Tyska kyrkan 13.45

En lördagseftermiddag på Västerlånggatan i Gamla stan leker jag att jag är någon annanstans. Det är inte så svårt. Souvenirshopparna är ungefär samma här som där, jag fastnar i en grupp av italienska turister och kollar på konstiga kepsar i ett skyltfönster. Jag tänker europeisk storstad, kanske är jag i Amsterdam, Barcelona eller Prag.

Jag fönstershoppar gigantiska bh:ar, lädersandaler i hantverksstil och funderar på att köpa porslinsburkar som ser ut som bakelser. Inte för att jag behöver, utan som minne.

Jag viker av in på Tyska Brinken och ser lappar om basar vid Tyska kyrkan.

Nu är jag i mitt saknade München. Jag går längs med Leopoldstrasse, förbi U-bahnstation Münchener Freiheit och stannar till för en obligatorisk glühwein på Schwabinger Kristkindlmarkt. Här talar alla tyska, här finns tyska ekologiska matvaror, begagnade tyska kläder, en tysk loppis. I Tyska kyrkan sätter jag mig ner på en bänk och lyssnar till barnen som vill julpyssla: ”Mutti, ich will auch basteln.” Jag funderar på att tända ett ljus, prutar ner två tavlor på loppisen till fem spänn, für beide ja, och känner hungern suga mig vidare.

maria.ringborg@dn.se

Kungsgatan 12.58

Sitter i väntrummet, väntar på min tur, det är dags för en uppdatering av diverse vaccinationer. Läser i Metro om en ”minneskonstnär”. Han ger fyra konkreta tips om hur man ska träna sitt minne. Glömmer dem i samma ögonblick jag lägger tillbaka tidningen på bordet.

Mitt emot sitter en äldre kvinna, maken står bredvid och masserar hennes händer. Det är rått och kallt ute. När det till sist blir min tur upptäcker att jag har glömt den gula vaccinationsboken, springer ut till bilen för att hämta den och hamnar i väntrummets kö ännu en gång, läser åter Metros tips om hur man förbättrar minnet med några enkla knep. Glömmer dem lika fort igen.

Tänker på Birgit som jag mötte på äldreboendets avdelning för dementa för ett par dagar sedan.

”Vad heter du?” frågade hon mig glatt var femte minut. ”Paul? Vilket fint namn, själv heter jag Birgit, vill du dansa?” Jag var där för att göra reportage på ett boende för äldre där de inte låser in de gamla utan möter dem som människor och inte som vårdpaket som ska låsas in. Det gjorde mig glad.

paul.hansen@dn.se

Kungsholmen 17.15

I tobakshandeln på Fleminggatan:

– Kan jag få en limpa gula Camel?

– Nej, tyvärr, de är slut.

– Lägg av, jag ser dem längst ner till vänster.

Men de limporna, förklarar tobakshandlaren, är attrapper. Liksom paketen de skyltar med ovanför disken.

Han öppnar ett och visar. Det är filter hela vägen. Ingen tobak alls.

– Det kommer in folk med långa armar, vi har fått de här av tobaksbolaget, säger han.

De riktiga cigaretterna finns i rummet innanför, dit snabbfingrade kunder inte har tillträde.

Jösses.

Men det kanske är tur att vi moraliskt vingliga medborgare får hjälp mot cigarettsnattande – och osund bilkörning.

Den dag man inser att det tar längre tid att hitta en parkeringsplats än att gå hem från jobbet körs bildrömmarna till skroten. Men en iskall novembermorgon kan parkeringsnormspuritanerna få en tacksam tanke.

Hela gatan skrapar rutor. Bussen är varm och isfri.

mia.tottmar@dn.se

Storkyrkan 11.00

Vare sig SCB eller Stockholms stad vet hur många kyrkor och andra tempel det finns i huvudstaden. Det är hur som helst för många. Jag tror att Världen skulle bli bättre om vi slapp religiösa Ledare som påstår saker i Guds namn.

Det är lättbegripligt att folk tror. Många frågor är fortfarande obesvarade av vetenskapen. Men betyder det att vi vet allt om Gud?

Alltså, om Gud är allsmäktig (?), så klarar Hon sig utan självutnämnda förmän som förvränger Hennes ord och vilja. Hon? Ja, självklart måste Gud vara Hon. Det säger sig självt. Inget föds av män; utan det är kvinnor som ger liv åt nya människor. En avbild av en livgivare måste betyda: Hon.

Det är så klart heller inga problem för Henne att tala direkt till varje människa. Det har det aldrig varit. Men alltför många har sett möjlighet att sno åt sig makt, sex och ekonomiska fördelar genom att låtsas ha en närmare relation till gud än vanligt folk.

Jag tror att Hon har ett alldeles särskilt plågsamt helvete i beredskap för dem som utgett sig för att föra Hennes talan.

Jag tror det.

jacques.wallner@dn.se

Rotundan 17.30

Det är sällan som jag känner någon omedelbar och ren njutning av att befinna mig i Stockholm. Sannolikt beror det mest på mig själv och allting annat.

Nyligen blev jag tvungen att ta en lång omväg hem eftersom boken jag behövde bums bara fanns på huvudbiblioteket. Regnet föll horisontellt när jag klev av bussen. Alla gick kors och tvärs på övergångsstället. Blev stucken av två paraplyer. Själv hade jag inget.

Ett par gymnasietjejer som skulade i Stadsbibliotekets entré klev motvilligt ut i regnet för att släppa förbi mig.
För varje steg jag tog upp mot Rotundan i Asplunds bibliotek växte ljuscirkeln från den mäktiga, vita kupolen. När jag stod mitt i allt det vita fick jag syn på ett par rader med stolar uppställda framför ett litet podium. På ett blädderblock stod kvällens program. 18.00 Fåglar. 19.00 Filosofi.

Begrep inte riktigt vad som skulle ske. Satte mig inte heller ned bredvid den första åhöraren som kommit tidigt, en kvinna med kornblå slöja. Herregud hur skulle jag ha tid med sådant?

Men en dag ska jag strunta i allt, gömma mig i en av stadens varma fickor och lära mig mer om fåglar.

ann.persson@dn.se

Lilla Essingen 9.20

Grå,

 

grå,

grå,

grå,

grå-å-å-å.

November.

Vårdcentral.

Tio glåmiga, bleka ansikten. Halsont, influensa, frossa, feber. Tio par mungipor pekar nedåt.

Men inte där. Titta. En liten glad. Inte ens en meter hög. Hon lägger pussel. Det är kul. Hon pratar med pusselbitarna. Då och då lägger hon en uppfordrande hand på pappas knä. Här, hjälp till med de svåra bitarna.

Där är en till liten. Han är också glad. Sitter på pappas starka arm. Ålar i famnen, sträcker sig mot barnet som pusslar när pappan går mot doktorn.

Jag tänker på tussilago.

De finns där under höstlöven och väntar.

virve.hedenborg@dn.se

 

Lidingö 18.55

Det känns lite pinsamt. Inte det att jag börjat med stavgång, även om jag hela tiden av någon oförklarlig anledning måste ursäkta min nya motionsform med att det är suverän träning för en man med slitna knän.

Det går ju så sakta.

Hur jag än tar i så har jag svårt att riktigt få upp farten. Har en runda på en knapp timme som jag brukar knata. Det händer att jag hamnar efter mer vanliga gångtrafikanter, håller de bara hygglig fart så får jag problem.

För man vill ju gå om.

Det känns löjligt att ligga steget efter och trots kraftiga stavtag inte komma i kapp och förbi. Ibland har jag tur att de viker av så att jag slipper skämmas.

Hundägarna slår jag, i alla fall så länge deras älsklingar stannar och kissar vid varannan stolpe.

Och så finns det de som gör sig roliga på min bekostnad. ”Hallå, du har tappat skidorna”, är en inte helt ovanlig kommentar. En skånsk lustigkurre kom med ”Grimlund, har du gått ned?”

Jag sträckte på mig och drog in magen tills han i nästa andetag kom med den dräpande kommentaren: ”Jag tyckte jag såg dig på övervåningen alldeles nyss.”

Kul.

lars.grimlund@dn.se

Katarina kyrkogård 13.10

Här sitter man i ganska vanlig ordning och äter en medköpt macka i den tillfälliga höstsolen. Då går hon förbi från ingenstans och river upp en stor svart klump.

Jag har inte sett henne sedan grundskolan. Då blev hon mobbad. Varje dag, antar jag, och jag hörde till den värsta sorten. Inte mobbade jag henne, nej, jag var en av alla de där fega jävlarna som bara såg på. Mobbarnas publik.

Det särskilt vidriga med hennes historia är att hon antagligen inte var trygg någonstans. Många år efter skolan kunde man läsa i en kvällstidning att hennes föräldrar terroriserat henne på alla möjliga sätt. Slag, brännmärkning, batterisyra, avföring och ensamma nätter utestängd på balkongen var några av inslagen.

Nu går hon alltså här. Inte kan jag avgöra hur hon mår i dag, men det ser åtminstone harmoniskt ut. Hon håller någon i handen och de skrattar gott. En för snabb överläggning leder mig till att inte ge mig till känna utan bara se på.

Jag ångrar mig förstås ett ögonblick för sent. Ska det vara så svårt att säga förlåt? Slänger mackan, äckladav att jag fortfarande är en feg jävel.

ossi.carp@dn.se

 

Sveavägen 15.00

Det är fem nummer kvar till min tur. I systembolagsbutiken på Sveavägen är det fortfarande betjäning över disk. Försäljaren berättar att det finns ytterligare två sådana äldre butiker kvar: på Odengatan vid Vasaparken och i Gamla stan.

Förr grabbade man inte åt sig drickat från lagerhyllor, pappkartonger med kran fanns inte. Det var liksom mer av betjäningskultur över druvans berusande safter.

Butikernas sortiment fanns överskådligt i montrar längs innerväggarna. Inför fester patrullerade man nyfiken framför dem. Direkt över disk gick det nästan alltid att framgångsrikt rådfråga expediten, sådant som Kronstam numera sköter genom knapphändigt enkelriktade sms.

Med detta sagt är inte självbetjäningen värdelös. Systembolagen var förr lite som en sista rest utav det gamla Motboks-Sverige. Folk kände sig granskade när de skulle beställa sina dryckesvaror. Det fanns en påtaglig skamatmosfär på Systemet som är svår att förstå i dag.

På sistone har Stockholm också fått två nya butiker med särskilt kunnig manuell betjäning, i Söderhallarna och i Hötorgshallen. Men känslan av att vara granskad har för alltid försvunnit.

marcus.boldemann@dn.se

Hagaparken 17.47

Jag vänder staden ryggen, kliver rätt in i ett vått, halt mörker. Furorna skjuter upp som missiler ur marken. Så när på en slirande joggare och en hundägare är det kusligt öde. Bara några hundra meter bort ligger staden, men när reklamskyltarnas ljus från Norrtull inte längre når fram till min rygg är det omöjligt att förstå hur nära Sveriges urbana hjärta jag befinner mig.

Det här är ju urskog. Kraftfull, omslutande. De sparsamt upplysta grusvägarna, Brunnsvikens svarta spegel, doften … Jag blir betagen, mållös.

Bara det avlägsna dånet från E?4:an påminner om staden. Var är alla människor? Varför är jag nästan ensam här en vardagskväll i november? Var är alla som likt mig behöver syre?

Så plötsligt ett staket. Då slår det mig: det är ju här hon bor, kronprinsessan Victoria! Eller har hon kanske inte flyttat in än? Jag inser att jag inte riktigt hängt med i svängarna. Men jag undrar hur hon mår. Och vad hon tänker om sin gubbsjuka pappa. Själv tänker jag att om vi nu nödvändigtvis ska ha ett sånt däringa kungahus, så är det kanske det är läge att hon tar över nu. Innan det är för sent.

ulrika.by@dn.se