblats runt om länge, jag tänkte skriva om det i början av september när jag trillade över en mycket intressant post hos dwarf priest. Men så föll det i glömska till förmån för något annat trams skulle jag tro. (Jag vet att posten är lååång – men det är läsvärd till sista bokstaven).
Dvärgprästposten handlar främst om Blizzard och WoW, och hur lättillgängligt spelet är för spelare med olika typer av handikapp.
Men hur är det med andra spel? Hur anpassade är de för att kunna spelas av alla. Och hur långt ska utvecklarna gå för att göra det möjligt för alla spelare att kunna spela ett spel?
En gästkrönikör på Wired skriver om sitt handikapp (CP) och hur han får välja bort vissa typer av spel – men kicks ass på andra.
Vidare på gamasutra (dwarf priest hade länkat) finns en ytterligare intressant och reflekterande text om tillgänglighet i spel för handikappade. Med fokus på US förvisso. Men jag inbillar mig att handikapp är universella – och spelindustrins tankar och förhållningssätt kanske inte skiljer sig från land till land, eller gör de det?

Det finns en organisation för spelare med olika former av handikapp, Ablegamers, som man kan kolla in här för att få lite köttas på benen.

Eftersom jag är lyckligt lottad och inte har några handikapp som ställer till det för mig när jag spelar så är det svårt att sätta sig in i hur det är att ta sig an ett spel om man har ett handikapp. Hur är det att spela ”Bioshock” om man är döv? Hur gör man om man vill spela Guitar Hero men saknar kontrollen över sin ena arm? Hur upplever man det som handikappad att gå in i en spelaffär och välja spel när man inte vet om spelet i fråga kommer att lira med ens handikapp?
Om jag får fantisera fritt (vilket jag tänker göra eftersom ingen är i mitt kök, där jag sitter, för att stoppa mig) så kan jag tänka mig att det är rätt frustrerande och irriterande.

Vad tycker ni? Borde spelindustrin ta ett större ansvar och tillgodose behoven för de handikappade spelarna, eller gör industrin nog för den minoritet som de utgör?

/discuss och berätta om erfarenheter.

Det var planerat spel

Helgen var planerad spel. Och softande i soffan eftersom man fick en timme i present av Fröken Ur (eller vem det nu är som har mandat att dela ut timmar).
Men den planen gick i stöpet strax efter kvällsmaten i fredags då hunden fick magomvridning och vi fick susa in till djursjukhuset för stor operation. Så istället för mysigt spelande så har det varit oro och ofokus.


Men lite har blivit gjort. Jag har dött zombiedöden ett par gånger och blivit 66. Det sistnämnda var trevligast, det första roligast. Jag tycker att även om det är smått tidsödande med invasionen av odöda, eh.. zombies menar jag, är ett sjukt roligt event. Väl genomfört och klockrent mystiskt till en början. Orgrimmar ser ut som ett slagfält med plockepinn-ben liggande huller om buller. Shattrat är en warzone. Och nu är infektionen nere på en minut i spridning, alla healers som innan kunde cleansa är borttagna.
Det kommer att bli tufft för framerate:en i kväll. Svettiga datorer runt om i världen.

Nåväl. Det är inte kväller än. Och det är mycket att göra innan det är kväller. Så jag lämnar er med två länkar.
Den första är en mycket intressant ledare från gamesindustry.biz som visserligen är mer intressant om man råkar bo i London. Men som håller även utanför de brittiska gränserna. Skribenten Rob Fahey pushar poängen om att spelindustrin är bra på att vara interaktiv, men sämst på att interagera med sina konsumenter. På sätt och vis håller jag med honom, samtidigt så tycker jag att många utvecklare idag har örat mot marken och lyssnar på sin fanbase.
Läs här!

Den andra länken får stå för sig själv känner jag. Kotaku säger vad jag tycker.

Fancy pancy gurka

Ok. Eurogamer rapporterar att Logitech har gått bananas och gjort en helt galen gitarr till Guitar Hero World Tour. Den är exklusiv deluxe, fancy, pancy och om man kollar på bilderna så är det även en sån grej man tänker ”ååå det vore rätt kaxigt och hundra procent onödigt att ha en sådan, ska jag köpa eller ej?”.

Jag kommer inte köpa. Den köstar 250 dollar och är säkert värt varje peng – men hur många olika tillbehör behöver jag egentligen till mina spel? I mitt fall är det nästan alltid mycket habegär och lite användning. 

Sen finns det undantag som denna. Dessa. Eller Sackboy. Som självklart är av högsta vikt för mitt välbefinnande att ha… host. 

I walked with a zombie

Eller snarare – I walked as a zombie. När jag i går afton loggade in på min gamla trollhuntard för att inse att hunter hamnar på hyllan efter patchen (jag orkar inte ens klutta ut alla 300 spells, traps, aspects och shite – än mindre lära mig dem) så träffade jag en av de dansande druiderna, som var lika opeppad som jag att ordna upp interface och placera knappar.
I brist på festligheter att göra så pep vi till Shattrat för att träffa lite zombies. Dom hänger ju runt om i Azeroth och Outland nuförtiden. Eftersom jag då inte läst mer om zombiesarna än att de skulle finnas, så visste jag inte redigt vad jag hade att vänta när debuffens tio minuter sakta försvann. Men, nyfikenheten blev större än rädslan över vad som komma skulle… Jag blev en zombie. Hett. Och mycket roligt. Braiiiins. Det var roligt att damma runt, se lite rött och springa efter oskyldiga rackare.
Tyvärr så tog det ett hastigt slut när jag glömde att läsa ordentligt på den sista spellen jag använde och jag sprängdes i en massa köttiga bitar över druidkompis och annat löst folk som råkade passera. Förlåt.
Råkul grej av Blizzard att slänga in i spelet, eftersom folk börjar klättra lite på väggarna i väntan på den 13:de. (Klättra på väggarna när de inte lolspelar igenom ZA på en pisskvart). Och ännu bättre blev eventet när det bekräftades att zombiesarna är kopplade av Lich Kungen.
”The plagued tendrils of the Lich King lurk close.” – Argent Dawn.
Det ska bli en spännande helg i Azeroth och Outland – det hör jag det. Synd bara att jag kommer ha svårt att hålla mig ifrån Dead Space, som kittlar lovande.

Jag tror ifs att zombies vinner över skumma monster med knäppa leder (mjo – zombies har väl visserligen också knäppa leder) om man bara ska ha en monstertävling.
En mkt mkt bra zombielåt för att fira zombiefesten.

Ständigt dessa kändisar?

Skrapan fram och tillbaka. Med mig hem fick jag en packe spel, varav ett fick min ryggrad att kittla till av obehag. Celebrity Sports Showdown. Ett av EA Freestyles kommande partajspel tydligen. Jag har inte hunnit slänga in det i min Wii och kollat hur det spelar, men bara omslaget får mig att känna antipati. Sex kändisar i barbiekroppar med jättehuvud pryder omslaget. Tre musiker och tre sportare. Vad jag förstår så kan man spela baseboll med eller mot Avril Lavigne, tennis mot/med countrystjärnan Keith Urban eller spökboll mot/med Fergie. Eller så kan man skapa sin egen ”wannabe”.
Vad är dealen med allt suktande efter kändisar? Och när stegade det suktandet in i spelvärlden? Jag förstår inte.
Sure om en bra skådespelare gör röst till ett spel, eller om Smashing Pumpkins släpper låtar i Guitar hero – då finns det en lite tydligare koppling. Samma sak med Tiger Woods golflir och Samantha Foxs strippoker till C64… Nä.. vänta nu!!
Det har ju alltid varit såhär!! Jag försöker ju bara lura mig själv… apa då..


Aja. Det gör mig inte mer positivt inställd till Celebrity Sports Showdown. Ärligt talat så känns omslaget och idén som ett smidigt sätt att kränga ett spel; släng på lite random kändisar på omslaget, lite stela leenden och lite överdrivna former så ska vi se att vår version av wii-sport säljer. Kändisar är the shite!

Hur skulle en svensk verre av Celebrity Sports Showdown se ut? Carola? Runar? Linda Rosing? Eh.. Paolo Roberto? Stefan Edberg? Han till höger i Idoljuryn? Konungen av Danmark? (Förlåt – det var löjligt).

Hur kunde det blir så?

Jag är, som bekant, den störste optimisten när det gäller film på spel. Mot allt bättre vetande så hoppas jag alltid att just denna film ska bli filmen som blir bra, filmen som lyckas. Än har jag väl inte haft rätt. Men det heter ju att hoppet är det sista som överger människan…

Och jag måste säga att just på Max Payne så trodde jag att det skulle lyckas. Förutsättningarna fanns där – bra story, intressanta karaktärer, FILM NOIR (ffs) och skuggor. Men det verkar ju ha gått sådär förutsättningar till trots. Osis säger Bill, rackars säger Bull.

Jag gillar dock den smått tvetydiga hållningen från spelproducenten Scott Miller. Som det går att läsa här.
Men samtidigt – vilket jäblans jodder att göra en film på ett spel. Att jobba med sketamånga människor som kanske inte har något förhållande till spelet, som kanske tycker att spel är Super Mario på NES. Burr.

Dags för mig att susa iväg till skrapan.

Men först… jag vill tipsa om en mycket intressant grej på Gamesindustry. En intervju med Mythics Mark Jacobs (inte kläd-Mark då alltså – även om det hade varit intressant att höra hans take om WAR). Det blir liksom lite att läsa i väntan på nästa vecka då recensionen av spelet kommer att dyka upp.

Trailern för Max Payne föresten. De måste samlat allt som verkar pepp som fanns i hela filmen och stoppat in i trailern. (vilket brukar vara det man gör med trailers – dumsusanne)
Av oklar anledning blev jag sugen att se om The Crow för trettionde gången när jag såg trailern. Det var konstigt.

 

Bioware <3 Star Wars

En paus i sträckspelandet. För att försiktigt fundera över det senaste för Bioware. Ett nytt MMO i Stjärnornas Krig-miljö. Intressant. Jag håller Bioware mycket högt. Framförallt efter Mass Effect som jag håller som ett av förra årets absolut bästa spel. Och det var ju rätt många spel som var bra.
Kotor var ju extreeemt bra, tvåan nästan en besvikelse efter peppvågen i ettan (men så var det ju Obsidian och inte Bioware som var på det). Men jag vet inte om jag är helt säker på om jag vill att det ska vara ett MMO på Star Wars? Det finns ju redan ett så behövs det fler? Eller så klär Bioware in upplevelsen i guld och det blir grymt. Vad vet jag?
Det står i nyheten att spelet ska foka mer på  historieberättande – och det kan bli intressant. För det är Bioware riktigt fenor på skulle jag vilja säga. (Även om det i Jade Empire blev lika österländskt som en kinesisk restaurang jag besökte sist jag var i Boden som även serverade pizza).

Här hittar ni den officella sajten.

På stjärnornas krig-temat; är det någon annan än jag som minns Darth Vader-glassen som fanns i början/mitten på 80-talet? Den hade strössel på utsidan och jag minns den som svart. Det kan vara så att den helt och hållet är ett foster från min fantasi, att minnena från Möckelns sågverksbruna strandkant och en strösselbeklädd glass är sammansatta av något helt annat.