Djurgården 04.00

Vargjakten är snart över. Ackompanjerad av en hetsig debatt om vargarnas utbredning i landet. Dessbättre sköts inga i Stockholm. Det betyder att Skansens vargar är kvar.

Några andra finns inte i huvudstaden. Inte än.

Annons:

På Skansens hemsida står det att man jagade varg på Djurgården 1689. Om vargen står: ”Förutom älg och rådjur äter vargen gärna hare, grävling och hjort. Vissa individer kan specialisera sig på tamdjur, framför allt får och ren men även hund.”

Vad bra!

Äntligen kan de otaliga rådjuren i Stockholm möta motstånd. För att inte tala om kamphundarna.

Plantera ut några ryska vargfamiljer på Djurgården vetja! Och i skogsområdena mellan Solberga och Älvsjö, Sätra och Skärholmen, Hagsätra och Långsjö, Högdalen och Farsta, på Järvafältet samt vid Flaten.

Men först! Låt de berörda, de som bor där vargarna ska vistas, få säga vad de tycker. Låt stockholmarna bestämma hur många vargar det ska vara.

Ge närdemokratin en chans! Och inte bara i Stockholm. Låt också landsbygdens befolkning bestämma om sin närmiljö. För demokratins skull.

jacques.wallner@dn.se

Lundagatan, kl 10.50

Publikens gensvar är överväldigande! En åskådare är så entusiastisk att han försöker ta sig in till scenens mitt flera gånger. En vänlig famn hinner hindra tilltaget.

När morgonrävarna rusar fram ovanjords och Storebror och Lillasyster kanin gömmer sig i sin jordhåla blir det lite för läskigt. Flera i publikhavet vänder sig om i bänkraderna för att söka stöd och tröst hos medföljande. Sen gömmer Lillasyster sig. Auditoriet hjälper till att leta. Där bakom är hon. Nej där!

Stockholms barnscen imponerar. Det är andra gången vi besöker Teater Tittut. Förra gången stiftade vi bekantskap med den lilla trädgårdselefanten Pomelo som surrealistiskt nog bodde under ett makrosblad. I stan finns också Teater Bambino, Teater Pero, Teater Tre och varje dag minst en föreställning på Junibacken – för att nämna några till.

Det är spännande att se hur de böcker vi läst får liv. Det är en fröjd att höra barnen kikna av skratt tillsammans.

Men den direkta publikreaktionen är inte alltid lika charmig: ”Mamma, jag vill gå NU.”

Måste ha kommit från någon annans unge.

virve.hedenborg@dn.se

Globen 20.15

Rysarmatcherna i handbolls-VM avlöser varandra. Men det råder knappast någon VM-yra i kungliga huvudstaden. Inte så konstigt kanske med tanke på att inte en enda match spelas i Stockholm. Norrköping, Linköping och Skövde duger bra. Resten avgörs ännu längre söderut med Malmö som sista spets.

Stockholm säger sig vilja ta upp kampen med Göteborg som den stora arrangörsstaden. Att Göteborg fortfarande ligger tre steg före Stockholm är ingen nyhet, men nu är till och med Malmö på väg att gå förbi.
Visst hade Globen funkat som arena för finalspelet. Men som vanligt vaknade man för sent och blev helt utan.

Men det stora problemet är inte bara de stora mästerskapen. Det saknas en acceptabel arena för något mindre evenemang, en modern hall för kampsportsgalor, innebandy, ja, handboll också för den delen.

Frågan man ställer sig är varför lilla Larvik i Norge och Herning i Danmark har multihallar som tar 6–7 000 åskådare när miljoner stockholmare får nöja sig med Eriksdalshallen från slutet av 1930-talet, en sliten hall som med lite god vilja tar in 2 600 åskådare.
Men tre sprillans fotbollsarenor ska vi ha.

lars.grimlund@dn.se

Karolinska 11.23

Bedövningen har tagit, hoppas jag. De har byggt upp ett grönt tygtält över mig, så jag ser inte axeln där kirurgen ska skära, men jag har sett skalpellen i det bleka ljuset. Det är inget stort ingrepp, det vill säga: inte för kirurgteamet, jag svettas, jag hör min andning tydligt och jag hör en radio i bakgrunden, men mest hör jag sköterskan som pepprar mig med frågor om Dagens Nyheter. Jag svarar så gott jag kan inifrån mitt heta tygtält. Jag gillar att prata om DN men är för omtöcknad av bedövning, av oro, av kniven. Frågorna fort­sätter, men jag har sjukhusbyxor på mig, bar överkropp och strupen lite för blottad för att kunna svara skärpt.

Till slut ber kirurgen om tystnad och jag kan koncentrera mig på att inte koncentrera mig på axeln som ska få sitt efterlängtade sår.
Det handlar om hyfs, om vanlig vänlighet och om att när man har ett överläge måste man vara extra snäll (Bamse­-stylee). För ska det finnas en relation mellan makt och visad vänlighet, måste den vara omvänd. På ­andra sidan stiletten, eller bötes­blocket, eller intervju­mikrofonen, är vi redan tillräckligt rädda.
Med eller utan egna byxor.
harald.bergius@dn.se

Slussen 13.40

Mitt på Slussen springer jag på en gammal kollega. I dag är han 90 år och oförskämt pigg. Dessutom full av synpunkter, inte minst om Slussen.

– Jag har aldrig trivts med dagens Slussen. Det har alltid varit en snuskig stämning här. Alla de där gångarna öppnade möjligheter för naturbehov redan när de kom till. Det fanns inga sådana gångar i gamla Slussen.

Perspektiven hisnar. Det tog några sekunder att begripa att han med sina nittio år talade om det Slussen som revs i början av 1930-talet för att bana väg för den nuvarande klöverformade trafikkarusellen.

– Gamla Slussen var intensiv och gemytlig på samma gång, även om folk stundom slogs. Bland byggnaderna på södersidan låg en omtyckt restaurang nedanför Södermalmstorg. Pelikan hette den. Min far tog mig med dit en gång, vi gick hand i hand.

Gissningsvis kommer en och annan 90-åring att säga något liknande om nuvarande Slussen när nya Slussen har stått i åttio år. Gången tid glömmer snusket i gångar och passager.

marcus.boldemann@dn.se

Västerbron 20.57

Jag hade inte packat en pinal när det ringde på dörren. En tapper skara av de närmaste skulle hjälpa mig att flytta, och där stod jag alldeles vilsen med en påse udda strumpor i handen.

Snart skulle jag fylla 29 och hade aldrig haft ett eget hem. I tio år hade jag flyttat runt mina grejer.

I minnet flyter mina och andras tillfälliga boplatser ihop. Vi var tre vänner som delade en etta i Blackeberg. Jag minns hur jag vaknade bakom en soffa i ett kollektiv i Alvik, somnade i ett garage i Djursholm, hur jag upptäckte att jag som inneboende hos ett par betalade hela hyran och mer därtill. Var det jag eller någon annan som en period kom över ett rivningskontrakt snett under Essingeleden? Man kunde titta rakt in genom köksfönstret i en loftgång i Vårby gård, Fisksätra tornade upp sig som en satellit ute i skogen.

På bussen efter jobbet är det till mitt bo jag längtar. Mitt hem är mitt lugn, min hydda och det bästa är att det är mitt alldeles eget.

maria.ringborg@dn.se

Västertorp, 21.30

Omklädningsrummet i Västertorpshallen. Dags för handbollsmatch med gubbarna i Sannadal. Det är veckans höjdpunkt. Det finns ingen bättre terapi för en stressad storstadsmänniska. Må vara att nivån inte är den högsta, eller som en gammal lagkamrat uttryckte det: ”Äntligen har jag nått dit jag vill i handbollskarriären. Inga träningar. Bara matcher.”

Ombytt och klar gör jag som de andra, lägger ner ytterkläder och skor i min väska och tar med den in i idrottshallen, omklädningsrummet lämnas helt tomt. När jag ställer ner den bakom spelarbänken slår mig en tanke. ”Vart tog värdeväskan vägen?”

När jag började spela handboll samlades alltid lagets värdesaker i en enda väska, ofta tränarens. Kläder och skor fick vara kvar omklädningsrummet. Någonting har hänt. Men vad? Att svepande påstå att ”det var bättre förr” på grund av att värdeväskan inte tillämpas längre vore fel, speciellt när vi har fått så mycket annat i stället. Portkoder, billarm och självförsvarssprej för att bara nämna några.

paul.hansen@dn.se

Södermalm 10.12

Trappan har blivit en rutschkana. Hunden far i väg på bakhasorna som ett oljat troll. Människor kan klamra sig fast i ledstången.

På en skylt står ”Inget vinterunderhåll”.

Nä, skulle inte tro det.

Så varför sätta upp en skylt?

DN-kåsören Ingemar Unge resonerade för många år sedan kring den lilla extraskylt som sitter under den överkorsade hunden på vissa tunnelbanevagnar.

”Gäller ej ledarhund”, står det.

Vem riktar den skylten sig till? undrade Unge.

Knappast till den synskadade, som inte ser den. Knappast till hunden, som inte kan läsa. Följaktligen till vän av ordning, som annars skulle slänga av alla ledarhundar.

Tankearbetet bakom ”Inget vinterunderhåll”-skyltarna gick förmodligen i samma riktning.

Alla kan se att trappan är glashal, eller att det är en halvmeter snö på den sällan utnyttjade gångvägen.

Men när skylten står där kan inte ens den mest ihärdige felfinnare hävda att all gatumark ska vara som ett salsgolv, trots att det är mitt i vintern.

Och hunden och jag kunde ha tagit en annan väg.

mia.tottmar@dn.se

Vasastan 23.59

Minns du julhandeln? Mellandagsrean? Nyårsfirandet? Januarirean? Trängseln kring julbord, i affärer och på systemet?

Nu är de tiderna förbi.

Räkningar ska betalas.

Aldrig är det så långt till lön som i mitten av januari!

Tidningen skriver om solförmörkelse och fåglar som faller döda från skyn. Tydliga järtecken om bistrare tider.

Jag möter det nya året med att febrig och förkyld slappa i soffan och se undergångsfilmer: ”På stranden”, ”The day after tomorrow”, ”2012” och ”Vägen”.

Hur skulle vi stockholmare bete oss vid kris och katastrof? Skulle alla friska män och kvinnor dra mot närmaste utfart? Eller skulle vi hjälpas åt i nöd?

Läsning av stadsdelstidningarna gör mig betänksam. Där finns en hätsk oförsonlighet. Bilister–cyklister–gående i en evig strid om vilken grupp som är hänsynslösast. Hundälskare mot hundhatare. Djurgården–AIK. Ickerökare–rökare.

Och så vidare.

Det saknas försök till förståelse av den andres ståndpunkter. Bara jag-min-mitt.

Och själv?

Jag vänder blicken inåt – och finner inget bra svar.

jacques.wallner@dn.se

Söder Mälarstrand, 17.00

Lyfte nyligen in min cykel från gården till förrådet. Ja, det var dumt att glömma den där under en meter snö. Straffet kommer. Men sedan, när den rostiga kedjan är bytt ska jag åter glida längs Söder Mälarstrand. Det finns en punkt, strax efter Västerbron, som jag passerar efter fem varje dag. Där är det som att cykla på vatten. Det är en av de få platser där jag verkligen upplever Stockholms berömda vatten. Har nämligen ingen båt.

Man hör ju talas om det när stan ska säljas till utombys: Vattenfestival, Stockholm Waterfront osv. Och ser det, från relingen på en bullrig Waxholmsbåt eller någon bro – men då tänker jag på självmordshopparna.

I tidskriften Arkitektur ser jag att professorn Gunilla Bandolin, som byggt den människovänliga bryggan i Hammarby sjöstad, drömmer om samma sak som jag: fler små sittplatser längs kajerna. Om nu Stockholm ska vara i ”världsklass”, som politiker gärna säger, hoppas jag att de inte glömmer det lilla anspråkslösa kluckandets betydelse för oss som bor här. Överraska mig i vår.

ann.persson@dn.se