Djursholm 13.37

Det skulle ha blivit ett hejdundrande kalas. I stället möts vi i Djursholms kapell och sörjer. Du blev ikappsprungen, Olav. Partytälten inhyrda och uppställda i trädgården, cateringmenyn fick ändras. Begravningssupé och 60-årsbaluns kräver sina olika rätter.

Kanske en otippad vänskap. Olav är en av de där vuxna som inte diskvalificerades av att vara min förälder, och som inte ryggade för min truliga tonårstaggighet. Han sket i min tidiga världssorg och svartsyn. Han sa Would you care for a dance Maderia och svängde runt mig ett varv i luften. Han är en av dem som betytt mest.

Hela Olav var en fest. Han gjorde inte skillnad på folk, bara man kunde skratta och tänka fritt. Olav snubblade och reste sig, både som företagare och som person.

Mellan psalmerna tänker jag på Olav och gäddan. Fångsten skulle förevigas men innan kameran kommit fram hann den stela fångsten släppa. Kroken borrade sig med kraft från kastspöt djupt in i nacken. Jag försöker kväva mitt fniss men märker att Olav är där med mig och vi småskrattar tillsammans mellan kyrkbänkarna.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Libyen kl 14.15

NATOflyg bombar Khaddafis stridsvagnar och kanoner utanför en stad som heter Ajdabyia och jag har suttit i en bil i snart femton timmar. Om allt går som det ska så anländer korrespondent Ohlsson och jag i Benghazi om ytterligare två timmar för att under en tid bevaka det libyska upproret. Resan från Kairo har tagit längre tid än planerat. Byråkratin vid gränsen gick väldigt långsamt tills vi till sist träffade en egyptisk säkerhetsofficer som stolt berättade att han hade tävlat i simhopp i Jönköping och minsann dykt från ett hopptorn forMat som en tändsticka innan han glatt vinkade igenom oss.

Om någon någon gång skulle fråga vad man mest sysslar med under en dylik reportageresa kan jag sammanfatta det med två tidskrävande ord: väntan och transport. Men det är som så ofta inget ont som inte också har något gott med sig. En av fördelarna är att det ges mycket tid för funderingar och minnen. När vi strax efter staden Tobruk passerar en uppställningsplats för bussar kommer jag att tänka på en annan resa, med en SL-buss på Södermalm i Stockholm, där en trio smågrabbar satt och skrävlade på smågrabbars vis:

”Min pappa är jättestark, han spelar fotboll”, sa den första. ”Min pappa är starkare, han styrketränar”, sa den andra. Då utbrast den tredje triumferande; ”Min pappa är starkast. Han spelar bowling!” Det får mig att fundera över vart alla curlingföräldrar tagit vägen.

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

City 22.56

Att komma hem ska vara en schlager.  Men i kväll är det snarare ett skillingtryck. Den fuktiga kylan slår mot mig när jag kliver av tåget. De jag älskar är kvar i en hyrd fjällstuga som ligger inbäddad i snö vid ett skogsbryn. Själv går jag ensam hem genom en mörk Stockholmskväll, längs en öde Drottninggata, sneddar vid kyrkogården och följer Sveavägen.

Sedan vi åkte norrut har snön tinat bort. Det är som om den mörka asfalten sväljer allt av stadens ljus.
Utanför biografen står en grupp eftersläntrare och skrattar. Jag undrar vilken av filmerna på affischerna som de har sett. Det låter som om den var bra.
Möter en hålögd man med bebis i bärsele på magen och en stor hund i koppel. Lite högre upp på gatan står några rökare utanför en av restaurangerna.
Viker av och hälsar på en granne som är ute och rastar sin hund.

Nyckeln i portlåset, träffar en annan granne som är på väg upp från tvättstugan.
Från våningen ovanför hörs svagt musik. Lägger mig lycklig i sängen och tänker att trots att stan är stor, finns det en liten vrå där jag känner mig hemma.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm waterfront, 18.30

Bet mig fast som en fästing i en kollega, som tillhörde de inbjudna kvällen då Stockholm waterfront invigdes.

Tidningarna hade skrivit att baren inte ska vara öppen för vem som helst. Hotellchefen förklarade att kongressgästerna ”behöver baren”. Kanske, lovade han, skulle de ”hitta på något” för oss andra som sällan kongressar.

Vi kom in, kollegan och jag. Utsikten är fantastisk. Tänk en träff med någon som just kommit till stan med tåget långt bortifrån.

Jag skulle inte slå omkull vakten om baren råkade vara stängd just denna kväll på grund av säkerhetsarrangemang eller något.

Att det är fullt har man ju hört förut. Vi skulle väl bara gå vidare min träff och jag.

Vad är problemet? En bar så mitt i stan som det bara går måste vara en del i stadens liv. Det finns ju redan de som retar sig på huset. Att göra det till en privat klubb höjer inte stämningen.

Den här helgen är det S-ombud som minglar och vimlar bakom akvarieglaset. Och kanske en ledsen Thomas Östros.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norrtull 16.00

Jag vet att jag har det bra när medierna fylls av krig och katastrofer och mitt stora bekymmer är hur jag ska kunna se matchen.
Det är mycket nu. De stora europeiska fotbollsligorna ska avgöras, i Champions League-slutspelet kämpas om titeln bäst i Europa. Lägg därtill det svenska hockeyslutspelet och att den allsvenska fotbollen har premiär i helgen.

Jag kan se framför mig hur några tv-direktörer nu vrider sig, skrynklar tidningen och utbrister: ”Jamen hur svårt kan det vara? Beställ våra tv-kanaler!”
Men … om livsmedelshandlarna funkade som tv-bolagen skulle det låta så här: ”Jaså, du vill köpa en liter mjölk. Då måste du också köpa fem kilo potatis, ett storpack köttbullar, tre stora chipspåsar, en blodpudding och fem liter mineralvatten med violsmak.”
Mors!

Alternativet heter sportbarer. Men de saknar helt själ. Favoritlaget där heter Mammon. De borde tvingas deklarera några sympatier. Typ här visas alltid Djurgården, Arsenal, Bayern München och Real Madrid. Men i stället visar huvudstadens barer alltid samma match; den de tror drar in bäst pengar.

Jacques.wallner@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Arlanda kl 10.40

Flygplanskö. Som tidsfördriv brukar jag skanna folkmassan efter någon jag skulle vilja prova på att vara. Vem som lockar växlar bland annat utifrån ålder (min och deras) och vad personen ser ut att ha för mål med sin resa.
För femton, tjugo år sedan hade jag säkert helst velat vara den där långa, skrangliga tösen på väg till modelljobb, no doubt. Nu tycker jag mest att hon ser hungrig ut.

Lite vid sidan av står en dam som väntar på insläppet för första klass-resenärerna. Hon kommer från en av Sveriges rikare släkter och proffsreser med bara ett handbagage. ­Säkert ska hon till en egen våning i New York. Ja, henne vore jag gärna i mer än en dag – fast helst i en yngre tappning.
Åh hoppsan, där står en tidigare kollega. Vi orkar inte umgås och i en tyst överenskommelse tittar vi båda diskret åt olika håll. Henne vill jag inte vara, det är alldeles för likt.
Undrar om någon vill vara jag? Den hade strax fått njuta av åtta ostörda timmar med två små flaskor vitt, två filmer utan avbrott och en tupplur mitt på dagen i en tillbakalutad fåtölj.
Inte så glamoröst, men härligt ändå.
virve.hedenborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Junibacken 11.55

Plötsligt är han borta. Någonstans i myllret tycker jag mig skymta en treåring med Djurgårdströja. Men det är varken en Djurgårdströja eller Assar.

Han skulle ju bara leka på sjörövarskeppet. Själv skulle jag sitta och titta på när han tog befälet som sjökapten.

Det tog fem sekunder så var han borta.

Ingen Assar på båten, en snabb överblick bland ett femtiotal knattar som sitter och väntar på en teaterföreställning ger inget resultat.

Herregud, vart tog han vägen?

Jag ber en man vid en av utgångarna att stoppa alla treåringar med Djurgårdsmärken. Har han smitit tillbaka till restaurangen, sugen på fler pannkakor? Ingen blåtröja där heller och nu börjar paniken närma sig. Har han redan hunnit smita ut?

Sekunderna tickar i väg och hjärtklappningen ökar. Kan man ställa sig och ropa Assar, som ett kraftfullt vårtjut?

Då får jag se världens gulligaste lillkille klättra upp på kommandobryggan. Han vinkar glatt. Jag försöker att se oberörd ut och vinkar tillbaka.

Hur lång preskriptionstid är det på en borttappad treåring?

lars.grimlund@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hemliga udden 13.32

Jag har en hemlig udde där snön ligger kvar. Snöskorpan är hård vid den bästa platsen som har mjukt formade klippor gjorda för en filt.

Sommardagar med tur är filtplatsen min. Oftast har jag tur. Udden ligger i ett finare villaområde och den som bor här har säkert båt att åka ut i skärgården med. Bor man inte här är det svårt att hitta hit.

En aprildag sken solen. Jag och mina vänner packade badkläder och en liten grill. Det var egentligen lite för kallt, men vi hade längtat en hel vinter. Så fram med bikinier och blekblå ben! Snart fick vi sällskap, en tjugo personer dukade fram Mat några meter bort. De tittade på oss och vi tittade på dem. Vi insåg att lika mycket tyg som skyler våra kroppar, lika mycket hud visar de slöjbeklädda kvinnorna intill.

Vi hoppade i det iskalla vattnet. Strax kom kvinnorna efter. Med stora rosa badringar runt midjan och de tunga svarta tygsjoken smetade mot kroppen kiknade de av skratt. När vi traskade hemåt någon timme senare satt de och åt i sina blöta kläder. Akta er för blåskatarr, tänkte jag men vågade inte säga till.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gärdet 10.27

Jag erkänner:  Gärdet är okänd mark för mig. Kanske just därför bestämmer vi oss för att steka pannkakor vid äventyrsparken vid Kaknästornet. Först måste Gärdet traverseras och besegras. Barnen är laddade. Vi halkar ut på den ömsom porösa, ömsom tunna isen som täcker fältet. Vårvintern bubblar under isen, jord som vill vakna till liv stiger upp ur sprickor. Barnen älskar det. I tre minuter.

Sen börjar de undra. Över bajset. Överallt ligger det. I stora högar. I utsmetad form. Ibland fryst. Ibland rykande färskt. Den där mulliga doften av vår känns plötsligt fadd. ”Det luktar bajs, mamma”, konstaterar sexåringen.

Jag lovar både honom och storebror att om de lyckas ta sig över detta minfält av fekalier utan att trampa i skiten ska de få extra många pannkakor.
Något litet häpnar jag över hur naiv jag varit. Jag trodde Gärdet var ett tjusigt ställe, i stället visar det sig vara Stockholms största hundbajsgård. Men som sagt, det kanske bara var en nyhet för mig, inte för dig.

ulrika.by@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen 17.00

Tunnelbanan rasslar in på Slussen. Stationen ser ut ungefär som den gjorde för femtio år sedan. Men inte vagnarna. De var gröna och inuti satt man på gröna säten på något slags galon. Väggarna var kyligt beigefärgade. Detta i kombination med de kalla lysrören gjorde att man såg dödsblek ut.

Atmosfären kändes artificiell. Jag minns när det plötsligt efter flera år dök upp en testvagn som var inredd i varma färger. Vilket lyft!

Under en resa vid den tiden uppträdde folk hovsamt lågmält, helgnätter undantagna. Om någon sagt att det bara några årtionden senare skulle glamma och ljuda av livliga människor och talas en massa olika språk i vagnarna hade förmodligen ingen trott på det. Än mindre att det skulle höras melodisnuttar och signaler överallt från trådlösa telefoner.

Själv försöker jag ständigt gissa vad det är för melodisnutt som hörs och vilka språk folk talar. Det kan vara nog så svårt. En varm atmosfär råder för det mesta i vagnarna.

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0