Norra Bantorget 17.45

Gick han till Kina för att kissa?

Det är 15 minuter kvar till avspark. Sverige ska spela sin första match i EM. Jag och min sambo har stämt möte med några kompisar för att se matchen på storbildsskärm vid Norra Bantorget.

Kön ringlar sig runt gathörnet och vi inser att vi inte kommer in på baren och måste därför snabbt komma med en plan B när min kära sambo känner att hans blåsa är på väg att brista. Som tur är finns en offentlig toalett rakt över vägen. Han lunkar iväg medan jag scrollar runt på mobilen för att leta upp närmsta ställe där man kan få köpa sig en öl och kolla på matchen. Minuterna går, nu är det strax avspark och min sambo har ännu inte dykt upp. Det går ytterligare några minuter och nu börjar jag bli otålig. Gick han till Kina för att kissa?

Så kommer han äntligen tillbaka. ”Toaletten var avstängd, så jag gick vidare och hittade en till toa. Den var också avstängd så jag gick tillbaka”.

Vi vet alla hur otroligt jobbigt det är att vara sådär extremt kissnödig och inte kunna få lätta på trycket. Jag vågar påstå att det är topp-tre jobbigaste situationerna som finns. Det slår mig att det finns väldigt få ställen för folk att uträtta sina behov på i den här staden. Antingen är de offentliga toaletterna avstängda eller så ser de ut som ett bombnedslag. Och de allra flesta kaféer vill att man ska vara gäst för att få använda toaletten eller så måste man betala 10 spänn (vem har småpengar dessa dagar?).

Alla kissar, flera gånger om dagen faktiskt, så att det ska vara så svårt att bara få lätta på trycket när man är ute på stan är för mig obegripligt. Nöden har ingen lag som det så vackert heter – är det då så konstigt att folk kissar i buskar och parker?

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör, avskyr att vara kissnödig och har aldrig mynt på fickan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Bråvallagatan 14.15

Rufshåret byter nummer med ex-landslagsboxaren

Det är tydligt att han inte hör hemma där jag möter honom på Rörstrandsgatan. Håret är rufsigt och han går alldeles för yvigt på de smala trottoarerna i latte macchiato­kvarteren. När han tar vänster vid Filadelfiakyrkan snubblar han till.

På en innergård långt ner i backen leder en källartrappa till Stockholms Arbetares Idrottsförenings hem. Jag knäpper upp en öl till min kompis som mörbultad kliver ur ringen. Han tränar boxning, men att på sin svensexa möta en före detta landslagsboxare var väl tufft.

Ovanför hans huvud hänger en reklam­affisch: Muhammad Ali vs George Foreman.

Vi betalar och packar ihop för att dra vidare till Centralbadet. Då öppnas dörren. Rufshåret stapplar in och spricker upp i ett stort leende när han får se mannen bakom kassan.

”Men, tjena! Det var länge sen!”

Ex-landslagsboxaren kommer fram och drar med rufshåret in bland boxningsringar, affischer, löpsedlar och pokaler.

”Vilket jävla museum ni har här. Vilka minnen”, säger rufshåret när han får hjälp uppför trappan till andra våningen.

”Du var duktig. De flesta brukar veva på i tjugo sekunder och ta slut. Vilken klubb tränar du i?”, frågar mannen bakom kassan.

”Narva”, svarar min kompis.

Rufshåret kommer ned för trappan tillsammans ex-landslagsboxaren. Han pratar högt, ryckigt och lyckligt. De byter mobilnummer.

”Narva är en fin klubb”, säger mannen bakom kassan och fortsätter:

”För oss handlar det inte om att kämpa för en klubb. Vi kämpar för boxningen. Och för män­niskorna.”

Martin Fransson är sportchef på DN, har spelat fotboll och rinkbandy, åkt Vasaloppet och Vätternrundan men skulle aldrig våga ställa sig i en boxningsring.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Rinkeby 14.30

Under några ­sekunder blir ­flickan telepatiskt kärleksbombad.

Det är namngivningsceremoni i Rinkeby och orten är belägrad av grönska. I en vagn under ett träd ligger ett litet barn och drömmer, det rycker i ansiktet, och ovanför henne flockas ett tjugotal leenden.

Vi har samlats på en innergård eftersom lägenheten blev så till brädden fylld av värme och besökare att den behövde tömmas. Lekplatsen i gårdens mitt fylls därför av finklädda barn i alla åldrar och en imam med norrorts bredaste leende förkunnar att alla ska skicka goda tankar till barnet innan festen kan börja.

När hon växer upp kommer flickan inte minnas något av det, men under några sekunder blir hon telepatiskt kärleksbombad i ordets sanna bemärkelse.

Söta, friterade bröd delas ut i en korg och samtal fyller innergården. Själv behöver jag gå tidigt och lämnar ceremonin mot tunnel­banan.

Jag passerar Rinkeby torg, som pulserar av liv och rörelse, och tar mig ner i underjorden till tonerna av hög sambamusik.

Det sista jag ser är tre barn som skrattandes jagar en ballong med en pinne.

En mer innerlig dag är svår att tänka sig.

Karl Dalén
är sociala medier-redaktör på DN och ett stort fan av blåa linjen.

Dela med dina vänner

  • 9
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nybroviken 18.13

Det borde finnas en skatt för sådant pendlande.

Ett litet anslag på den malplacerade SL-kuren på Nacka Strands ångbåtsbrygga varnar:
”Linje 80 är ofta fullbelagd.”
Det tog många år innan båtturerna mellan Lidingö, Nacka Strand och Nybrokajen med stopp vid bland annat Kvarnholmen blev en del av det kollektiva åkandet.
Vi som bodde i Nacka Strand på 90-talet fick uppleva diverse uppgörelser mellan fastighetsägarna och båtrederier. Mest minnesvärd var en entreprenör som i is och snö körde oss, inklusive cyklar, i en båt som mest såg ut att vara avsedd för snabba besök på närliggande Restaurang J.
Nu är det andra bullar. Stadiga skärgårdsbåtar trafikerar linjen som blivit alltmer populär.
Nackdelen är att bara några enstaka cyklister får plats. Allt fler vill hoppa av på Blockhusudden och nu höjs röster för en särskild cykelfärja att köra de tre minuter som överfarten tar.

Väl på båten, på väg i sakta mak mot centrala stan, är kontrasten mot ett fullt pendeltåg eller svettig buss slående. På övre däck solar kostymklädda herrar på väg till jobbet i innerstan. En hund flämtar bredvid sin matte. Det är gratis trådlöst nätverk.
Kaffet är klart – och gratis!
Jag är på väg till en reporterdag i riksdagen. På väg hem tar jag en bild från övre däck där SL-flaggan smattrat i försommarvinden och skickar den till en vän som brukar åka pendeltåg till jobbet.
”Kolla så man kan pendla till Nacka!”, messar jag glatt.
Svaret kommer blixtsnabbt:
”Alldeles för behaglig pendling (tycker vi som åker tåg) – borde finnas någon skatt för det …”

Mats J Larsson
är reporter på och året runt-cyklist

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Lilla Essingen 18.30

– Åh, ni köpte den vagnen. Den är riktigt bra. Bra hjul till vintern också.

– Ja, och nu har vi även skaffat mobil ovanför spjälsängen.

– Har ni skaffat babywatcher än då? Det måste ni ju bara ha.

De tre kvinnorna mal på, de beställer mat från sushistället på Lilla Essingen där jag och min dotter sitter och äter. De pratar om allt som nyblivna mammor behöver och jag ler. Men ju mer de pratar desto stelare blir mitt leende.
För de går aldrig in bakom prylarna och pratar om hur de egentligen mår.

Sanningen är denna: Alla nyblivna mammor mår inte bra.

När min dotter var bebis sov hon bara om jag gick omkring med henne i en bärsjal om nätterna. Sömnbrist är inget kul, jag led, tyckte jag var en usel mamma som drömde om sömn och jag tittade avundsjukt på kvinnorna som hade lugna bebisar och de log inbjudande mot mig, som om de tänkte: Men njut, kvinna, vad spelar väl lite sömn för roll i det stora hela!

Först när jag vågade prata om hur jag mådde så dök liknande historier upp från andra mammor.

Stockholm har blivit en stad för de lyckade, som om lycka vore ett konstant tillstånd. Vi ska göra karriär, ploppa ut ungar, vi ska le, vara kåta och tacksamma.

Kvinnorna på sushistället går. Vad vet jag, kanske kommer de att börja prata om det som på riktigt är viktigt.

– Ska vi gå, mamma? säger min dotter.

Jag tar hennes hand och vi går ut. Hon släpper handen och springer lite före mig. Då. Just då saknar jag att hon inte är där i bärsjalen längre så jag kan få dofta på hennes hjässa.

 

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och upptäcker gärna världen från dotterns perspektiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Västerbron 22.24

Det krävs något spektakulärt för att stockholmarna ska lyfta blicken från mobilskärmen i kollektivtrafiken. Musik, bråk, en gravid eller äldre person som behöver sitta får sällan någon speciell uppmärksamhet. Västerbron i kvällningen en sommarkväll i juni är tillräckligt spektakulärt. Få av mina medpassagerare på fyrans buss kan låta bli att blicka ut genom den smutsiga rutan och försöka ta in hela det fantastiska panoramat under en alltför kort minut.

Stockholm, din bästa tid är nu. De här dagarna, precis innan midsommarfirande och semester­säsong är ett livselixir. Var jag än befinner mig i staden dyker det upp minnen från mitt liv som stolt stockholmare. Jag har varit Lidingöbrud, Söderpanda, Vasastantjej, lattemorsa i spenaten och trulig tonåring på T-centralen. Och jag har försvarat var och en av de titlarna mot retsamma lantisar och folk från typ Västkusten eller norr om Uppsala. Stockholm är den där familjemedlemmen som bara familjen, det vill säga stock­holmarna själva får skoja om.

Visst, jag är en kaxig stockholmare men har du varit i Stockholm i juni så vet du att det är med all rätt. Jag har en önskan som ger mig skräckblandad förtjusning men som envist dyker upp varje sommarsäsong. Att stå på Centralen och guida turisterna till rätt restauranger, parker och butiker. Är inte helt klar över huruvida det krävs en T-shirt med texten ”Fråga mig om Stockholm” eller ej. Vad jag däremot alltid känner är viljan att dela med mig av min stad. Som en nöjd fyraåring som lyckats knyta en egen sko vill jag säga ”titta, titta”. Ni måste titta på Stockholm! Ser ni så fint, eller hur?

Stackars mina utomsocknes gäster genom åren som aldrig lyckats leverera tillräckligt mycket entusiasm för min smak. En engelska somnade på Vaxholmsbåten! Vi har ingen kontakt i dag. Utländska pojkvänner blev utskällda för att de inte tyckte Humle­gården var den vackraste park de någonsin varit i. Stockholm i juni är belöningen för Stockholm i november. Men ärligt talat, det är ganska fantastiskt då också.

Hanna Mellin
Hanna Mellin är inbiten stockholmare och reporter på DN Stockholm.

Dela med dina vänner

  • 3
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Hornsgatan 19.30

Efter massakern har jag försökt bemästra oron

Skulle det kunna hända här? Tanken har slagit mig flera gånger, i folk­vimlet i Almedalen, på bokmässan i Göteborg, i paraden på Stockholm Pride.

Det skulle vara så lätt. En ensam galning och en bomb.

Efter massakern i Orlando har jag försökt bemästra oroskänslorna i maggropen. Öppenheten är så oerhört sårbar, det krävs så lite för att orsaka förödelse. Vi undkom den med nöd och näppe på Drottninggatan härom året, men nästa gång? Sedan besinnar jag mig. Det sägs att den som bara har en hammare till hands ser allting som en spik till slut. Detsamma kan sägas om rädsla, den som fixerar sig vad allt som kan tänkas vara farligt kommer med tiden inte våga sig utanför dörren. Och så kan man bara inte leva.

Om ungefär en månad samlas hundratusentals hbtq-personer återigen för att fira Stockholm Pride och dra fram på gatorna under den stora paraden. Vi lär vara många som kommer att ha dödsskjutningarna på Pulse i bakhuvudet och som kanske till och med har börjat betrakta vår omgivning med viss oro. Skulle han kunna vara? Eller hon?

Men rädslorna och farorna kommer inte att stoppa oss den här gången heller. Tvärtom. Det var ju vår kamp emot dem som tog oss hit. Vid Stonewall Inn 1969 slog vi tillbaka mot hatet och diskrimineringen och det var då vår resa mot fullt medborgarskap började på riktigt.

Nu står vi här. Med opinionen på vår sida och med mängder av åskådare som flankerar Stockholmsgatorna under paraden. Hör du att de applåderar och jublar? Det är för att vi vågar och för att vi inte låter oss knäckas.

Johan Hilton

Johan Hilton är scenredaktör på DN och tycker att Sidetrack är det bästa gaystället i stan.

Dela med dina vänner

  • 3
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Skinnarviksberget 19.55

Filosofier (Fritt efter Homeros och Strindberg)

Den sjunkande solens
fotoner slår in ifrån det
som i väster
var världens modernaste
förort när framtiden
framstod som bättre.
En trettitalsstolt ingenjörs-hit
i form av en vidlyftig båge
tar med sig vårt rusande ljusfång
till nyhippa trakter, med råge:
Hornsberg känner kärlek till vattnet,
där vimlet på spänstiga bryggan
har prägel av nutida vanor,
från IPA:n till en-axels-ryggan.

Och blickar vi sydvart en bit
ser vi glimret på drakarnas hjässa,
för skrapan i halvgammal press-trakt
är ännu förvånansvärt vässad.
Den skulle väl brädats av Haglund,
om pinnen fått bli vad den skulle.
Men solljuset glänser så piggt
över kronan på stående rulle.

En blänkande fjärd leder knippet
av strålar mot city-inseglet.
Där flödar de givmilt och brett
över Kungsholmens kändaste tegel;
vår präktiga tornprydda byggnad som
hyser båd’ nämndgäsp och skålfest.
Den skuggar, som om den tog hämnd,
nu en jättelik bunker till våldgäst
som rövat all luften åt öster
– en arkitektur-huligan!
Det tycks som en fjär utopi
att få in den i stans symfoni /
– knappt Hötorgstrumpeterna
bakom har klara’t; de ger lätt fobi.

Längst borta vid Värtan når ljuset
armadan av kranar så spända.
Där mynnar en led som trängt fram
under stöddiga byggen i gränsland.
Snart Solna gjuts samman med staden
– från sideshow till förstafiolen.
Jag frågar mig tankfullt på berget:
Ett sekel från nu är för solen /
en blinkning, en gäspning, en blixt,
så … vad ser hennes spejare då, tro?

Anders Bolling

Anders Bolling är reporter på DN och traskar ibland in i okända trakter på vingliga versfötter.

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nytorget 20.05

Vore inte det ett extremt klyschigt ställe att dö på?

Det är försommar och Nytorget skimrar i kvällsjuniljuset. Urban Delis uteservering är full, men jag sitter inomhus, eftersom en av mina vänner är van vid ett 40-gradigt Jerusalem och riskerar att frysa ihjäl annars.

Själv är jag till följd av långt gången graviditet varm som den trendiga restaurangens infravärmare utanför. Jag har precis stoppat in en isbit stor som en champagnekork i munnen när min kompis Jonatan berättar något roligt – och jag skrattar ner hela den frusna klumpen i halsen.

Jag får inte luft. Isbiten sitter fast. Panik.

Runt omkring mig sorlar middagsätare. Ska jag dö nu? På Urban Deli vid Nytorget? Vore inte det ett extremt klyschigt ställe för en DN-journalist att sluta sina dagar på?

Katastroftankarna rusar medan Jonatan, som aldrig har utfört en heimlich, försöker utföra en heimlich.

Tårarna rinner, jag hostar och frustar och två okända kvinnor står plötsligt intill mig. En av dem försöker själv utföra livräddnings­manövern, men min mage är i vägen och isbiten sitter där den sitter. En klok servitör före­slår att jag ska dricka varmt vatten. Is smälter.

”Försök att andas”, säger den ena okända kvinnan, som har världens snällaste ögon. Jag gör som hon säger och märker att klumpen har börjat glida undan. Jag kan andas. Uppståndelsen lägger sig, folk återgår till att äta. Jag tackar kvinnorna, änglarna, som visar sig vara sjuksköterskor.

Inser sedan hur många Södersvala människor som just har bevittnat min dödskamp.

Fysiskt oskadd, men med stukad självkänsla, sätter jag mig i en taxi och åker hem.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och äter numera bara krossad is.

 

 

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tantolunden 17.57

Väljer en helgrön men långsam väg hem från jobbet

Min mamma förfärades av min beskrivning nyligen av de tillfälliga cykelvägarna kring Slussen.

– Finns det ingen annanstans väg du kan ta?

I mitt huvud växer bilden fram av mitt pendlarliv när jag bodde i Nacka Strand – halva året förmodligen Sveriges vackraste väg till jobbet, halva året förmodligen den fulaste.

På sommarhalvåret: tre minuters båtresa till Blockhusudden och därefter, i eget majestät, cykelfärd genom kungliga Djurgårdens prunkande grönska till SVT-huset där jag arbetade då. Kring Isbladskärret tog jag – mot reglerna – försiktigt gångbanan ibland för att plocka hallon och njuta av fågelsången.

På den tiden fanns ingen båttrafik året runt med SL, så varje höst innebar ett brutalt kast till en asfaltbeklädd cykelfärd eller – när vädret var dåligt – en passage genom trängseln i Slussens bussterminal som var och fort­farande är en av landets fulaste miljöer.

Jag bestämmer mig för att försöka hitta den gröna vägen till jobbet och tar en försommarmorgon på väg till stan vänster vid Sickla och tar mig genom Hammarby sjöstad. Vid Eriksdalsbadet börjar den grusvägen längs vattnet.

Efter jobbet tar jag den helgröna vägen hem. Den börjar med att Ted Gärdestad hörs sjunga ur en högtalare vid bangolfen i Tantolunden. Ett veteranbilsmöte är nästa överraskning innan jag, fånigt försommarleende, saxat mig fram bland Söderjoggare.

Efter Hammarby sjöstad väljer jag vägen via Hammarbybacken och susar fram i villaträdgårdar med blommande syrén och kastanjer.

Hemma tittar jag på klockan: mer än tio minuter extra.

Nästa dag tar jag vägen förbi Slussen igen.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är reporter på DN och året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!