Svenska tranbär i fara

Bredvid mig i baren hänger två brudar som varvar ner efter jobbet eller möjligen upp inför kvällen. ”En sån där med cranberry”, beställer den ena.
”Varför säger du inte tranbär?” undrar väninnan, i vilken språkpolisen plötsligt vaknat. Om det nu inte är äkta nyfikenhet på varför kompisen använder den engelska benämningen.
”Å, jovisst, men jag är så van … ” säger beställerskan, och får det att låta som om hon tillbringade sin mesta tid vid de stora bärodlingarna i Nordamerika.

Jag misstänker att hennes bekantskap med bäret i fråga i första hand kommer från flaskan med den engelskspråkiga etiketten, och inget ont i det. Men det är ju tråkigt om det uppväxande släktet inte alls skulle känna till att det finns tranbär på myrar och skärgårdsöar i vårt land, även om det är dess odlade släkting som i dag dyker upp i efterrätter och drinkar. Tranbär är de var de än växer.

Annons:

Att unga människor möter ord och begrepp på engelska utan att ana att de redan finns på svenska är nu inget att förvånas över. Verkligheten är sådan. Men det är å andra sidan inte förbjudet att försöka ta reda på om företeelsen i fråga kan  råka ha en svensk benämning. Jag misstror lätt sakkunskapen hos en förevisare på ett konstmuseum som säger att det verk man betraktar är en replica. Ett dubblettexemplar av konstnärens egen hand har i svenskan kallats replik i mer än hundra år.


Av och till hör jag också yngre personer tala om sitt /si:vi:/, det vill säga cv.  Om koncernspråket hos de företag dit de skickar sina platsansökningar är engelska har de kanske fått föreställningen att cv är en engelskspråkig förkortning för något som betyder ’meritlista’.  Men curriculum vitae, ’levnadslopp’, är latin och har använts i svenskan långt innan engelskan blivit svenska akademikers  andraspråk.

Vienna, Cologne och Bavaria, som ibland dyker upp i svenska texter, heter på ort och ställe Wien, Köln och Bayern, och så gör de även på svenska.

ENSKILDA engelska lånord i svenskan brukar inte anses som ett hot, inte ens när de är så många som i dag. Åtskilliga blir dessutom svenska när de fått sätta sig, från tidiga lån som biff och räls till sena som dissa, sajt och mejla. Oron i dag gäller det som med ett språkpolitiskt ord kallas domänförlust,  det att hela områden trängs undan av engelskan – som när företag inte längre skriver kundbrev eller information på svenska.
Men visst är det en form av domänförlust när tranbären vigs åt glömskan. Och den dag de svenska krusbären får ge rum åt gooseberries är nog hela fältet förlorat.

 

Bebisen har lämnat barnspråket

Bebisen har lämnat barnkammaren för att dyka upp på nyhetsplats.

Där kan man läsa om bebisar som fått felaktig behandling på sjukhus och om bebisar som överlevt trafikolyckor.
 
Somliga läsare finner det horribelt att en ”barnspråksform” som bebis över huvud taget får förekomma i mediespråket. Andra tycker att formen är alltför intim för att användas i strikt sakprosa. Ytterligare andra tycker däremot att bebis är ett alldeles normalt ord i alla sammanhang.

I min barndom ansågs det ”obildat” att säga en bebis. Den formen var, så argumenterade de ”bildade”, en missuppfattning av engelskans babies, som ju är pluralformen.
 
Liknande hade hänt förr med inlånade ord, men ingen protesterade längre mot en keps (engelsk plural caps), ett kex (cakes) eller rälsen om den ena av de två skenorna i ett järnvägsspår (rails).
 Och liksom en keps blev flera kepsar blev en bebis flera bebisar.

Det var ju i själva verket ett rationellt sätt att hantera lånordet bäbi, bebi, av engelskans baby eller franskans bébé. (Ä-ljudet kom från gårdagens engelska högspråk som inte hade en så tydlig diftong som dagens, och denna uppfattades än mindre i svenskan, där ord som lady och face ofta återgavs ungefär som /lä:di/ och /fä:s/.)
 
Problemet med bebin var just att den saknade pluralform. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, försökte förgäves med babyer och babyar. Ingen tog dem i bruk. De som ställde frågan: ”Om man inte får säga bebisar, vad ska man säga då?” fick ofta svaret: ”Spädbarn.”
 
Men vem vill säga, till exempel, att man har mött Lisa och Lotta och deras söta spädbarn? Bebisen har en gullighetsfaktor som spädbarnet saknar. Formen bebis, bebisar är utmärkta svenska former, just för familje- och smekspråk. Den vardagliga ändelsen -is används gärna både för vardagliga personbeteckningar, som chaffis och skådis men också för så kallade hypokoristiska former, smekformer: Lillis, Gullis, Sötis, Sotis (populärt för svarta kattungar).
 
Men bebis räcker längre än så. Det duger i rätt många slag av vanlig sakprosa utan att bli kladdigt. Jag minns när jag i början på 1990-talet hörde det användas i ett radioreportage om ett barnhem och hur självklart det lät med bebisarna, nytt i sådana sammanhang. I dag har SAOL bebis, bebisar som eget uppslagsord, låt vara med beteckningen ”vardagligt”. Å andra sidan ska vi inte kasta ut spädbarnet med badvattnet. Om bebisen hör familjen till är vårdens och medicinens ord snarare just spädbarn. ”Bebisvård” och ”bebisklinik” vore att överdriva gulligheten. Och en rubrik som ”Spädbarn fick felaktig behandling på sjukhus” har den rätta sakligheten. En nyhetsartikel om en sådan händelse ska inte spela på läsarens känslosträngar.

Skolskjutning – från övning till vansinnesdåd

I den alldeles nya och högst rekommendabla ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien” slår jag på ordet skolskjutning.
Definitionen lyder ’praktisk utbildning i skytte’.

Ingen ska nu tro att det ligger kall cynism bakom ordboksupplysningen. Ordet skolskjutning, med innebörden att det rör sig om skolning i skjutandes konst, har funnits sedan slutet av 1800-talet, och det har stått med i Svenska Akademiens ordlista sedan 1950.
Verkligheten har i dag gett oss en annan och mörkare betydelse hos ordet.

Den nya betydelsen kommer in i svenskt mediespråk 1998, först i en DN-artikel som tar upp företeelsen att en psykiskt störd person öppnar eld mot elever och personal i en skola. Skolskjutning nyskapas som en översättning av engelskans school shooting; det är i USA som skjutningarna börjar bli så vanliga att de betraktas som ett fenomen, inte som enskilda händelser.
Det dåd som introducerade ordet i svenskan var inte det första och än mindre sista. Det äldsta kända ägde rum 1902 i Kanada, följt av ett i Tyskland tre år senare. Den första stora skolmassakern skedde i Austin i Texas 1966. Den skulle följas av bara alltför många andra på skilda håll i världen. Mest uppmärksammad har den på skolan Columbine i Colorado 1999 blivit.
Behovet av ett eget ord för företeelsen är oundvikligt.

Vi som arbetar med vården av mediespråket har ibland fått propåer om att avstå från ordet skolskjutning. Skälet är att det skulle ge intryck av en på något sätt normaliserad företeelse.
Jag förstår argumentet, men jag kan också invända mot det.
Att man ger något ett namn eller en benämning innebär att man visserligen erkänner dess existens men inte att man därför nödvändigtvis accepterar den. Det är det första.
Det andra är ordet i sig och vilka föreställningar det skapar.
Själva ordet skjutning är neutralt. Det uttrycker den rena handlingen att skjuta. Prickskjutning är en övning och salutskjutning är en form av firande. Dödsskjutning bör inte vara någondera.

Så finns det ett annat substantiv till skjuta, nämligen skytte. Det däremot syftar på skjutandet som en verksamhet, framför allt som sport eller jakt: prickskytte, bågskytte, pistolskytte, skidskytte, lerduveskytte, skyttepaviljong; alfågelskytte, sälskytte, tjuvskytte. Ibland kan formerna växla: banskytte/banskjutning, precisionsskytte/precisionsskjutning, målskytte/målskjutning.
När det gäller dödsskjutningarna kommer ordet skytte naturligtvis inte i fråga.

Ingen ordbok, om aldrig så bra, är utan brister. Men alla nya ordböcker som nu redigeras bör se till att få med ordet skolskjutning i den nya betydelsen. De flesta känner i dag nog inte ens till den äldre.

 

Tagga ner!

Fråga:
”Taggad” är ett ord jag möter då och då. Vad betyder det?

Svar:
Taggad har flera betydelser. Den ena, den som man möter i formuleringar som han var taggad inför matchen, taggad till tusen betyder ‘laddad’ ‘anspänd’. Uppmaningen tagga ner! betyder ‘lugna ner dig!’.

Den andra betydelsen tillhör datorvärlden. Att tagga något är att sätta en tagg (av engelskans tag), det vill säga ett märkord eller en etikett på något som därmed blir kodat för ett speciellt bruk.


I dag när man länkar olika företeelser till varandra talar om man om man taggar dem, förser dem med en märkning så att de ingår i länksystemet och förs vidare. Vanligt är man taggar personer på sajter som Facebook  och liknande eller på bloggar

Hårdkokta deckare

Fråga:
Jag läser just nu en hårdkokt deckare. Uttrycket hårdkokt är väldigt målande, men var kommer det från? 

Svar:
Hårdkokt, som ju vanligtvis avser ägg, har vi övertagit från engelskans hardboiled som myntades om den stil som företräddes av amerikanska deckarförfattare från 1920-talet och framåt: kärv, kallhamrad, inga känslor på ytan, korta meningar, cyniska kommentarer och med ett innehåll som består av brott, våld och sexualitet.

Brunchen ska ligga rätt i mun

Fråga:
Hur uttalar man ordet brunch?  Med svenskt eller engelskt uttal?

Svar:
Brunch är ett relativt sent inlån från engelskan, ett ord som där skapats för att beteckna ett mellanting mellan frukost – breakfast – och lunch.

Det engelska uttalet är, med den fonetiska stavning som här står till buds, ”brantj”.

Men det finns inget som helst skäl att använda det engelska uttalet när vi talar svenska. Även lunch är ett engelskt lånord  (min mormor, född på 1890-talet, uttalade det ”lö:nsj”), och dess uttal är i dag helt försvenskat. Brunch är bara en variant, och det bör uttalas med samma svenska u-ljud.

Trafficking – människohandel

Fråga:
Vilket svenskt ord bör man använda för engelskans trafficking?`

Svar:
Det beror på vilken form av trafficking det är frågan om. På engelska betyder ordet ’driva olaga handel med något’, ’föra otillåtna varor över gränsen’, vare sig det handlar om knark, utrotningshotade reptiler eller människor som säljs till prostitution.

När man talar om trafficking på svenska är det den senare betydelse som avses. Den allmänna termen här är människohandel.

Sedan kan denna människohandel preciseras i det enskilda sammanhanget: handel med kvinnor alternativt barn, sexslavhandel, kvinnohandel, barnsexhandel, import av kvinnor för påtvingade äktenskap …

Svenska tranbär lever farligt

”Varför säger du inte tranbär”, frågar jag tjejen vid bardisken som just har beställt något med cranberry.
”Aaa, jag är så van att säga cranberry”, svarar hon men ser faktiskt lite generad ut. Som om hon beslagits med att inte veta något som är självklart.

Det gör hon ju inte heller, och förmodligen inte heller ynglingen som skakar ihop hennes drink. För dem båda är det fråga om en smak på flaska, inte om ett bär som växer vilt på myrar här i Norden.


Engelskan tar sig in vårt språk på många sätt. ”Ordet kommer med saken” har ju gällt sedan urminnes tider. Vet man inte att företeelsen redan finns här hemma använder man förstås den benämning som kommer med varan. Står det cranberry på flaskan blir det cranberry.

När ungdomar å andra sidan plockar in engelska uttryck i sin svenska beror det inte på att de är helt okunniga om motsvarigheterna på modersmålet. Hajpa, dissa, najs och fucka upp använder man för att de har ett annat uttrycksvärde än uppvärdera, nedvärdera, trevligt och trassla till det. De försvenskade stavnings- och böjningssätten visar också att man har ett lättsamt och medvetet förhållande till inlånen.

Ett helt annat slag av påverkan är den som tar sig in i själva det svenska språksystemet. Bruket av sin och hans har alltid varit problematiskt, tro inte annat, men under engelskans inflytande blir det nu allt vanligare med konstruktioner som uppenbart strider mot svensk grammatik: Linda drog fram hennes väska om Lindas egen väska, det vill säga sin väska. Engelskan saknar ju det reflexiva ägandepronomenet, och därför blir his, her, their lätt hans, hennes, deras där det skulle vara sin/ sitt och sina.

Exemplet med Linda som drog fram sin väska hade också en fortsättning: … från under sängen. Här är det engelskans from under (the bed) som ligger bakom – en konstruktion som vi inte har direkt motsvarighet till i svenskan. Än så länge. Men om den blir vanlig i svenskan är den egentligen inte att beklaga; den anger tydligare riktningen än det enkla under sängen och är smidigare än från sin plats under sängen eller som låg under sängen.


De flesta betraktar väl i dag det är upp till dig som ett normalt svenskt uttryck, om än lite slängigt. För trettio år sedan hölls det för en gruvlig anglicism.

En av de nyare smyganglicismerna är göra skillnad, som ren motsvarighet till make difference. Uttrycket används företrädesvis om företeelser som är till gagn för utsatta och elända: engagemang som gör skillnad, julklappar som gör skillnad. Med ett läppstift som gör skillnad hoppas reklamen väl nå även den bottenvarelse som annars inte vågar hoppas på effekten av kosmetika.

Inlånade konstruktioner påverkar vårt språk på ett djupare plan men är samtidigt mindre iögonenfallande än de ytliga orden, som genast avslöjar sitt ursprung. Vem som helst kan ju höra att cranberries är utrikiska. Men den dag krusbär dyker upp som bas i drinkar står de sig förmodligen slätt mot gooseberries, de må vara aldrig så svenska.

 

 

 

Lama ankor är falska vänner

Fråga: Varför kallar ni i pressen George W Bush ”en lam anka”? Vad menas?

Svar: Vid varje amerikanskt presidentval dyker det upp ett besynnerligt fjäderfä: den lama ankan.
Den är en felaktig översättning från engelskans lame duck, det vill säga en haltande anka, inte en lam.

(Lam – lame är ett exempel på så kallade falska vänner – false friends, som är ett exempel på sig själv eftersom man på svenska snarare skulle tala om förrädiska likheter. Men lam heter på engelska paralysed.)

En haltande anka är en oduglig person i allmänhet och en maktlös politiker i synnerhet. En president som står inför sin avgång är ointressant för såväl folket som andra makthavare. När hans efterträdare är utsedd har han inte mycket annat att göra än att halta sig fram till sin sista arbetsdag.

En bra svensk översättning, använd av kollegerna på Svenska Dagbladet, är en vingklippt politiker.
Det kommer bilden av den lytta ankan ganska nära, om än inte lika folkligt brutalt.
 
Catharina Grünbaum

Primpar sig pimpar?

Fråga: Att ”pimpa” hör ihop med ”pimp” ‘hallick‘ och amerikanska sådanas utmanande stil har framgått med all tydlighet. Men hur är det med det engelska ”to primp”, som ju verkligen betyder ‘piffa till‘?

Svar: Det kan väl finnas pimpar som ”primpar” sig – det vill säga gör sig fina med utsökt omsorg.

I det engelska verbet to primp ligger att man piffar till sig och snyggar upp sig så att varje hårstrå ligger på plats.
Med ordet följer en ton av perfektionism och prydlighet, för att inte säga prudentlighet, som för övrigt saknas i pimpkulturens smak för prål och överdrifter.