Hornsgatan 17.07

Jag trycker upp dörren till Dovas. Tyngden är så välbekant i min hand

Jag går förbi Dovas – lilla Dovas, före detta Charlies – på Hornsgatan. Det är öppet nu, men hela sommaren har det varit stängt. Lapp efter lapp som handskrivet förkunnar det nya öppningsdatumet har rivits ner och blivit liggande på det byggdammstäckta golvet. Där inne har det, trots ett till synes pågående byggarbete, varit nedsläckt och tomt. Tills nu.

Under min gymnasietid (läs: för ett par år sedan) hette Dovas Charlies och var den obestridda samlingsplatsen för Södra Latins samtliga elever post-skoldag. Där har jag planerat skoltidningar och mer spännande utekvällar, sett ex sitta i knät på någon annan men kasta längtansfulla blickar tillbaka, sänkt så många fatöl att jag fortfarande är lätt psykiskt allergisk mot det – de mörkröda, ölfläckiga väggarna där var mig mer bekanta än de stuckaturtunga, sirligt målade på skolan där jag gick. Antagligen har jag tillbringat ungefär lika mycket tid på båda.

Sen jag tog studenten och Charlies blev ännu ett Dovas har jag inte varit där mer än ett par gånger. Nu trycker jag upp dörren, vars tyngd är så välbekant i min hand efter alla gånger jag gått ut för att röka, och går in. En textrad av Jonathan Johansson, från ännu osläppta ”En av alla”, ringer i huvudet: ”Jag har tänkt på Kim och Kanye, att de sitter på Dovas, beställer nachos och Törley”.

Kim Kardashian och Kanye West sitter inte på just det här Dovas, men i de stoppade soffbåsen tronar gubbgäng efter gubbgäng, som om ingenting hänt. De dricker fatöl och läser kvällstidningen. Trots att de tapetserat över det fläckigt mörkröda och bytt ut lamporna är allt som vanligt.

Greta Thurfjell

Greta Thurfjell jobbar på DN Kultur och är svårt själsligt förvirrad över att det andra Dovas på Hornsgatan har bytt namn till ”D-pub Klosterkeller”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Lidingö 14.40

Nu springer jag för pappa som inte längre kan

”Det är klart att du klarar det. Du är den envisaste som finns.”

Jag stämmer av med personer i min närhet inför mitt andra Lidingölopp. Ingen klassiker står på spel, och jag är mindre fokuserad. Men solen skiner och i startfållan är jag glad.

Sedan sänker sig mörkret. Inne i huvudet hör jag demonerna. Efter fem kilometer försvinner maken – min trogna parhäst – och snart springer jag där – ensam! – bland tusentals löpare. Vätskekontrollen ger inget. Två mil kvar!

”Vad är meningen”, tjatar demonerna när vi når en busshållplats. Här kan jag bryta! I stället ringer jag väninnan A. ”Skulle du inte ångra dig om du bryter”, frågar hon. Jag undrar varför alla andra tuffar på utan att tvivla.

”Det gör de säkert, det är alltid någon som tänker samma sak.” Jag springer lite, trycker ner de svarta tankarna. Tillfälligt stärkt.

Så tänker jag på min pappa. Han som drog mig Vättern runt genom att åka tio mil för att tårögd möta vid målet i Motala. När meningslösheten kom i kapp i Hjo på Vätterns tunga sida började han ringa. ”Var är ni någonstans?”. Då gick det inte att bryta.

Nu springer jag för pappa som inte längre kan. Knäna är slut efter att han som snickare varje dag i 50 år gått ner på knä. Hans kompis plåtslagaren har rått honom att skaffa en pall till jobbet. 70 år fyllda är det inte tal om att ge upp.

Jag tar mig samman, och lyfts av funktionärerna som hyllar hjälteinsatserna i spåret.

När jag passerar mållinjen snyftar jag till av rörelse. Bäst att springa medan man kan.

Anna Gustafsson

Anna Gustafsson är reporter på DN Stockholm och kan inte låta bli att anmäla sig till långlopp.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Vasastan 17.02

”Vill inte gå hem, bara traska gata upp och gata ned”

Solen skiner och luften har ett stänk av höstens friskhet. Jag vandrar längs Dalagatan och försöker lära känna mitt nya kvarter. Efter att ha bott tre år i norrort har jag lyckats göra det till synes omöjliga: hitta en lägenhet i innerstan. Visserligen en i andra hand, men var sak har sin tid.

Jag lunkar runt varje gathörn och inspekterar vad som finns i skyltfönstren som jag passerar. På Tegnérgatan stannar jag upp vid ett skyltfönster där det står tre praktexempel av uniformer som får en att tänka på armémusikanter. Jag byter låt i lurarna och strövar vidare. Trots att jag är mitt i city så är det ändå så lugnt i mitt nya kvarter. Det vilar en harmonisk känsla i området som smittar av sig på mig. Jag känner mig förlorad bland arkitekturen och vill inte gå hem, bara traska runt, gata upp och gata ned.

När man flyttar så ska man inte bara bli kompis med sin nya lya, man ska även, förhoppningsvis, förälska sig i hela området. Jag har alltid längtat efter att ha ett stammishak att glida in på när man känner för det och alltid är det någon där som man kan slå sig ned bredvid. Ett eget ”Central Perk”.

Jag spejar runt efter potentiella ”Vänner”-hak, drömmer mig bort till att en vacker dag faktiskt kan få känna den tryggheten och kärleken till ett kvarter som gör att man inte kan tänka sig att bo någon annanstans. Att få känna sig hemma, mer än bara i sin boning. Vasastan, vi är inte riktigt där än – men jag känner mig hoppfull.

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör på DN och nybliven innerstadsbo med en förkärlek till sunkiga hak med avslappnad atmosfär.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Hornstull 21.20

Men brödet fanns kvar. För 22,90

Jag vet något. Eller jag har sedan länge vetat något. På min lilla mataffär i Hornstull brukade de för knappa tre år sedan sälja ett synnerligen gott danskt rågbröd för bara en dryg tjuga.

Jag brukar jobba upp en relation till vissa vardagsprodukter. Om det så är ett speciellt godis, ett bröd eller ett vanligt diskmedel. Jag lär mig min närmsta matbutik och vad saker kostar där.

Ofta kommer jag hem med samma saker. Ibland kan jag känna mig tråkig för det, men det är oftast ett resultat av uteslutningsmetoden och inte brist på fantasi. Jag har prövat mig igenom sortimentet.

Så det var det med spänd förväntan som jag häromdagen, efter ett par år som utomsocknes, på väg hemåt på cykeln åter begav mig in på mataffären en vardagskväll. Rädd för att någon ska ha kommit på vilket kap det var och höjt priset.

För så är det i Stockholm. Folk förstår snabbt hur mycket man kan ta betalt för saker.

Men min önskan gick i uppfyllelse. Brödet fanns kvar. För 22,90 kronor.

Jag tror att de har höjt priset med en krona. Men det kan inte vara mer än vad inflationen gjort sig skyldig till.

De hade enkelt kunnat ta mer än en tia till för det brödet.

Jag cyklade hem, kokade mitt te och åt mina mackor med cheddarost på extrapris och tillhörande paprikaskiva. Och jag gladdes över att jag fort­farande kan mitt Hornstull, mitt Stockholm.

John Falkirk

John Falkirk är praktikant på DN och gillar inte för stora matbutiker.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tyska brinken 20.45

Då och då stöter man på en fräck råtta som korsar gränden

”Pappa, titta, men guuud vad gullig. Stackars den, den är rädd och vill gömma sig. Den är jätterädd, pappa.”

Ja, så kan man ju också se det.

Fast de flesta reagerar inte riktigt som den här lilla tjejen när råttorna anas längs med fasaderna som otäcka, springande skuggor i höstmörkret. Som DN Stockholm berättade härom dagen har råttanmälningarna ökat kraftigt i stan. Men råttorna struntar i att de blir anmälda. Det effektiva råttgiftet är slut och dessutom hittar de numera så mycket annat gott att äta på gatorna.

Värst är det på Östermalm, enligt artikeln. Då kan jag rekommendera råttintresserade att ta en kvällspromenad i Gamla stan, helst en bra bit ifrån Västerlånggatan. Man kommer inte långt utan att stöta på de allmänt avskydda gnagarna.

Själv hoppar jag till av rädsla varje gång. Var kommer vår kollektiva skräck och motvilja ifrån? Kanske är den evolutionär. Råttor har genom historien spritt sjukdomar, och, brukar man får höra, har även (rys) gett sig på spädbarn.

Råttorna själva lär ha en evolutionär rädsla för öppna platser där de är åtkomliga för rovdjur. Det är därför de smyger längs husväggarna.

Men då och då stöter man på en fräck råtta som korsar gränden mitt framför ens fötter. Och alla människor är uppenbarligen inte rädda för råttor.

Jag hör hur pappan vill undvika att förstöra sin godhjärtade lilla flickas empatiska känslor för den feta råttan.

”Den har nog bara bråttom hem nu, till sina barn”, säger han tröstande till dottern.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och är egentligen mer rädd för älgar och björnar än för råttor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Blackeberg 21.20

Skakar kartongen, frågar dottern om hon sett en man smita ut

Du är så klumpig.

Orden sved, jag var barn och min svaga fot vek sig då och då, jag snubblade och föll, jag fick aldrig porslin i mina händer för om jag föll skulle allt kunna gå i kras. Var det fika ute åkte plastglasen fram. För du är ju så klumpig, så svag, fick jag höra.

Jag har valt att ta mig bortom bilden som andra ville ge mig, jag klarar det mesta själv, som att skruva, snickra – och möblera om.

Tills jag upptäcker i manualen för sängen jag håller på att skruva ihop till dottern att det saknas någonting väsentligt. EN MAN. Det är bild på två personer i broschyren, en kvinna och en man hjälps åt med sängen.

Jag står med plankor och gavlar utspridda på golvet, med blåsor i handflatorna, och svär över att jag slog dövörat till när jag gick i skolan och vi fick lära oss att läsa alla instruktioner innan vi satte igång.

Jag står nu med en halvt ihopskruvad säng och har inga karlar att tillgå, min familj består av mig och ett barn. Skakar kartongen, frågar dottern om hon sett en man smita ut, det står ju att det ska finnas en. De måste glömt att packa ner honom.

Med hjälp av vägg, andra möbler och min 7-åring får jag ihop sängen.

För nej, jag är inte klumpig, ingen är klumpig och inga barn ska behöva få bli stämplade med ord som ska förfölja dem livet ut.

Sedan kan även jag behöva hjälp ibland – som att få ut nedre delen av vår gamla våningssäng till den inbyggda balkongen, mitt nya sovrum.

Och att behöva om hjälp är inte en svaghet. Det är en styrka.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och vägrar sätta människor i fack.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Djurgården 21.30

Där satt jag på fjärde bänk och väste

Tidigare i veckan blev jag varse hur sällan jag skrattar. Den brittiske komikern Bill Bailey, en gång beskriven som en medeltida roadie, var på Cirkus och han var i toppform. Han skämtade om svenskar, sig själv, brexit, religiösa, svärmor, män i allmänhet och fan minns allt vad det var, så publiken låg dubbelvikt. Det var en skrattspegel med mycket empati och självdistans.

Och där satt jag på fjärde bänk och väste.

Det är så jag låter när jag skrattar nu för tiden. Som Pluto – eller en punkterad badring. Sedan jag fick min astma/kolproblematik kan jag inte få ut luft i den omfattning ett befriande skratt kräver. Inte utan att skrattet övergår i en hostattack. Och det vet man ju hur populär man blir om man sitter på fjärde bänk och hostar stup i ett.

Det var då jag insåg hur lite jag skrattar. Och att det inte gör så mycket. Det låter kanske skrämmande för en yngre människa. Jag tänker på den träffsäkre tecknaren Magnus Bards bild av en äldre dam som tittar in i ett badrum där en ung tjej står och sminkar sig vid spegeln, och damen säger ”På min tid var vi tvungna att ha tråkigt på långfredagen”. Varvid tjejen svarar ”På min tid är vi tvungna att ha skitkul jämt”.

Särskilt i en storstad där nöjesindustrin lurar bakom varje gathörn. Men jag är så nöjd med att ha tråkigt ibland. Lycka är inte avsaknaden av olycka. Det gäller att hitta balansen, som ballerinan sa. Snart fyller jag 60 år och då tänkte jag åka till Paris alldeles ensam och vandra gata upp och gata ner. Det blir bra.

Efter Bailey tog vi Djurgårdsfärjan hem, min kompis och jag. Han har också hälsoproblem. Vi pratade om våra krämpor ett tag. Men det ska jag inte tråka ut er med.

Måns Wallgren

Måns Wallgren är reporter på DN Stockholm och förtjust i att ibland inte kunna annat än vänta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mårtensdal 11.25

Bekanta som bosatte sig i Hammarby sjöstad såg jag som desperata

Tvärbanan ska strax gå upp till Gullmarsplan för vidare transport mot arbetet på andra sidan stan. Och jag funderar på hur jag hamnade här.

I Hammarby sjöstad alltså.

Baracker, rivningshus, plåtskjul, mc-klubbar och industrier.

Det var min bild i ungdomen av den här stadsdelen på 1980- och 1990-talet när jag växte upp.

Jag har senare hört taxichaufförer berätta att de under de här åren vägrade ta körningar till området sena kvällar då faran för kriminella och våldsverkare var stor.

Södra Hammarbyhamnen var inget område jag heller besökte i onödan och absolut inte något ställe jag i vuxen ålder hade någon tanke att bosätta mig på. Överhuvudtaget.

När stadsdelen byggdes om på 2000-talet var jag även då en stor skeptiker. Förutom den tidigare nämnda bakgrunden skrämde varningar om gamla tungmetaller och byggtekniska barnsjukdomar som att konstruktionen av många hus utgick från pålar. Lägg därtill de höga priserna och hyrorna.

Vänner och bekanta som bosatte sig i Hammarby sjöstad såg jag närmast som desperata och okunniga om historien.

Ändå hamnade jag och vi här runt tio år senare i en hyresrätt. Och stortrivs och känner oss privilegierade.

Tidigare bodde jag i över tio år på Kungsholmen. En stadsdel som även den sågs med liknande skepticism från omgivningen när den växte fram vid förra sekelskiftet.

Att områden och människors uppfattningar (inklusive min egen) kan förändras är en seger för framtiden. Ibland är det sånt jag funderar på i väntan på tvärbanan.

Gustaf Andersson

Gustaf Andersson är vikarierande sportreporter, som numera inte drar sig för skumma områden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Gamla stan 12.05

Man kan hitta gula möss med elektriska krafter i stan

Först låter det som om ungen har fångat en Batra och för all del: Vi befinner oss i Schönfeldts gränd, bara några meter från Moderaternas partikansli. Men figuren på mobilen är varken moderatledare eller komiker. Vi föräldrar hörde fel.

Däremot ser vi alldeles rätt när vi ser vår sons bästa kompis, som står intill mittemot nedgången till tunnelbanan med sin mors telefon i ett fast grepp.

Ryktet har gått i förskoleklassen att man kan hitta gula möss med elektriska krafter i Gamla stan.

Från två pojkar i korsningen vid Lilla Nygatan stiger jublet som en bekräftelse: Pikachu! Pikachu!

De har fångat den mest kända figuren i Pokémon Go.

Vår son letar förgäves, men det är okej, för han har en Pikachu sedan tidigare.

Sakta rör vi oss mot Stortorget som turister i vår egen stad.

Det är en sådan där dag som minnet så småningom sveper in i september­solens gyllene vemod. Medan den pågår är den ganska jobbig.

Det är trångt i gränderna med alla turister, och det blir inte lättare att ta sig fram när många stirrar mer på sina mobilskärmar än på sina medmänniskor.

Vi går in i en affär med Harry Potter-prylar.

Båda barnen pratar om julklappar i mitten av september.

På Skomakargatan hävdar en kille att Gamla stan är paradiset.

På fiket googlar min man information om Stockholms blodbad.

Vår son lyssnar intresserat. Personalen glömmer hans lasagne.

Urladdade åker vi hem.

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på DN. Precis som många pokémonfigurer väntar hon med stor spänning på sin utvecklade form.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Huddinge 14.20

Hur tackar man den som räddade ens dotter?

Den stora betongkolossen som är Huddinge sjukhus tornar under en grafitgrå sensommarhimmel. Det är en ful byggnad; de små fönstren, fasadfärgen som nästan flyter in i himlen, de smutsiga blåa glasdetaljerna.

Här fick mina barn liv, tre gånger om. Trots att jag bara har två barn.

Hur tackar man den som räddade ens dotter? Min make vet inte heller, men chansar: han ger henne två chokladaskar, med texten ”Tack!” respektive ”Merci” på.

Jag är inte bra på att uttrycka glädje. Jag är, för att uttrycka det milt, inte en översvallande person.

I ett typiskt landstingsrum någonstans mitt i betongkolossen är det ännu svårare. Barn­läkaren, som när jag senast såg henne uttryckte oro i sina trygga ögon, sitter på andra sidan av ett slitet bord. Jag slår gång på gång bakhuvudet i en lågt placerad bokhylla med otaliga pärmar i hörnet där jag hamnat.

I mitt knä ligger huvudpersonen. Hon som var så efterlängtad. Hon vars pyttelilla hjärta fått massage av barnläkarens fingrar. Hon, som jag under nio vedervärdiga minuter trodde skulle tas ifrån mig, bara fem veckor efter att jag fick henne.

Men hon finns kvar. Hon ligger i mitt knä, frisk och glad. Vi är på plats för att prata om det akuta händelseförloppet – och för att säga tack.

Jag kan aldrig i tal förmedla min nyvunna kärlek till barnläkare, landstingsrockar och det enorma sjukhuset. Men jag kan sitta bredvid min man när han glatt överlämnar chokladaskarna och är översvallande nog för oss båda.

Och så kan jag skriva den här texten efteråt.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och är nästan alltid gladare än hon ser ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!