Stora Essingen 19.27

Jag har inte möblerat om på tio år. Soffan är från Ikea, köpt under tidigt 90-tal.

– Grå skinnsoffa, det har bara invandrare från Mellanöstern, säger kamraten.

Annons:

Och jag. Den är skön att sova i. Och lätt att torka av när hunden har tassat ner den och marmeladmackan slunkit i väg.

Det är prylar överallt. Släktfoton, halvlösta korsord, porslinskatter, solkiga pocketböcker, morfarsmors rosa glaslampa, omatchade kaffekoppar.

Förfärligt. När någon kommer på mig blir jag sannolikt förvisad ur stan.

En broderad duk på soffbordet. Souvenirelefanter som hänger från vädringsluckan i köket.

Så kan vi inte ha det i vinstmaximeringens Stockholm.

Skillnaden mellan ett nymålat, kliniskt rensat och med en enda stilig möbel i vardagsrummet prytt hem och en hjälplöst bebodd lägenhet kan vara en halv miljon, visade det sig vid en försäljning i grannskapet.

Det är lika bra att resignera i sin smaklöshet och låta soffan stå kvar. Jag skulle förmodligen gå back på att släppa in en mäklare och kan aldrig flytta.

mia.tottmar@dn.se