Hur många stora bokstäver får en roddklubb ha?

Fråga:
Skriver man ett Lillsjöns roddklubb eller Lillsjöns Roddklubb som namn på klubben i fråga?


Svar:
Enligt de grundläggande skrivreglerna ska det vara Lillsjöns roddklubb. Visserligen är helheten ett namn, men det är bara inledningsordet som får stor bokstav. Så skrev till exempel Svenska språknämnden sitt namn (numera Språkrådet).

Annons:

Men stor bokstav på flera led än det första har alltid varit vanligt när det gäller namn på företag, organisationer och liknande, som i Dagens Nyheter, Svenska Akademien, Nordiska Kompaniet.

Båda varianterna Lillsjöns roddklubb och Lillsjöns Roddklubb är korrekta som namn, med andra ord. Roddklubben kan själv välja hur namnet ska skrivas. Men frågar man mig om vilket r som föredras är det det lilla.

Gotlandspojke med versal men gotlandsruss med gemen

Fråga:
Du har skrivit att Vänerfiskare och Stockholmsgrabb ska skrivas med stor bokstav, eftersom det rör sig om sammansättningar med geografiska namn. Men hur är det med hundraser? Ska jag skriva min vovve av den ras som kommer från Newfoundland med stor eller liten bokstav?

Svar:
Liksom med lagar och regler inom rättssystemet händer det att skrivregler korsar varandra, och det gäller i hög grad regler för stor och liten bokstav. Den regel som säger att namn på djurraser, växtarter och liknande ska skrivas med liten bokstav tar över den som säger att sammansättningar med namn, personnamn eller geografiska namn, ska skrivas med stor.

Man skriver sålunda gotlandsruss, jerseyko, burmakatt, jackrusselterrier, hamiltonstövare, newfoundlandshund, islandsknipa, karljohanssvamp, ölandstok.

Lycklig du som har en newfoundländare. En sådan var vår familjehund i tretton år – en  lurvig och älskansvärd personlighet som kunde hålla tre (dregliga) tennisbollar i munnen och skälla när man frågade ”Vad säger hunden i skogen”, fast inte på samma gång.

Minns vi verkligen vad fröken sa?

Kära nån, eller kära någon, som Pekka Langer på sin tid sade när han skulle tala vårdat i radio, kära nån då, tänker jag när ser hur ivrigt läsarna engagerar sig i frågan om stor och liten bokstav. Så många missuppfattningar som luftas och så mycket som fröken i skolan sägs ha lärt ut och som därför inte kan ifrågasättas, lika lite som skapelseberättelsen för en bibelfundamentalist.

Om något är en bibel i skrivregelfrågor är det Språkrådets ”Svenska skrivregler”. Urskriften från 1940-talet inhandlade jag inför gymnasiets uppsatsskrivningar, ett anspråkslöst häfte i gul kartong med ett blått band över: ”Skrivregler” utgivna av Nämnden för svensk språkvård. Inte anade jag då att jag att senare skulle få denna språknämnd som arbetsplats i nästan två årtionden och att jag många gånger skulle få anledning att undra över varifrån lärarinnorna i skolan, som så många hänvisar till, hämtat sina uppfattningar – om dessa nu verkligen var riktigt återgivna, vilket jag emellanåt betvivlar.

”Min skolfröken lärde mig att ord som vänerfiskare och stockholmsflicka ska skrivas med liten bokstav. Varken fiskare eller flicka är ju namn”, så lyder resonemanget hos flera läsare.

Visst, fiskare och flicka är vanliga substantiv. Men sammansättningen inleds med ett namn, Vänern, Stockholm, och det ändras inte. I gamla ”Skrivregler” exemplifieras sammansättningstypen med bland andra Lapplandsresa, Kalmarsundsströmming och Grinifångar – andra världskriget låg bara några år bort, och för språkfolk var den nordiska samhörigheten stark och nazisternas interneringsläger Grini i det ockuperade Norge en verklighet.

I avledningar däremot, som i motsats till sammansättningen har ändelser som inte fungerar som ord, skriver man med liten bokstav: stockholmare, kalmarit, bodensare (invånare i Boden), italiensk, kenyansk.

”Men ord på -bo ska väl ändå inte ha versal? En bo är ju inget eget ord”, lyder nästa invändning mot versalerna.

Det är riktigt att man numera inte använder bor (eller boar) om människor som lever på en viss plats. Men i ord som stadsbo, kustbo, nabo ’granne’ är det ändå rimligt att se -bo i första hand som ett sammansättningsled, inte som en avledningsändelse. Och även om gamla ”Skrivregler” meddelade att både Motalabo och motalabo går för sig har skrivningen med versal varit den som rekommenderats; den markerar att man ska inställa sig på att möta ett ortnamn.

”Varför ska man skriva Moderatledare med stor bokstav? Man skriver väl inte ”Norskvän” om någon som gillar Norge?”

Nej, men så är norsk heller inget namn utan ett adjektiv. Man skriver alltså norskvän men Norgevän. I en moderat ledare (hur det nu ska tolkas, eftersom ordet moderat har fått dels en allmän betydelse, dels en partipolitisk) är moderat adjektiv. Det rör sig om en ledare som är moderat.  I Moderatledare rör det sig om ledaren för partiet med namnet Moderaterna.

Frågorna om stor liten bokstav kan fylla flera spalter. Hur mycket av den varan står ni ut med, kära läsare.

Ju mindre att slåss om, dess hetare strid

”Det är alltid kring former och glosor
som religionskrigen står”,


skriver Alf Henrikson i en dagsvers med titeln ”Språkstrid”.

Själv har jag varit närvarande vid en sådan strid, en sen natt i Trondheim när en bokmålsman och en nynorsktalande rök ihop om några ordformer. Det var inte fråga om något gnabb, det var rasande allvar och smockan hängde i luften.
Den gången kom jag att tänka på Sigurd Hoels roman ”Møte vid milepelen”, där en nynorskman blir hånad för sin extremt nynorska form soli ‘solen’; sola är den vanligaste formen. I sin kränkthet blir han quisling och landsförrädare.

Är det inte ord och former striden gäller kan sådana å andra sidan bli en följd. I dag har serbiskan, kroatiskan och bosniskan skilt ut sig som tre självständiga språk från att under Jugoslavientiden ha gällt som samma språk, serbokroatiska. Nu föredras särspråkliga drag framför samspråkliga, allt för att göra de tre språkvarianterna så olika varandra som möjligt.

Så har vi haft det i Sverige också. Hade inte danskarna varit så illa tålda under slutet av Kalmarunionen, för att inte tala om under Kristian II ”Tyrann”, hade vi kanske liksom danskan i dag haft e-former på verben, som i götamålen: ride, köre, läse.
Och helt säkert hade det i skrift och vårdat tal hetat flicker, blommer, vecker, på motsvarande sätt som i danskan. De fornsvenska verbformerna på -a och femininformerna på -or återinfördes i Gustav Vasas bibel för att markera att svenskan inte gick i danskans spår.

Det här var en lång inledning för att komma fram till den lilla språkstrid som uppstått i anslutning till att de politiska partierna nu skrivs med stor bokstav. Jag har fått brev av läsare som med hetta gränsande till ursinne ifrågasätter att ett ord som Moderatledare ska skrivas med stor bokstav. Om man är moderat är det väl inget namn?

Nej, moderat är ett vanligt ord. Det kan vara adjektiv, som i den moderate riksdagsmannen, i analogi med den socialdemokratiske ordföranden. Det kan vara ett substantiv: han är en ledande moderat bland andra moderater.

Men i Moderatledare har vi en sammansättning med ett namn, nämligen Moderaterna, kortformen för Moderata samlingspartiet.

Sammansättningar med namn ska ha stor bokstav om namnet har sin genuina betydelse. En Stockholmskis är en kis från Stockholm. En Vänerfiskare fiskar i Vänern.
En falukorv däremot kan vara gjord i Borlänge – här är det typen och inte härstamningen som avgör.

Man utgår alltså från namnet i dess obestämda form: Sandviksstål (Sandviken), Östersjöfisk (Östersjön), Kungsholmsfödd (Kungsholmen), Mälaröbussarna (Mälaröarna), Faluflicka (Falun).
Men det är bara i riktiga sammansättningar som namnet behåller sin stora bokstav. Därför heter det en Centermotion (Centern är en kortform av namnet Centerpartiet) och Folkpartistyrd men en centerpartist och ett folkpartistiskt resonemang.
Ändelser som -ist, -are, -it med flera är nämligen inga egna ord utan bildar avledningar, och sådana får liten bokstav: centerpartist, stockholmare, kalmarit.

Mången tycks redo att dra svärd för en stor eller liten bokstav. För svalkande av upprörda sinnen anbefaller jag ett litet studium av Språkrådets ”Svenska skrivregler” från 2008. De stämmer i det mesta överens med vad som stod i skrivreglerna från 1940-talet.

Catharina Grünbaum

Nu skrivs partinamnen som namn – med stor bokstav

Som många läsare har noterat har Dagens Nyheter och andra medier börjat skriva namnen på alla politiska partier med stor bokstav.

Det är en god nyordning som avskaffar ett specialbruk för partierna och behandlar deras namn som namn, i konsekvens med gängse språkregler. Samma sak hände med namnen på myndigheter för ett par årtionden sedan, när Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet med flera fick stor bokstav.

De politiska partierna har fram till den senaste veckan fört en svajig tillvaro med olika behandling i olika medier. Svenska partier, utom riksdagspartierna, har på olika håll uppträtt med både stor och liten bokstav, och varje redaktion har hållit sig med egna anvisningar, Stockholmspartiet här men stockholmspartiet där.
Utländska partier i översatt form har i tydlighetens namn ofta fått stor bokstav: Tysklands De gröna är ett parti i motsats till de gröna i största allmänhet, och Tamilska tigrarna är inga randiga kattdjur på Sri Lanka.

Riksdagspartierna däremot har genomgående haft liten bokstav. Ett parti som har representation enbart i EU har vållat huvudbry: junilistan eller Junilistan?

Frågan om partinamnen har stötts och blötts genom åren. Men i höstas avgjorde med ett alexanderhugg den nya myndigheten Språkrådet (förutvarande Svenska språknämnden) frågan i sin nya upplaga av ”Svenska skrivregler” hösten 2008. Där får alla politiska partier utan undantag stor bokstav.

Språkrådets lösning är alltigenom konsekvent. Moderaterna, Socialdemokraterna, Centern är namn, kortformer av Moderata samlingspartiet, Socialdemokratiska arbetarepartiet och Centerpartiet.

Sammansättningar med namnen skrivs, som namn brukar skrivas, med versal: Moderatledare, Folkpartimotion.
Sammansättningarna görs till namnen i oböjd form. Moderatledaren, en Folkpartimotion följer samma mönster som Vänerfiskare, Mälarökommun och Östersjöavtal.

Även förkortningarna skrivs med versal: Ett MP-förslag, Mona Sahlin (S), Göran Hägglund (KD).
De ansluter sig till regeln för förkortningar som uttalas bokstav för bokstav, som EU, DN, TCO.

När man kommer till frågan om det ska vara stor eller liten bokstav i formuleringar som ”I denna kommun har Socialdemokraterna/socialdemokraterna alltid haft en stark ställning” får man som skribent helt enkelt bestämma sig för om det är partiet eller de socialdemokratiskt röstande kommuninvånarna man menar. Till hjälp kan man ta parallellfallet ”I denna kommun har Centern/centerpartisterna alltid haft en stark ställning”.
Det ska inte falla på läsaren att avgöra vad som avses.

Med denna ordning blir det också klart att en Vänstermotion kommer från Vänsterpartiet, medan vänstersympatier avser varma känslor för socialistblocket i största allmänhet.

TT och de flesta andra medier har nu gått över till den nya ordningen. Riksdagen följer efter i höst. Namnen behandlas äntligen som namn, och den som ändå förnimmer en känsla av nyhetens obehag kommer förmodligen att vänja sig.

Catharina Grünbaum

skrivs partinamnen som namn – med stor bokstav

Som många läsare har noterat har Dagens Nyheter och andra medier börjat skriva namnen på alla politiska partier med stor bokstav.
Det är en god nyordning som avskaffar ett specialbruk för partierna och behandlar deras namn som namn, i konsekvens med gängse språkregler. Samma sak hände med namnen på myndigheter för ett par årtionden sedan, när Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet med flera fick stor bokstav.

De politiska partierna har fram till den senaste veckan fört en svajig tillvaro med olika behandling i olika medier. Svenska partier, utom riksdagspartierna, har på olika håll uppträtt med både stor och liten bokstav, och varje redaktion har hållit sig med egna anvisningar, Stockholmspartiet här men stockholmspartiet där.
Utländska partier i översatt form har i tydlighetens namn ofta fått stor bokstav: Tysklands De gröna är ett parti i motsats till de gröna i största allmänhet, och Tamilska tigrarna är inga randiga kattdjur på Sri Lanka.

Riksdagspartierna däremot har genomgående haft liten bokstav. Ett parti som har representation enbart i EU har vållat huvudbry: junilistan eller Junilistan?

Frågan om partinamnen har stötts och blötts genom åren. Men i höstas avgjorde med ett alexanderhugg den nya myndigheten Språkrådet (förutvarande Svenska språknämnden) frågan i sin nya upplaga av ”Svenska skrivregler” hösten 2008. Där får alla politiska partier utan undantag stor bokstav.

Språkrådets lösning är alltigenom konsekvent. Moderaterna, Socialdemokraterna, Centern är namn, kortformer av Moderata samlingspartiet, Socialdemokratiska arbetarepartiet och Centerpartiet.

Sammansättningar med namnen skrivs, som namn brukar skrivas, med versal: Moderatledare, Folkpartimotion.
Sammansättningarna görs till namnen i oböjd form. Moderatledaren, en Folkpartimotion följer samma mönster som Vänerfiskare, Mälarökommun och Östersjöavtal.

Även förkortningarna skrivs med versal: Ett MP-förslag, Mona Sahlin (S), Göran Hägglund (KD).
De ansluter sig till regeln för förkortningar som uttalas bokstav för bokstav, som EU, DN, TCO.

När man kommer till frågan om det ska vara stor eller liten bokstav i formuleringar som ”I denna kommun har Socialdemokraterna/socialdemokraterna alltid haft en stark ställning” får man som skribent helt enkelt bestämma sig för om det är partiet eller de socialdemokratiskt röstande kommuninvånarna man menar. Till hjälp kan man ta parallellfallet ”I denna kommun har Centern/centerpartisterna alltid haft en stark ställning”.
Det ska inte falla på läsaren att avgöra vad som avses.

Med denna ordning blir det också klart att en Vänstermotion kommer från Vänsterpartiet, medan vänstersympatier avser varma känslor för socialistblocket i största allmänhet.

TT och de flesta andra medier har nu gått över till den nya ordningen. Riksdagen följer efter i höst. Namnen behandlas äntligen som namn, och den som ändå förnimmer en känsla av nyhetens obehag kommer förmodligen att vänja sig.

Catharina Grünbaum