Ta en kaka till

Vad är det för ofog som sprids, undrar rätt många läsare, att flytta på placeringen av till?  Det heter ju ta en kaka till (liket har själv bakat dom), inte ta en till kaka.
Det verkar onekligen som om förflyttningen av till till platsen framför huvudordet blir allt vanligare. Vad kan det bero på?

Som ofta när ett nytt språkdrag dyker upp anklagas engelskan för att vara infiltratören, och säkert har konstruktionen stöd av engelskans have another cookie. Att även många som inte dagligen umgås med engelskan säger ta en till kaka frikänner inte detta språk, för inlånade drag kan släppa anknytningen till ursprunget och spridas vidare alldeles på egen hand.

Annons:

STARKARE ÄR NOG ändå känslan för att det ord som anger att antalet eller mängden ökas, som ännu och ytterligare, ska komma före huvudordet: ännu en kaka, ytterligare en kaka. Och starkare ändå är kanske känslan att en/ett till hör ihop på samma sätt som en annan/ett annat och liknande som visar hur huvudordet ska uppfattas: ta en annan kaka, ta en tredje kaka, ta mera kakor, ta åtminstone en till.
Just i det sista exemplet är det lätt att uppfatta en till som en fast förbindelse. Kan jag få en till! – En till vadå?  – En till kaka.

När till kommer före huvudordet kan detta också få mera uppmärksamhet; det blir det ord som bildar slutpunkten: Tänka sig att hon tog en till kaka!

Det en tänkbar förklaring. Att något kan förklaras innebär dock inte att det därmed också måste knäsättas. Hur ska man förhålla sig till den alternativa konstruktionen en till kaka?
Att hävda att den är felaktig vore att döma för hårt. Å andra sidan är ordningen i många uttryck orubblig: lite till, en gång till, du får vänta i åtminstone en timme till, ett enda ord till och du åker ut.  Och Pyrrhus bör citeras med ”En sådan seger till, och jag är förlorad”.


DEN GÄNGSE platsen för till, som i en kaka till, är oftast den självklara. Men ett friare bruk ger oss å andra sidan möjlighet att förflytta tyngdpunkten.
”Det fanns en till skridskogångare ute på isen”, skriver Selma Lagerlöf i ”En herrgårdssägen” (1899), och med det inför hon ett kort men andlöst ögonblick av överraskning och förväntan: en till av samma sort därute i den ensliga månskenskvällen, deras banor måste korsas.
I Svenska Akademiens ordbok betraktas denna placering av till som vardaglig.  Vad den än är, ny är den i alla fall inte.

 

Inlärda normer en del av språkkänslan

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir. 

 

Antingen, vare sig eller både – och

”Antingen du vill bli bagare eller präst …” Med den formuleringen på stora affischer runtom på stan skulle ungdomar i början av 1970-talet lockas till den nya gymnasieskolan.
Det blev ett förfärligt liv.”Vare sig du vill bli bagare eller präst skulle det ha stått”, yttrade uppbragta språkbrukare, ”antingen kan användas bara som adverbial, i formuleringar som du kan bli antingen bagare eller präst. Som konjunktion, det vill säga som sammanbindare av satser, duger bara vare sig: Välj den nya gymnasieutbildningen, vare sig du vill bli bagare eller präst.”

NÄR DETTA hände sig var jag nyanställd på Svenska språknämnden och fick för första (men inte sista) gången möta uppfattningen att nutidens skola är en svenska språkets fördärvare.
Det blev att försöka förklara att inte bara vare sig du vill bli bagare eller präst (ska du välja den nya gymnasieutbildningen) är korrekt svenska utan att även antingen du vill bli bagare eller präst måste betraktas som sådan.
Konstruktionen är ingalunda någon nymodighet. ”Hustrur måste vi hava, anten de äro goda eller onda” suckar ett 1700-talsexempel.  ”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma” börjar Fröding sin skröna ”Bergslagstroll”. Visst hade han kunnat skriva ”Och vare sig ni tror eller inte gör detsamma”, men nu gjorde han inte det.

Vad är nu detta antingen och det talspråkliga anten för ord? 
De är helt enkelt förvanskningar av ett fornsvenskt annat-tväggja, ’det andra  av två ’, det vill säga ’ettdera’.
Medan danskan har enten  som etablerad form kom det svenska anten under 1800-talet att bannlysas i vårdat skriftspråk. Men den ”fina” formen antingen var på sitt sätt inte bättre än dagens uttal /ejängklien/ för egentligen.

ANTINGEN och vare sig är inte helt utbytbara. Om båda tankeleden i meningen har nekande innebörd krävs vare sig: Du bör inte gifta dig med vare sig Sören eller Hans Christian, det vill säga med ingendera av Sören eller Hans Christian.
Men annars går det bra att uttrycka villkor eller förutsättningar med såväl antingen som vare sig:  Antingen du gifter dig eller inte gifter dig (ettdera sker) kommer du att ångra det. Vare sig du gifter dig eller ej (det må vara så att du gifter dig eller det må vara så att du inte gör det, ettdera sker) kommer du att ångra det.
Språket kräver inte alltid ett antingen – eller; det bjuder stundom på både – och.  

 

 

Från språkfrågornas topplista

Vad gjorde jag som språkspaltsskribent utan läsarbreven? Sedan de korta läsarfrågorna i DN:s nätupplaga lades ner har de spontana och ofta roliga mejlen och kommentarerna dit blivit färre, men språkfrågorna är likafullt fler än jag har möjlighet att besvara.
De flesta tar upp sådant som jag har behandlat både en och flera gånger. Men som avslutning på det här året tar jag upp några som ofta återkommer.

Först den ständiga frågan om varför manliga sjuksköterskor inte kallas sjukskötare. (Legitimerad, examinerad) sjuksköterska är i Sverige en fast yrkestitel. Att åtta procent av kåren, som från början var uteslutande kvinnlig, i dag utgörs av män har inte ändrat denna benämning. Skötare däremot är ett yrke inom mentalvården.
När män nu också söker sig till barnmorskans värv följer benämningen med. Både manliga och kvinnliga yrkesord tenderar att bli könsneutrala.

ÄR DET RÄTT att skriva Odell & Borgs kritik om finansmarknadsminister Mats Odells och finansminister Anders Borgs kritik av bankernas bonussystem? undrar en läsare. Borde det inte vara Odells och Borgs kritik?
Det beror på hur man ser på sammanställningen Odell och Borg. Betraktar man herrarna som två skilda personer bör det vara Odells och Borgs kritik. Låter man däremot namnen bilda en enhet gäller genitiv-s-et för hela enheten. Jämför Åhléns och Holms sinne för affärer fick dem att starta en postorderfirma med Åhlen & Holms postorderfirma.
Rubrikens bruk av &-tecknet är en vink om att här presenteras en duo snarare än två enskilda ministrar. Lite som ”Firma Odell & Borg”.
Ser man på sina barn som ett kollektiv, ”Pelle & co”, är det rimligt att i familjeannonserna skriva Välkommen Wilma! Pelle, Kalle och Olles lillasyster.  Föräldrar som betraktar de unga bröderna som egna individer bör dock hellre skriva Pelles, Kalles och Olles lillasyster.


FAMILJEANNONSERNAS Grattis! önskar mormor och morfar är också en källa till undran och förtret. Om grattis är en kortform av gratulerar eller gratulationer är det ju inget som kan önskas. Men detta grattis kan också ses som mer eller mindre frigjort från sitt ursprung och mera som ett välgångsrop, som god jul och gott nytt år, vilket ju kan önskas, och vilket härmed sker eder, goda läsare!

 

Vi skrivs om vi inte råkas!

Vi hörs, vi ses, vi möts, vi rings, det kan vi väl enas om! – så praktiskt det är, det där s-et, som gör att vi slipper omständligare formuleringar som ”vi ser till att höra av varandra”.
Reciproka, eller ömsesidiga, kallas de här formerna som visar att det finns minst två inblandade. De kysstes bakom knuten. Låt oss följas åt. Kunde vi råkas, skulle vi språkas. Sluta retas och gnabbas! Brottas är okej, ungar, men inte slåss! Nu får ni försonas. Varför vill du inte stångas med de andra tjurarna?
Ibland är det si och så med ömsesidigheten; bara den ena parten handlar medan den andra är underförstådd som den som utsätts för handlingen: Akta dig för tjuren, han stångas (stångar dig). Jennys hund bits. Skuffas lagom! Nu skalkas du allt (med mig)! Trängs inte så! Och låt bli att nypas! De röda maneterna bränns. Den här tröjan sticks. Luras inte nu!

S-et hos de här verbformerna är i grunden samma s som bildar passivformer, som kallas, nämns, kokades, valdes, men de uttrycker något annat, nämligen att man blir föremål för en handling.
I skrift ser de här formerna lika ut: Jag rycker till när jag nyps (blir nypt) i armen av min medpassagerare. Nyps hon så där utan vidare? När han står där i solen bits han (blir biten) av en broms. Jo, bromsar bits, de sticks inte. Här rivs för att ge luft och ljus. Aj, kattfan rivs ju!
I tal däremot gör man ibland skillnad: när jag nyps i armen är det med ett långt y, /ny:ps/, medan hon som sitter och nyps gör det med ett kort: /nyps/. Man bits (blir biten) och husen rivs med långt i, men bromsen bits och katten rivs med kort.
Inte så lätt för den som ska lära sig svenska. Tydligare är det i fallet man slås av häpnad men han slåss, där skriftbilden ger besked.

Vi syns! kan ett företag berömma sig. Att synas är att vara synlig, att väcka uppmärksamhet. Men vi syns, säger många som avskedsfras, med den reciproka innebörden ’vi träffas’. I min ungdom var detta en ordlek: det heter vi hörs och ses men de både hörs och syns minsann, och skillnaden stod helt klar för oss. I dag är det väl knappast någon som tänker på den, så etablerat har vi syns blivit.

Efter nybildningen vi syns verkar det inte ha kommit till några nya ömsesidighetsformer på s.
Men nu föreslår en läsare att vi i dessa dagar av flitigt skrivande på nätet och i mobil borde tillgripa uppmaningen Vi skrivs!

Ja, varför inte? Till raden av vi hörs, vi ses, vi möts, vi rings, vi talas vid fogar sig vi skrivs alldeles självfallet. Analogi är en av de starkaste krafterna för nybildning i språket.

Det ante mig!

Fråga:
Det heter ju ”jag anade att han skulle komma”. Men hur kan man förklara ”det ante mig att han skulle komma”?

Svar:
Verbet ana ’känna på sig i förväg’ kan konstrueras dels som de flesta andra, med ett personligt subjekt: jag anade att han skulle komma, kungen anade oråd.

Men ana kunde tidigare också konstrueras opersonligt med den som anar som objekt, det anar mig att han kommer, eller helt utan subjekt, mig anar att han kommer.

Även en del andra verb kunde i äldre tid ha sådana konstruktioner: drömde mig en dröm i natt.

I dag heter det jag anade, jag drömde, men det ante mig (det vill säga anade mig)lever kvar som en fast fras, en språklig relikt från ett äldre skede.

Jag såg han

Fråga:
Är det okej att skriva och säga ”jag såg han” i stället för ”jag såg honom”?

Svar:
I vårdat talspråk och i skrift heter det jag såg honom.
Men jag såg han beror inte, som många tror, på att det finns språkbrukare som inte kan skilja på subjektsform (han) och objektsform (honom).  Ingen säger ju jag såg du eller de såg ni eller  jag gav hon en blomma.

Han i jag såg han är i själva verket en gammal ackusativform, medan honom var dativformen: jag såg han  men jag gav honom äpplet.  Så småningom skulle den mer markerade formen honom ta över och bli enhetsform för både ackusativ och dativ, en gemensam objektsform.

Men han levde kvar i talspråket i en nedsliten form: ’an, ’en, ’n: jag såg ’an, jag gav ’en ett äpple, slå’n på truten. Och nu har det kommit igen i den fulla formen han: jag såg han.

Men vardagligt och talspråkligt är det, och det duger inte i skrift om man vill bli tagen på allvar.

Svenska tranbär lever farligt

”Varför säger du inte tranbär”, frågar jag tjejen vid bardisken som just har beställt något med cranberry.
”Aaa, jag är så van att säga cranberry”, svarar hon men ser faktiskt lite generad ut. Som om hon beslagits med att inte veta något som är självklart.

Det gör hon ju inte heller, och förmodligen inte heller ynglingen som skakar ihop hennes drink. För dem båda är det fråga om en smak på flaska, inte om ett bär som växer vilt på myrar här i Norden.


Engelskan tar sig in vårt språk på många sätt. ”Ordet kommer med saken” har ju gällt sedan urminnes tider. Vet man inte att företeelsen redan finns här hemma använder man förstås den benämning som kommer med varan. Står det cranberry på flaskan blir det cranberry.

När ungdomar å andra sidan plockar in engelska uttryck i sin svenska beror det inte på att de är helt okunniga om motsvarigheterna på modersmålet. Hajpa, dissa, najs och fucka upp använder man för att de har ett annat uttrycksvärde än uppvärdera, nedvärdera, trevligt och trassla till det. De försvenskade stavnings- och böjningssätten visar också att man har ett lättsamt och medvetet förhållande till inlånen.

Ett helt annat slag av påverkan är den som tar sig in i själva det svenska språksystemet. Bruket av sin och hans har alltid varit problematiskt, tro inte annat, men under engelskans inflytande blir det nu allt vanligare med konstruktioner som uppenbart strider mot svensk grammatik: Linda drog fram hennes väska om Lindas egen väska, det vill säga sin väska. Engelskan saknar ju det reflexiva ägandepronomenet, och därför blir his, her, their lätt hans, hennes, deras där det skulle vara sin/ sitt och sina.

Exemplet med Linda som drog fram sin väska hade också en fortsättning: … från under sängen. Här är det engelskans from under (the bed) som ligger bakom – en konstruktion som vi inte har direkt motsvarighet till i svenskan. Än så länge. Men om den blir vanlig i svenskan är den egentligen inte att beklaga; den anger tydligare riktningen än det enkla under sängen och är smidigare än från sin plats under sängen eller som låg under sängen.


De flesta betraktar väl i dag det är upp till dig som ett normalt svenskt uttryck, om än lite slängigt. För trettio år sedan hölls det för en gruvlig anglicism.

En av de nyare smyganglicismerna är göra skillnad, som ren motsvarighet till make difference. Uttrycket används företrädesvis om företeelser som är till gagn för utsatta och elända: engagemang som gör skillnad, julklappar som gör skillnad. Med ett läppstift som gör skillnad hoppas reklamen väl nå även den bottenvarelse som annars inte vågar hoppas på effekten av kosmetika.

Inlånade konstruktioner påverkar vårt språk på ett djupare plan men är samtidigt mindre iögonenfallande än de ytliga orden, som genast avslöjar sitt ursprung. Vem som helst kan ju höra att cranberries är utrikiska. Men den dag krusbär dyker upp som bas i drinkar står de sig förmodligen slätt mot gooseberries, de må vara aldrig så svenska.

 

 

 

Vilka koras till vinnare?

Fråga: Vilka koras till vinnare?
Apropå din spalt om ”kora” – det betyder ju ’välja’. Men man läser och hör om vinnare som korats när de kommit först i mål eller något liknande. Det är väl fel?

Svar: Ja, det är förvisso fel. Någon som har vunnit på rent objektiva grunder, till exempel genom att komma först i mål eller att hoppa högst eller ha alla rätt i en frågesport, kan inte väljas eller utses till vinnare. Den personen är vinnare, utan diskussion.

Väljs, utses eller koras gör den eller det som befinns vara bäst efter kriterier som bygger på bedömning. Lucior, sloganpåhittare, danstävlingspar, bästa vinet, vackraste ordet, kan koras till vinnare i en tävling.

Men den som står högst på prispallen efter ett idrottsrekord koras inte till vinnare när kransen hängs om halsen. Däremot hyllas han eller hon som vinnare.

Catharina Grünbaum

Fena på och haj på

Fråga: Jag har på senaste tiden då och då mött uttrycket ”vara en fena på något”.
Men det heter väl ändå ”vara fena på något”?

Svar: Javisst heter det vara fena på. Det är inte fråga om substantivet fena, fenor, sådana som pryder fiskar. Att vara fena på något är i korthet att vara fenomenal på något.

Om man nu inte anar att fena är en kortform av fenomenal är det kanske lätt att tolka ordet som ett substantiv: en fena. Det ger förstås ingen mening – om man inte låter associationen gå vidare till vara haj på något.

Här är det faktiskt substantivet haj som har givit upphov till uttrycket. En haj är i bildlig betydelse en förslagen person: en hyreshaj ser till att klämma pengar av sina hyresgäster, en börshaj gör fördelaktiga (och kanske inte helt rumsrena) spekulationsvinster. En pokerhaj tar hem spelet.

Vet man att spela sin kort rätt är man med andra ord haj på poker. Eller fena på poker.
 
Catharina Grünbaum