Sankt Eriksgatan 18.16

Sista dagen i februari och dags att låta nyårslöftet fly.

Jag var ambitiös inför det nya året.

Redan före nyår köpte jag en stor stekpanna på extrapris för 399 kronor.

Inventerade köket och konstaterade att det saknades elvisp. Köpte en för 179 kronor.

Nu skulle det bli av. En god kosthållning skulle införas. Regelbundna måltider skulle ersätta ett liv på öl och mackor.

Som alla mina kampanjer fick också den här ett namn inspirerat av Operation Overlord och andra större militärmanövrer under andra världskriget.

Operation SDS fick det bli: en förkortning av Stek Dig Stark.

Den står helt i samklang med strategiplanen FP2021 och inte i alltför stor konflikt med den någorlunda återkommande (hmm …) offensiven Clean Sweep.

Men jag borde ha anat oråd.

Varför övergav jag från början matlagningen?

För att det är urtrist att ägna tid åt att laga Mat som man sedan ensam skyfflar i sig på fem minuter.

Elvispen är ännu inte använd … Dags för operation Happy hour! Vilken tur att Stockholm har nästan 2 000 restauranger

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Renstiernas gata 18.00

Det var när vi skulle ha gäster, som vi inte känner så väl, som jag plötsligt insåg att vår hall liknade ett sopberg i Neapel. Vid dörrmattan fanns en liten smal passage, mellan pappersbärkassar med gamla vinflaskor och tomatburkar. Usch! Finns det någon annan i Stockholm som har det så? Misstänker att alla i familjen hade gjort som jag. Tömt köksskåpet, burit ut påsen och så någonstans i tamburen börjat fundera på om det inte var bättre vänta. För halt, för kallt, för bråttom. Väntar tills det åtminstone bara är minus 10 C.
Hade det varit någon nära, som skulle komma på besök, hade man kunnat be dem ta ett kliv över soppåsarna.
Det blev jag som gick till sopstationen. Två fullproppade bärkassar i varje hand. Hem-från-jobbet-rusning och bara en liten trång stig att gå på mellan ispucklarna på trottoaren. Inte heller var det någon som tog ett steg åt sidan för att släppa fram en galen kvinna med klirrande kassar.
Är det bara jag som snart hellre äter upp mina sopor?

Ann Persson

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hamngatan 10.15

NK är inte Harrods, men det närmsta vi har. En storstad ska ha ett gediget, lyxigt konsumtionstempel. Här ska man kunna köpa allt. På Harrods kan man köpa en elefant, har jag hört. Det är säkert en råttan i pizzan, men ändå. NK håller ställningarna och har till exempel en mycket välsorterad sybehörsavdelning. Utbudet säger något om varuhusets kunder. Jag letar efter ett spänne till en sovmask som täcker ögonen. Spännet finns inte – men många, många andra hyskor finns, särskilt sådana som håller ihop pälsar.

Bredvid tygbutiken ligger hemavdelningen. Varuhusets scenografer är skickliga. Hemma brukar jag trivas ganska bra och tycka att vi nog hittat vår stil. (Så brukar man säga när man gett upp att hänga med.) Men här! Filtar och kuddar i starka färger ligger i perfekta högar. Matbordet som står mitt i ett rum skriker mitt namn. Här är en liten scen uppbyggd – jag och mina vänner för ett intellektuellt samtal runt ett personligt designat bord. Stod det 150 000 eller 50 000 på prislappen? Irrelevant, drömmar är gratis.

virve.hedenborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nippervägen 20.10

Plötsligt öppnar han munnen och det låter som om han ska kräkas. Det gör han också. Känns lite pinsamt på ett 50-årskalas. Men det är varken den goda pajen, pastasalladen eller den heta kycklingen som kommer ur munnen på killen där han står mitt på vardagsrumsgolvet.
Han spyr ur sig kort.

I rasande fart kommer en hel lek med spelkort farande. Ur munnen.
Han fortsätter att lura gästerna med de mest häpnadsväckande nummer, själv står jag som vanligt med öppen mun, skakar på huvudet och bara låter mig luras.
När vi spelade fotboll hade en av mina kompisar en pappa som var kortkonstnär, mister Sim. Han hade fingrar som påminde om falukorvar. Men trolla kunde han. Trots att han visade sin trick i slow motion så var det aldrig någon som fattade hur spaderesset som låg i mitten av leken plötsligt kunde ligga underst. Eller överst. Eller så var det borta.

Mister Sim hade två ettriga mopsar med sig. De sprang alltid in på plan för att jaga bollen. Pinsamt tyckte vi i hemmalaget, motståndarna undrade nog mest hur man kunde kalla en hund för Oskar.
Men trolla bort hundar, det kunde han inte, mister Sim.

lars.grimlund@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gjörwellsgatan 13.00

Direkt efter lunchen på väg tillbaka till jobbet faller en decimeter lång bit av en baguette från himlen rakt framför våra fötter. Jösses Maria, hade vi varit någon sekund snabbare hade vi fått det tunga vattenindränkta brödet rakt i skallen.

Manna var den föda som Jahve enligt Bibeln lät regna ned från himlen under israeliternas uttåg ur Egypten. Här var det dock någon annan som låg bakom leveransen.

Bredvid trottoaren står ett träd och uppe i dess grenar upptäcker vi ett typiskt stort spretigt klotformat fågelbo och bredvid några olyckliga skator som just tappat den förmodligen största matbit de tagit hand om. Nu anländer dessutom en kråka med tydlig avsikt att undersöka baguetten på marken.

Hoppas skatorna fick behålla sitt kap. Pica pica, som fågeln heter på latin, är min favorit i staden. Som elegant performanceartist håller den sig lika karskt framme som den är kaxigt vaksam – en outtröttlig balansgång i jakten på mat.

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vasastan 14.21

Ingenstans, ingen tid alls.

Det finns ofrånkomliga ögonblick i livet.

Min fostermor var gammal. Hon hade ont.

Men ändå; under julfirandet undslapp hon sig: ”… man vill ju leva!”.

Det var då. Nu en influensa och en lunginflammation senare är det slut.

Får dödsbudet i telefon. Går hem. Minns, underligt nog, vad hon ofta brukade laga för lunch när jag under mellanstadiet var avstängd från skolmatsalen.

Stekt wienerkorv, delad i små, några centimeter stora bitar, och äggröra. Jag lagar till. Äter utan att det smakar. Dricker vin. Minns svala händer mot min feberheta panna och en alltid förlåtande kärlek hur dumt man än betedde sig.

Nu är det förbi.

Tänker på det gamla Stockholm hon älskade att berätta om. Fattigdomen i Gamla stan på 30-talet. Den brutala polismakten i Aspudden. Hur hon som barn hörde konstaplarna misshandla de intagna; hur de skrek. De miserabla arbetsförhållandena i skjulstaden vid Hornstull där hennes far reparerade bilar eller i Paulis puderfabrik på Fleminggatan där hon började arbeta som 15-åring.

Dricker mer.

jacques.wallner@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalmstorg 8.20

Tygpåse och eye-liner. Men varken halsduk, mössa eller vantar. Jag fryser bara av att se er där i blåshålet utanför tunnelbanenedgången. Kan ni inte klä er lite varmare, snälla?
Ja, jag har er lite på huvudet. Nittiotalistflickor! Jag har skrivit om er tidigare. Ni som tagit över gymnasieskolorna med era höga betyg.
I veckan pratade de om er på radion. Hela dagen. Men jag fattade aldrig om ni får för höga betyg, eller om pojkarna får för låga.

Hur som helst fick jag lite mothugg i min inre monolog. Jag brukar säga till mig själv, att tänk om det är så att pojkarna helt enkelt snappat upp att utbildning inte lönar sig. Utbildning märks inte i lönekuvertet, som det heter. Tvärtom kan det vara direkt dumdristigt att utbilda sig till, till exempel gymnasielärare. Tänk om det är därför som killarna skiter i det?
Jag hoppas verkligen att jag har helt fel. Och att det blir lite varmare snart, så att ni kan sitta ute igen med era gröna kaffemuggar från 7-Eleven och solglasögon inköpta på Myrorna.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Dieselverkstaden 15.50

Helgen ligger vidöppen.  Storstadens utbud lockar som plockgodis: roliga och spännande museer, workshopar anpassade för de små på kulturinstitutioner, smarriga kaféer, teatrar och vackra promenadstråk.
Ah, att sitta på lördagsmorgonen och välja vad som ska få äran att bryta den snömoddiga vardagens glåmiga evighetsloop av hemmet, dagis, Södra länken, jobbet, dagis och hemmet igen.
Men först ska vi bara.

Och ärenden fixas och tiden går. Medan den ena storhandlar väntar den andra med barnet på bibblan.
Eftermiddagsskymning. Folk droppar av. Det blir nog inte mer av dagen.
Men. En rosa maräng och ett glas saft. Oändliga ytor att springa på utan att halka i slask. En hel vägg full med förvaringsskåp att krypa in och gömma sig i. Herr Muffin tar farväl i läshörnan.

Smått smakar gott, mindre smakar mer.
Ibland stämmer det.

virve.hedenborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skytteholm 13.00

”Välkomna till säsongens första match på Skytteholm.” Plastgräset glänser i vårsolen.

”Packa ihop er, det finns plats på kortsidorna.” Kaffe och mazarin.

”Kul att du är tillbaka Nesh.” Applåder med handskarna på.

”One Kenny Pavey, there is only one Kenny Pavey.” Korta snabba vid huvudläktaren.

”Vi ser hur solen stiger över Råsunda.” Johan Segui i hästsvans.

”Kom igen nu Gnaget.” Kortbyxor i minusgrader.

”Bang Bangura.” Nyförvärv hyllas.

”SM-guld, SM-guld, SM-guld.” Första målet för säsongen.

”Tjerna till landslaget.” Tretton säsonger ger status.

”Vad är ni för djävla pack?” Bortaklacken får alltid viss uppmärksamhet.

”Dagens publiksiffra 2. 712.” Tradition och förväntningar.

”AAAAAAAAAAA.” Jonas drar i gång en klassiker.

”Domardjävul.” Rör aldrig en hemmaspelare.

”Fan, han står ju och sover.” Kvitteringen kommer alltid.

”In med bollen, in med bollen.” Hoppas kan man ju alltid.

”Ska vi gå nu?” Kalla fötter tar ut sin rätt.

”Nästa hemmamatch är nu på lördag då …”

lars.grimlund@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fleminggatan 14.23

Det är lördag, en blek, tapper sol tänder leenden på gatorna. Jag är på Systembolaget och på den tid det tagit att hämta en flaska och betala har det bildats en kö utanför: där står 50 personer, varav en med en ölburk på huvudet. Kön sträcker sig bort förbi guldsmeden, men ännu inte fram till kvarterskrogen på hörnet. Den ljusblå ölburken blänker och jag tänker att nästan alla som bor här, som bor i innerstan, har valt det.

Vi, stockholmarna, är sådana som jag, sådana som menar att det är ett rimligt livsmål att någon gång faktiskt kunna bo i en lägenhet i stan, att nå från förorten till centrum. Vi har kommit hit från mindre orter, för här finns de bästa jobben, de smartaste restaurangerna, föreställningarna, spelningarna, butikerna och människorna. För att vi vill. Och så är det ni som är födda till lägenheter här och som – jag lovar – skulle kunna få något större utanför stan för samma pris. Men som väljer att stanna kvar. Låt oss värna om det. Låt oss ge fan i att sucka över att det är kö ibland, eller att någon ser annorlunda ut. För vore det inga andra människor här skulle jag hellre bott kvar i Orminge – trots att ölburkarna aldrig blänker lika lyckligt där.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0