Farväl alla läsare – nu går sista spalten

När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp.
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”.
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. Och vi lärde oss av varandra.

TILL DE SPRÅKBRUKARE som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så.
Det var inte bättre förr  – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra.
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag.

Annons:

EN BETYDELSEFULL del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula).
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det.
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren.

 

Svenska tranbär i fara

Bredvid mig i baren hänger två brudar som varvar ner efter jobbet eller möjligen upp inför kvällen. ”En sån där med cranberry”, beställer den ena.
”Varför säger du inte tranbär?” undrar väninnan, i vilken språkpolisen plötsligt vaknat. Om det nu inte är äkta nyfikenhet på varför kompisen använder den engelska benämningen.
”Å, jovisst, men jag är så van … ” säger beställerskan, och får det att låta som om hon tillbringade sin mesta tid vid de stora bärodlingarna i Nordamerika.

Jag misstänker att hennes bekantskap med bäret i fråga i första hand kommer från flaskan med den engelskspråkiga etiketten, och inget ont i det. Men det är ju tråkigt om det uppväxande släktet inte alls skulle känna till att det finns tranbär på myrar och skärgårdsöar i vårt land, även om det är dess odlade släkting som i dag dyker upp i efterrätter och drinkar. Tranbär är de var de än växer.

Att unga människor möter ord och begrepp på engelska utan att ana att de redan finns på svenska är nu inget att förvånas över. Verkligheten är sådan. Men det är å andra sidan inte förbjudet att försöka ta reda på om företeelsen i fråga kan  råka ha en svensk benämning. Jag misstror lätt sakkunskapen hos en förevisare på ett konstmuseum som säger att det verk man betraktar är en replica. Ett dubblettexemplar av konstnärens egen hand har i svenskan kallats replik i mer än hundra år.


Av och till hör jag också yngre personer tala om sitt /si:vi:/, det vill säga cv.  Om koncernspråket hos de företag dit de skickar sina platsansökningar är engelska har de kanske fått föreställningen att cv är en engelskspråkig förkortning för något som betyder ’meritlista’.  Men curriculum vitae, ’levnadslopp’, är latin och har använts i svenskan långt innan engelskan blivit svenska akademikers  andraspråk.

Vienna, Cologne och Bavaria, som ibland dyker upp i svenska texter, heter på ort och ställe Wien, Köln och Bayern, och så gör de även på svenska.

ENSKILDA engelska lånord i svenskan brukar inte anses som ett hot, inte ens när de är så många som i dag. Åtskilliga blir dessutom svenska när de fått sätta sig, från tidiga lån som biff och räls till sena som dissa, sajt och mejla. Oron i dag gäller det som med ett språkpolitiskt ord kallas domänförlust,  det att hela områden trängs undan av engelskan – som när företag inte längre skriver kundbrev eller information på svenska.
Men visst är det en form av domänförlust när tranbären vigs åt glömskan. Och den dag de svenska krusbären får ge rum åt gooseberries är nog hela fältet förlorat.

 

Vårdagjämning, åååh!

”Den största helgen på året är den
då det ljusnat så mycket i huset
att man kan äta sin middag igen
utan att tända ljuset.”

Alf Henrikson, dagsversskribent i denna tidning under sextiofem år, satte ofta ord på vardagsupplevelserna. Visserligen svarar väl inte folk i allmänhet ”vårdagjämningen” på frågan om vilken helg de anser vara den största, men vårt förhållande till denna marsdag är starkt känslomässigt. När Dagens Nyheter för några år sedan bad sina läsare att skicka in sina favoritord hamnade just vårdagjämning på toppen.

Är det bara begreppet som får oss att älska ordet? Föreställningen om det bländande ljuset som äntligen tar sig in genom fönsterrutor som vi ser borde ha tvättats, om långa rosa skymningar, om koltrasten som har börjat höras i klara kvällar. Eller har själva klangen i ordet något som slår an våra strängar? Reagerar engelskspråkiga på motsvarande sätt på det latinbaserade vernal equinox?
Jag skulle knappast tro det.
Ett ord som jämning tycks väl inte hysa några poetiska övertoner, men vår och dag gör det förvisso, och tillsammans, som uttryck för hela upplevelsen av ljus, takdropp och talgoxlåt, blir sammansättningen vårdagjämning oemotståndlig.
De långa vokalerna bär stämningen: vår, dag. Och starkast är å:et.

ÅDALENS POESI klingar skönare än Bräckes prosa. Vi är glada att Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka och inte i Pjätteryd (förlåt alla goda Pjätterydsbor!).  Blånande Båven, mot vars strand hertig Karl styr sin holsteinerhingst medan Årdala klockor ringa till pingst i Snoilskys dikt, låter som ett vackrare vatten än Fylan eller Glafsfjorden, som inte ens efterledet fjord riktigt lyckas rädda.
Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö. Nattviolens ånga och mårans andas i Karlfeldts Roslagssommar. Månens strålar, stråkars gråt, svåra sår, fålen grå, sorla, porla, tråna, fågel, koltrast, vågor, lågor, blåst, moln, åtrå, nåd, blå bär uti vår hage. Båda två, åren går, skål och gutår!
Å-ljudet tillhandahåller ord för både högre diktning och schlager.

BLAND LÄSARNAS favoriter fanns också morgonrodnad och skärgård, säkert utan att de som föreslagit dem tänkte på å:na.
Där fanns även blåmärke
Blåmärken på barnaben visar att ungarna har rört sig fritt ute och haft det roligt, löd motiveringen.
Ja, varför inte? Allt måste inte tolkas till det värsta. Med vårdagjämningen inleds den glada blåmärkesårstiden.

 

 

Ta en kaka till

Vad är det för ofog som sprids, undrar rätt många läsare, att flytta på placeringen av till?  Det heter ju ta en kaka till (liket har själv bakat dom), inte ta en till kaka.
Det verkar onekligen som om förflyttningen av till till platsen framför huvudordet blir allt vanligare. Vad kan det bero på?

Som ofta när ett nytt språkdrag dyker upp anklagas engelskan för att vara infiltratören, och säkert har konstruktionen stöd av engelskans have another cookie. Att även många som inte dagligen umgås med engelskan säger ta en till kaka frikänner inte detta språk, för inlånade drag kan släppa anknytningen till ursprunget och spridas vidare alldeles på egen hand.

STARKARE ÄR NOG ändå känslan för att det ord som anger att antalet eller mängden ökas, som ännu och ytterligare, ska komma före huvudordet: ännu en kaka, ytterligare en kaka. Och starkare ändå är kanske känslan att en/ett till hör ihop på samma sätt som en annan/ett annat och liknande som visar hur huvudordet ska uppfattas: ta en annan kaka, ta en tredje kaka, ta mera kakor, ta åtminstone en till.
Just i det sista exemplet är det lätt att uppfatta en till som en fast förbindelse. Kan jag få en till! – En till vadå?  – En till kaka.

När till kommer före huvudordet kan detta också få mera uppmärksamhet; det blir det ord som bildar slutpunkten: Tänka sig att hon tog en till kaka!

Det en tänkbar förklaring. Att något kan förklaras innebär dock inte att det därmed också måste knäsättas. Hur ska man förhålla sig till den alternativa konstruktionen en till kaka?
Att hävda att den är felaktig vore att döma för hårt. Å andra sidan är ordningen i många uttryck orubblig: lite till, en gång till, du får vänta i åtminstone en timme till, ett enda ord till och du åker ut.  Och Pyrrhus bör citeras med ”En sådan seger till, och jag är förlorad”.


DEN GÄNGSE platsen för till, som i en kaka till, är oftast den självklara. Men ett friare bruk ger oss å andra sidan möjlighet att förflytta tyngdpunkten.
”Det fanns en till skridskogångare ute på isen”, skriver Selma Lagerlöf i ”En herrgårdssägen” (1899), och med det inför hon ett kort men andlöst ögonblick av överraskning och förväntan: en till av samma sort därute i den ensliga månskenskvällen, deras banor måste korsas.
I Svenska Akademiens ordbok betraktas denna placering av till som vardaglig.  Vad den än är, ny är den i alla fall inte.

 

Inlärda normer en del av språkkänslan

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir. 

 

Antingen, vare sig eller både – och

”Antingen du vill bli bagare eller präst …” Med den formuleringen på stora affischer runtom på stan skulle ungdomar i början av 1970-talet lockas till den nya gymnasieskolan.
Det blev ett förfärligt liv.”Vare sig du vill bli bagare eller präst skulle det ha stått”, yttrade uppbragta språkbrukare, ”antingen kan användas bara som adverbial, i formuleringar som du kan bli antingen bagare eller präst. Som konjunktion, det vill säga som sammanbindare av satser, duger bara vare sig: Välj den nya gymnasieutbildningen, vare sig du vill bli bagare eller präst.”

NÄR DETTA hände sig var jag nyanställd på Svenska språknämnden och fick för första (men inte sista) gången möta uppfattningen att nutidens skola är en svenska språkets fördärvare.
Det blev att försöka förklara att inte bara vare sig du vill bli bagare eller präst (ska du välja den nya gymnasieutbildningen) är korrekt svenska utan att även antingen du vill bli bagare eller präst måste betraktas som sådan.
Konstruktionen är ingalunda någon nymodighet. ”Hustrur måste vi hava, anten de äro goda eller onda” suckar ett 1700-talsexempel.  ”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma” börjar Fröding sin skröna ”Bergslagstroll”. Visst hade han kunnat skriva ”Och vare sig ni tror eller inte gör detsamma”, men nu gjorde han inte det.

Vad är nu detta antingen och det talspråkliga anten för ord? 
De är helt enkelt förvanskningar av ett fornsvenskt annat-tväggja, ’det andra  av två ’, det vill säga ’ettdera’.
Medan danskan har enten  som etablerad form kom det svenska anten under 1800-talet att bannlysas i vårdat skriftspråk. Men den ”fina” formen antingen var på sitt sätt inte bättre än dagens uttal /ejängklien/ för egentligen.

ANTINGEN och vare sig är inte helt utbytbara. Om båda tankeleden i meningen har nekande innebörd krävs vare sig: Du bör inte gifta dig med vare sig Sören eller Hans Christian, det vill säga med ingendera av Sören eller Hans Christian.
Men annars går det bra att uttrycka villkor eller förutsättningar med såväl antingen som vare sig:  Antingen du gifter dig eller inte gifter dig (ettdera sker) kommer du att ångra det. Vare sig du gifter dig eller ej (det må vara så att du gifter dig eller det må vara så att du inte gör det, ettdera sker) kommer du att ångra det.
Språket kräver inte alltid ett antingen – eller; det bjuder stundom på både – och.  

 

 

När mycket blir litet och tvärtom

Vid sopstationen i min bygd finns en skylt som säger att det är förbjudet att sprätta skräp utanför behållarna, ”med risk för böter eller fängelse i högst ett år!”.Upplysningen om straffpåföljden är förstås tänkt som en skarp varning till försumliga individer . Men det låter som om man ändå skulle komma rätt lindrigt undan, som allra mest med bara ett år på tukthuset.

Formuleringen är väl ordagrant hämtad från den förordning som fastställer straffet för nedskräpning. Den är å andra sidan utformad med hänsyn till dem som ska utdöma det: de får inte ta i med mer än ett år som högst.

 Vad skylten egentligen vill hota med är förstås att det faktiskt kan bli fråga om fängelse, och det ända upp till ett år, tänk på det, lättsinnig soplämnare! Här ser man att det inte alltid går att rakt av ta över ett uttryck som innehåller en värdering. Ibland måste man helt enkelt byta förtecken för att maningen ska bli den avsedda.

 

EN OCH SAMMA SAK kan alltså uttryckas på olika sätt beroende på hur man ser den. Den som köper en lott under parollen ”Jag tar chansen!” räknar med möjligheten att vinna. Den som utmanar samma öde med ”Jag tar risken” är mer medveten om att insatsen kan gå förlorad. Den som säger att det finns en chans att en bro ska rasa är antingen språkligt omedveten eller, värre, en cyniker. Såvida det nu inte finns goda skäl att vilja se bron i fråga i spillror. Förväntningar och förväntan står för hoppfull väntan. Man förväntar sig vinster och annat önskvärt, och lite bistert krävande kan man också förvänta sig gott uppförande. Men man förväntar sig inte gärna att penningvärdet försämras eller att många döda ska återfinnas efter en katastrof .  Vill man uttrycka sig neutralt är det vänta och vänta sig som kommer i fråga. Det är skillnad om en person förväntas tillbaka till arbetet eller bara väntas tillbaka.

HUR SKULLE  jag nu kunna avsluta en spalt med frågor som dessa utan att tjata om knappt och nästan? Den svenska vd som säger sig tjäna knappt femton miljoner om året får det att låta som om han eller hon vore underbetald. Knappt betyder visserligen ’strax under’, men med det underförstådda ’lite mindre än vad man kan vänta sig’. För de flesta är en årslön på 14,9 miljoner nästan eller nära nog femton miljoner, det vill säga mer än vad man brukar anse som normalt eller välmotiverat för jobbet i fråga. Men vad ska man tro om normalitet när journalister skriver om knappa årslöner i femtonmiljonersklassen?      

De och dem – behövs dom?

”Jag har svårt att hantera formerna de och dem”, klagar ibland unga journaliststuderande som jag undervisar i språk och stil.
Det visar sig att det inte bara gäller de ibland rätt kniviga fallen av de som, som i de/dem som lyssnar vill vi gärna uppmuntra och vi har andra problem än de/dem som vi diskuterar här.

Det gäller – besynnerligt nog – alldeles vanliga fall som de sjöng (subjekt) och jag såg dem (objekt). Är det rätt att skriva dem sjöng? undrar de osäkra. Och jag såg de – men det låter väl ändå fel på något sätt?
Ingetdera är riktig svenska.

Har man i sitt talspråk den gemensamma formen dom, och det har de flesta, måste man i skrift göra klart för sig huruvida det är med de eller dem som detta dom ska ersättas.
Det brukar de flesta klara utan att vara förtrogna med begrepp som subjekt och objekt . Man har nämligen en inbyggd grammatik, vare sig den nu ligger i den medfödda språkförmågan eller har förvärvats genom att man växt upp med språkliga mönster, eller båda.

MEN NU SVIKER alltså känslan för när det ska vara de eller dem, suckar allt fler av de unga skribenter jag möter. Vore det då inte bättre att gå in för dom även i striktare skriftspråk?
Det vore förstås att lösa den gordiska knuten med ett svärdshugg, drastiskt men också utan hänsyn till att man förstör repet. Det verkar nämligen som om flertalet professionella språkbrukare fortfarande vill se de och dem som normalformer i sakprosa och reservera dom som en form att ta till i skrift för visa att det rör sig om vardagligt talat språk.
Ett bättre alternativ är trots allt att försöka underhålla den spontana känslan för subjekt och objekt, den som gör att man utan att tveka säger jag ger men ge mig. Det är bara i barnvisan det kan heta ”Om pappa ville ge jag en femöring …”

MEN HUR har då denna osäkerhet uppstått? När jag frågar de villrådiga säger de att de har fått uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom, som de har fått skriva genom hela sin skoltid, och att det därför verkar bäst att i vuxenspråket klämma till med ett dem även som subjekt: dem sjöng.
En stilistisk norm har helt enkelt feltolkats.

Har ni problem med engelskan? är min följdfråga. Nej, inte alls, de behöver aldrig fundera över they sang och I saw them.
Den inbyggda grammatiken fungerar sålunda. Mitt råd till dem blir: Testa med engelskan när du är osäker i de här fallen. 
Men visst känns bakvänt att ta omvägen över ett annat språk för att klara av en grundregel i sitt eget.

 

 

Från språkfrågornas topplista

Vad gjorde jag som språkspaltsskribent utan läsarbreven? Sedan de korta läsarfrågorna i DN:s nätupplaga lades ner har de spontana och ofta roliga mejlen och kommentarerna dit blivit färre, men språkfrågorna är likafullt fler än jag har möjlighet att besvara.
De flesta tar upp sådant som jag har behandlat både en och flera gånger. Men som avslutning på det här året tar jag upp några som ofta återkommer.

Först den ständiga frågan om varför manliga sjuksköterskor inte kallas sjukskötare. (Legitimerad, examinerad) sjuksköterska är i Sverige en fast yrkestitel. Att åtta procent av kåren, som från början var uteslutande kvinnlig, i dag utgörs av män har inte ändrat denna benämning. Skötare däremot är ett yrke inom mentalvården.
När män nu också söker sig till barnmorskans värv följer benämningen med. Både manliga och kvinnliga yrkesord tenderar att bli könsneutrala.

ÄR DET RÄTT att skriva Odell & Borgs kritik om finansmarknadsminister Mats Odells och finansminister Anders Borgs kritik av bankernas bonussystem? undrar en läsare. Borde det inte vara Odells och Borgs kritik?
Det beror på hur man ser på sammanställningen Odell och Borg. Betraktar man herrarna som två skilda personer bör det vara Odells och Borgs kritik. Låter man däremot namnen bilda en enhet gäller genitiv-s-et för hela enheten. Jämför Åhléns och Holms sinne för affärer fick dem att starta en postorderfirma med Åhlen & Holms postorderfirma.
Rubrikens bruk av &-tecknet är en vink om att här presenteras en duo snarare än två enskilda ministrar. Lite som ”Firma Odell & Borg”.
Ser man på sina barn som ett kollektiv, ”Pelle & co”, är det rimligt att i familjeannonserna skriva Välkommen Wilma! Pelle, Kalle och Olles lillasyster.  Föräldrar som betraktar de unga bröderna som egna individer bör dock hellre skriva Pelles, Kalles och Olles lillasyster.


FAMILJEANNONSERNAS Grattis! önskar mormor och morfar är också en källa till undran och förtret. Om grattis är en kortform av gratulerar eller gratulationer är det ju inget som kan önskas. Men detta grattis kan också ses som mer eller mindre frigjort från sitt ursprung och mera som ett välgångsrop, som god jul och gott nytt år, vilket ju kan önskas, och vilket härmed sker eder, goda läsare!

 

Förste styrman – en titel för kvinnor?

Europeiska unionens tjänst som unionens ”utrikesminister” med titeln EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har i år tilldelats en kvinna.
Frågan blev då: Skulle man utgå från en fast tjänstetitel med den maskulina adjektivböjningen höge representant, eller skulle man rätta titeln efter innehavaren och skriva höga representant?
Översättarna i Bryssel och språkexperterna i Regeringskansliet har bestämt sig: Catherine Ashton är EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.
Det är ett gott val.

Grundregeln för bruket av a- och e-former hos adjektivet är att syftning på män ofta, men inte alltid, har e-form medan syftning på kvinnor alltid ska ha a-form. Det heter alltså den finska presidenten Tarja Halonen, under inga villkor finske, som man ibland ser.
Nu är den höga representanten inte helt jämförbar med den finska presidenten, som ju inte är en tjänstetitel. Sådana har betraktats som orubbligt fasta konstruktioner som inte ändras när innehavaren är en innehaverska: förste amanuens, förste bibliotekarie.
Det vore kanske dags att ändra på den ordningen.

Vi har en lång tradition där de maskulina e-formerna har fått gälla när människosläktet eller delar av det åsyftas i största allmänhet: Den enes död, den andres bröd, den uppmärksamme läsaren …
Å andra sidan har a-formerna i ledigare stil också gått att använda om manligt kön: min gamla far, hennes första man. Om den uppmärksamme läsaren inkluderar även läsande kvinnor kan man med lika stort fog hävda att den uppmärksamma läsaren inkluderar män. Den enskilde eller enskilda skribenten kan i de här fallen efter stilistiskt tycke välja fritt mellan formerna.

I författningstext har man under de senare åren börjat införa a-former när syftningen inte är utsagd: den valda representanten, den ansvariga militären, den undersökta patienten, den förstnämnda läraren, den minderåriga eleven. A-formerna blir onekligen mindre maskulint markerande.

Nästa steg skulle då kunna bli att då att även de fasta tjänstetitlarna finge den könsneutrala -a-formen: första amanuens och till och med första styrman. I det läget skulle man kanske också slippa de tröstlösa diskussionerna om -man verkligen kan vara könsneutralt. Den dag en titel lyder första styrman kan den utan problem bäras av både män och kvinnor.