Farväl alla läsare – nu går sista spalten

När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp.
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”.
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. Och vi lärde oss av varandra.

TILL DE SPRÅKBRUKARE som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så.
Det var inte bättre förr  – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra.
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag.

Annons:

EN BETYDELSEFULL del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula).
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det.
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren.

 

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Jag önskar att Du kan ta dig an SVT:s sportkommentatorer ja alla sportkommentatorer för den delen och lära dom när man ska använda ordet "många" och när det är korrekt att använda ordet "mycket"! Oj vad de har mycket att lära!!

Bo, 15:05, 7 december 2010. Anmäl

Jag tycker att det är tråkigt att spalten ska läggas ned. Svenska är inte mitt modersmål och jag har lärt mig oerhört mycket genom denna spalt.

Jennifer Magnusson, 07:12, 7 december 2010. Anmäl

SNÄLLA DN: BEHÅLL SPRÅKSPALTEN!!! <br/>Att skära ned kommer inte rädda tidningen, tvärtom! Ska alla tidningar i ett lämmeltåg gå mot en framtid av reklam med lite nyheter brevid? Kämpa emot för fan!

Facebookanvändare, 18:32, 1 december 2010. Anmäl

@ Emma Thuresson, eller varför inte "vinjett"? Det brukar jag säga. <br/>Snälla DN, väck språkspalten till liv igen!

Sofiaml, 12:56, 12 november 2010. Anmäl

Kan ni inte införa det utmärkta ordet "glimtare" istället för det fula ordet "trailer" när ni skriver om filmer?

Facebookanvändare, 22:23, 1 november 2010. Anmäl

Nej, vad tråligt! <br/>Din språkspalt har förgyllt många frukoststunder för hela familjen & givit oss nya perspektiv på spåket. Dessutom har dina krönikor fungerat som utmärkta sparringpartners åt mina elever på gymnasiet - utan dig hade studierna i språksociologi varit ett luddigt, trist & "åh, måste vi läsa det här!"-ämne. Jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka, om inte i DN så kanske i någon annan tidning - eller som någon annan skrev - i bloggform. Jag ska hålla ögon & öron öppna!

maria, 11:43, 12 september 2010. Anmäl

Språket kan bli förvanskat. Jag menar att samma uttryckt kan användas men innebörden är den rakt motsatta. De som är skickliga på detta i sin retorik kan lura ett helt folk. <br/>Så tycker jag attt det har varit i politiken sedan år 2005. <br/>I folkmun, säger man om nya Moderaterna"de använder/stjäl arbetarnas ord" i andra syften. Jag håller med.

Facebookanvändare, 01:29, 25 augusti 2010. Anmäl

Språket behövs! Återinför Språket!

Sofiaml, 14:15, 12 augusti 2010. Anmäl

Man kan hoppas att DN har pondus att återinföra språkspalten under med en mer vetenskaplig prägel, dvs. inte som underkategori till det löst definierade Kultur och Nöje. <br/>DN behöver här också ta sig an, och lyssna på kritik mot, det egna språkbruket. Jag läser idag "numer" istf. "numera" och "flera hundra" istf. "flera hundra kronor". Detta bruk av talspråk i skrift är helt förkastligt. <br/>En sista fråga till Catharina, om du läser detta; <br/>MEDIESPRÅKBRUK - Är det språkbruk för synska personer?

Magistern, 10:40, 10 augusti 2010. Anmäl

Trist att det mest läsvärda – ofta det enda läsvärda – på DN kultur (sic!) förvunnit.

Wittgenstein, 06:19, 6 augusti 2010. Anmäl

Svenska tranbär i fara

Bredvid mig i baren hänger två brudar som varvar ner efter jobbet eller möjligen upp inför kvällen. ”En sån där med cranberry”, beställer den ena.
”Varför säger du inte tranbär?” undrar väninnan, i vilken språkpolisen plötsligt vaknat. Om det nu inte är äkta nyfikenhet på varför kompisen använder den engelska benämningen.
”Å, jovisst, men jag är så van … ” säger beställerskan, och får det att låta som om hon tillbringade sin mesta tid vid de stora bärodlingarna i Nordamerika.

Jag misstänker att hennes bekantskap med bäret i fråga i första hand kommer från flaskan med den engelskspråkiga etiketten, och inget ont i det. Men det är ju tråkigt om det uppväxande släktet inte alls skulle känna till att det finns tranbär på myrar och skärgårdsöar i vårt land, även om det är dess odlade släkting som i dag dyker upp i efterrätter och drinkar. Tranbär är de var de än växer.

Att unga människor möter ord och begrepp på engelska utan att ana att de redan finns på svenska är nu inget att förvånas över. Verkligheten är sådan. Men det är å andra sidan inte förbjudet att försöka ta reda på om företeelsen i fråga kan  råka ha en svensk benämning. Jag misstror lätt sakkunskapen hos en förevisare på ett konstmuseum som säger att det verk man betraktar är en replica. Ett dubblettexemplar av konstnärens egen hand har i svenskan kallats replik i mer än hundra år.


Av och till hör jag också yngre personer tala om sitt /si:vi:/, det vill säga cv.  Om koncernspråket hos de företag dit de skickar sina platsansökningar är engelska har de kanske fått föreställningen att cv är en engelskspråkig förkortning för något som betyder ’meritlista’.  Men curriculum vitae, ’levnadslopp’, är latin och har använts i svenskan långt innan engelskan blivit svenska akademikers  andraspråk.

Vienna, Cologne och Bavaria, som ibland dyker upp i svenska texter, heter på ort och ställe Wien, Köln och Bayern, och så gör de även på svenska.

ENSKILDA engelska lånord i svenskan brukar inte anses som ett hot, inte ens när de är så många som i dag. Åtskilliga blir dessutom svenska när de fått sätta sig, från tidiga lån som biff och räls till sena som dissa, sajt och mejla. Oron i dag gäller det som med ett språkpolitiskt ord kallas domänförlust,  det att hela områden trängs undan av engelskan – som när företag inte längre skriver kundbrev eller information på svenska.
Men visst är det en form av domänförlust när tranbären vigs åt glömskan. Och den dag de svenska krusbären får ge rum åt gooseberries är nog hela fältet förlorat.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Tråkigt att dina kommentarer inte längre kan följas. Så mycket händer med vårt språk; så många röster som tystnar och ord som byter innehåll i medierna och sakta men säkert fasas det mångtydiga ut och vår kommunikation förflackas o instrumentaliseras av bara farten. Så viktigt att det dagliga talet och lästa ordet direkt kommenteras och för en sekund hålls kvar innan det som löver fladdrar bort. Du borde finnas kvar i än högre grad, anser jag.

jannike brantås, 15:07, 25 augusti 2010. Anmäl

Om språket ersätts av Engelska eller Stockholmska kan vara på ett ut!

Svensk, 10:15, 18 augusti 2010. Anmäl

För att inte tala om när Slynorna har blivit Odon eller när Kakaon har blivit Choklad.

Svensk, 10:06, 18 augusti 2010. Anmäl

Hej Catharina! Jag ser till min fasa idag i DN (pappers-DN, alltså) att du verkar ta adjö från jobbet med språkspalten. Är det så? Jag skulle sakna din penna, du har gett tidningen ett mervärde (ett ord som annonsavdelningar förstår) som inte kan mätas i pengar. Det är alldeles för ont om skribenter med sakkunskap och förmåga att skriva fängslande om sitt ämne. Din spalt är en del av DN-mixen som gjort varumärket starkt (fler ord som annonsavdelningar förstår).

Bio, 12:59, 18 april 2010. Anmäl

Mina topplista av irriterande språkmisslyckanden är följande: Sharia lagar (lag lagar) Safari resa (resa resa) intifada uppror (uppror uppror) salsa sås (sås sås) och guden allah (guden guden)

Peter, 02:37, 17 april 2010. Anmäl

Anledningen att värna om svenskan är inte att svenskan är bättre än andra språk. Utan det är för att det är vårt modersmål. Och vi som har ett modersmål kan aldrig uttrycka oss lika bra på andra språk. Och därför innebär det i förlängningen att vi långsamt förlorar vårt språk om vi inte vaktar på det en smula.

Sune, 20:34, 11 april 2010. Anmäl

Några exempel på engelska ord och uttryck som används fel i svenskan (med det korrekta inom parentes): air condition (air conditioning/air conditioner), "No comments." ("No comment."), walking closet (walk-in closet), back in the days (back in the day) och happy end (happy ending).

Clabbe, 11:06, 8 april 2010. Anmäl

@Robert Huselius, (Webbsida) 19:21, 5 april 2010. <br/>Syftar du på Europarikets kungar Charles och George? <br/>I de mindre riken fanns många Karlar och Göran. Den störste var Carolus Magnus, Charlemagne, Karl der Grosse (sv. Karl den Store, eng. Charles the Great). Obs att det var tyska Karl och inte franska Charles, som i de slaviska språken blev till kral, kralj = konung, kung!

Sand, 10:29, 8 april 2010. Anmäl

Jag skulle köpe en latte på en av Lunds kaffebarer, och för en gångs skull ville jag ha en smakstillsättning. - Kanelsirap, bad jag om. - Det har vi inte, sa tjejen bakom disken. - Men det står ju en flaska där uppe på hyllan, den andra från vänster. - Å, du menar cinnamon!

JulieN, 17:14, 7 april 2010. Anmäl

Var tvungen att kolla om dubblett var korrigerat här - vilket det var. I tidningen stod det nämligen "dublettexemplar". Inte konstigt att dubblett är svenskans mest felstavade ord när inte ens en språkvårdare stavar rätt, tänkte jag... Ett olycksfall i arbetet eller tryckfel?

Hillbilly, 11:35, 6 april 2010. Anmäl

Vårdagjämning, åååh!

”Den största helgen på året är den
då det ljusnat så mycket i huset
att man kan äta sin middag igen
utan att tända ljuset.”

Alf Henrikson, dagsversskribent i denna tidning under sextiofem år, satte ofta ord på vardagsupplevelserna. Visserligen svarar väl inte folk i allmänhet ”vårdagjämningen” på frågan om vilken helg de anser vara den största, men vårt förhållande till denna marsdag är starkt känslomässigt. När Dagens Nyheter för några år sedan bad sina läsare att skicka in sina favoritord hamnade just vårdagjämning på toppen.

Är det bara begreppet som får oss att älska ordet? Föreställningen om det bländande ljuset som äntligen tar sig in genom fönsterrutor som vi ser borde ha tvättats, om långa rosa skymningar, om koltrasten som har börjat höras i klara kvällar. Eller har själva klangen i ordet något som slår an våra strängar? Reagerar engelskspråkiga på motsvarande sätt på det latinbaserade vernal equinox?
Jag skulle knappast tro det.
Ett ord som jämning tycks väl inte hysa några poetiska övertoner, men vår och dag gör det förvisso, och tillsammans, som uttryck för hela upplevelsen av ljus, takdropp och talgoxlåt, blir sammansättningen vårdagjämning oemotståndlig.
De långa vokalerna bär stämningen: vår, dag. Och starkast är å:et.

ÅDALENS POESI klingar skönare än Bräckes prosa. Vi är glada att Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka och inte i Pjätteryd (förlåt alla goda Pjätterydsbor!).  Blånande Båven, mot vars strand hertig Karl styr sin holsteinerhingst medan Årdala klockor ringa till pingst i Snoilskys dikt, låter som ett vackrare vatten än Fylan eller Glafsfjorden, som inte ens efterledet fjord riktigt lyckas rädda.
Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö. Nattviolens ånga och mårans andas i Karlfeldts Roslagssommar. Månens strålar, stråkars gråt, svåra sår, fålen grå, sorla, porla, tråna, fågel, koltrast, vågor, lågor, blåst, moln, åtrå, nåd, blå bär uti vår hage. Båda två, åren går, skål och gutår!
Å-ljudet tillhandahåller ord för både högre diktning och schlager.

BLAND LÄSARNAS favoriter fanns också morgonrodnad och skärgård, säkert utan att de som föreslagit dem tänkte på å:na.
Där fanns även blåmärke
Blåmärken på barnaben visar att ungarna har rört sig fritt ute och haft det roligt, löd motiveringen.
Ja, varför inte? Allt måste inte tolkas till det värsta. Med vårdagjämningen inleds den glada blåmärkesårstiden.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Nülle: Gissningsvis kommer "håller inte med" från någonstans i Sydsverige där man uttalar ord som 'rak' och 'val' med ett öppnare a-ljud än i Stockholmsuttalet, och 'ja' uttalas ju på de flesta skånska dialekter med kort öppet a-ljud som drar åt ä-hållet (dvs. ungefär som i 'japp' fast utan '-pp'). <br/>För dem som ser det uttalet som norm låter stockholmarens 'ja' nästan som 'jå'.

Sörnorrlänning, 11:04, 17 april 2010. Anmäl

Blåmärken är inte blå på alla språk, på några språk är de översatt - svartmärken. <br/>Mina blir gröna med det finns inget ord för.

inga johanson, 21:15, 4 april 2010. Anmäl

@håller inte med: Vilken nyhetsuppläsare tänker du på då? <br/>/Ej spydig, ärligt nyfiken.

Nülle, 20:37, 21 mars 2010. Anmäl

gillar inte alls ån, särskilt inte endel stockholmares, nyhetsuplläsares, sätt attuttala alla an som ån. får krypningar av det

håller inte med, 12:22, 21 mars 2010. Anmäl

precis som i Booooooooooooooooooden

åsa, 11:26, 21 mars 2010. Anmäl

Fin artikel! Nordiskt hopp och vemod kräver eget tangentbord!

Johan Hjertqvist, 10:21, 21 mars 2010. Anmäl

Ta en kaka till

Vad är det för ofog som sprids, undrar rätt många läsare, att flytta på placeringen av till?  Det heter ju ta en kaka till (liket har själv bakat dom), inte ta en till kaka.
Det verkar onekligen som om förflyttningen av till till platsen framför huvudordet blir allt vanligare. Vad kan det bero på?

Som ofta när ett nytt språkdrag dyker upp anklagas engelskan för att vara infiltratören, och säkert har konstruktionen stöd av engelskans have another cookie. Att även många som inte dagligen umgås med engelskan säger ta en till kaka frikänner inte detta språk, för inlånade drag kan släppa anknytningen till ursprunget och spridas vidare alldeles på egen hand.

STARKARE ÄR NOG ändå känslan för att det ord som anger att antalet eller mängden ökas, som ännu och ytterligare, ska komma före huvudordet: ännu en kaka, ytterligare en kaka. Och starkare ändå är kanske känslan att en/ett till hör ihop på samma sätt som en annan/ett annat och liknande som visar hur huvudordet ska uppfattas: ta en annan kaka, ta en tredje kaka, ta mera kakor, ta åtminstone en till.
Just i det sista exemplet är det lätt att uppfatta en till som en fast förbindelse. Kan jag få en till! – En till vadå?  – En till kaka.

När till kommer före huvudordet kan detta också få mera uppmärksamhet; det blir det ord som bildar slutpunkten: Tänka sig att hon tog en till kaka!

Det en tänkbar förklaring. Att något kan förklaras innebär dock inte att det därmed också måste knäsättas. Hur ska man förhålla sig till den alternativa konstruktionen en till kaka?
Att hävda att den är felaktig vore att döma för hårt. Å andra sidan är ordningen i många uttryck orubblig: lite till, en gång till, du får vänta i åtminstone en timme till, ett enda ord till och du åker ut.  Och Pyrrhus bör citeras med ”En sådan seger till, och jag är förlorad”.


DEN GÄNGSE platsen för till, som i en kaka till, är oftast den självklara. Men ett friare bruk ger oss å andra sidan möjlighet att förflytta tyngdpunkten.
”Det fanns en till skridskogångare ute på isen”, skriver Selma Lagerlöf i ”En herrgårdssägen” (1899), och med det inför hon ett kort men andlöst ögonblick av överraskning och förväntan: en till av samma sort därute i den ensliga månskenskvällen, deras banor måste korsas.
I Svenska Akademiens ordbok betraktas denna placering av till som vardaglig.  Vad den än är, ny är den i alla fall inte.

 

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Apropå placeringen av ännu framför huvudordet: Jag arbetade som utlandstelefonist på Telia i mitten av 1990-talet. Då talade jag dagligen med telefonister på andra sidan kvarken (i Vasa), och de sa ofta "ett ögonblick ännu" när man väntade i telefon. Jag har alltid tyckt att det är en rätt vacker konstruktion.

Anders Ringnér, 07:59, 5 april 2010. Anmäl

Det finns en gammal föreställning att det är fult att avsluta meningar med en preposition. Kanske är det därför som "till" flyttas?

l, 08:05, 4 april 2010. Anmäl

Benkt: Det är inte fullt så enkelt: "ta en kaka till" är ett artigt erbjudande medan "ta en till kaka" är en (ganska fyrkantig) uppmaning. Att blanda ihop dessa är inte på något sätt en "bra förändring", bara en infantil dövhet för nyanser.

Henke, 22:28, 11 mars 2010. Anmäl

Det är väl bra att språket utvecklas, det kallas evolution. "Survival of the fittest". Bra förändringar lever kvar. Oanvändbara eller otympliga dör ut.

Benkt, 21:52, 7 mars 2010. Anmäl

Re Peter Det står ju att engelskan anklagas. Alltså måste någon vara rädd för engelskan vilket är en helt obefogad rädsla eftersom engelskan aldrig kan välta svenskan över ända på grund av att de två språken är helt väsensskilda. Kort sagt man behöver inte vara så rädd för engelska inslag i svenskan. Det ändrar inget av helheten i svenskan. Släpp helt enkelt fram några engelska inslag i svenskan utan att vara så ängslig som en del synes vara.

Peter, 20:55, 7 mars 2010. Anmäl

Min erfarenhet är att nästan alla barn säjer "jag vill ha en till kaka" innan de blir rättade av sina föräldrar - och då är det ju inte fråga om influenser från engelska eller tyska...

Fabiola, 15:03, 7 mars 2010. Anmäl

@Peter: Kan du förklara dig lite bättre? Vem är rädd för något? Läste du texten?

L, 12:44, 7 mars 2010. Anmäl

"gurkmajonnäs eller majonnäsgurka, eller sockiplats vs. plastisock" Vad är det för diskussion? I den mån sakerna i exemplet finns i verkligheten är det uppenbarligen helt olika saker?

L, 12:42, 7 mars 2010. Anmäl

Svenskan är så grundmurat tyskinfluerad att det är en omöjlighet att rubba detta faktum. Vad i Herrans namn är man rädd för? Även om en mångdubbling av engelska inslag i svenskan kommer in i språket har det så ytterst liten påverkan. Mina engelska släktingar uppfattar svenskan som en variant av tyska och tillåter sig ibland skämta om svenskan - som väl är i all vänlighet (hoppas jag).

Peter, 12:14, 7 mars 2010. Anmäl

Det här känns lite som diskussionen om det heter gurkmajonnäs eller majonnäsgurka, eller sockiplats vs. plastisock. Annars undrar jag precis som B om det finns lokala variationer, för jag tycker nog också att "en till xx" känns naturligare än "en xx till".

Björn, 11:02, 7 mars 2010. Anmäl

Inlärda normer en del av språkkänslan

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

med svenskan 'nu när ungdomarna säger "dåligare" istället för "sämre" eller andra grova förseelser. (Dåligare tycker jag för övrigt är en rolig form som man gott kan använda i talspråk, och visar på att man har BRA språkkänsla inte tvärt om....) Jag tycker att språk ska man använda så att det uttrycker det man vill ha sagt. Det enda sätt man skulle kunna förstöra ett språk på är genom att inte använda det!!

språkaktivist, 16:59, 24 april 2010. Anmäl

Jag tror, precis som flera andra som har kommenterat, att språkpoliser egentligen kan MINDRE om språk och har sämre språkkänsla än genomsnittet, det är därför de måste hålla sig till sina inlärda språklagar som de lärde sig i skolan! Jag brukar säga att jag har absolut gehör för språk, jag har alltid hört vad som är "rätt och fel", inte bara i mitt modersmål utan även i de tre andra språk jag talar flytande. Men jag skulle aldrig skriva sura insändare om att det minsann håller på att gå utför m

språkaktivist, 16:56, 24 april 2010. Anmäl

Angående din jämförelse med engelskan vill jag bara påpeka att man visst säger he is older than I. Man kan lägga till ordet am på slutet, men man måste inte.

Sofia, 21:28, 15 april 2010. Anmäl

Det kan lätt leda till syftningsfel om man inte skiljer på dig/du, mig/jag osv: "Jag synade mer än dig" kontra "Jag synade mer än du (gjorde)" eller det lite mer absurda: "Jag åt mer än honom" kontra "Jag åt mer än han (gjorde)".

Jacob, 13:13, 6 april 2010. Anmäl

Den här rubriken finns idag på förstasidan i den här nättidningen: "50 år sedan blod- badet i Sharpeville". Undrar om Catharina betraktar det som "språkpolisiärt" om man påpekar felet i denna rubrik? Varför ägnar hon inte lite tid till DN:s egna artiklar, som verkar vara i skriande behov av språkvård?

Bisse, 04:47, 21 mars 2010. Anmäl

Dessa kommentarer är helt underbara: för första gången kan man läsa en sån här spalt utan att förskräckas av dålig stavning o dito grammatik, särskrivning m m. Dessutom är det härligt att se att jag inte är den enda som reagerar på vissa saker, t ex "fönsterna" och "papprena", "min egna sak" o liknande hemskheter. Jag trodde jag var den enda språkpolisen, men vi är tydligen rätt många! Heja, oss!

Maud, 11:53, 9 mars 2010. Anmäl

Fast... det betyder ju inte samma sak. <br/>Mitt favorit-exempel är: "Jag älskar dig mer än hon" kontra "Jag älskar dig mer än henne". <br/>Därför vill jag gärna bevara skillnaden mellan han/honom och de/dem. <br/>Det ger en möjlighet att vara exakt. <br/>Men vi behöver knappast vara rädda för fördumning, ändå. <br/>Språket kommer att tappa nyanser på vissa områden, men det kommer att utveckla nya nyanser på andra. <br/>Det är oundvikligt. Vi finner vägar att uttrycka det vi behöver uttrycka.

Dea (Webbsida), 15:11, 7 mars 2010. Anmäl

Jag håller med om, att det stundom kan vara svårt att skilja på vad som är inlärt och vad som är naturligt vad gäller språkkänslan. Ju fler som ogillar ett visst uttryck, desto större anleding finns att inte använda det. Men man kan aldrig vara alla till lags. Folk kommer alltid att ha olika uppfattningar om vad som är acceptabelt språkbruk.

Kenneth Nyman (Webbsida), 14:53, 28 februari 2010. Anmäl

Ett slags frukt, är det det samma som en framgång på slagfältet eller får soldaterna frukt?

Anonym, 19:04, 26 februari 2010. Anmäl

Problemet är väl inte talspråket - där det som modersmålstalare säger måste anses vara korrekt - utan att talspråklighetens normlöshet smittar av sig på skriftspråket. Skriftspråket är ett fattigt språk utan prosodi, intonation eller kroppsspråklig redundans. Alltså måste för skriftspråket finnas artificiella normer, eftersom vi annars missförstår varandra. Det är också synd och skam att svenska barn knappt kan läsa Strindberg numera. Vissa normer behövs, i synnerhet i skriftspråket.

Språkpolis, 14:07, 23 februari 2010. Anmäl

Antingen, vare sig eller både – och

”Antingen du vill bli bagare eller präst …” Med den formuleringen på stora affischer runtom på stan skulle ungdomar i början av 1970-talet lockas till den nya gymnasieskolan.
Det blev ett förfärligt liv.”Vare sig du vill bli bagare eller präst skulle det ha stått”, yttrade uppbragta språkbrukare, ”antingen kan användas bara som adverbial, i formuleringar som du kan bli antingen bagare eller präst. Som konjunktion, det vill säga som sammanbindare av satser, duger bara vare sig: Välj den nya gymnasieutbildningen, vare sig du vill bli bagare eller präst.”

NÄR DETTA hände sig var jag nyanställd på Svenska språknämnden och fick för första (men inte sista) gången möta uppfattningen att nutidens skola är en svenska språkets fördärvare.
Det blev att försöka förklara att inte bara vare sig du vill bli bagare eller präst (ska du välja den nya gymnasieutbildningen) är korrekt svenska utan att även antingen du vill bli bagare eller präst måste betraktas som sådan.
Konstruktionen är ingalunda någon nymodighet. ”Hustrur måste vi hava, anten de äro goda eller onda” suckar ett 1700-talsexempel.  ”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma” börjar Fröding sin skröna ”Bergslagstroll”. Visst hade han kunnat skriva ”Och vare sig ni tror eller inte gör detsamma”, men nu gjorde han inte det.

Vad är nu detta antingen och det talspråkliga anten för ord? 
De är helt enkelt förvanskningar av ett fornsvenskt annat-tväggja, ’det andra  av två ’, det vill säga ’ettdera’.
Medan danskan har enten  som etablerad form kom det svenska anten under 1800-talet att bannlysas i vårdat skriftspråk. Men den ”fina” formen antingen var på sitt sätt inte bättre än dagens uttal /ejängklien/ för egentligen.

ANTINGEN och vare sig är inte helt utbytbara. Om båda tankeleden i meningen har nekande innebörd krävs vare sig: Du bör inte gifta dig med vare sig Sören eller Hans Christian, det vill säga med ingendera av Sören eller Hans Christian.
Men annars går det bra att uttrycka villkor eller förutsättningar med såväl antingen som vare sig:  Antingen du gifter dig eller inte gifter dig (ettdera sker) kommer du att ångra det. Vare sig du gifter dig eller ej (det må vara så att du gifter dig eller det må vara så att du inte gör det, ettdera sker) kommer du att ångra det.
Språket kräver inte alltid ett antingen – eller; det bjuder stundom på både – och.  

 

 

Dela med dina vänner

  • 4
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Du skriver som en gudinna.

N, 19:51, 25 april 2010. Anmäl

Hade jag sett dedär affischerna hade jag oxå reagerat. Jag har svårt att förlika mig med att detta skulle vara korrekt skriftspråk. <br/>Visst, Fröding använder samma form, men Fröding skrev ju ofta "på bönders vis", dvs. han använde medvetet ett dialektalt talspråk som i strofen "...och somma hade tak av ett kolhus till mössa..." <br/>... <br/>@ Linda: om du gör dig besväret att läsa texten förstår du orsaken.

torparn, 09:57, 21 februari 2010. Anmäl

Var använder man "anten" i talspråket? Det har jag aldrig hört.

Linda (Webbsida), 12:50, 11 februari 2010. Anmäl

Det "korrekta" uttrycket med vare sig du vill det ena eller det andra låter fel i MINA öron! "Vare sig" behöver ett "inte" - är det min väsgötska som slår igenom?

Smaragdalena, 20:37, 8 februari 2010. Anmäl

Låter fortfarande fel i mina öron :D

m, 15:21, 7 februari 2010. Anmäl

När mycket blir litet och tvärtom

Vid sopstationen i min bygd finns en skylt som säger att det är förbjudet att sprätta skräp utanför behållarna, ”med risk för böter eller fängelse i högst ett år!”.Upplysningen om straffpåföljden är förstås tänkt som en skarp varning till försumliga individer . Men det låter som om man ändå skulle komma rätt lindrigt undan, som allra mest med bara ett år på tukthuset.

Formuleringen är väl ordagrant hämtad från den förordning som fastställer straffet för nedskräpning. Den är å andra sidan utformad med hänsyn till dem som ska utdöma det: de får inte ta i med mer än ett år som högst.

 Vad skylten egentligen vill hota med är förstås att det faktiskt kan bli fråga om fängelse, och det ända upp till ett år, tänk på det, lättsinnig soplämnare! Här ser man att det inte alltid går att rakt av ta över ett uttryck som innehåller en värdering. Ibland måste man helt enkelt byta förtecken för att maningen ska bli den avsedda.

 

EN OCH SAMMA SAK kan alltså uttryckas på olika sätt beroende på hur man ser den. Den som köper en lott under parollen ”Jag tar chansen!” räknar med möjligheten att vinna. Den som utmanar samma öde med ”Jag tar risken” är mer medveten om att insatsen kan gå förlorad. Den som säger att det finns en chans att en bro ska rasa är antingen språkligt omedveten eller, värre, en cyniker. Såvida det nu inte finns goda skäl att vilja se bron i fråga i spillror. Förväntningar och förväntan står för hoppfull väntan. Man förväntar sig vinster och annat önskvärt, och lite bistert krävande kan man också förvänta sig gott uppförande. Men man förväntar sig inte gärna att penningvärdet försämras eller att många döda ska återfinnas efter en katastrof .  Vill man uttrycka sig neutralt är det vänta och vänta sig som kommer i fråga. Det är skillnad om en person förväntas tillbaka till arbetet eller bara väntas tillbaka.

HUR SKULLE  jag nu kunna avsluta en spalt med frågor som dessa utan att tjata om knappt och nästan? Den svenska vd som säger sig tjäna knappt femton miljoner om året får det att låta som om han eller hon vore underbetald. Knappt betyder visserligen ’strax under’, men med det underförstådda ’lite mindre än vad man kan vänta sig’. För de flesta är en årslön på 14,9 miljoner nästan eller nära nog femton miljoner, det vill säga mer än vad man brukar anse som normalt eller välmotiverat för jobbet i fråga. Men vad ska man tro om normalitet när journalister skriver om knappa årslöner i femtonmiljonersklassen?      

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Vill man vara helt neutral säger man varken "chansen" eller "risken", utan "sannolikheten".

david, 15:26, 7 februari 2010. Anmäl

Ja, och som tillägg till chansen - när Rönnerdahl agerar kärnfamiljens fridstörare är kadensens svenska stavning "kadans" unik för Taube. Det är samma fallande, nu som musikterm, det handlar om.

Chydenius, 17:12, 3 februari 2010. Anmäl

Vill man vara helt neutral är "chansen" att föredra framom "risken". Chansens ursprung är latinets 'cadere' för falla (dvs. lotten) och riskens det italienska risco med okänd härledning. Singlar jag slant, säger jag inte "risken att det blir krona" förrän något står på spel, medan jag däremot kan säga att chansen är lika för båda alternativen. (Ja, i Sverige säger ni kanske pil och gubbe? Men krona och klave heter det här i Finland.)

Chydenius, 17:04, 3 februari 2010. Anmäl

Precis den skylten vid sopstationer har jag också reagerat på. Kul att du tog upp den.

Fredrik, 11:30, 28 januari 2010. Anmäl

Kan inte Tage D:s korkade monolog försvinna in i historiens glömska snart: sannolikhet har inget med likhet med sanning att göra (eng: probability, truth, & verisimilitude) – enbart ett olycksaligt lingvistiskt sammanträffande.

Daniel Tagesson, 07:39, 25 januari 2010. Anmäl

Det som Du i första avsnittet påpekar gäller väl även för detta evinnerliga "filmen rekommenderas från 13 år". För det borde ju vara "filmen rekommenderas inte för barn under 13 år". Annars är det ju ett påstående att filmen är bra för folk över 13 år.

JanneL, 00:04, 25 januari 2010. Anmäl

Det finns goda skäl till att penningvärdet behöver försämras. Riksbankens inflationsmål ligger på 2% och inte på 0% så det exemplet var kanske inte så bra...

J, 20:02, 24 januari 2010. Anmäl

"Förvänta" kan vara helt neutralt (vilket också framgår av exempelvis NEOB:s beskrivning av ordet). Omvänt kan "vänta sig" uttrycka positiv förväntan eller krav ("hon väntar sig ett tack i gengäld"). <br/>I statistiska sammanhang används "chans" ofta neutralt för att uttrycka sannolikhet.

A, 16:40, 24 januari 2010. Anmäl

Tusan! Dom här tankegångarna var ju lika fantastiskt skrivna som om det var salig Tage Danielsson som återuppstått i en kvinnas skepnad! (Det är jä...igt mycket beröm!) Vem har väl glömt satiren om sannolikhetskalkylen? Bra gjort! En eloge! <br/>Uffe Andersson i Kalasin, Thailand

Ulf Andersson, 09:44, 24 januari 2010. Anmäl

De och dem – behövs dom?

”Jag har svårt att hantera formerna de och dem”, klagar ibland unga journaliststuderande som jag undervisar i språk och stil.
Det visar sig att det inte bara gäller de ibland rätt kniviga fallen av de som, som i de/dem som lyssnar vill vi gärna uppmuntra och vi har andra problem än de/dem som vi diskuterar här.

Det gäller – besynnerligt nog – alldeles vanliga fall som de sjöng (subjekt) och jag såg dem (objekt). Är det rätt att skriva dem sjöng? undrar de osäkra. Och jag såg de – men det låter väl ändå fel på något sätt?
Ingetdera är riktig svenska.

Har man i sitt talspråk den gemensamma formen dom, och det har de flesta, måste man i skrift göra klart för sig huruvida det är med de eller dem som detta dom ska ersättas.
Det brukar de flesta klara utan att vara förtrogna med begrepp som subjekt och objekt . Man har nämligen en inbyggd grammatik, vare sig den nu ligger i den medfödda språkförmågan eller har förvärvats genom att man växt upp med språkliga mönster, eller båda.

MEN NU SVIKER alltså känslan för när det ska vara de eller dem, suckar allt fler av de unga skribenter jag möter. Vore det då inte bättre att gå in för dom även i striktare skriftspråk?
Det vore förstås att lösa den gordiska knuten med ett svärdshugg, drastiskt men också utan hänsyn till att man förstör repet. Det verkar nämligen som om flertalet professionella språkbrukare fortfarande vill se de och dem som normalformer i sakprosa och reservera dom som en form att ta till i skrift för visa att det rör sig om vardagligt talat språk.
Ett bättre alternativ är trots allt att försöka underhålla den spontana känslan för subjekt och objekt, den som gör att man utan att tveka säger jag ger men ge mig. Det är bara i barnvisan det kan heta ”Om pappa ville ge jag en femöring …”

MEN HUR har då denna osäkerhet uppstått? När jag frågar de villrådiga säger de att de har fått uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom, som de har fått skriva genom hela sin skoltid, och att det därför verkar bäst att i vuxenspråket klämma till med ett dem även som subjekt: dem sjöng.
En stilistisk norm har helt enkelt feltolkats.

Har ni problem med engelskan? är min följdfråga. Nej, inte alls, de behöver aldrig fundera över they sang och I saw them.
Den inbyggda grammatiken fungerar sålunda. Mitt råd till dem blir: Testa med engelskan när du är osäker i de här fallen. 
Men visst känns bakvänt att ta omvägen över ett annat språk för att klara av en grundregel i sitt eget.

 

 

Dela med dina vänner

  • 28
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Hej Ulrika (7 feb. 2010). Visst förändras språket, men vi rusar inte fram, precis. Den senaste stavningsreformen skedde 1906...! <br/>Idag säger vi: Kalle och Niklas stämde träff med två tjejer. En halvtimme senare träffa´ dom dom utanför biografen - men det SER inte bra ut i skrift, eller hur?! MVH/William.

William Karlfeldt, 10:10, 28 april 2010. Anmäl

Tyvärr, bästa Catharina! Problemet med bestämd artikel är lika stort! Både bland mina kursdeltagare på komvux och i tidningarnas insändare används "dem" som bestämd artikel. Man gissar helt enkelt, utan någon som helst eftertanke. En färsk insändare i ortstidningen argumenterar för en sänkt körkortsålder, från 18 år till 16, "som i dem flesta amerikanska stater...". MVH/William.

William Karlfeldt, 09:23, 28 april 2010. Anmäl

Linnea undrar hur det var med formerna de-dem på 1950-talet. Inga problem! Vi uppmanades att läsa som det stod: "De kommer imorgon. Kan du möta dem?" Vi uttalade alltså inte formerna med "dom". Det var betydligt lättare att sedan gå från "de-dem" i skrift till "dom" i tal, än tvärtom. Idag har ju även bildat folk i radio och TV svårt för "att" och "och"! Ex: Det ska bli intressant "och" få följa hennes utveckling. Man försöker alltså att gå från talspråkets "å" till "och" eller "att", vilket vål

William Karlfeldt, 09:01, 28 april 2010. Anmäl

Jag tycker det borde höra till antagningskraven för blivande journalister OCH lärare att man fattar vad det är för skillnad på de och dem. Jag vill tillägga att jag är 80-talist och jag har aldrig haft några problem med att fatta skillnaden så jag tror inte att det beror på bristande undervisning bara på bristande förmåga att ta till sig den. Så kan man inte hålla isär de/dem/dom så kanske man inte är så pass skärpt att man har på en högskoleutbildning att göra...

sådeså!, 16:43, 14 april 2010. Anmäl

Skrämmande att journalistaspiranter inte har koll på basal grammatik. Personligen anser jag dock att dom borde ersätta de/dem rakt av i skriftspråket, både i vardagligt sådant och formellt. Smidigare så. För övrigt skrev jag härförleden en insändare i en lokaltidning i medvetet talspråkig stil och använde dom. Den unga redaktören hade ändrat på ett par ställen till de när det var fråga om objekt! Skrämmande, som sagt.

Dan, 23:42, 2 april 2010. Anmäl

TACK, Catharina! Ja undervisar i svenska på komvux, och speciellt svenskar ifrågasätter rent allmänt skrivregler i vårt eget språk. Finns det någon engelsk journalist som inte vill behärska sitt eget skriftspråk? <br/>Jag tror att det är som Fredrik Lindsträm har sagt att det är en förolämpning att säga: Du är verkligen svensk. Samma sak gäller språket. Ingen status. Ingen skulle komma på tanken att inte vilja lära sig att skriva engelska korrekt - men fel i svenskan besvaras med: "So what? William.

William Karlfeldt, 10:49, 31 mars 2010. Anmäl

Hej! <br/>Läste att du undervisar blivande journalister. Kan du inte lära dem att skilja på 'före' och 'innan'. Före är preposition och skall ju följas av ett substantiv och innan är konjunktion och skall följas av en hel sats. När man läser tidningar idag verkar det som om man alltid använder 'innan' utan att ha en aning om hur det skall användas. detta ser man också i annonser t ex. Det är väldigt irriterande. <br/>Vänliga hälsningar <br/>YA

Ylva Annerstedt, 18:04, 21 mars 2010. Anmäl

Carl S, håller med dig helt. Det fruktansvärt irriterande och slöseri med resurser när journalister inte ids att lära sig korrekt svensk grammatik. Tycker det är lustigt att just ungdomar har svårt för "de" och "dem" när de just gått ut skolan och borde ha färska kunskaper i ämnet. Ska man skylla detta på dagens grund-och gymnasielärare eller är ynglingarna bara lata och dumma?

Nina M, 02:18, 7 mars 2010. Anmäl

Lina: Det enda misstag Sune begår i den meningen är att ordföljden är felaktig. "Är det inte så att det för dem som blivit vuxna … redan är kört" är helt korrekt. Jämförelsematerial: "Är det inte så att det för oss som blivit vuxna … redan är kört".

brtkrbzhnv, 07:38, 6 mars 2010. Anmäl

N'olle, du har fel. Din exempelmening är dialektalt talspråk där man säger "dom är go(d)" vilket skulle skrivas de är god enligt denna uppenbarligen söndervittrande skrivregel.

Lina, 10:35, 9 februari 2010. Anmäl

Från språkfrågornas topplista

Vad gjorde jag som språkspaltsskribent utan läsarbreven? Sedan de korta läsarfrågorna i DN:s nätupplaga lades ner har de spontana och ofta roliga mejlen och kommentarerna dit blivit färre, men språkfrågorna är likafullt fler än jag har möjlighet att besvara.
De flesta tar upp sådant som jag har behandlat både en och flera gånger. Men som avslutning på det här året tar jag upp några som ofta återkommer.

Först den ständiga frågan om varför manliga sjuksköterskor inte kallas sjukskötare. (Legitimerad, examinerad) sjuksköterska är i Sverige en fast yrkestitel. Att åtta procent av kåren, som från början var uteslutande kvinnlig, i dag utgörs av män har inte ändrat denna benämning. Skötare däremot är ett yrke inom mentalvården.
När män nu också söker sig till barnmorskans värv följer benämningen med. Både manliga och kvinnliga yrkesord tenderar att bli könsneutrala.

ÄR DET RÄTT att skriva Odell & Borgs kritik om finansmarknadsminister Mats Odells och finansminister Anders Borgs kritik av bankernas bonussystem? undrar en läsare. Borde det inte vara Odells och Borgs kritik?
Det beror på hur man ser på sammanställningen Odell och Borg. Betraktar man herrarna som två skilda personer bör det vara Odells och Borgs kritik. Låter man däremot namnen bilda en enhet gäller genitiv-s-et för hela enheten. Jämför Åhléns och Holms sinne för affärer fick dem att starta en postorderfirma med Åhlen & Holms postorderfirma.
Rubrikens bruk av &-tecknet är en vink om att här presenteras en duo snarare än två enskilda ministrar. Lite som ”Firma Odell & Borg”.
Ser man på sina barn som ett kollektiv, ”Pelle & co”, är det rimligt att i familjeannonserna skriva Välkommen Wilma! Pelle, Kalle och Olles lillasyster.  Föräldrar som betraktar de unga bröderna som egna individer bör dock hellre skriva Pelles, Kalles och Olles lillasyster.


FAMILJEANNONSERNAS Grattis! önskar mormor och morfar är också en källa till undran och förtret. Om grattis är en kortform av gratulerar eller gratulationer är det ju inget som kan önskas. Men detta grattis kan också ses som mer eller mindre frigjort från sitt ursprung och mera som ett välgångsrop, som god jul och gott nytt år, vilket ju kan önskas, och vilket härmed sker eder, goda läsare!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

En sak som jag tycker ser väldigt märkligt ut är sorgtacken, där det ofta står något i stil med "vid vår käres Bengt Karlsson bortgång". Hoppar till varje gång, det ser faktiskt helt tokigt ut, även om nu namnet står med större bokstäver och skiljer sig från resten av texten.

Maria, 04:47, 11 januari 2010. Anmäl

@Catharina <br/><br/>Du skriver om ministrarnas "kritik av bankernas bonussystem". Jag förbryllas ständigt av detta allt vanligare "kritik av". Jag tycker det heter "kritik mot". Om man skriver "av" handlar det väl om aktörerna snarare än mottagarna? Kritik framförd av ministrarna mot bonussystemen.

kafpauzo (Webbsida), 15:25, 1 januari 2010. Anmäl

@Peter <br/><br/>Artikeln är ju skriven i normal saklig prosa. Varför klaga över en så vanlig och saklig prosa? Visst kan det ofta vara kul när texter kryddas med humor och personliga inslag, men sånt passar inte överallt. Jag kan inte se att det behövs i den här texten. Försök i den vägen kunde rentav dra ner texten. <br/><br/>Hellre enkel och trevlig sakprosa som denna, än de ansträngda försök till konstig humor som man ibland ser falla platt. <br/><br/>Att du tolkar det som pekpinnar är helt din egen tolkning. Det är ett tonfall som du själv lägger in i texten. Catharina berättar enkelt och sakligt hur man brukar använda språket. Pröva att läsa texten med ett sympatiskt tonfall, så ser du att det finns där.

kafpauzo (Webbsida), 15:24, 1 januari 2010. Anmäl

Söta du, det handlar om hur det framförs.

Peter, 04:09, 28 december 2009. Anmäl

Jag noterar att Peter och Björn nedan är språkindignerade. <br/>Nå, jag undrar själv hur man gör med utropstecknet i exemplet Grattis! önskar.... Är det okej att ha med ett utropstecken i en mening bara sådär?

Facebookanvändare, 00:37, 28 december 2009. Anmäl

En språkspalt om något har alla möjligheter att öppna sig för språkglädje, humor och ironi. Tristare pekpinnar än ovan har jag sällan läst. Kan det bero på spaltförfattarens oförmåga och didaktiska ton eller är svenskan ett ovanligt trist språk?

Peter, 20:41, 27 december 2009. Anmäl

Vad hände med det gamla klassiska rättesnöret, "Kungens av Danmark bröstkarameller"? – Alltså, att genitiv-s:et skall sättas på den första delen av konstellationen. – Har man frångått denna regel? Ingenting är heligt längre...

Björn Sandberg, 17:36, 27 december 2009. Anmäl

Vad hände med det gamla klassiska rättesnöret, "Kungens av Danmark bröstkarameller"? – Alltså, att genitiv-s:et skall sättas på den första delen av konstellationen. – Har man frångått denna regel? Ingenting är heligt längre...

Björn Sandberg, 17:35, 27 december 2009. Anmäl

Förste styrman – en titel för kvinnor?

Europeiska unionens tjänst som unionens ”utrikesminister” med titeln EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har i år tilldelats en kvinna.
Frågan blev då: Skulle man utgå från en fast tjänstetitel med den maskulina adjektivböjningen höge representant, eller skulle man rätta titeln efter innehavaren och skriva höga representant?
Översättarna i Bryssel och språkexperterna i Regeringskansliet har bestämt sig: Catherine Ashton är EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.
Det är ett gott val.

Grundregeln för bruket av a- och e-former hos adjektivet är att syftning på män ofta, men inte alltid, har e-form medan syftning på kvinnor alltid ska ha a-form. Det heter alltså den finska presidenten Tarja Halonen, under inga villkor finske, som man ibland ser.
Nu är den höga representanten inte helt jämförbar med den finska presidenten, som ju inte är en tjänstetitel. Sådana har betraktats som orubbligt fasta konstruktioner som inte ändras när innehavaren är en innehaverska: förste amanuens, förste bibliotekarie.
Det vore kanske dags att ändra på den ordningen.

Vi har en lång tradition där de maskulina e-formerna har fått gälla när människosläktet eller delar av det åsyftas i största allmänhet: Den enes död, den andres bröd, den uppmärksamme läsaren …
Å andra sidan har a-formerna i ledigare stil också gått att använda om manligt kön: min gamla far, hennes första man. Om den uppmärksamme läsaren inkluderar även läsande kvinnor kan man med lika stort fog hävda att den uppmärksamma läsaren inkluderar män. Den enskilde eller enskilda skribenten kan i de här fallen efter stilistiskt tycke välja fritt mellan formerna.

I författningstext har man under de senare åren börjat införa a-former när syftningen inte är utsagd: den valda representanten, den ansvariga militären, den undersökta patienten, den förstnämnda läraren, den minderåriga eleven. A-formerna blir onekligen mindre maskulint markerande.

Nästa steg skulle då kunna bli att då att även de fasta tjänstetitlarna finge den könsneutrala -a-formen: första amanuens och till och med första styrman. I det läget skulle man kanske också slippa de tröstlösa diskussionerna om -man verkligen kan vara könsneutralt. Den dag en titel lyder första styrman kan den utan problem bäras av både män och kvinnor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Varför skall man säga första styrman när det heter Överstyrman?

Mm, 12:34, 11 augusti 2010. Anmäl

...långt ifrån optimalt att använda ordet "man" när något neutralt uttrycks, då detta klart bidrar till att upprätthålla mannen som norm och kvinna som avvikelse. Det finns således klara samband mellan hur vi talar, tänker och värderar vår omgivning och våra medmänniskor. Frågan är då varför det är så kontroversiellt att försöka vidta språkliga åtgärder för att åstadkomma de undermedvetna förändringar som krävs för att män och kvinnor ska värderas lika, när de allra flesta är för ett jämställt s

Lina, 08:06, 10 februari 2010. Anmäl

Jag tror bestämt att det smugit sig in ett fel i sista meningen i näst sista stycket, då det rimligtvis borde vara "mindre feminint markerande". <br/>För övrigt tycker jag att det är sorgligt att duktiga svenska skribenter som Catharina, inte upplyser om den skada som det könsladdade ordet "man" kan göra i ett genusperspektiv när det används neutralt. Språket är ett viktigt verktyg för sublima attitydförändringar i samhället och vill man (!) som de allra flesta ha en jämställd kultur så är det...

Lina, 07:44, 10 februari 2010. Anmäl

Nej, Tarja Halonen är den finländska presidenten. Bara om man av någon anledning vill betona hennes modersmål, säger man "den finska presidenten". Om nu Elisabeth Rehn hade valts 1994 - det var nära - skulle det ha varit helt råddigt att tala om henne som "den finska presidenten". Ja, jag vet att det finns undantag ss. finsk lag osv. Men det är märkliga undantag och de kan rättas till.

Finska presidenten?, 19:14, 21 januari 2010. Anmäl

"00-talets allra bäste" utropar en rubrik på DN.se:s förstasida. "Allra bäste". Folk vet verkligen inte hur -e fungerar. Inte ens de som har språket som yrke vet. <br/><br/>Mycket skulle vara vunnet om vi kunde låta modern svenska bara använda -a, och lägga -e till historien. Det är inte omöjligt att göra målinriktade ändringar i språket. Du-reformen var en målinriktad modernisering som ändrade språket dramatiskt till det bättre. Det här är inte alls lika dramatiskt, men det vore ändå en värdefull modernisering att slippa könsmarkeringar som är fullständigt onödiga, en relik från en könssegregerande tid, och som dessutom inte ens språkproffsen klarar att hantera rätt.

kafpauzo (Webbsida), 14:45, 1 januari 2010. Anmäl

Varför är kommentatorerna så uppretade? Det Catharina Grünbaum skriver är ju verkligen inte någon agiterande pamflett. Hon bara konstaterar enkelt att så här brukar olika böjningar användas. <br/><br/>I spanskan ställer det faktiskt till vissa besvärliga problem att språket skiljer mycket bestämt mellan maskulina -o och feminina -a, och inte har någon neutral form annat än -o. På spansktalande webbsajter ser man då och då att sajten vränger fram en konstruerad neutral form för att välkomna alla, genom -@, som en sorts valfritt -o eller -a. <br/><br/>T ex välkomnar man besökaren med "bienvenid@" istället för "bienvenido". Jag tycker inte det känns så välkomnande med en så styltig ordvrängning. Men jag kan förstå att halva befolkningen inte heller känner sig så välkomnad av ett ord som tydligt vänder sig till den andra halvan av befolkningen. <br/><br/>I svenskan kan vi slippa konstigheter om vi betraktar -a som neutralt, och låter bli att pressa in könsmarkeringar som faktiskt inte behövs.

kafpauzo (Webbsida), 11:36, 14 december 2009. Anmäl

Det är med löjliga artiklar som denna som trycket för en rekyl bygger upp. Det heter också, tamef-n, sjuksköterska, för båda könen, eller hur? Bråka om det med, så är jag imponerad, annars inte!

Henrik, 05:48, 14 december 2009. Anmäl

Jevle chauvinister, "Egalias döttrar" finns att låna på biblioteket - men dit går ni väl inte.

Tant A, 14:07, 13 december 2009. Anmäl

gäsp. vilken artikel, alltså. samma sekund som man, likt grünbaum här, ens börjar tänka i genus eller kön, har man direkt gjort sig skyldig till sexism i en eller den andra formen. ljuv ironi, grünbaum; ljuvt misslyckande. <br/>"asså, varför säger man att MAN har gjort si och MAN har gjort så? asså hela svenska språket och hela samhället, det är så mycket mansgriseri asså, ba', assåååå".

john, 12:57, 13 december 2009. Anmäl

Måste erkänna att jag inte hade en aning om att -e och -a ändelserna var genusberoende. Jag har lite vagt sett -a ändelsen som mer modern och vardagsspråklig, medan -e är en lite uppstyltad och gammalmodig variant. Jag använder dom på det sättet också, med "-a" i normal text, och "-e" i formella uttryck och titlar. "Han är den första försökspersonen" och "Hon är försteviolinist".

Janne (Webbsida), 12:48, 13 december 2009. Anmäl