Sös-akuten 00.30

Från olyckor, sjukdom­ och död kan vi inte köpa oss fria

Sängar på rad längs väggarna i korridorerna. De blå och vita rockarna flyttar runt på oss när vi är i vägen. Ny parkeringsplats vid annan korridorsvägg.

Ingen kö, inte särskilt mycket folk denna söndagsnatt. Men Södersjukhusets akut är dimensionerad för en tredjedel så många patienter som söker sig hit, säger en sköterska.

Kontrasten mot den akut jag skjutsade min man till när vi bodde i San Francisco är slående. Det första som mötte oss var en skylt om att ingen, enligt lag, får nekas akutvård. Sedan skedde allt slag i slag. Högeffektivt. Dagen efter ringde de och hörde hur min man mådde.

På Södersjukhuset är det rörigare. Hjälp får jag direkt, men något telefonsamtal, vidare remiss eller detaljerade praktiska råd för den skadade axeln är det inte tal om.

Fast USA spenderar oerhört mycket, 17 procent av BNP, på sjukvård. Sverige mer normala 11 procent. Man får det man betalar för.

Men SÖS-akuten är trivsam, personalen vänlig. Bara en gång tappar en sköterska humöret, med en till synes dement äldre kvinna som kvider och ber: ”Hjälp mig, snälla kan någon hjälpa mig.” Om och om igen. Hjärtskärande, som att höra ett spädbarn skrika.

Det speciella med akuten både i USA och i Sverige är annars jämställdheten. Ställda inför kroppsliga besvär är vi alla lika, oavsett om vi åker buss eller kör Porsche, bor på härbärge eller har villa. Från olyckor, sjukdom och död kan vi inte köpa oss fria.

Birgitta Forsberg

Birgitta Forsberg är näringslivskrönikör och ekonomireporter på DN

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stureplan 23.30

Det tillfälliga andningshålet har blivit livslång ­kärlek

Hemligheterna i staden. De finns överallt. Lager på lager läggs de på hög tills allt smälter samman och ingenting längre är verkligt.

Fnittriga tjejer passerar mig. Jag hör att de inte pratar stockholmska, men det är här de vill vara, i centrum, nära Stureplan, en fredagskväll.

Under många år ansträngde jag mig hårt för att tvätta bort mitt förflutna, jag ville bort från fasaderna i Hammarkullen, bort från lägenheten i Ystad där matrester frystes in i mjölkpaket (om det så var två potatisar), bort från åren i Söderköping – även om det var där jag gav mig tusan på att skaffa mig kunskap för att komma framåt i livet.

Jag pluggade. Fick jobb. Jag bodde i villan jag drömt om. Men livet tog sina vändningar, jag lämnade drömkåken och med en stark känsla av att ha förlorat mot ödet flyttade jag till en lägenhet i Blackeberg.

– Bor du och din dotter i hela huset? Frågade en 11-årig dotter till en vän när de stod och tittade upp på mitt hus i Blackan.

– Nej, vi bor i en lägenhet i huset, sa jag och visade mitt lilla hem.

Östermalmsgästerna hade illa dolda rynkor i pannan.

När de gått öppnade jag fönstret mot Mälaren. Lugnet sköljde över mig, och övertygelsen: Det här är mitt hem. Det är här jag hör hemma.

Jag ler mot de unga kvinnorna vid Stureplan, de ställer sig i en kö, jag går mot tunnelbanan. Mot hemmet, lugnet, det tillfälliga andningshålet i förorten som har blivit en livslång kärlek.

Jag hoppas tjejerna kommer ut hit en dag. Det finns så mycket kvar av Stockholm för dem att upptäcka. Så även för mig.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm några veckor till och njuter av att bo så nära naturen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Puh, gud så trist !!!

Marie-Louise Göransson, 12:44, 3 december 2016. Anmäl

Fotografiska 18.37

Alltså är vi nu närvarande överallt i rummen

Det finns ett neurologiskt begrepp som heter synestesi. Det betyder att man kopplar ihop två sinnen i en associationsbana. En synestet kan höra färger eller se ljud, koppla samman bokstäver med färger eller sätta mönster på veckodagar.

Jag undrar om jag har fått en lätt släng av det där, för de senaste åren har jag helt slutat tänka på staden i geografiska angivelser. I stället manifesteras den för min inre syn i form av möten och relationer.

Har jag för första gången träffat någon på en specifik plats kommer jag för alltid att förknippa stället med just den händelsen, nästan som en tvångstanke.

Trots att jag bodde vid Medborgarplatsen fram till för något år sen såg jag den till exempel aldrig riktigt som stället där jag bodde. Medborgarplatsen, och specifikt då t-baneuppgången Björns trädgård, var stället där jag stämde min första träff med en av Sveriges roligaste twittrare, Kajsa, som nu är en av mina absolut bästa vänner. Fotografiska är heller inte ett museum bland andra, det var där min man och jag gick på en av våra första dejter, alltså är vi nu närvarande överallt i rummen. Medan Mariatorget för alltid kommer att vara den plats där jag tillsammans med en barndomsvän för många år sedan såg morgonen gry över Stockholm.

Kanske är det så man kan förstå det enorma motstånd som rivningen av Slussen väckte, som alla ingrepp i stadsbilden väcker. Det är inte bara nedpissade gångar och uttjänt bråte som försvinner. Det är också de sista kvarlevorna efter någons första kyss, en perfekt sommarnatt ackompanjerad av de glada tjuten från Gröna lund, en ovanligt trevlig berusning på Gondolen en lördagskväll i januari, som mals ned i modernitetens kvarnar.

Johan Hilton

Johan Hilton är kritiker och redaktör på DN:s kulturredaktion. I kväll tävlar han i SVT:s ”På spåret”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Gamla stan 17.57

I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn

Längs gränderna i gamla stan myllrar ojämnt fördelade förtätningar. I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn och ber om hjälp till ett värdigare liv. Det hörs franska, tyska, ryska, amerikansk engelska.

I tunnelbanan råder ordnat kaos. Uttryckslösa ansikten skiftar i nyans från benvitt till djupbrunt. De flesta av dem är vända mot skärmar. Grupper av ungdomar skojar högljutt.

Jäkt genom tunnlar och uppför trappor.

Bussen till flygplatsen, en Scania, är till lika delar fylld av H&M-klädda resenärer och rullväskor i hårdplast.

På flygplatsen lyser välbekanta varumärken och namn på kedjor över öppna butikskuber med nypolerade golv.

Flighten saknar all glamour, men allt går smidigt.

På flygplatsen lyser välbekanta varumärken och namn på kedjor över öppna butikskuber med nypolerade golv.

Bussen från flygplatsen, en Scania, är till lika delar fylld av H&M-klädda resenärer och rullväskor i hårdplast.

Jäkt genom tunnlar och uppför trappor.

I tunnelbanan råder ordnat kaos. Uttryckslösa ansikten skiftar i nyans från benvitt till djupbrunt. De flesta av dem är vända mot skärmar. Grupper av ungdomar skojar högljutt.

Längs gränderna i gamla stan myllrar ojämnt fördelade förtätningar. I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn och ber om hjälp till ett värdigare liv. Det hörs franska, tyska, ryska, amerikansk engelska.

Kanske är det i dag mer som förenar en stockholmare och en Barcelonabo än en stockholmare och en, säg, Hagforsbo. Är det bra eller dåligt?

Anders Bolling

Anders Bolling är reporter på DN, lämnar då och då Stockholm i en flygande plåtcylinder men älskar att staden kommit så nära världen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Vasaparken 12.40

Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Häromveckan var Sigge försvunnen i Vasastan. På en inplastad lapp, upptejpad på en stolpe i Vasa­parken, beskrevs han av sin husse som ”slank och ganska ung”.

Minnena från vår Sammys rymningar fick mig att rysa av medkänsla. Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Första gången Sammy lyckades sticka var han också ung och slank – han kunde i alla fall pressa sig ut genom springan i det barnsäkrade fönstret.

Upptäckten gjordes på morgonen, barnen grät och jag ringde polisen. De rapporterade att en röd katt hittats av en man på Bastugatan, kanske en kilometer från oss. Jippie, det måste ju vara han!

Upphittaren lät lite sträng i telefonen, hur kunde vi vara så slarviga? När jag bad honom beskriva rymlingen sa han att den liknade katten Gustaf. Hm, Gustaf är ju rätt fet och Sammy var som sagt slank. Men röd, i alla fall. Det bara måste väl vara han?

Med blommor och bubbel som tack gick barnen och jag till Bastugatan. Det tog nog någon minut innan jag kunde ta till mig att det faktiskt inte alls var vår smala katt de hittat. Jag försökte till och med tänka att ”ja, men han kanske ser ut så där”. Hur barnen reagerade vill jag inte komma ihåg.

Sent samma kväll återfanns Sammy, på en list någon meter under fönstret. Hans färg smälte liksom ihop med fasadens. Han var oskadd men stum i flera dagar.

Lyckligtvis kom även Sigge i Vasastan till rätta. Det kunde man läsa på Twitter där mängder av medkännande människor retweetat ­husses efterlysning.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och Sammy befinner sig numera i katthimlen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Huddinge 19.46

Långsamt sjunker det in att någon ­försökt bryta sig in i huset

Det är lördag kväll. Vi håller på att placera ut adventsljusstakarna när vi upptäcker att något inte stämmer. Det drar från sovrummet och hjälp, fönsterrutan är sönderslagen.

Nyss var allt som vanligt. Och så nu detta. Långsamt sjunker det in att någon försökt bryta sig in i huset. Medan vi var borta ett par timmar bara, en kort promenad bort för att äta pizza. På baksidan av vårt hus på skogstomten kan man jobba ostört i skydd av mörkret. Det känns ruggigt. Vi tittar på förödelsen. Ringer polisen som är mycket förstående. Kvinnan i växeln talar långsamt som om hon vill försäkra sig om att vi mår bra. Men tyvärr finns det ingen bil att skicka. Jag är så lugn i stormens öga och tänker efteråt att om jag gråtit lite hade hon nog skakat fram en patrull.

Vi ägnar tid åt att tala med alla nära grannar. Det känns skönt efteråt. Inbrott är ju en skräck. Grannen närmast har full insyn till oss och hade i princip kunnat se tjuvarna in action, men nu var han inte hemma. Han låter lite omskakad i telefon. ”Du får ladda hagelbössan”, sa han. Jag skrattar. En annan granne hade ”tagit sig lite”, säger M efter att ha varit där. Det är ju lördag. Sade ”tack för att du ringde”, trots att de stod öga mot öga.

Sedan låser vi sovrumsdörren från utsidan och bäddar i gästrummet. Ligger i mörkret och tänker att det kunde vara värre. Om de hade lyckats ta sig in. Om vi kommit hem när de var kvar. Och om hagelbössan stått laddad i hallen.

Anna Gustafsson

Anna Gustafsson är reporter på DN Stockholm och uppskattar kontakten med goda grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Sveavägen 18.57

Utelivet utan krusiduller

Novemberkväll i Stockholms city. Den råa förvinterkylan sänker sig över Sveavägen och en narig vind drar fram längs boulevarden. Men pubar och kaféer har ändå sin beskärda del av gäster som obekymrat tagit plats vid uteborden: en kvinna insvept i gul filt med en cigarett i handen, en man i byggoverall som ser ut att fylla i en travkupong, ett par väninnor mitt uppe i ett intensivt samtal.

Tidigare rådde en avgränsad säsong för Stockholms uteserveringar. Borden ställdes ut i april och togs in i oktober. Men i dag kan krogar och kaféer erbjuda uteplatser även under vinterhalvåret. De finns i Kungsträdgården, längs Hornsgatan, vid Sankt Eriksgatan, på Sveavägen. Ofta med strålvärmaren påslagen och lånefiltar att svepa in sig i.

Det är något rörande med stockholmarnas utevurm. Alla vet att den opålitliga Stockholmssommaren erbjuder tio, högst femton kvällar som är idealiska för utesittning. Ändå envisas vi med att förtränga Stockholms geografiska läge – samma breddgrad som Grönlands sydspets – och flyttar ut så fort chansen ges.

Jag känner igen beteendet från Moskva, av alla ställen. Min tid i Moskva ligger visserligen ett drygt decennium bort, men moskoviternas okänslighet för kyla är något som tydligt finns kvar i minnet.

Längs de ständigt trafikerade Moskva­avenyerna stod påvra kiosker med en knippe plaststolar utanför. Även om termometern visade minus 20, nog satt det alltid några oberörda män och kvinnor och njöt av uppspritad Baltikaöl och en inplastad pirog. Ciggen i handen och blicken stoiskt riktad mot en punkt i fjärran.

Inte särskilt mondänt. Snarare utelivet utan krusiduller. Numera även i Stockholm.

Erik Ohlsson

Erik Ohlsson är Dagens Nyheters Mellanösternkorrespondent och var korrespondent i Moskva 1998 till 2002.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Detta fenomen är väl en konsekvens av rökförbudet därinne. Jag är en sån som gärna tar plats där ute. Kanske inte en helkväll, men de flesta av oss som fått smak av tobak och gillar en go öl tycker nog de två i kombination ger en helt annan relaxing och njutning än var och än för sig. Och att inmundiga ölen stående där ute är ju jätteförbjudet. Fram för fler vinteruteserveringar! I Göteborg är de alldeles för få. Enligt ett par jenter på en av de som finns var det detta fenomen mycket vanligare i Oslo. Och i Köpenhamn börjar de också bli en vanlig syn.

Anders Lindberg, 21:48, 28 november 2016. Anmäl

Blackeberg 22.30

”Du rubbar hela min existens. Välkommen”

Vi sågs, vi pratade, vi kysstes. Jag går hem med lätta steg, sjunger för mig själv där jag går den mörka sträckan mellan Södra Ängby och Blackeberg, där det är grönt och fint på sommaren och där skuggorna nu på vintern ofta får mig att sjunga så att jag skrämmer bort de där männen som högst icke troligt ligger och lurar bakom stenarna.

Jag har haft relationer sedan skilsmässan för fem år sedan. Men nu var det länge sedan, jag har känt mig kall och tom, min mur omkring mig har bara blivit högre och högre. Jag har blivit Johnny (Patrick Swayze) i ”Dirty dancing” som konstaterar att: ”This is your space, this is mine” – fast med betydelsen att jag släpper ingen nära.

Men den här kvällen sjunger jag av värme. Kanske är det till kvällens dejt jag ska få säga orden i min favoritdikt av Eeva Kilpi.

Jag somnar glad och vaknar varm. Tittar på mobilen. Inte ett meddelande. Inte ett enda på hela dagen. Fram på kvällen kommer förklaringen. Han backar. Behöver tid.

Tonåringen i mig svär och vill göra uppror och femåringen i mig vill kasta sand och ropa ”dumma dig”. Jag gör ingetdera.

Jag stänger glipan på min nyss halvöppna mur, sjunger sorgsna visor på vägen hem kvällen efter. Men någonstans i mörkret så väcks ändå lyckan. Över att få ha blivit berörd. Jag kan bli det. Och jag kan bli det igen.

En dag ska jag få viska de där orden i Eeva Kilpis dikt:

”Stör jag? frågade han när han steg in genom dörren. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.”

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och sjunger gärna ut sina känslor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Spökparken 17.57

Det är här drömmarna bor

Jag tar de sista trappstegen i ett snabbt, andfått kliv. Trappan är lång och ganska brant. Sneglar upp mot de gamla sekelskifteshusen bredvid Spökparken. Upplysta fönster i mörkret. Hur trött jag än är fylls jag av energi när jag kommer hit.

Portarna är tunga men väl inne i byggnaden blir sinnet lätt. Det är här drömmarna bor. Det var länge sedan vi gick i skolan men det är ändå här vi träffas varannan vecka. För att lära oss något igen. Och i vårt fall, att lära oss att skriva. En roman, en deckare, en Stockholm noir, eller vad det nu blir. Om det nu blir.

Här finns också oändligt tålmodiga lärare som coachar hoppfulla medelålders revisorer, reklamare och journalister som ännu inte släppt taget om drömmen. Författardrömmen som ständigt svävar som olikfärgade ballonger ovanför våra huvuden.

Ibland skrattar jag för mig själv och tänker på Billy Crystals rollfigur i ”Släng morsan av tåget”, en ambitiös författare som också undervisar i skrivande. Hans elever är mer eller mindre hopplösa vuxna amatörer med författar­drömmar. När det går särskilt trögt med hemuppgiften muntrar jag upp mig själv med att den allra mest hopplösa av de amatörmässiga, Danny de Vitos lätt efterblivna rollfigur, faktiskt är den som lyckas bäst med sina författarambitioner.

När jag efter lektionen går ner för trappan igen lite senare på kvällen, bär jag fortfarande med mig den röda ballongen, svävandes några meter ovanför huvudet. Osynlig för blotta ögat.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef på DN Stockholm och drömmer också om en skrivarlya i Nice.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Dalagatan 15.26

Vi borde sluta gnälla över oviktiga skitsaker

Så ösregnade det igen. ”Ska man verkligen bege sig ut?”, frågar jag mig själv och känner hur jag börjar huttra. Sen inser jag hur tomt det är i mitt kylskåp och att matlådor inför den kommande jobbveckan behövs fyllas på. Motvilligt trär jag på mig ytterkläderna och knatar iväg mot matbutiken. Utanför ingången till butiken sitter en kvinna i medelåldern i en blöt filt medan hon knåpar ihop en liten krans av granris. Hon har inte på sig någon jacka och hennes tröja är inte särskilt tjock.

Jag gick, precis som många andra, bara förbi kvinnan men något grep tag i mig. Jag som känt mig krasslig och sjuk de senaste dagarna ville inget annat än att komma hem och krypa ned under täcket igen med en stor kopp te. Medan kvinnan utanför butiken säkerligen kommer bli sjuk av att sitta ute i den kylan, hon har ingen varm säng att krypa ned i eller pengar att köpa medicin för. Jag blir förbannad över hur orättvist världens resurser är fördelade. Kommer det alltid vara så här? Är det här världen mina framtida barn kommer växa upp i? Jag trodde att mänskligheten skulle få det bättre, men den senaste tidens händelser pekar åt motsatt riktning.

Jag tänker inte predika om att man borde skänka allt man äger till välgörenhet och ställa sig bakom närmsta soppkök. Den som vill göra detta är naturligtvis välkommen. Men jag tycker att vi borde sluta gnälla över oviktiga skitsaker och faktiskt vara lite tacksamma. Tacksamma över en sådan sak som att ha tak över huvudet. Det är inte så självklart.

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör på DN och spenderar helst sina söndagar i sängen, med en stor kopp te och massor med tända värmeljus.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!