Gjörwellsgatan 13.07

Bör man hälsa på någon med bar underkropp?

Lunchträning. Egentligen är det en rätt tveksam idé eftersom välbefinnandet äts upp av det akuta stresspåslag som tidsnöden medför. Men det är så livsvillkoren ser ut för stockholmare. Så nu står jag här i omklädningsrummet med darrande knän efter fem kilometer på löpbandet.

Att jag är nyduschad spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en mosbricka. Ansiktet är flammande rött. Eftersvetten gör heta pärlor i pannan.

Någon närmar sig skåpet intill. En kille med skägg. Nyduschad han med. Men vänta, känner jag honom? Han liknar en ytligt bekant. Borde jag hälsa?

Jag bestämmer mig för att dubbelkolla och vänder blicken mot honom. Han är oerhört naken. Jag vänder bort huvudet med sådan kraft att jag tappar min deodorant som rullar in under ett skåp. Jag har fortfarande inte lyckats avgöra om det är den bekante.

Nytt försök. Om det nu är han ska jag göra en sån där manligt sammanbiten nick utan så mycket som ett spår av glädje, så som jag föreställer mig att ryska asfaltsläggare hälsar. Ja, det blir bra.

När jag återvänder med blicken står han där Ankeborg. Det verkar som att det faktiskt är den ytligt bekante. Tankarna rusar. Bör man hälsa på någon med bar underkropp? Vad säger Magdalena Ribbing? Ännu värre, tänk om han påbörjar ett samtal.

Jag löser situationen genom att rafsa ihop mina grejer medan jag fixerar blicken i klinkergolvet. Sedan låser jag in mig på toaletten och andas i fyrkant.

Andreas Nordström

Andreas Nordström är webbredaktör på DN Stockholm och springer just nu helst med Omaha-bandet Bib i lurarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tensta allé 06.47

Plötsligt känns kylan märkligt uthärdlig

Jag vaknar helt matt och förbannar min pojkvän eller bostadsmarknaden eller klassamhället eller vem som nu har bestämt att han ska bo mer än trettio sekunder ifrån DN:s redaktion.

På något sätt har det blivit så att jag numera börjar jobba okristligt tidigt om morgnarna – jag säger okristligt tidigt, men varje morgon blir jag lika kränkt när jag kommer till jobbet och inser att det redan vimlar av folk – och även om jag alltid varit enerverande morgonpigg måste det väl finnas gränser för hur snart efter tolvslaget en människa ska behöva lämna sitt (eller rättare sagt sin pojkväns) hem.

Men det gör det inte. Alltså vacklar jag upp, trålar med båda armarna släpandes längs med golvet efter något att ha på mig, och går ut.

I samma stund som jag kommer upp på en av gångvägarna intill Tensta allé blir jag glad. Fortfarande nyvaket avtrubbad och invirad i lager efter lager av halsduk känns kylan märkligt uthärdlig, den till synes evighetslånga tunnelbaneresan in till Fridhemsplan mysig, dagens etthundra miljarder texter att skriva inte så oöverstigliga.

För en kort stund mulnar det till i huvudet när jag som vanligt inser att det inte finns någonstans att köpa kaffe och snus vid tunnelbanan, men det ska inte få mitt nygoda humör att dala. Jag står still i rulltrappan för att spara energi. Sen går jag på tåget och åker till jobbet.

Greta Thurfjell

Greta Thurfjell är skribent på DN Kultur och har nu bara etthundra miljarder minus en texter kvar att skriva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Karlbergskanalen 11.47

Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Så är vi återigen vid nollpunkten. Och det är som så ofta i relationer: Det är de rent fysiska problemen som vi inte lyckas rå på.

Det är faktiskt inte kylan eller mörkret som är problemet med dig, Stockholm. I knarrig snö vandrar jag gärna. Men när söndagspromenaden förvandlas till en enda lång isgata, då förstår jag inte hur vi ska ta oss igenom januari och februari.

I höjd med bron till Karlberg är jag nära att falla bakåt. Jag klamrar mig vid ett nätgaller för att få fäste, men glider ändå. Kvinnan framför mig släpper sin älskades hand och går rakt ut i en smutsig snödriva för att slippa halkan.

Det är trist att det ska vara så här, för på många andra sätt tycker jag att vi har fått det bättre. Vi löser våra praktiska problem. Vi resonerar om våra intellektuella motsättningar. Du är inte lika inskränkt och självtillräcklig som tidigare och jag har väl slappnat av lite grand.

Men med vintern kommer tvivlen. Det finns ingen plats för själen när varje muskel i kroppen är spänd.

Du kan ju aldrig bestämma dig, Stockholm. Plus eller minus? Grus eller snö? Vi slirar i ett fruset varken eller, och kommer ingen vart.

Med en svajig gir mot en grusig trätrappa lyckas jag till sist ta mig bort från isgatan.

Uppe på den sandade trottoaren ser jag en kvinna med rullator försöka ta sig över ett övergångsställe. Varje räddhågset steg tar en evighet.

Den kvinnan kan vara jag om 40 år. Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på Dagens Nyheter och klagar även på samtalsklimatet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Arlanda 12.43

Hemkomsten är en snösmocka av svärande svenskhet

Att komma hem ska vara en schlager, men ofta är det ett rekviem.

De allra flesta av oss kan förstås känslan. Efter en tid i solen är det dags för hjul mot asfalt på Arlanda. Vi har redan blivit matade med diverse skräckrapporter: ”Minus 27 hemma och arktisk snösmocka, inte ett tåg har gått på tre veckor och inuiter jagar i denna stund pingvin i Strömmen.”

Ändå är det omöjligt att vara förberedd på exakt hur kroppen mår när vi kliver ut från ankomsthallen, noterar att flygbussen avgår om 17 minuter – ”varför MÅSTE den stanna på Järva krog av alla ställen?” – känner blötsnön tränga sig in i de alltför tunna skorna och förgäves viker upp kragen på sommarjackan för att hålla Sverige så långt borta från huden som möjligt.

Kanske är detta det svenskaste som finns. Stegen ut på vintertrottoaren, blängandet mot grå snöhimmel, minnena av sand under fötterna som krossas av snålblåst och halka. Hur vi med våra taxfreekassar i hand upprepar en stor mängd av synonymer till Mörkrets Furste och känner att det är just i denna nordtyska avkrok han har sitt fäste.

För ett par dagar sedan stod jag öga mot ögon med en spindel stor som en välfödd chihuahua. Henne slipper jag nu. I gengäld får jag fulla tvärbanor där människor står innanför varandras byxor, marginalskatter och cyklister som vill döda mig.

Finns det verkligen rum i hjärtat för en sådan stad?

Varför skulle jag annars komma tillbaka.

Erik Helmerson

Erik Helmerson är ledarskribent på DN. Det han saknar mest från Indien är maträtten nicobar prawn curry.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Bagartorp 20.30

Nu jäklar ska vi nattvandra. Eller…

De hänger i ett litet bortglömt förråd, ett par rum in i fritidsgården. Jackorna. De röda. På ryggen står det ”Nattvandring.nu” med vita bokstäver och nu ska de dammas av, plockas fram, användas.

På skolan intill går det tusen elever, flera hundra av dem har fått inbjudan till kvällens uppstartsmöte och nu sitter vi här, tio föräldrar. ”För jäkla dåligt”, muttrar en av mammorna som hade hoppats på uppslutning och engagemang. ”Men det är ju fantastiskt att ni är så pass många”, kontrar den kommun­polis som kommit för att visa att rättsvårdande myndigheter bryr sig.

Det visar sig att tre av föräldrarna som kommit har barn som är sex år. De vill inte vara med och nattvandra än, men gärna informera sig om vilka ungar det är som eldar i deras trappuppgångar, slår sönder fönsterrutor och härjar i området. Personalen på fritidsgården bekräftar att det är stökigt. Många som hänger på gården förstår inte kopplingen mellan skade­görelse och minskat ekonomiskt utrymme att satsa på den verksamhet som är till för dem.

Vad är problemet? undrar vi. ”Gangster­kulturen”, svarar fritidsledarna. Ett svårsmält, mångfacetterat svar, även om flera av oss direkt får en bild av vad de menar.

Två dagar senare landar beskedet att kommunen beslutat att lägga ner fritids­gården, flytta den till det socioekonomiskt lite finare området någon halv­kilometer bort. Nu jäklar ska vi nattvandra, tänker vi. Eller, orkar vi det?

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN och navigerar just nu på tonårsförälderns hav. Det är fullt av grynnor. Och alldeles underbara vikar och öar av liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ekängen 15.42

Kanterna – en viktig del av den sällsynta finskottningen

I min uppväxt i Västerbottens läns inland hände det att första snön kom i slutet av september. Snötäcket lade sig ofta i mitten av oktober och stannade till strax innan valborgsbrasan skulle tändas.

Dagarna med snösmältning var under ­detta dryga halvår sällsynta på 70- och 80-talen. Därför var ”Lapp-Stockholm”, som Lycksele kallas ibland, en parad av välskottade gårdar på Södermalm, Norrmalm och inte minst de villaområden som på 70-talet växte utanför den lilla stadskärnan.

Att skotta snyggt var – och är – i dessa trakter lika viktigt som att hålla gräsmattan i trim under sommarhalvåret. Garageuppfarten och gångstigarna ska vara jämna och inte släppa igenom grus eller asfalt. Fina kanter – denna viktiga del av den utanför Norrland så sällsynta finskottningen – ska inte hastas fram, utan ta sin tid att skapa.

När jag 1988 flyttade till huvudstaden möttes jag av en, om jag ska uttrycka det artigt, något annorlunda skottningskultur. Snö skyfflas här undan lite på måfå, med en statistiskt väl grundad förhoppning om att den snart ska tina bort.

Denna neurotiska Stockholmsvinter med drygt 50 centimeter snö den 9 november, tolv grader varmt på nyårsafton och 25 centimeter snö igen den 9 januari har det funnits tillfällen när även jag tappat sugen i mina försök att föra in finskottningskultur i 08-land.

Men så kommer två bilder i mobilen från min barndomsvän som bor i Gustavsberg: en före och en efter skottningen.

”Kanterna ser bra ut”, messar jag tillbaka.

Inget svar. Det är ju självklarhet, oss finskottare emellan.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är politikreporter på DN och gav nyligen en snöskyffel till äldste brorsonen i inflyttningspresent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fridhemsplan 07.52

Jag har skrivit omkring 300 böcker. Men bara i skallen

Jag har skrivit omkring 300 böcker, det brukar bli ungefär en varje morgon. Men bara i skallen. Det är som om den korta morgonpromenaden mellan t-banan och busshållplatsen på vägen till jobbet i Marieberg omges av någon sorts kreativitets­gaser, det är alltid just där jag får idén till något.

Jag vet inte vad det beror på, kanske är det för att min inre censor fortfarande ligger och morgnar sig, att tankarna vandrar friast när de fortfarande är lite sömniga. Eller också är det bara morgonljuset som har något hallucinatoriskt över sig, det brukar räcka med att något i Ekot krokar fast i en tanke jag redan har eller att jag kommer att tänka på någon person, i morse var det George Michael, för att fantasimaskineriet ska dra i gång och mata fram en berättelse.

Plötsligt ser jag hela intrigen framför mig, hur den skulle kunna få vingar och flyga.

På bussen funderar jag på motiv, teman och vändpunkter, på berättarton och ofta hela slutscenen.

Varje gång jag kliver av bussen har jag bestämt mig, det här ska bli mitt nästa projekt.

Problemet är att jag oftast hunnit tröttna på bokidén ungefär samtidigt som jag går innanför dörrarna på jobbet och tar min första kopp kaffe, öppnar mejlboxen och återinträder i en socialrealistisk verklighet.

Men bara så ni vet. Jag har alltså ett helt bibliotek i huvudet men där lejonparten av böckerna förblir oöppnade. Och när jag ser mig omkring känns det ofta ganska dystert att tänka på hur många bibliotek som finns i andra huvuden och som heller aldrig kommer att komma någon annan till del.

Johan Hilton

Johan Hilton är redaktör på DN Kultur och har hittills fått ur sig två böcker i fysisk form.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fridhemsgatan 07.15

Boule är genialt för varma, soliga kvällar

Efter en vaggande resa med nattåget från Malmö skyndar jag till lägenheten och vidare till jobbet. På trottoaren ser jag vattnet flöda längs med lutningen vid östra delen av Norr Mälarstrand och att en vattenslang ringlar sig över cykelviadukten.

Väl på jobbet ser jag bilderna på lågorna, brandmännen och rubriken: ”Brand totalförstörde restaurang i Rålambshovsparken. Boulebar har brunnit ned.”

Jag tänker direkt på sommarens kvällar vid Riddarfjärdens norra strand då ljudet från musikernas instrument vibrerat ut över parken från restaurangen, alla utklädda möhippor och svensexor som sökt sig till de grusade planerna för att tävla i klotkastningen och hur jag firade min födelsedag med en stor brunch på barens veranda.

Boule kan vara den mest geniala sociala aktiviteten för varma, soliga kvällar. Liten fysisk ansträngning, taktiskt tänkande och knapp bollkänsla behövs.

Polisen har startat en utredning, men oavsett vad den kommer fram till har Stockholm blivit en restaurang fattigare.

På barens hemsida har ägarna skrivit att de kommer ”jobba hårt för att få upp Boulebar till sommaren”. Hoppas att den kommunala byråkratin och byggnadsnämnden är av samma åsikt.

Stockholms motsvarighet till Central Park behöver ett vattenhål som detta – en grusig mötesplats med klotrullande och ett komplement till picknickandet.

Carl-Johan Kullving

Carl-Johan Kullving är webbredaktör på DN Ekonomi och kastar hellre kloten högt än hårt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tegnérgatan 20.30

”Tror du att servitören tror att vi är frireligiösa nu?”

I ett svagt ögonblick går jag med på det. Annars brukar jag förlägga den vita månaden till den kortaste, det vill säga februari. Men nu ska det alltså detoxas i januari.

Det kan bli spännande, intalar vi oss. Prova nya saker, uppleva Stockholmsnatten med helnykter blick.

Jag läser på om alla fördelar med att ta sig en vit månad – men hittar bara nackdelar. Vetenskapliga rön som varnar för den falska känsla av renlevnad en helnykter period invaggar oss i. En kändiskock som slår larm om hur detoxjanuari och flyende gäster tvingar ner krogbranschen på knä. Känner mig usel, den vita månaden visar sig plötsligt vara dålig både för mig och restaurangnäringen.

För att döva det dåliga samvetet beslutar vi oss för att kombinera alkodetoxen med att uppsöka oprövade inrättningar. Först ut blir den vietnamesiska krogen i Vasastan, där vi beställer en massa exotiska rätter med mynta och alkoholfri öl. Vi känner oss duktiga.

”Tror du att servitören tror att vi är frireligiösa nu?”, undrar han.

”Absolut”, nickar jag och försöker lista ut vilken församling som skulle passa oss bäst.

Den goda stämningen håller i sig till nästa stopp. Efter två alkoholfria drinkar – med ännu mer mynta – kan vi utbrista det klassiska ”Vi är höga på livet” på ett nästan trovärdigt sätt.

Känner mig något mindre frireligiös när jag vaknar av helvetiskt kliande nässelutslag på huvudet, händerna och under (!) fötterna. Om orsaken kan härledas till en överdos av mynta eller till själva detoxen är ännu höljt i dunkel.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef på DN Stockholm och har ett förflutet i Filadelfiakyrkans kör ”Unga sångare”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Hej! Hoppas klådan gått över! Det jag (nästan) får utslag av är ordet "frireligiös", som ju mestadels har en nedsättande klang, vilket även SAOL noterar. Det relevanta ordet tycker jag är "frikyrklig", som dock efter skilsmässan kyrka-stat kan användas om alla som är anslutna till ett kristet trossamfund. För övrigt visar undersökningar att en rätt stor andel medlemmar och präster/pastorer, även inom Pingströrelsen, då och då dricker alkohol. Lycka till med vit månad!. Evan Berjlund,

Evan Berjlund, 14:26, 12 januari 2017. Anmäl

Konradsbergsparken 08.20

Världen krymper, men förståelsen ökar inte

Halkar genom parken mot jobbet. Den allt blötare snön packas knarrande ihop under kängorna. De stora träden med sina spretande grenar mörka och luktlösa mot det vita. Lämmeltåget av människor framför mig lika mörkt.

Plötsligt kommer jag ihåg tv-nyheterna från min barndom.

Påpälsade människor som promenerar genom en snörik Stockholmspark. Barn i stora mössor och lovikkavantar som åker skridskor på en löjligt liten spolad isbana i Kungsträdgården. Leende kvinnor och män som vinglar på alldeles för breda längdskidor.

Bilderna kändes främmande där hemma i Ångermanland. Var de fluffiga sexkantiga kristallerna så märkvärdiga i Stockholm att de hamnade på nyheterna?

Varför spatserade stockholmarna i en park i stället för att vandra i naturen? Varför åkte barnen inte skridskor på en rejäl bandy- eller hockeyrink? Och kunde vuxna människor verkligen inte åka skidor?

Stockholm kändes långt borta och i det närmaste exotiskt. En annan värld. Med andra människor. Obegriplig.

I dag känns inte ens Thailand, Brasilien eller Sydafrika så väldigt främmande för många svenskar. Än mindre vår egen huvudstad.

Dels reser vi svenskar mycket (och kan se allt möjligt på internet). Dels har världen kommit till oss i form av invandrare och flyktingar. Ändå verkar vi ha lika svårt att förstå andra som när jag var liten.

Birgitta Forsberg

Birgitta Forsberg är näringslivskrönikör på DN och gillar att åka längdskidor och långfärdsskridskor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!