Vårdagjämning, åååh!

”Den största helgen på året är den
då det ljusnat så mycket i huset
att man kan äta sin middag igen
utan att tända ljuset.”

Alf Henrikson, dagsversskribent i denna tidning under sextiofem år, satte ofta ord på vardagsupplevelserna. Visserligen svarar väl inte folk i allmänhet ”vårdagjämningen” på frågan om vilken helg de anser vara den största, men vårt förhållande till denna marsdag är starkt känslomässigt. När Dagens Nyheter för några år sedan bad sina läsare att skicka in sina favoritord hamnade just vårdagjämning på toppen.

Annons:

Är det bara begreppet som får oss att älska ordet? Föreställningen om det bländande ljuset som äntligen tar sig in genom fönsterrutor som vi ser borde ha tvättats, om långa rosa skymningar, om koltrasten som har börjat höras i klara kvällar. Eller har själva klangen i ordet något som slår an våra strängar? Reagerar engelskspråkiga på motsvarande sätt på det latinbaserade vernal equinox?
Jag skulle knappast tro det.
Ett ord som jämning tycks väl inte hysa några poetiska övertoner, men vår och dag gör det förvisso, och tillsammans, som uttryck för hela upplevelsen av ljus, takdropp och talgoxlåt, blir sammansättningen vårdagjämning oemotståndlig.
De långa vokalerna bär stämningen: vår, dag. Och starkast är å:et.

ÅDALENS POESI klingar skönare än Bräckes prosa. Vi är glada att Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka och inte i Pjätteryd (förlåt alla goda Pjätterydsbor!).  Blånande Båven, mot vars strand hertig Karl styr sin holsteinerhingst medan Årdala klockor ringa till pingst i Snoilskys dikt, låter som ett vackrare vatten än Fylan eller Glafsfjorden, som inte ens efterledet fjord riktigt lyckas rädda.
Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö. Nattviolens ånga och mårans andas i Karlfeldts Roslagssommar. Månens strålar, stråkars gråt, svåra sår, fålen grå, sorla, porla, tråna, fågel, koltrast, vågor, lågor, blåst, moln, åtrå, nåd, blå bär uti vår hage. Båda två, åren går, skål och gutår!
Å-ljudet tillhandahåller ord för både högre diktning och schlager.

BLAND LÄSARNAS favoriter fanns också morgonrodnad och skärgård, säkert utan att de som föreslagit dem tänkte på å:na.
Där fanns även blåmärke
Blåmärken på barnaben visar att ungarna har rört sig fritt ute och haft det roligt, löd motiveringen.
Ja, varför inte? Allt måste inte tolkas till det värsta. Med vårdagjämningen inleds den glada blåmärkesårstiden.

 

 

Brunchen ska ligga rätt i mun

Fråga:
Hur uttalar man ordet brunch?  Med svenskt eller engelskt uttal?

Svar:
Brunch är ett relativt sent inlån från engelskan, ett ord som där skapats för att beteckna ett mellanting mellan frukost – breakfast – och lunch.

Det engelska uttalet är, med den fonetiska stavning som här står till buds, ”brantj”.

Men det finns inget som helst skäl att använda det engelska uttalet när vi talar svenska. Även lunch är ett engelskt lånord  (min mormor, född på 1890-talet, uttalade det ”lö:nsj”), och dess uttal är i dag helt försvenskat. Brunch är bara en variant, och det bör uttalas med samma svenska u-ljud.

Spela kille är inte att spela allan

Fråga: I tv-dramatiseringen om Selma Lagerlöf talas det om att ”spela kille”, uttalat med k-ljud. Men det ska väl vara med tj-ljud?

Svar: Javisst, kortspelet kille uttalas med tj-ljud, som killing.
Detta uttal är det gängse, men i landets sydligaste delar förekommer faktiskt också uttal med k.

Det är alltså inte fråga om att gå omkring och spela allan utan om att spela ett kortspel som i dag mer eller mindre har fallit i glömska men som var populärt under 1700-talets andra hälft och hela 1800-talet.

Ett av korten föreställer en harlekin, och det är han som är kille. Hur harlekin, som uttalas med k-ljud har kunnat förkortats till kille med tj-ljud, har, så vitt jag vet, inte utretts.

Att kille i betydelsen ‘pojke’ som ett svenskt ord uttalas med k före i är nästan lika obegripligt.
Det brukar förklaras med att det från början är ett lockrop (som ju lyder under andra lagar), som i kiss, kiss när man lockar på ett katt, en kisse. Och det man lockar på från början är en killing eller ett kid (båda med tj-ljud!)

Att ord för djurungar används om människobarn är ju inte ovanligt. Unga omogna pojkar kallas valpar, och flickor kan kallas ömsom kissemiss och sprakfåle, beroende på läggning.

Catharina Grünbaum

Villkor och brandkår

Fråga: Du skrev i förra veckan om uttalet av ”kora” och ”villkor”. Hur hänger det ihop med ”kår”, som i ”studentkår” och ”poliskår”? Har medlemmarna blivit utkorade?

Svar: Här finns inget samband alls. Kår, som ju betyder ‘sammanslutning av personer med samma yrke eller med gemensamma intressen’ är ett lånord från franskan, corps, som uttalas ungefär som kår, fast med ett öppnare å-ljud.
Betydelsen är ‘kropp’ – ett ord som ger utrymme åt en rad delbetydelser, som ‘kår’ i till exempel corps diplomatique - med förkortningen CD, som man ser på diplomatbilar.

En annan delbetydelse möter man i corps de logi ‘huvudbyggnad’, ‘mangårdsbyggnad’ – bostadsbyggnaden för herrskapet på en förnämare gård, i motsats till flyglarna som förr brukade hysa kök och rum för tjänstefolket.

Bakom ligger latinets corpus ‘kropp’, som varje deckarvän har mött i uttrycket corpus delicti ‘synligt bevis på ett begånget brott’.
För språkvetare är den försvenskade formen korpus ett dagligt umgänge; därmed avses en textsamling som används för språkvetenskapligt bruk.

I äldre svenska möter man inte sällan den franska formen corps just i fråga om yrkeskårer, och staden Grönköping håller sig fortfarande med en brandcorps med brandstoet Balder som viktig representant.

Catharina Grünbaum

Korar man med o eller å?

Fråga: ”Vackraste ordet korat” lyder rubriken till läsarnas framröstning av favoritordet i svenska språket, presenterad på DN:s språksida. Hur uttalas”kora”? Med å eller o?

Svar: Det gängse uttalet är det med å, /kå:ra/.
I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (nr 13, 2006) har emellertid uttalet med o, som i kor, tagits in – som en eftergift åt det allt vanligare bruket.

Kora har dock ingenting med vare sig kyrkokor, körer eller nötkreatur att göra. Det går tillbaka på ett gammalt germanskt verb med som har just betydelsen ‘välja’, ‘pröva’.

Uttalet med o beror på att ordet är så pass ovanligt, särskilt i tal, och många språkbrukare blir osäkra på det och tolkar stavningen med o som att det också ska uttalas med o, som i flertalet ord med o, till exempel stora, grova, mora, blomma.

En handfull lika vanliga ord som stavas med o men uttalas med å, som sova, lova, komma, vållar däremot ingen osäkerhet.

Hit hör också villkor, som väl ingen uttalar på annat sätt än med å. Villkor betyder ‘fritt val’ (ursprungligen de förhållanden man valde själv, inte de inskränkande omständigheter som följde med något man valt) och är bildat av vilja och kora.

Till villkor har bildats verbet villkora, och det kan man ju ta som rättesnöre om man känner sig osäker på uttalet av det enkla kora.

Catharina Grünbaum

Hur betonas prostata?

Fråga: Var ligger betoningen i ordet ”prostata”? Jag håller på ”pro-”, men en läkare säger till mig att ordet är grekiskt och har betoningen på ”stat-”. Vilket är rätt?

Svar: Läkaren har rätt i att ordet prostata går tillbaka på det grekiska ordet prostates, som betyder ‘föreståndare’, ‘vakt’ och har betoningen på -stat -.
Men som medicinsk term för den manliga blåshalskörteln använder man den latiniserade formen prostata, och där ligger betoningen på första stavelsen, pro-.

Uttal med trycket på pro- är det som anges i ordböckerna. Bonniers svenska ordbok redovisar dock ett andrahandsuttal med trycket på -stat-, och det är nog vanligare i verkligheten och får väl betraktas som en folklig variant, även om man kan möta den också hos medicinsk personal.

Latinets och grekiskans pro- går tillbaka på samma urord som vårt och andra germanska språks för(e), och stat- hör till samma ordstam som stå: prostatan är alltså en som står före, en föreståndare.
Denna körtel belyser förträffligt hur de indoeuropeiska språken hänger samman.

Catharina Grünbaum

Erfara eller ärfara?

Fråga: Varför säger folk ”ärfara”, ”ärkänna” nu för tiden i stället för ”erfara”, ”erkänna”, som det ju stavas?

Svar: Det är faktiskt tvärtom: nu för tiden är uttalet med /e:/ det vanligaste medan det med /ä:/ går tillbaka.

Ordböckerna jämställer de båda uttalen men nämner e-uttalet först – vilket beror på bokstavsordningen.

I äldre ordböcker däremot anges /ä:/ som normaluttalet medan /e:/ omnämns som en variant.

Orden med förstavelsen er- är lånade från tyskan: erbjuda, erfara, erkänna, erlägga, ersätta, erövra.

I tyskan är denna stavelse obetonad: erfahren, erkennen med flera har trycket på andra stavelsen. Er- får därför uttal som drar åt ä, alldeles som ord i svenskan som inleds med ett obetonat er-: ergonomi, eruption, erotisk.
Detta uttal har hängt med in i svenskan, men eftersom er- i erfara, erkänna är betonat och långt har ä-ljudet blivit tydligt och öppet, som det blir framför r: är, bär, kär, ära.

I dag anpassar sig talspråket i allt större utsträckning efter skriftbilden. På längre sikt kommer därför /e:rfara/ att slå ut det äldre /ä:rfara/. Men än är båda uttalen är riktiga.

Catharina Grünbaum

Beige och chef – med e eller ä?

Fråga: Hur uttalar man ”beige” och ”chef”? Med e- eller ä-ljud?

Svar: Beige och chef är båda franska lånord, och när de först kom in i svenskan var det med ett halvöppet ä-ljud: /bä:sj/, /sjä:f/. Det kan man fortfarande höra, och det finns också angivet i ordböckerna.

Det vanligaste uttalet i dag är dock med e: /be:sj/, /sje:f/. Det uttalet står också på första plats i ordböckerna.

Det gamla stockholmska uttalet /tje:f/, med ett påtagligt nasalt e, som förekommer hos rappa kontorspojkar i 40-talets pilsnerfilmer har dock aldrig erkänts av någon ordbok, och de som använde det är också på utdöende. Så gläds om du får höra någon säga ”Snacka me’ tjefen!”.
Det kan vara sista gången.
 
Catharina Grünbaum