Ta en kaka till

Vad är det för ofog som sprids, undrar rätt många läsare, att flytta på placeringen av till?  Det heter ju ta en kaka till (liket har själv bakat dom), inte ta en till kaka.
Det verkar onekligen som om förflyttningen av till till platsen framför huvudordet blir allt vanligare. Vad kan det bero på?

Som ofta när ett nytt språkdrag dyker upp anklagas engelskan för att vara infiltratören, och säkert har konstruktionen stöd av engelskans have another cookie. Att även många som inte dagligen umgås med engelskan säger ta en till kaka frikänner inte detta språk, för inlånade drag kan släppa anknytningen till ursprunget och spridas vidare alldeles på egen hand.

Annons:

STARKARE ÄR NOG ändå känslan för att det ord som anger att antalet eller mängden ökas, som ännu och ytterligare, ska komma före huvudordet: ännu en kaka, ytterligare en kaka. Och starkare ändå är kanske känslan att en/ett till hör ihop på samma sätt som en annan/ett annat och liknande som visar hur huvudordet ska uppfattas: ta en annan kaka, ta en tredje kaka, ta mera kakor, ta åtminstone en till.
Just i det sista exemplet är det lätt att uppfatta en till som en fast förbindelse. Kan jag få en till! – En till vadå?  – En till kaka.

När till kommer före huvudordet kan detta också få mera uppmärksamhet; det blir det ord som bildar slutpunkten: Tänka sig att hon tog en till kaka!

Det en tänkbar förklaring. Att något kan förklaras innebär dock inte att det därmed också måste knäsättas. Hur ska man förhålla sig till den alternativa konstruktionen en till kaka?
Att hävda att den är felaktig vore att döma för hårt. Å andra sidan är ordningen i många uttryck orubblig: lite till, en gång till, du får vänta i åtminstone en timme till, ett enda ord till och du åker ut.  Och Pyrrhus bör citeras med ”En sådan seger till, och jag är förlorad”.


DEN GÄNGSE platsen för till, som i en kaka till, är oftast den självklara. Men ett friare bruk ger oss å andra sidan möjlighet att förflytta tyngdpunkten.
”Det fanns en till skridskogångare ute på isen”, skriver Selma Lagerlöf i ”En herrgårdssägen” (1899), och med det inför hon ett kort men andlöst ögonblick av överraskning och förväntan: en till av samma sort därute i den ensliga månskenskvällen, deras banor måste korsas.
I Svenska Akademiens ordbok betraktas denna placering av till som vardaglig.  Vad den än är, ny är den i alla fall inte.

 

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Apropå placeringen av ännu framför huvudordet: Jag arbetade som utlandstelefonist på Telia i mitten av 1990-talet. Då talade jag dagligen med telefonister på andra sidan kvarken (i Vasa), och de sa ofta "ett ögonblick ännu" när man väntade i telefon. Jag har alltid tyckt att det är en rätt vacker konstruktion.

Anders Ringnér, 07:59, 5 april 2010. Anmäl

Det finns en gammal föreställning att det är fult att avsluta meningar med en preposition. Kanske är det därför som "till" flyttas?

l, 08:05, 4 april 2010. Anmäl

Benkt: Det är inte fullt så enkelt: "ta en kaka till" är ett artigt erbjudande medan "ta en till kaka" är en (ganska fyrkantig) uppmaning. Att blanda ihop dessa är inte på något sätt en "bra förändring", bara en infantil dövhet för nyanser.

Henke, 22:28, 11 mars 2010. Anmäl

Det är väl bra att språket utvecklas, det kallas evolution. "Survival of the fittest". Bra förändringar lever kvar. Oanvändbara eller otympliga dör ut.

Benkt, 21:52, 7 mars 2010. Anmäl

Re Peter Det står ju att engelskan anklagas. Alltså måste någon vara rädd för engelskan vilket är en helt obefogad rädsla eftersom engelskan aldrig kan välta svenskan över ända på grund av att de två språken är helt väsensskilda. Kort sagt man behöver inte vara så rädd för engelska inslag i svenskan. Det ändrar inget av helheten i svenskan. Släpp helt enkelt fram några engelska inslag i svenskan utan att vara så ängslig som en del synes vara.

Peter, 20:55, 7 mars 2010. Anmäl

Min erfarenhet är att nästan alla barn säjer "jag vill ha en till kaka" innan de blir rättade av sina föräldrar - och då är det ju inte fråga om influenser från engelska eller tyska...

Fabiola, 15:03, 7 mars 2010. Anmäl

@Peter: Kan du förklara dig lite bättre? Vem är rädd för något? Läste du texten?

L, 12:44, 7 mars 2010. Anmäl

"gurkmajonnäs eller majonnäsgurka, eller sockiplats vs. plastisock" Vad är det för diskussion? I den mån sakerna i exemplet finns i verkligheten är det uppenbarligen helt olika saker?

L, 12:42, 7 mars 2010. Anmäl

Svenskan är så grundmurat tyskinfluerad att det är en omöjlighet att rubba detta faktum. Vad i Herrans namn är man rädd för? Även om en mångdubbling av engelska inslag i svenskan kommer in i språket har det så ytterst liten påverkan. Mina engelska släktingar uppfattar svenskan som en variant av tyska och tillåter sig ibland skämta om svenskan - som väl är i all vänlighet (hoppas jag).

Peter, 12:14, 7 mars 2010. Anmäl

Det här känns lite som diskussionen om det heter gurkmajonnäs eller majonnäsgurka, eller sockiplats vs. plastisock. Annars undrar jag precis som B om det finns lokala variationer, för jag tycker nog också att "en till xx" känns naturligare än "en xx till".

Björn, 11:02, 7 mars 2010. Anmäl

Inlärda normer en del av språkkänslan

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

med svenskan 'nu när ungdomarna säger "dåligare" istället för "sämre" eller andra grova förseelser. (Dåligare tycker jag för övrigt är en rolig form som man gott kan använda i talspråk, och visar på att man har BRA språkkänsla inte tvärt om....) Jag tycker att språk ska man använda så att det uttrycker det man vill ha sagt. Det enda sätt man skulle kunna förstöra ett språk på är genom att inte använda det!!

språkaktivist, 16:59, 24 april 2010. Anmäl

Jag tror, precis som flera andra som har kommenterat, att språkpoliser egentligen kan MINDRE om språk och har sämre språkkänsla än genomsnittet, det är därför de måste hålla sig till sina inlärda språklagar som de lärde sig i skolan! Jag brukar säga att jag har absolut gehör för språk, jag har alltid hört vad som är "rätt och fel", inte bara i mitt modersmål utan även i de tre andra språk jag talar flytande. Men jag skulle aldrig skriva sura insändare om att det minsann håller på att gå utför m

språkaktivist, 16:56, 24 april 2010. Anmäl

Angående din jämförelse med engelskan vill jag bara påpeka att man visst säger he is older than I. Man kan lägga till ordet am på slutet, men man måste inte.

Sofia, 21:28, 15 april 2010. Anmäl

Det kan lätt leda till syftningsfel om man inte skiljer på dig/du, mig/jag osv: "Jag synade mer än dig" kontra "Jag synade mer än du (gjorde)" eller det lite mer absurda: "Jag åt mer än honom" kontra "Jag åt mer än han (gjorde)".

Jacob, 13:13, 6 april 2010. Anmäl

Den här rubriken finns idag på förstasidan i den här nättidningen: "50 år sedan blod- badet i Sharpeville". Undrar om Catharina betraktar det som "språkpolisiärt" om man påpekar felet i denna rubrik? Varför ägnar hon inte lite tid till DN:s egna artiklar, som verkar vara i skriande behov av språkvård?

Bisse, 04:47, 21 mars 2010. Anmäl

Dessa kommentarer är helt underbara: för första gången kan man läsa en sån här spalt utan att förskräckas av dålig stavning o dito grammatik, särskrivning m m. Dessutom är det härligt att se att jag inte är den enda som reagerar på vissa saker, t ex "fönsterna" och "papprena", "min egna sak" o liknande hemskheter. Jag trodde jag var den enda språkpolisen, men vi är tydligen rätt många! Heja, oss!

Maud, 11:53, 9 mars 2010. Anmäl

Fast... det betyder ju inte samma sak. <br/>Mitt favorit-exempel är: "Jag älskar dig mer än hon" kontra "Jag älskar dig mer än henne". <br/>Därför vill jag gärna bevara skillnaden mellan han/honom och de/dem. <br/>Det ger en möjlighet att vara exakt. <br/>Men vi behöver knappast vara rädda för fördumning, ändå. <br/>Språket kommer att tappa nyanser på vissa områden, men det kommer att utveckla nya nyanser på andra. <br/>Det är oundvikligt. Vi finner vägar att uttrycka det vi behöver uttrycka.

Dea (Webbsida), 15:11, 7 mars 2010. Anmäl

Jag håller med om, att det stundom kan vara svårt att skilja på vad som är inlärt och vad som är naturligt vad gäller språkkänslan. Ju fler som ogillar ett visst uttryck, desto större anleding finns att inte använda det. Men man kan aldrig vara alla till lags. Folk kommer alltid att ha olika uppfattningar om vad som är acceptabelt språkbruk.

Kenneth Nyman (Webbsida), 14:53, 28 februari 2010. Anmäl

Ett slags frukt, är det det samma som en framgång på slagfältet eller får soldaterna frukt?

Anonym, 19:04, 26 februari 2010. Anmäl

Problemet är väl inte talspråket - där det som modersmålstalare säger måste anses vara korrekt - utan att talspråklighetens normlöshet smittar av sig på skriftspråket. Skriftspråket är ett fattigt språk utan prosodi, intonation eller kroppsspråklig redundans. Alltså måste för skriftspråket finnas artificiella normer, eftersom vi annars missförstår varandra. Det är också synd och skam att svenska barn knappt kan läsa Strindberg numera. Vissa normer behövs, i synnerhet i skriftspråket.

Språkpolis, 14:07, 23 februari 2010. Anmäl

Antingen, vare sig eller både – och

”Antingen du vill bli bagare eller präst …” Med den formuleringen på stora affischer runtom på stan skulle ungdomar i början av 1970-talet lockas till den nya gymnasieskolan.
Det blev ett förfärligt liv.”Vare sig du vill bli bagare eller präst skulle det ha stått”, yttrade uppbragta språkbrukare, ”antingen kan användas bara som adverbial, i formuleringar som du kan bli antingen bagare eller präst. Som konjunktion, det vill säga som sammanbindare av satser, duger bara vare sig: Välj den nya gymnasieutbildningen, vare sig du vill bli bagare eller präst.”

NÄR DETTA hände sig var jag nyanställd på Svenska språknämnden och fick för första (men inte sista) gången möta uppfattningen att nutidens skola är en svenska språkets fördärvare.
Det blev att försöka förklara att inte bara vare sig du vill bli bagare eller präst (ska du välja den nya gymnasieutbildningen) är korrekt svenska utan att även antingen du vill bli bagare eller präst måste betraktas som sådan.
Konstruktionen är ingalunda någon nymodighet. ”Hustrur måste vi hava, anten de äro goda eller onda” suckar ett 1700-talsexempel.  ”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma” börjar Fröding sin skröna ”Bergslagstroll”. Visst hade han kunnat skriva ”Och vare sig ni tror eller inte gör detsamma”, men nu gjorde han inte det.

Vad är nu detta antingen och det talspråkliga anten för ord? 
De är helt enkelt förvanskningar av ett fornsvenskt annat-tväggja, ’det andra  av två ’, det vill säga ’ettdera’.
Medan danskan har enten  som etablerad form kom det svenska anten under 1800-talet att bannlysas i vårdat skriftspråk. Men den ”fina” formen antingen var på sitt sätt inte bättre än dagens uttal /ejängklien/ för egentligen.

ANTINGEN och vare sig är inte helt utbytbara. Om båda tankeleden i meningen har nekande innebörd krävs vare sig: Du bör inte gifta dig med vare sig Sören eller Hans Christian, det vill säga med ingendera av Sören eller Hans Christian.
Men annars går det bra att uttrycka villkor eller förutsättningar med såväl antingen som vare sig:  Antingen du gifter dig eller inte gifter dig (ettdera sker) kommer du att ångra det. Vare sig du gifter dig eller ej (det må vara så att du gifter dig eller det må vara så att du inte gör det, ettdera sker) kommer du att ångra det.
Språket kräver inte alltid ett antingen – eller; det bjuder stundom på både – och.  

 

 

Dela med dina vänner

  • 4
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Du skriver som en gudinna.

N, 19:51, 25 april 2010. Anmäl

Hade jag sett dedär affischerna hade jag oxå reagerat. Jag har svårt att förlika mig med att detta skulle vara korrekt skriftspråk. <br/>Visst, Fröding använder samma form, men Fröding skrev ju ofta "på bönders vis", dvs. han använde medvetet ett dialektalt talspråk som i strofen "...och somma hade tak av ett kolhus till mössa..." <br/>... <br/>@ Linda: om du gör dig besväret att läsa texten förstår du orsaken.

torparn, 09:57, 21 februari 2010. Anmäl

Var använder man "anten" i talspråket? Det har jag aldrig hört.

Linda (Webbsida), 12:50, 11 februari 2010. Anmäl

Det "korrekta" uttrycket med vare sig du vill det ena eller det andra låter fel i MINA öron! "Vare sig" behöver ett "inte" - är det min väsgötska som slår igenom?

Smaragdalena, 20:37, 8 februari 2010. Anmäl

Låter fortfarande fel i mina öron :D

m, 15:21, 7 februari 2010. Anmäl

Från språkfrågornas topplista

Vad gjorde jag som språkspaltsskribent utan läsarbreven? Sedan de korta läsarfrågorna i DN:s nätupplaga lades ner har de spontana och ofta roliga mejlen och kommentarerna dit blivit färre, men språkfrågorna är likafullt fler än jag har möjlighet att besvara.
De flesta tar upp sådant som jag har behandlat både en och flera gånger. Men som avslutning på det här året tar jag upp några som ofta återkommer.

Först den ständiga frågan om varför manliga sjuksköterskor inte kallas sjukskötare. (Legitimerad, examinerad) sjuksköterska är i Sverige en fast yrkestitel. Att åtta procent av kåren, som från början var uteslutande kvinnlig, i dag utgörs av män har inte ändrat denna benämning. Skötare däremot är ett yrke inom mentalvården.
När män nu också söker sig till barnmorskans värv följer benämningen med. Både manliga och kvinnliga yrkesord tenderar att bli könsneutrala.

ÄR DET RÄTT att skriva Odell & Borgs kritik om finansmarknadsminister Mats Odells och finansminister Anders Borgs kritik av bankernas bonussystem? undrar en läsare. Borde det inte vara Odells och Borgs kritik?
Det beror på hur man ser på sammanställningen Odell och Borg. Betraktar man herrarna som två skilda personer bör det vara Odells och Borgs kritik. Låter man däremot namnen bilda en enhet gäller genitiv-s-et för hela enheten. Jämför Åhléns och Holms sinne för affärer fick dem att starta en postorderfirma med Åhlen & Holms postorderfirma.
Rubrikens bruk av &-tecknet är en vink om att här presenteras en duo snarare än två enskilda ministrar. Lite som ”Firma Odell & Borg”.
Ser man på sina barn som ett kollektiv, ”Pelle & co”, är det rimligt att i familjeannonserna skriva Välkommen Wilma! Pelle, Kalle och Olles lillasyster.  Föräldrar som betraktar de unga bröderna som egna individer bör dock hellre skriva Pelles, Kalles och Olles lillasyster.


FAMILJEANNONSERNAS Grattis! önskar mormor och morfar är också en källa till undran och förtret. Om grattis är en kortform av gratulerar eller gratulationer är det ju inget som kan önskas. Men detta grattis kan också ses som mer eller mindre frigjort från sitt ursprung och mera som ett välgångsrop, som god jul och gott nytt år, vilket ju kan önskas, och vilket härmed sker eder, goda läsare!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

En sak som jag tycker ser väldigt märkligt ut är sorgtacken, där det ofta står något i stil med "vid vår käres Bengt Karlsson bortgång". Hoppar till varje gång, det ser faktiskt helt tokigt ut, även om nu namnet står med större bokstäver och skiljer sig från resten av texten.

Maria, 04:47, 11 januari 2010. Anmäl

@Catharina <br/><br/>Du skriver om ministrarnas "kritik av bankernas bonussystem". Jag förbryllas ständigt av detta allt vanligare "kritik av". Jag tycker det heter "kritik mot". Om man skriver "av" handlar det väl om aktörerna snarare än mottagarna? Kritik framförd av ministrarna mot bonussystemen.

kafpauzo (Webbsida), 15:25, 1 januari 2010. Anmäl

@Peter <br/><br/>Artikeln är ju skriven i normal saklig prosa. Varför klaga över en så vanlig och saklig prosa? Visst kan det ofta vara kul när texter kryddas med humor och personliga inslag, men sånt passar inte överallt. Jag kan inte se att det behövs i den här texten. Försök i den vägen kunde rentav dra ner texten. <br/><br/>Hellre enkel och trevlig sakprosa som denna, än de ansträngda försök till konstig humor som man ibland ser falla platt. <br/><br/>Att du tolkar det som pekpinnar är helt din egen tolkning. Det är ett tonfall som du själv lägger in i texten. Catharina berättar enkelt och sakligt hur man brukar använda språket. Pröva att läsa texten med ett sympatiskt tonfall, så ser du att det finns där.

kafpauzo (Webbsida), 15:24, 1 januari 2010. Anmäl

Söta du, det handlar om hur det framförs.

Peter, 04:09, 28 december 2009. Anmäl

Jag noterar att Peter och Björn nedan är språkindignerade. <br/>Nå, jag undrar själv hur man gör med utropstecknet i exemplet Grattis! önskar.... Är det okej att ha med ett utropstecken i en mening bara sådär?

Facebookanvändare, 00:37, 28 december 2009. Anmäl

En språkspalt om något har alla möjligheter att öppna sig för språkglädje, humor och ironi. Tristare pekpinnar än ovan har jag sällan läst. Kan det bero på spaltförfattarens oförmåga och didaktiska ton eller är svenskan ett ovanligt trist språk?

Peter, 20:41, 27 december 2009. Anmäl

Vad hände med det gamla klassiska rättesnöret, "Kungens av Danmark bröstkarameller"? – Alltså, att genitiv-s:et skall sättas på den första delen av konstellationen. – Har man frångått denna regel? Ingenting är heligt längre...

Björn Sandberg, 17:36, 27 december 2009. Anmäl

Vad hände med det gamla klassiska rättesnöret, "Kungens av Danmark bröstkarameller"? – Alltså, att genitiv-s:et skall sättas på den första delen av konstellationen. – Har man frångått denna regel? Ingenting är heligt längre...

Björn Sandberg, 17:35, 27 december 2009. Anmäl

Vi skrivs om vi inte råkas!

Vi hörs, vi ses, vi möts, vi rings, det kan vi väl enas om! – så praktiskt det är, det där s-et, som gör att vi slipper omständligare formuleringar som ”vi ser till att höra av varandra”.
Reciproka, eller ömsesidiga, kallas de här formerna som visar att det finns minst två inblandade. De kysstes bakom knuten. Låt oss följas åt. Kunde vi råkas, skulle vi språkas. Sluta retas och gnabbas! Brottas är okej, ungar, men inte slåss! Nu får ni försonas. Varför vill du inte stångas med de andra tjurarna?
Ibland är det si och så med ömsesidigheten; bara den ena parten handlar medan den andra är underförstådd som den som utsätts för handlingen: Akta dig för tjuren, han stångas (stångar dig). Jennys hund bits. Skuffas lagom! Nu skalkas du allt (med mig)! Trängs inte så! Och låt bli att nypas! De röda maneterna bränns. Den här tröjan sticks. Luras inte nu!

S-et hos de här verbformerna är i grunden samma s som bildar passivformer, som kallas, nämns, kokades, valdes, men de uttrycker något annat, nämligen att man blir föremål för en handling.
I skrift ser de här formerna lika ut: Jag rycker till när jag nyps (blir nypt) i armen av min medpassagerare. Nyps hon så där utan vidare? När han står där i solen bits han (blir biten) av en broms. Jo, bromsar bits, de sticks inte. Här rivs för att ge luft och ljus. Aj, kattfan rivs ju!
I tal däremot gör man ibland skillnad: när jag nyps i armen är det med ett långt y, /ny:ps/, medan hon som sitter och nyps gör det med ett kort: /nyps/. Man bits (blir biten) och husen rivs med långt i, men bromsen bits och katten rivs med kort.
Inte så lätt för den som ska lära sig svenska. Tydligare är det i fallet man slås av häpnad men han slåss, där skriftbilden ger besked.

Vi syns! kan ett företag berömma sig. Att synas är att vara synlig, att väcka uppmärksamhet. Men vi syns, säger många som avskedsfras, med den reciproka innebörden ’vi träffas’. I min ungdom var detta en ordlek: det heter vi hörs och ses men de både hörs och syns minsann, och skillnaden stod helt klar för oss. I dag är det väl knappast någon som tänker på den, så etablerat har vi syns blivit.

Efter nybildningen vi syns verkar det inte ha kommit till några nya ömsesidighetsformer på s.
Men nu föreslår en läsare att vi i dessa dagar av flitigt skrivande på nätet och i mobil borde tillgripa uppmaningen Vi skrivs!

Ja, varför inte? Till raden av vi hörs, vi ses, vi möts, vi rings, vi talas vid fogar sig vi skrivs alldeles självfallet. Analogi är en av de starkaste krafterna för nybildning i språket.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

En del döva har jag sett säger "vi dövs" som något slags protest när hörande säger "vi hörs". Jag gillar't :)

MarySaintMary (Webbsida), 21:10, 13 december 2009. Anmäl

Vi bes tills vi ses, sa en kompis.

Lotta, 12:51, 7 december 2009. Anmäl

Jag har på norska avundsjukt sett "Vi tastes" som avslutning på e-brev. "Vi tangentbordas" låter inte lika käckt.

Lugubert, 04:21, 1 december 2009. Anmäl

Vi smsas är också användbart.

Per, 16:35, 16 november 2009. Anmäl

Både "vi mejlas" och "vi mailas" ger en del träffar på Google. Om vi lämnar hälsningarfraserna får man även ett par träffar på "battlas" ("battla", duellera i hiphop). "Fajtas" är ju redan väletablerat.

David, 12:55, 13 oktober 2009. Anmäl

Tack, sådana grejer föklaras inte i skolan

Elsa, 08:51, 13 oktober 2009. Anmäl

Nar jag pratar med vanner pa telefon sa sager vi ibland 'vi mejlas' (skriver email).

Svensk i Australien, 03:43, 13 oktober 2009. Anmäl

Jag skulle säga "Aj, den bits!" med kort i om jag blev biten av något.

Stockholmare, 21:41, 9 oktober 2009. Anmäl

Det heter icke syns (och hörs), utan synes (och höres). Annars säger man den "nyare" formen ses - vi ses.

a, 16:01, 7 oktober 2009. Anmäl

Det ante mig!

Fråga:
Det heter ju ”jag anade att han skulle komma”. Men hur kan man förklara ”det ante mig att han skulle komma”?

Svar:
Verbet ana ’känna på sig i förväg’ kan konstrueras dels som de flesta andra, med ett personligt subjekt: jag anade att han skulle komma, kungen anade oråd.

Men ana kunde tidigare också konstrueras opersonligt med den som anar som objekt, det anar mig att han kommer, eller helt utan subjekt, mig anar att han kommer.

Även en del andra verb kunde i äldre tid ha sådana konstruktioner: drömde mig en dröm i natt.

I dag heter det jag anade, jag drömde, men det ante mig (det vill säga anade mig)lever kvar som en fast fras, en språklig relikt från ett äldre skede.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag hörde i ett språkprogram att man förr i tiden sa det ante mig eller det drömde mig...men då låter det ju som att det är något utifrån som anar i mig eller nåt som drömer åt mig...konstig tycker jag.

Annika, 14:54, 9 maj 2009. Anmäl

Lever inte frasen "Det ante mig" kvar mycket beroende på tillägget "Det ante mig sa Karin Swanström" efter 30-talsskådespelerskan med samma namn?

Berndt, 01:53, 29 april 2009. Anmäl

Jag såg han

Fråga:
Är det okej att skriva och säga ”jag såg han” i stället för ”jag såg honom”?

Svar:
I vårdat talspråk och i skrift heter det jag såg honom.
Men jag såg han beror inte, som många tror, på att det finns språkbrukare som inte kan skilja på subjektsform (han) och objektsform (honom).  Ingen säger ju jag såg du eller de såg ni eller  jag gav hon en blomma.

Han i jag såg han är i själva verket en gammal ackusativform, medan honom var dativformen: jag såg han  men jag gav honom äpplet.  Så småningom skulle den mer markerade formen honom ta över och bli enhetsform för både ackusativ och dativ, en gemensam objektsform.

Men han levde kvar i talspråket i en nedsliten form: ’an, ’en, ’n: jag såg ’an, jag gav ’en ett äpple, slå’n på truten. Och nu har det kommit igen i den fulla formen han: jag såg han.

Men vardagligt och talspråkligt är det, och det duger inte i skrift om man vill bli tagen på allvar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Här på Österlen hör man ofta "jag såg hon", och till och med "jag såg hons syster". Detta tror går inte att förklara direkt med gamla pronomen, eftersom den gamla objektsformen av henne var "hana". Antagligen beror det på att "han"-mönstret helt enkelt har tillämpats rakt av på det feminina pronomenet, och till och med nått genitivformen (vilken ju fungerar helt i analogi med det maskulinas). <br/>Men detta är bara min högst oprofessionella gissning :-)

Hannes Petri, 08:20, 20 mars 2009. Anmäl

Sen finns ju Rolle Stoltz "hoonom" som en stockholmsvariant

Yang (Webbsida), 04:37, 20 mars 2009. Anmäl

Objektsformen "ni" finns faktiskt i vissa dialekter, exempelvis Ljusdalsmålet. Min nyligen bortgångna farmor kunde exempelvis säga "'n dan ryna hemma mä ni" (den där rönnen hemma hos er).

Tommy Olsson (Webbsida), 14:02, 19 mars 2009. Anmäl

Svenska tranbär lever farligt

”Varför säger du inte tranbär”, frågar jag tjejen vid bardisken som just har beställt något med cranberry.
”Aaa, jag är så van att säga cranberry”, svarar hon men ser faktiskt lite generad ut. Som om hon beslagits med att inte veta något som är självklart.

Det gör hon ju inte heller, och förmodligen inte heller ynglingen som skakar ihop hennes drink. För dem båda är det fråga om en smak på flaska, inte om ett bär som växer vilt på myrar här i Norden.


Engelskan tar sig in vårt språk på många sätt. ”Ordet kommer med saken” har ju gällt sedan urminnes tider. Vet man inte att företeelsen redan finns här hemma använder man förstås den benämning som kommer med varan. Står det cranberry på flaskan blir det cranberry.

När ungdomar å andra sidan plockar in engelska uttryck i sin svenska beror det inte på att de är helt okunniga om motsvarigheterna på modersmålet. Hajpa, dissa, najs och fucka upp använder man för att de har ett annat uttrycksvärde än uppvärdera, nedvärdera, trevligt och trassla till det. De försvenskade stavnings- och böjningssätten visar också att man har ett lättsamt och medvetet förhållande till inlånen.

Ett helt annat slag av påverkan är den som tar sig in i själva det svenska språksystemet. Bruket av sin och hans har alltid varit problematiskt, tro inte annat, men under engelskans inflytande blir det nu allt vanligare med konstruktioner som uppenbart strider mot svensk grammatik: Linda drog fram hennes väska om Lindas egen väska, det vill säga sin väska. Engelskan saknar ju det reflexiva ägandepronomenet, och därför blir his, her, their lätt hans, hennes, deras där det skulle vara sin/ sitt och sina.

Exemplet med Linda som drog fram sin väska hade också en fortsättning: … från under sängen. Här är det engelskans from under (the bed) som ligger bakom – en konstruktion som vi inte har direkt motsvarighet till i svenskan. Än så länge. Men om den blir vanlig i svenskan är den egentligen inte att beklaga; den anger tydligare riktningen än det enkla under sängen och är smidigare än från sin plats under sängen eller som låg under sängen.


De flesta betraktar väl i dag det är upp till dig som ett normalt svenskt uttryck, om än lite slängigt. För trettio år sedan hölls det för en gruvlig anglicism.

En av de nyare smyganglicismerna är göra skillnad, som ren motsvarighet till make difference. Uttrycket används företrädesvis om företeelser som är till gagn för utsatta och elända: engagemang som gör skillnad, julklappar som gör skillnad. Med ett läppstift som gör skillnad hoppas reklamen väl nå även den bottenvarelse som annars inte vågar hoppas på effekten av kosmetika.

Inlånade konstruktioner påverkar vårt språk på ett djupare plan men är samtidigt mindre iögonenfallande än de ytliga orden, som genast avslöjar sitt ursprung. Vem som helst kan ju höra att cranberries är utrikiska. Men den dag krusbär dyker upp som bas i drinkar står de sig förmodligen slätt mot gooseberries, de må vara aldrig så svenska.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Så bra att du visar på att det finns både fåniga och berikande anglicismer. <br/>Av det mer meningslösa slaget är även satser som "kommunicera information" istället för t.ex "informera". <br/>Förr användes nämligen ordet bara i meningar som "vi kommunicerar med varandra" (för den som glömt).

Henrik, 23:24, 16 november 2009. Anmäl

Ska man dra slutsatsen att "dissa" är så mycket ungdomsspråk att det inte borde förekomma som rubrik i denna tidning: <br/>http://blogg.dn.se/nyheter/sverige/musiker-dissar-fa ngelsets-synth-1.967463 (?)

David, 16:17, 5 oktober 2009. Anmäl

Lars, vad menar du att lingon heter på engelska då? <br/>http://en.wikipedia.org/wiki/Lingonberry

Tomas, 14:24, 28 april 2009. Anmäl

Det här påminner mig om hur vi av någon anledning exporterat den vedervärdiga (i mitt tycke) hybriden "lingonberry". Jag kan tänka mig att det är någon språkokunnig och dito -känslig reklamförfattare på lämpligtvis IKEA som inte orkat ta reda på vad växten heter på engelska utan bara dragit till med svenska i stället.

Lars, 16:57, 2 mars 2009. Anmäl

Hej! <br/>"Linda drog fram sin väska från sin plats under sängen" <br/>Borde väl vara "från dess plats". =) <br/>/Melker

Melker (Webbsida), 16:52, 2 mars 2009. Anmäl

Vilka koras till vinnare?

Fråga: Vilka koras till vinnare?
Apropå din spalt om ”kora” – det betyder ju ’välja’. Men man läser och hör om vinnare som korats när de kommit först i mål eller något liknande. Det är väl fel?

Svar: Ja, det är förvisso fel. Någon som har vunnit på rent objektiva grunder, till exempel genom att komma först i mål eller att hoppa högst eller ha alla rätt i en frågesport, kan inte väljas eller utses till vinnare. Den personen är vinnare, utan diskussion.

Väljs, utses eller koras gör den eller det som befinns vara bäst efter kriterier som bygger på bedömning. Lucior, sloganpåhittare, danstävlingspar, bästa vinet, vackraste ordet, kan koras till vinnare i en tävling.

Men den som står högst på prispallen efter ett idrottsrekord koras inte till vinnare när kransen hängs om halsen. Däremot hyllas han eller hon som vinnare.

Catharina Grünbaum

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fena på och haj på

Fråga: Jag har på senaste tiden då och då mött uttrycket ”vara en fena på något”.
Men det heter väl ändå ”vara fena på något”?

Svar: Javisst heter det vara fena på. Det är inte fråga om substantivet fena, fenor, sådana som pryder fiskar. Att vara fena på något är i korthet att vara fenomenal på något.

Om man nu inte anar att fena är en kortform av fenomenal är det kanske lätt att tolka ordet som ett substantiv: en fena. Det ger förstås ingen mening – om man inte låter associationen gå vidare till vara haj på något.

Här är det faktiskt substantivet haj som har givit upphov till uttrycket. En haj är i bildlig betydelse en förslagen person: en hyreshaj ser till att klämma pengar av sina hyresgäster, en börshaj gör fördelaktiga (och kanske inte helt rumsrena) spekulationsvinster. En pokerhaj tar hem spelet.

Vet man att spela sin kort rätt är man med andra ord haj på poker. Eller fena på poker.
 
Catharina Grünbaum

Dela med dina vänner

  • 0
  • 2
  • 0
  • 0