Götgatan 16.45

Semesterkaninen i strålkastarljuset

Jag kommer upp från t-banan i korsningen Götgatan/Folkungagatan och känner ingenting.

Annat var det för sexton år sedan. Då hade vi precis blivit med sommarställe i en annan värld, vi hade en bebis och en sexåring och dagarna i solen var som vaniljglass. I trettiosju dagar hade vi rört oss i slowmotion, på kvällarna när barnen hade stuvats undan satt vi på verandan och hörde ingenting utom avståndet till havet.

Stillheten var bedövande i början men blev snart lika självklart som luften omkring oss. Man blir en annan människa när avståndet till världen ökar. Det var som att Stockholm inte fanns; en artikel i lokaltidningen om branden i ladan tre mil bort var en betydligt större nyhet än ministeravgångar, kändisdödsfall och annat de sysslar med för att få tiden att gå i storstan.

Men även trettiosju dagar tar slut, utan att jag visste hur var jag hemma och tog t-banan in till stan. Just där kom jag upp, i korsningen Götgatan/Folkungagatan.

Jag minns det som i morse. Där stod jag, bedövad. En kanin mitt på Autobahn. En emigrant från en shtetl i Polen 1883, nyss utspydd på Times Square med min tobaksfläckiga resväska i handen. Alla människor som först kastade sig emot mig, sedan ifrån. Ljuden. Stanken. Motorcyklarna – vad i hela heta helvete?!

Sexton år senare kommer jag tillbaka från semestern, ställer mig i samma korsning och känner ingenting. Sommarställeoskulden är borta, Stockholm har reclaimat min själ.

Erik Helmerson

Erik Helmerson är ledarskribent på DN och stockholmare av födsel och uppväxt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stadsgården 08.12

Elcyklist var ­centimeter från att ramma en resenär

Någon mer som lagt märke till det allt vanligare fenomenet semestertrafiken? De breda bilarna – ofta Audi, BMW och andra motorstarka märken – med förare som upptäckt att risken att åka fast på landets motorvägar är så liten att de ligger i runt 160 kilometer i timmen som marschfart. Det är nästan som på autobahn, med den skillnaden att svenska motorvägar har två filer som standard, mot oftast minst tre i Tyskland.

Nu när trafiken i Stockholm inlett hösten med nästan dagliga infarkter ser man samma fenomen – fast på cykelbanorna. Utbyggnaden och breddningen av vissa cykelbanor, som den på Norr Mälarstrand, är omoderna redan innan de färdigställts.

Orsaken är de allt vanligare elcyklarna som är cykelbanornas motsvarighet till motorvägarnas Audi och BMW. Grovt indelat finns nu tre hastighetskategorier av cyklister i Stockholmsområdet: fincyklisterna som inte vill bli svettiga, pendlarna med träningskläder på vanliga cyklar – och så elcyklisterna.

Kruxet är att cykelbanorna bara är byggda för en omkörning i taget. Några trefiliga cykelbanor har jag ännu inte sett. I stället blandas cyklister och gångtrafikanter bland annat runt ombyggnaden av Slussen utan andra avgränsningar än en vitmålad linje, vilket är rent ut sagt livsfarligt.

Häromdagen på Stadsgården var en elcyklist centimeter från att ramma en resenär från Vikingterminalen som mitt i morgonrusningen gav sig ut i cykelbanan med sin rullande resväska.
Elcyklarna är här för att stanna. Det är dags att även trafikplanerarna inser det.

Mats J Larsson är reporter på DN och året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Jo, men problemet är att cykelbanorna inte har särskilt hög prioritering (trots alla fagra ord). Just cykelbanan på Stadsgårdskajen har ju en kraftig skada i ett räcke sedan några veckor tillbaka. Lastbil som kraschat och tryckt in räcket en meter i cykelbanan? Det innebär ännu smalare passage . Det verkar dock inte vara särskilt viktigt att fixa till. Inte heller belysningen i Slussen-tunneln som du nämner. Asfalteringen av cykelbanorna verkar vara gjorda av en PRAO-elev. Nä, man bryr sig inte.

Enra Nosslin, 08:06, 30 augusti 2016. Anmäl

Trevligt med inlägg om cykling, bra slutsats att infrastrukturen behöver förbättras. Men: 1. Elcyklars motorer slår av vid ca 25km/h. Pendlingscyklister på medelsnabb hoj har inga problem att ligga över detta på flacken och på racer betydligt snabbare, så detta är inget nytt med elcykel. 2. Jämförelsen haltar: från bilens 110km/h till olagliga 160 är +50%. Flanörcyklist på 15km/h till snabb pendlare med 30km/h är +100%. För cykel behöver man alltså ta hänsyn till mycket större fartskillnader.

Anders Berg, 16:32, 29 augusti 2016. Anmäl

Blackeberg 21.20

Om ­vi sparar kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna

– Jag vill utomlands, proklamerade min dotter före sommaren.

– Jag också, konstaterade jag snabbt och började kolla på resor.

Men modet sjönk vid en titt på priserna. De vita stränderna på sajterna är inte anpassade efter sådana familjer som min lilla, det finns mängder av erbjudanden för två vuxna och barn, men inte för EN vuxen med ett barn.

Omöjligt, förklarade jag för dottern. Hon suckade. Jag likaså.

Det svider i mig att pengar stoppar oss från att upptäcka världen. Fast visst fick vi en fin sommar, vi reste på vårt sätt, med tältet som bästa vän drog vi runt på stränder och mängder av sandkorn letade sig in i våra fickor och väskor och åter hemma i Blackeberg känns lägenheten plötsligt väldigt trång.

Vi bor i en tvåa, vi delar på en våningssäng. När skolan nu började kom dottern med ytterligare en önskan: Hon vill ha ett eget rum.

Rimligt, tycker jag och kollar efter säng till mig att ha på den inbyggda balkongen. Men även den lilla förändringen kostar.

– Du får välja. Antingen delar vi rum och lägger pengar på att resa. Eller så får du ett eget sovrum.

Dottern tänker och väljer resandet och i mitt inre jublar jag över beslutet. För eget rum kan inte ersätta lyckan över att om ­vi sparar ordentligt kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna redan i vinter.

Jag börjar drömma igen, tar fram datorn, ser världen som finns där. Och skulle vi inte komma dit så är vi ändå lyckligt lottade jag och mitt barn. Vi har ju fortfarande kvar sandkorn från sommarens tältäventyr.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och kan konsten att laga mat på stormkök.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Luma 8.05

Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan

Mamma, när är vi egentligen lediga nästa gång?

Femåringens börja-skolan-entusiasm har fått en backlash på terminens tredje dag. Klockan är 8.05 och hon sitter halvsovande bredvid mig. Vi är en liten klunga som väntar på den försenade morgonbåten med stigande irritation.

”Manboy, manboy, you can call me manboy”. Eric Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan från en odefinierbar plats ute på Lumabryggan.

Vad i hela friden? Jag rycker till, redo att gå till attack. Till slut förstår jag att musiken kommer från en kepsprydd kille, förmodligen från hans byxficka. Den unge mannen är speciell, brukar prata med folk helt obekymrat på ett sätt som killar i hans ålder normalt inte gör.

Friends gamla schlagerdänga fortsätter med sin levnadsvisdom inifrån killens ficka:

”Lyssna på ditt hjääärta som veet vad du känner… det finns ingen aaannan än du som bestämmer!”

Samtidigt bryter solen fram och det är som en installation där på bryggan. Bristen på ängslig självcensur och varumärkesbyggande coolhet är så avväpnande att jag glömmer bort att vara stressad.

Jag kommer på mig själv med att begrunda Thomas G:son-texten med ett fånleende.

Lyssna på ditt hjärta… tja, det kanske inte är så dumt ändå? Nästan djupt faktiskt.

Båten kommer och helgkänslan infinner sig där och då. Jag bestämmer mig för att lära min dotter allt om fredagens magi. Känslan som påminner om en paljettprydd tonartshöjning och sensommarsol. Och som får en att orka gå upp de där dagarna man bara vill somna om.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är Stockholmschef och älskar fredagar och saltlakrits.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tallkrogen 12.45

Jag har aldrig ­kunnat tacka nej till en utmaning

Jag åker genom Stockholm i en minibuss. Det är en av de sista dagarna i maj. Utanför skiner solen. Alla i bilen är knäpptysta.

”Detta är av yttersta vikt: Du får under inga omständigheter prata med de andra den första och andra dagen. Inget artigt hej, inget viskande, inget småsnack. Total tystnad gäller. Hela dagen, båda dagarna”, löd instruktionerna. Nyss satt jag och hyperventilerade i terminal 2 på Arlanda, sneglande på män­niskorna som kom och gick. Skulle någon av dem vara med?

Mejlet kom för en månad sedan: ”Vi håller på att casta till en tredje säsong av SVT:s ”Genikampen”, ett reality- och tävlingsprogram, och vi söker smarta, uppfinningsrika människor som är bra på kreativ problemlösning. Är det här något du skulle vara intresserad av?”

Jag har aldrig kunnat tacka nej till en utmaning.

Än vet jag inte att den unga blonda tjejen till vänster om mig är lika fixerad vid mönster som jag, att hon som sitter försjunken i sin mobil där bak är dotter till den småleende mannen med yvigt hår och stor Skellefteåtröja på min andra sida, eller att tjejen bakom honom är upphandlingsjurist och slår vem som helst i Maffia.

Vi åker förbi skylten till Tallkrogen. Där bor en av ytterst få vänner som vet om att jag ska göra det här. På kvällen, i hotellrummet som blir mitt hem de närmaste veckorna, skriver jag till vännen och berättar att vi passerat.

”En bil fylld av tysta genier gled förbi Tallkrogen”, svarar hon. ”Underbart bisarr bild.”

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskapsredaktör på DN och alldeles för förtjust i tankenötter, korsord och kluriga matteproblem.
PS. ”Genikampen” börjar sändas den 28 augusti.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Reimersholme 20.35

Jag är ­amatörutövare i en svensk paradgren: nakenbad

Jag springer naken på bryggan. Testiklarna slår mot varandra som två isbitar i en whisky on the rocks. Jag andas kort och häftigt, gör mig redo för avstamp.

Trots att jag tidigare badat i 4-gradigt vatten, rullat runt i nysnö och doppat min lekamen i Luleås skärgård i november, känner jag mig ännu som en amatörutövare i en svensk paradgren: nakenbad.

Bakom mig ligger handduken och min latinska prydhet, den som länge fick mig att stå bredvid och titta på, när svenskar skvalpade i vattnet med sina dallrande vita skinkor, som maneter, mot ytan.

Jag betraktade denna svenska tradition med den respektfulla misstrogenhet man ofta har inför riter man inte förstår, men som utförs på fullt allvar.

– Varför skulle någon vilja hoppa i kallt vatten när det inte ens är varmt i luften, frågar mig min argentinska kusin.

– Svenskar brukar säga att det är skönt att ”känna att man lever”.

– Och om det vore så skönt som du hävdar, borde ju snoppen bli större av det och inte mindre, säger min misstrogna kusin, märkbart stolt över sin latinska slutledningsförmåga.

Tja, hur förklarar man den berusande frihetskänslan, av att trippa naken fram mot avsatsen? Solen ligger på horisonten som en punkterad boll, som inga barn längre spelar med. Jag är i stadens cent­rum men i dygnets utkant och det är helt öde när jag tar ett djupt andetag och slungar mig ut. Endast solen, som tycks rodna å mina vägnar och vattnet, mörk som en pupill, är ögonvittne när jag sjunker ner i dess djupa blick.

Martin Ezpeleta

Martin Ezpeleta är reporter på DN och älskar sensommarens melankoliska stämning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Blecktornsgränd 12.15

Så är ju också bläckfisk väldigt edgy

Kön slingrar sig likt en orm längs Mariaberget. Hålet i väggen är lika packat som ställets uteservering och i brist på sittplatser har folket barrikaderat sig på marken.

Man skulle lätt ta platsen för att vara en hot spot för de där gula små monstren som stockholmarna jagat sedan juli – men samlingen kommer sig inte av Pokémons utan poke bowls, snabbmaten som nu gått och blivit Stockholmsfluga.

Rätten, i sommar frekvent fotad och insta­grampostad, är ingen komplicerad sak – vi snackar rå fisk och sallad serverad i en skål. Och med lite bakgrundshistoria är pokehypen heller inte svårförstådd: dess uppkomst följer nämligen den typ av dramaturgi som urbana trendfenomen brukar följa: en företeelse med ett ”autentiskt” ursprung plockas upp av en subkultur som gör den till storstadstrend – och så småningom mainstream.

Fisksalladsfallet, som har sina rötter i Japan, utvecklades under 70-talet på Hawaii och spreds sedan via surfkulturen till Los Angeles där den blev hipp – och således perfekt att plockas upp av stockholmska early adapters.

Stampandes i kön hör jag gänget framför dissekera rätten. De är experter i ämnet, har testat stans samtliga pokeställen och jämför dem ingående med föregångare i Venice och Malibu.

– Okej, säger tjejen i kassan till en av poke­experterna; vågar du testa bläckfisken i dag då?

–  Äh… nja, jag kör på lax.

Uppenbarligen finns det även gränser för Södermalmsavantgardet.

Så är ju också bläckfisk väldigt edgy.

Sofia Edgren 

Sofia Edgren är reporter på DN Sthlm. Hon sörjer att sommaren är slut men hoppas på indiansommar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Caroline Cederquist: Blåmärken som sitter i själen

Cykeln dimper ner i ett potthål, jag skriker aj, dottern fnissar, kanske min rumpa fick sig ett blåmärke. Men det är ju inte det första blåmärket jag har fått genom åren, jag minns skrapsåren jag fick som barn i Hammarkullen i Göteborg och jag ler och ser hur min dotters ben trampar på, fulla med blåmärken. Härliga sommarben.
Och så finns det blåmärken som sitter i själen. Jag blev rädd att dottern skulle få ett sådant när förskolekompisarna i villaområdet Norra Ängby för något år sedan frågade med stora ögon: bor ni i LÄGENHET, eftersom jag och dottern bor i Blackeberg, pappan i villaområdet.
Jag intog försvarsposition.
– Japp, och vet ni, vi bor vid vattnet, vi har en brygga vi kan äta frukost på.
Ah, sade barnen, just det, sade jag.
Vi cyklar mot Mälaren, på vänster sida har vi Södra Ängby med villor, åt höger Blackeberg med lägenheter och radhus. En grön kil skiljer dem åt, en kil som det planeras att byggas på.
Nej, säger de flesta i Södra Ängby. Ja, säger majoriteten i Blackeberg – då blir ju området tryggare.
Vi bromsar med cyklarna, tvekar. Ska vi ta Ängbybadet till vänster, eller Kanaanbadet till höger?
På Ängbybadet samlas medelklassen, barnen äter medhavd frukt, eller så köper föräldrarna mat på strandrestaurangen. På Kanaanbadet finns alla sorter, storfamiljerna med grillar och vattenpipor, och det finns de som till och med röker på stranden.
Vi bor mittemellan de två världarna, som alltför sällan möts. Och även om bostäder uppförs i den gröna kilen vi nyss passerat så kanske det inte räcker för att överbrygga de gap som finns.
Som när min dotter inte blev bjuden på det där kalaset som övriga i förskoleklassen blev. När jag frågade föräldrarna hur det kom sig fick jag förklaringen att de hade gått runt i villaområdet och delat ut inbjudningskorten. Men oj, de glömde bort att gå till Blackeberg.
Villa eller lägenhet, husen står på asfalt och blåmärken har barnen på båda sidor och ingen ska behöva tvätta bort sitt ursprung utan vara stolt över var man kommer ifrån. Och potthål, de finns överallt. Vi far fram på cyklarna. Med våra sommarben och blåmärken och det finns inga gränser för vart vi kan ta oss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norra Bantorget 17.45

Gick han till Kina för att kissa?

Det är 15 minuter kvar till avspark. Sverige ska spela sin första match i EM. Jag och min sambo har stämt möte med några kompisar för att se matchen på storbildsskärm vid Norra Bantorget.

Kön ringlar sig runt gathörnet och vi inser att vi inte kommer in på baren och måste därför snabbt komma med en plan B när min kära sambo känner att hans blåsa är på väg att brista. Som tur är finns en offentlig toalett rakt över vägen. Han lunkar iväg medan jag scrollar runt på mobilen för att leta upp närmsta ställe där man kan få köpa sig en öl och kolla på matchen. Minuterna går, nu är det strax avspark och min sambo har ännu inte dykt upp. Det går ytterligare några minuter och nu börjar jag bli otålig. Gick han till Kina för att kissa?

Så kommer han äntligen tillbaka. ”Toaletten var avstängd, så jag gick vidare och hittade en till toa. Den var också avstängd så jag gick tillbaka”.

Vi vet alla hur otroligt jobbigt det är att vara sådär extremt kissnödig och inte kunna få lätta på trycket. Jag vågar påstå att det är topp-tre jobbigaste situationerna som finns. Det slår mig att det finns väldigt få ställen för folk att uträtta sina behov på i den här staden. Antingen är de offentliga toaletterna avstängda eller så ser de ut som ett bombnedslag. Och de allra flesta kaféer vill att man ska vara gäst för att få använda toaletten eller så måste man betala 10 spänn (vem har småpengar dessa dagar?).

Alla kissar, flera gånger om dagen faktiskt, så att det ska vara så svårt att bara få lätta på trycket när man är ute på stan är för mig obegripligt. Nöden har ingen lag som det så vackert heter – är det då så konstigt att folk kissar i buskar och parker?

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör, avskyr att vara kissnödig och har aldrig mynt på fickan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bråvallagatan 14.15

Rufshåret byter nummer med ex-landslagsboxaren

Det är tydligt att han inte hör hemma där jag möter honom på Rörstrandsgatan. Håret är rufsigt och han går alldeles för yvigt på de smala trottoarerna i latte macchiato­kvarteren. När han tar vänster vid Filadelfiakyrkan snubblar han till.

På en innergård långt ner i backen leder en källartrappa till Stockholms Arbetares Idrottsförenings hem. Jag knäpper upp en öl till min kompis som mörbultad kliver ur ringen. Han tränar boxning, men att på sin svensexa möta en före detta landslagsboxare var väl tufft.

Ovanför hans huvud hänger en reklam­affisch: Muhammad Ali vs George Foreman.

Vi betalar och packar ihop för att dra vidare till Centralbadet. Då öppnas dörren. Rufshåret stapplar in och spricker upp i ett stort leende när han får se mannen bakom kassan.

”Men, tjena! Det var länge sen!”

Ex-landslagsboxaren kommer fram och drar med rufshåret in bland boxningsringar, affischer, löpsedlar och pokaler.

”Vilket jävla museum ni har här. Vilka minnen”, säger rufshåret när han får hjälp uppför trappan till andra våningen.

”Du var duktig. De flesta brukar veva på i tjugo sekunder och ta slut. Vilken klubb tränar du i?”, frågar mannen bakom kassan.

”Narva”, svarar min kompis.

Rufshåret kommer ned för trappan tillsammans ex-landslagsboxaren. Han pratar högt, ryckigt och lyckligt. De byter mobilnummer.

”Narva är en fin klubb”, säger mannen bakom kassan och fortsätter:

”För oss handlar det inte om att kämpa för en klubb. Vi kämpar för boxningen. Och för män­niskorna.”

Martin Fransson är sportchef på DN, har spelat fotboll och rinkbandy, åkt Vasaloppet och Vätternrundan men skulle aldrig våga ställa sig i en boxningsring.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0