När mycket blir litet och tvärtom

Vid sopstationen i min bygd finns en skylt som säger att det är förbjudet att sprätta skräp utanför behållarna, ”med risk för böter eller fängelse i högst ett år!”.Upplysningen om straffpåföljden är förstås tänkt som en skarp varning till försumliga individer . Men det låter som om man ändå skulle komma rätt lindrigt undan, som allra mest med bara ett år på tukthuset.

Formuleringen är väl ordagrant hämtad från den förordning som fastställer straffet för nedskräpning. Den är å andra sidan utformad med hänsyn till dem som ska utdöma det: de får inte ta i med mer än ett år som högst.

 Vad skylten egentligen vill hota med är förstås att det faktiskt kan bli fråga om fängelse, och det ända upp till ett år, tänk på det, lättsinnig soplämnare! Här ser man att det inte alltid går att rakt av ta över ett uttryck som innehåller en värdering. Ibland måste man helt enkelt byta förtecken för att maningen ska bli den avsedda.

 

EN OCH SAMMA SAK kan alltså uttryckas på olika sätt beroende på hur man ser den. Den som köper en lott under parollen ”Jag tar chansen!” räknar med möjligheten att vinna. Den som utmanar samma öde med ”Jag tar risken” är mer medveten om att insatsen kan gå förlorad. Den som säger att det finns en chans att en bro ska rasa är antingen språkligt omedveten eller, värre, en cyniker. Såvida det nu inte finns goda skäl att vilja se bron i fråga i spillror. Förväntningar och förväntan står för hoppfull väntan. Man förväntar sig vinster och annat önskvärt, och lite bistert krävande kan man också förvänta sig gott uppförande. Men man förväntar sig inte gärna att penningvärdet försämras eller att många döda ska återfinnas efter en katastrof .  Vill man uttrycka sig neutralt är det vänta och vänta sig som kommer i fråga. Det är skillnad om en person förväntas tillbaka till arbetet eller bara väntas tillbaka.

HUR SKULLE  jag nu kunna avsluta en spalt med frågor som dessa utan att tjata om knappt och nästan? Den svenska vd som säger sig tjäna knappt femton miljoner om året får det att låta som om han eller hon vore underbetald. Knappt betyder visserligen ’strax under’, men med det underförstådda ’lite mindre än vad man kan vänta sig’. För de flesta är en årslön på 14,9 miljoner nästan eller nära nog femton miljoner, det vill säga mer än vad man brukar anse som normalt eller välmotiverat för jobbet i fråga. Men vad ska man tro om normalitet när journalister skriver om knappa årslöner i femtonmiljonersklassen?