Södertälje 14.38

Mannen är bred som en ladugårdsdörr. Höger hand och arm är gipsade, en halvrökt cigg hänger i mungipan och han är heligt förbannad. För bara några timmar sedan muckade han från en anstalt, nu ska han in i sin lägenhet. Men ”nyckeljäveln” passar inte. ”Snuten” har borrat upp låset, satt in ett nytt och gett honom en nyckel som inte på något sätt passar. ”Kolla för helvete”, gormar han och jag ser – nyckeln passar inte. ”Vad fan har de jävla idioterna gjort”, fortsätter snubben – ”kolla för helvete genom brevinkastet, kolla”! Jag kikar in. Så långt jag kan se verkar det mesta vara sönderslaget där inne.
Jag tvivlar inte en sekund på att den muskliga uppenbarelsen bredvid mig är en flera gånger dömd våldsbrottsling. Han erkänner villigt att han gjorde visst motstånd när han greps i lägenheten för drygt en månad sedan, men så där trashat kan det inte ha blivit, förklarar han. Han vill att jag ska skriva om hur polisen trakasserar honom. Jag säger att det blir svårt. Här står ord mot ord. Men en sak är väldigt, väldigt säker.
Nyckeln passar inte.

Ulrika By

Annons:

Fridhemsplan 16.45

Jag kan inte säga nej. Det är en oförmåga som försatt mig i en del märkliga situationer jag fått svårt att slingra mig ur.

Den nya mobilen med 24 månaders bindningstid, jag hade redan fräsch mobil och abonnemang. Så fort jag satt min kråka på avtalet tänkte jag utnyttja ångerveckan. Sen.

Bredbandsavtalet med dosor och sladdar som inte gick att koppla in, då det saknades ett hål i väggen. Sex månaders bindande avtal och missad vecka att ta tillbaka.

Prenumerationen på strumporna som i nytt svalkande material skulle få fötterna att andas. Att de var apfula var det ingen som sa och att de inte alls hjälpte mot fotsvett fick jag upptäcka själv. I dag när jag passerar de glada säljarna under Fridhemsplan håller jag andan.

Samtidigt är det alla tillfällen då jag sagt ja, även om jag tvekat, känt att jag inte borde, då det bränt till, först i magen och sedan skinnet, som lett mig framåt. Det är tack vare alla gånger jag har sagt ja till det jag inte vågar, inte trott mig orka eller hinna som jag befinner mig där jag är.

maria.ringborg@dn.se

Gjörwellsgatan 09.34

Ringer en kompis i Göteborg och får en utskällning. Förstår ingenting. Anledningen? Jag nämner tv-dokumentären om IFK Göteborgs fotbollsframgångar på åttiotalet. Kompisen, gaisare som jag, tappar besinningen. Mitt: ”Jamen jag vet att det går dåligt för Gais men kan man inte glädjas åt att ett Göteborgslag uppmärksammas?” utlöser en än värre övning i västsvenskt ovett.

Jag upplyses, med emfas, om att laget som bär blåvita tröjor är en större fiende än något annat lag. Alla försök att sätta saker och ting i ett mer komplext perspektiv faller för döva öron, inte ens ett trick med hypotetiskt spelarbyte hjälper:

”Om Blåvitts Tobias Hysén skulle dra på sig Gaiströjan, skulle du då hata honom?” Polaren svarade blixtsnabbt; ”Nej då är han ju gaisare”.

En svår gränsdragning det där, som får mig att tänka på Aina Erlander.

När Nikita Sergejevitj Chrusjtjov besökte Sverige var statsminister Tage Erlander och Aina värdpar. När den sovjetiske ledaren hyllade den ”anti-imperialistiska skyddsvallen”, där Berlinmuren ingick, avbröts han lakoniskt av statsministerns fru:

”Är det inte underligt, Herr Ordförande, att man kan dra en mur så exakt – att alla goda människor hamnar på ena sidan och alla dåliga på den andra?”

paul.hansen@dn.se

Södermalm 15.17

Det är varken Björn Kjellmans överdimensionerade glasögon eller Ted Gärdestads titellåt som är den tydligaste tidsmarkören i filmen om 70-talets knarkliga på Sandhamn.

Det är scenen där 17-årige Martin piskar mattor. Ingen gör det längre. Piskställningarna är försvunna.

Det är synd på ett vackert ljud som ekar mellan husväggarna och låter solsken, grönsåpa och vårstädning.
Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” är på många sätt en utmärkt film. Men en lördagseftermiddag vid Götgatan är det mycket trängre på fiket i foajén än i salongen.

De flesta biografer vadar i caffe latte och popcorndimma. Men framgångens nyckel, slogs det fast på ett evenemangsseminarium i veckan, är underhållning som totalupplevelse. Restaurang i bion, nattklubb i hockeyarenan.

Den som inte vill bli underhållen, då? Den som bara vill se en bra och kanske sorgsen film?
Vi är i otakt med tidsandan, lika passé som den mattpiskare vi har i städskåpet.

mia.tottmar@dn.se

Birger Jarlsgatan 20.15

Jag funderar på hur det skulle vara om vår stad var ockuperad av soldater från andra länder som var här för att rädda oss från massarbetslöshet, rasism, narkotika, hustrumisshandel, tobak, kamphundar, alkohol, barnpornografi och ojämlik lönesättning med mera.

Deras stridsvagnar och pansarbilar på våra gator och vägar.

Deras helikoptrar i skyn. Vi får visa id-kort vid posteringar och förklara vart vi var på väg och varför.
Allt för vårt bästa.

De skulle förklara att den nationalsvenska samlings­regeringen (som de tillsatt) vill att de ska stanna för att få ordning på Sverige.

Jaha.

De säger att motståndsrörelsen som dödar utländska soldater är våra fiender. Motståndsrörelsen hävdar att Sverige ska styras av invånarna utan utländsk inblandning.

Jag tror att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske är det därför jag sympatiserar med motståndet. Eller är det för att jag har gjort värnplikt och lovat försvara Sverige mot utländsk krigsmakt? Kanske människor i andra länder också tänker som jag?


jacques.wallner@dn.se

Södermalm 19.30

Trodde först att det var någon med stort möblemang som flyttade. En kran åkte upp och ned utanför fasaden mittemot. Säkert en flygel, eller något, som skulle lyftas ut genom fönstret. Följde händelserna från mitt fönster med en portvakters­kas blick och försökte lägga ihop ett och ett.

När en gigantisk sprinkler lösgjorde sig ur en träddunge och svepte in allt i ett skyfall rådde inte något tvivel. Den där jättesprinklern har man ju läst om. Varje gång Millenniuminspelningen skapar uppståndelse i tidningsspalterna står den där och sprutar i någon bisats.

Daniel Craig dök aldrig upp. Lite bortkastat kan man tycka att stå där vid fönstret halva kvällen och titta på regndroppar som blänkte i strålkastarljuset för en futtig inklippsbild.

Tänk om det regnar hela filmen i genom? Om det listiga Hollywood har lurat turistlystna Stockholm att framstå som en ogästvänlig håla med svarta, deckarblanka gator, så har jag åtminstone varit där.

Eller, så var det något helt annat som pågick utanför mitt fönster.  
Inspelningen av en norsk reklamfilm, kanske.

ann.persson@dn.se

Stora Gungan 20.05

Mörka trämöbler, tunga gardiner och stoppade kuddar med orientaliskt mönster. Redan för hundra år sedan drömde Stockholms borgarklass sig bort med hjälp av inredning.

Kvällens föredrag på hembygdsföreningen har lockat mig till ett premiärbesök. Men alla andra känner varandra sedan långt tidigare.

Mannen på min vänstra sida är uppvuxen på en gata nära min och berättar om Hempe och en till vars namn jag inte minns, men som mannen till höger om mig också kände när det begav sig. Hempe skaffade sig visst egen firma efter ett tag. Nu finns han inte längre.

Det gör inte heller de dammar som man kunde meta vattenödlor i, där Globen ligger i dag. Eller berget, med skogen och crossbanan för cyklar – innan mopederna kom. Från toppen kunde man titta ned på skjulen, häststallen och gåsuppfödningen. Gässen, eller om det var änder, brukade rymma ut i rondellen. Det såg festligt ut, och allt såg man uppifrån berget där det nu är platt mark och en OKQ8 ligger. Och rullstensåsen, det var en skidbacke med bra fart i!

Men allt är borta nu. Det är sorgligt, det är vad det är, säger mannen till höger om mig.

virve.hedenborg@dn.se 

Kungliga Tennishallen 17.35

Kungliga Tennishallen 17.35

Roger Federer i all ära. Det är Stan Smith som gäller. Skon alltså. Man ser dem överallt, inte så konstigt kanske med tanke på att de sålts i mer än 30 miljoner par.

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag 1974 såg en knatte komma in på Skärsätra fritidsgård i ett par vita skor med Stan avbildad på den tunna plösen.

Mitt problem är att jag får skavsår lätt, därför låter jag sonen gå in skorna. Problem nummer två är att jag aldrig får tillbaka dem. Bajenlegenden Putte Ramberg spelar korpfotboll i slitna Stan Smith, snyggare blir det inte.

Frågar man folk på stan varför de är med i Stan Smith-klubben får man svar som ”man vill ju hänga med”, ”den enda sko som gäller men den är inget bra”, och sportaffärens säljare slår till med ”de är så jävla snygga”. ’
Ni kommer att se dem på Stockholm Open men de duger inte att spela tennis i.

Hur många par jag slitit ut har jag ingen aning om. Några står kvar i skohyllan. På ett par har jag till och med en äkta autograf av min store idol

Björn Borg, alltså.


lars.grimlund@dn.se

Norrmalmstorg 12.23

Norrmalmstorg 12.23
Höstsol i city. Ett amerikanskt turistpar frågar om vägen till The Royal Castle. Jag osäkrar min skolengelska, pratar och pekar och avslutar med: ”You could easily walk there, it’s not far, less than half a kilometre.”

Jag känner mig nöjd och hjälpsam och glad över att det är turister i stan denna vackra dag. Men kvinnan skakar på huvudet, gör en illa dold idiotgest och säger med överraskande stark stämma: ”We don’t even have kilometres.

”Det tar så lång tid att plocka upp hakan från asfalten att jag inte får ur mig något av de svar som hade passat: ”But you are aware of the metric system?” eller ”I’m surprised, our morons usually don’t speak English as well as you do”. Eller, allra bäst: ”Well, anyway, I hope you enjoy your stay in Stockholm.”


För trots allt,  jag blir lycklig när jag inser att människor som har närmare till New York, till Rom, eller Bombay, Paris, Tokyo väljer att åka till Stockholm, till mitt hem. Det får mig att tänka på stan på ett större sätt, att höja blicken?… jag kanske ska gå till Vasamuseet i helgen? Eller till Slottet? Det är inte långt, inte ens en halv kilometer.


harald.bergius@dn.se

Lidingövägen 07.45

Höstregn har skvalat och när det klarnar upp över Stockholm lyser små vänliga gyllene molntussar. Korsar sprittande glad Lidingövägen och svisch kommer en besatt cyklist och mejar närapå ner mig mitt på övergångsstället.

Cyklisterna, stadens nya armé av fordon, uppmärksammas allt oftare ju talrikare de blir och har blivit en av stockholmarnas snackisar.

Jag säger bara Tour de France. Skorna fastsnörda vid pedalerna, slimmade cykelhjälmar på skallen och tunnelseende mitt på gågatan. Det har gått så långt att förbluffande få cyklister vill veta att man ska hålla de gåendes takt på en gågata.

När jag var liten minns jag gamla damer och farbröder som makligt cyklade genom stan och jag gillade att titta på deras värdighet.

Hittills trodde jag också att cyklister och fotgängare spelade på samma planhalva mot bilisterna. Så tänker jag inte längre.

Numera är stadscyklisterna bara snabbt rullande gangstrar som tar lagen i egna fötter.

marcus.boldemann@dn.se