Helt sonika

Fråga:
Hur förklarar men uttrycket ”helt sonika”?

Svar:
Förklara helt sonika går väl an: det betyder ’rätt och slätt’,’utan vidare’, ’hastigt och lustigt’.
Det används i fraser som ”Han blev helt sonika körd på porten” och ”Gustav Vasa lät helt sonika lägga beslag på Erik den heliges skrin”.

Annons:


Vad detta sonika är för ett ord är däremot oklart. Det har funnits som kortspelsterm i franskan – om ett kort som vinner i samma ögonblick som det läggs ut. Men dess ursprung förblir fördolt.


En som använt ordet i rimställning är Alf Henrikson, som beskriver vad Johan III:s polska drottning tog sig före när hennes svåger hertig Karl blev henne för prövande med sin lutheranism:


Till Drottningholm helt sonika
Flyttade stundom från stan
Katarina Jagellonica
Med sin katolske kaplan.

Bulvanens rätta gestalt

Fråga:
Flera gånger har jag mött ordet bulvander där man väntar sig bulvaner – om till exempel personer som i hemlighet företräder någon annan vid en ekonomisk affär. Finns denna form?

Svar:
Till min förvåning hittar jag ett drygt hundratal exempel när jag googlat på bulvander. Det används på samma sätt som bulvan  i dess båda betydelser, nämligen ’lockfågel’, ’vette’ – en konstgjord fågel som man sätter upp vid jakt för att locka till sig levande fåglar, och den överförda betydelsen ’person som företräder en person som inte vill ge sig till känna’.

Här finns exempel som ”jaga med bulvander” och ”thailändare som är bulvander åt svenskar som bygger hus i Thailand”. I samtliga fall rör det sig om pluralformen, som i normala fall skulle ha varit bulvaner.

Jag säger ”i normala fall”. Ingen svensk ordbok tycks nämligen känna till något äldre bruk av formen ”bulvander”. Förmodligen bygger den på en missuppfattning. Det heter en bulvan, flera bulvaner.
Ordet har sitt ursprung i slaviska språk, där det ursprungligen betyder ’kloss’ och liknande – de enklare bulvanerna vid fågeljakt är en tillyxad träfigur.

Tagga ner!

Fråga:
”Taggad” är ett ord jag möter då och då. Vad betyder det?

Svar:
Taggad har flera betydelser. Den ena, den som man möter i formuleringar som han var taggad inför matchen, taggad till tusen betyder ‘laddad’ ‘anspänd’. Uppmaningen tagga ner! betyder ‘lugna ner dig!’.

Den andra betydelsen tillhör datorvärlden. Att tagga något är att sätta en tagg (av engelskans tag), det vill säga ett märkord eller en etikett på något som därmed blir kodat för ett speciellt bruk.


I dag när man länkar olika företeelser till varandra talar om man om man taggar dem, förser dem med en märkning så att de ingår i länksystemet och förs vidare. Vanligt är man taggar personer på sajter som Facebook  och liknande eller på bloggar

Dess – ett knepigt pronomen

Fråga:
När använder man ordet ”dess”. Hur böjs det i pluralis?
Och finns formen ”dessas”? Är den inte ålderdomlig?


Svar:
Dess är genitivformen av pronomenen den och det, ursprungligen dens och dets – n:et och t:et har, som det heter, assimilerats.

Dess används om ord som inte syftar på individer, som ju har hans och hennes som genitivformer. Det heter alltså Julen, dess orsaker och verkningar, Sverige och dess politik, Nu såg vi berget och dess topp.

Under 1700-talet användes dess också om människor, särskilt om kvinnor och särskilt i vers när man behövde enstaviga ord i stället för det tvåstaviga hennes: Dess pudervita hår dess ljusa hy förhöjer.
Men det bruket är sedan länge bortlagt.

Om barn utan bestämd syftning använder man också dess: Barnet under dess första två år.

Dess ska bara användas i singularis. I pluralis är formen deras (av de): Svenskarna och deras hövdingar, allergier och deras behandling.
Ibland möter man här dess, men det är fel.

När den används utpekande föredras formen dens: ”Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt dens, som går och snart skall glömmas.” (Runeberg, ”Molnets broder”.)

Dessas, till sist, är ägandeformen av det demonstrativa pronomenet dessa, pluralis av denne, denna, detta. Dessa former är rätt skriftspråkliga. I ledigare språk använder man de här eller de, deras: De här formerna, dom formerna (talspråk), deras användning.

 

 

 

Tjocka släkten

Fråga:
Varför säger man tjocka släkten?

Svar:
Tjock används och användes kanske ännu mer i äldre tid om täta samlingar av människor. ”Kvällarne, när gästerna komma tjockt”, skriver C J L Almqvist, och man kan till exempel säga det var tjockt med folk på Stora torget.

Ur detta bruk har skämtsamt utvecklats uttrycket tjocka släkten, när hela den stora släkten avses.

Andra bullar

Fråga:
Vad syftar uttrycket ”nu blir det andra bullar” på?

Svar:
Nu blir det andra bullar av, här ska ni få se på andra bullar innebär att det är slut på sötebrödet, det vill säga att man har en strängare ordning att vänta.

Uttrycket är känt sedan 1800-talet.

Folkhumorn, som inte är pryd av sig, har förlängt uttrycket så att det lyder ”Nu blir det andra bullar av, sa bagarn, sket på plåten”.

 

Kinesa – sova på Kinavis

Fråga:
Varför säger man ”Du kan kinesa hos mig” när man erbjuder någon att ligga över natten hos en?

Svar:
Kinesandet förutsätter ett rätt provisoriskt nattläger. Man kan kinesa på någons soffa, till exempel.
Uttrycket kinesa hos någon går tillbaka på att kinesiska sängar i europeiska ögon verkade tämligen enkla – lätta möbler som man tog fram till natten. 
Kinesa, som är ett vardagligt och lite skämtsamt uttryck, är känt i svenskan sedan mitten av 1800-talet.

Stå pall – ett uttryck från sjöfarten

Fråga:
Varifrån kommer uttrycket ”stå pall”?

Svar:
En pall är en stoppanordning i ett spel eller en vinsch, en spärrhake eller broms som hindrar spelet från att gå tillbaka. Framför allt handlar det om spel och vinschar ombord på fartyg eller på skeppsvarv, och där kan det bli fråga om avsevärda krafter. Som så många andra sjö- och skeppstermer är ordet ett lån från nederländskan.

Att stå pall för något är alltså att klara en påfrestning, hålla stånd, stå rycken.   ”De, som stodo pallen” lyder ett exempel från 1847, och det syftar på personer som inte blivit redlöst berusade – ett exempel som kan användas än i dag.

Även uttrycket stå pall är lånat från nederländskan, där det lyder  pal staan.

Enkla tecken med betydelse

Fråga:
Varför använder du enkla citattecken runt ord i dina språkspalter? Enkla citattecken tar man väl till när det förekommer citat i citat, där de dubbla citattecknen redan är använda?

Svar:
Det är riktigt att enkla citattecken anger att ett citat innehåller ytterligare citat, som kinesiska askar:

”Det förfaller mig  på sin plats”, sade han  ”att här citera Strindbergs välkända ’Det är synd om människorna’, även om det är mänskligheten som själv har ställt till det för sig.”

Men de enkla citattecknen används också inom språkvetenskapen för att ange betydelse hos ord.  Det ord som förklaras brukar skrivas i kursiv:
Hårklyveri ’meningslös exakt utläggning’, ’djupgående diskussion om betydelselös skillnad’.
Kiosk kommer av turkiskans kiosk som betyder ’kiosk’. (Exemplet från Blandaren.)

Det kan  tyckas so en onödig finess att använda de enkla citattecknen, men på så sätt kan man spara de dubbla citattecknen för andra ändamål, till exempel rena citat eller sådana fall där man tar avstånd från ordet, som i: Detta ”rättvisa” beslut har upprört många.

 

Pilgrimer och madammer

Hur kommer det sig att madam får två m i böjd form, madammen, madammer, medan pilgrim bara får ett, pilgrimen, pilgrimer? Båda slutstavelserna uttalas ju på samma sätt, med kort vokal!
Så frågar en läsare efter min språkspalt om ordet madam den 24/4.

Vårt rättskrivningssystem är långt ifrån konsekvent, och även om språkvården har till uppgift att försöka göra det mer följdriktigt stöter den ofta på inre konflikter. Språket snåriga historia är inte alltid lätt att ingripa i.

En grundregel i det svenska ortografiska systemet är att kort vokal ska följas av två konsonanter: lamm, damm, matta. Med en enkel konsonant blir vokalen lång: lam, dam, mata.

Nu har vi trots det en rad ord med nasal konsonant, m eller n, som inte dubbeltecknas: han, hon, dem, kan, kom, kam, stim, flum, gram, gym, madam.  Senare tiders lånord får också iliknande fall ofta behålla sin ursprungliga stavning: pop, hit, hip-hop, rap, spam.
Men om sådana ord förses med ett efterled som börjar på vokal, då blir den extra konsonanten nödvändig: komma, kammen, stimmet, flummig, programmet, gymmet, madammer, poppig, hitten, hip-hoppen, rappare, spamma.

Hade jag nu skrivit om fransyska madamer hade det blivit med ett m – en fransk madame är en vuxen kvinna av vilken samhällsklass och vilket utseende som helst, medan en svensk madam, utan e på slutet,  är  –  eller snarare var – ett stadigt fruntimmer av lägre stånd.  Stavning kan sannerligen göra skillnad på person.

Pilgrimen då – varför får inte han eller hon sitt extra m?
Återigen är det språkhistorien som osynlig lägger ett hinder i vägen för dubbelkonsonanten.
Pilgrim är en förvanskning av latinets peregrinus, som betyder ’en person som kommer utifrån åkrarna (latinets ager)’, det vill säga ’en som kommer resande från en annan ort (än Rom)’, senare ’främling’, ’resande’ och till sist ’vallfärdare’.
Alltsedan ordet kom in i svenskan har det uppträtt i många former: peregrin, pelegrijm, peregrim, pilagrim, och då har i-et varit långt, med pluralformer som peregriner, pilagrimar.
Så småningom har huvudtrycket hamnat på första stavelsen, och då har den mindre betonade slutstavelsens vokal blivit kort, som i dagens pilgrim. Men stavningen pilgrimen, pilgrimer har inte ändrats.

Gåtfullt för mången är att ordet döma skrivs med ett m medan gömma får sina regelbundna två.
Men även denna oregelbundenhet har sin förklaring: döma har ursprungligen haft ett långt ö-ljud. Än i dag förekommer, om än sällsynt, uttalet dom och domare med långt o.

Vi får leva med en rättstavning som inte i allo motsvarar uttalet. Det är det pris vi betalar för att ha en levande kontakt med så väl andra språk som vår egen språkhistoria. Men priset kan givetvis diskuteras i många enskilda fall.