En apelsin – varför inte ett?

Fråga: Tack för utläggningen om ursprunget till ordet ”apelsin”. Men du svarade inte på frågan om varför det heter ”en apelsin” och inte ”ett apelsin” när betydelsen är ’(ett) äpple från Kina’, ’kinaäpple’.

Svar: Den frågan har heller inga språkvetare svarat på, så vitt jag vet. Men jag tror att vi här kan räkna med analogiprincipen, som så ofta styr våra språkval. Det heter ju en kamin, kanin, baldakin, maskin, gardin, karaffin, officin, serpentin … alla lånord, och så har man spontant anslutit apelsin till den gruppen.

För många språkbrukare var det nog inte så tydligt att det var äpple och Kina som ingick i ordet, utan man uppfattade det som en helhet, som baldakin och liknande ord.

Och så blev formen apelsinen riksspråksform. Men Valdemar Dalquist rimmar i Jules Sylvain-låten ”Anna du kan väl stanna” från 1927 på det sätt som för många runt om i landet är självklart:

Vinet och apelsinet, det har jag köpt åt dig!

Catharina Grünbaum

Annons:

Pallervantar – var hör de hemma?

Fråga: På senare tid har jag mött ordet ”pallevantar” om hundvalpar och kattungar. Vad är det för ett ord? ;

Svar: Pallevant, pallervant, pallervante, palevasker ordet finns i många varianter, och innebörden är en som dräller omkring och pladdrar, en lite småfjollig eller barnslig person som inte duger till att uträtta något nyttigt.

Ordet är levande framförallt i finlandssvenska dialekter. Förleden innehåller verbet palla, pallra, som kan betyda både babbla och stulta omkring och till och med båda på samma gång.

Efterleden vant är förmodligen detsamma som fant, som betecknar manspersoner av lite udda slag landstrykare, tokar, glada och oansvariga typer.

Läsarna är hjärtligt välkomna med rapporter om bruket om pallervantar.

Catharina Grünbaum

Bot för cykelslangar

Fråga: Hej! Regionalt i Västsverige används uttrycket ”bot” för lagningslappar på cykelslangar. Vi är några vänner som diskuterar pluralformen. Jag tror att ordet kommer från verbet ”bota” och borde heta ”botar” i pluralis. Några tror på ”böter”. Vilket är rätt?

Svar: Det gamla ordet bot för ‘lagningslapp’ lever alltså än, och det är roligt!

En gång var det fullt levande och förekom i Bibeln: ”Ingen insätter ena bot utav ett nytt kläde uti ett i gammalt kläde” står det i Lukas evangelium 5: 36 i Gustav Vasas bibel.
I 1917 års översättning hette det ”Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel” och i vår tids version, Bibel 2000, lyder stället ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt”.

Bot i betydelsen ‘laglapp’ finns alltså inte längre i riksspråket och saknas därför i dagens ordböcker.

Går man till äldre språkförhållanden finner man det däremot, med boter, botar, böter och bötter som pluralformer.

Alla är på sitt sätt riktiga. Den enda som väl är mindre lämplig är böter, eftersom den leder tanken till pluralformen för (penning)bot.

Kanske kan ni hitta någon äldre människa i trakten som använder någon av formerna. Det kan ju ge en vägledning.

Catharina Grünbaum