Albano 18.05

Det står en kvinna böjd över vägen med en stor plastpåse i handen mitt emot Stockholms universitet. När jag kommer närmare upptäcker jag att hon fyller den med hästbajs som hon plockar upp från gatan.

Har det månntro kommit någon ny förordning från gatuförvaltningen eller vilken myndighet det nu är som nu överser dylika ärenden?
Jag upptäcker att jag upptäcker helt andra saker i tillvaron än normalt när vi har fått Sixten som inneboende. Han är en Jack Russell på fem vårar, vars bästa gren är att dra i kopplet när det börjar osa katt i kvarteret. Hans näst bästa gren är att skita i Högalidsparken och jag går numera ingenstans utan fickorna fulla av bajspåsar.

Annons:

Även om jag inte jobbar i samma skala som tanten utanför Stockholms universitet har jag blivit rätt skicklig på att plocka bajs. Men att agera husse handlar förstås inte bara om att plocka upp efter Sixten. Promenaderna med min fyrbenta vän leder även till många varma möten. Otaliga ”Gud vad söt han är” och ”Får man klappa honom?” ackompanjerar även den kortaste bajsrunda. Vi funderar nu på att köpa egen hund. Koppleriverksamhet är ju skitkul.

paul.hansen@dn.se

Årstafältet, 7.45

Mårran bor på Årstafältet.
Hon är stor, kall, orörlig och skrämmande. Allt hon tar på förvandlas till is. När jag var liten var jag rädd för Tove Janssons Mårran, och nu har jag alltså sett henne på riktigt.

Den var en vårmorgon häromdagen då jag hade plockat fram cykeln. Äntligen skulle den stinna vinterbuken, uppbyggd under fem månaders bilåkande, börja trampas bort i vårvindar friska.

På höger sida av grusvägen var gräsmattorna prydligt nykrattade från skräp, grillmöb­lerna framställda och barnbollarna låg kvar från gårdagskvällens lek.
Vårfint, förberett, förväntansfullt.
På andra sidan: En stor, oformlig, grusklädd massa bredde ut sig och och spärrade den väg jag var van att ta över fältet. Under det hårda, bruna lagret av smuts låg kompakt, packad snö. Den som föll i fjol – och i år med, för den delen. Dumpad och övergiven.
Mårran.

Innerst inne längtar Mårran efter ljus och värme, men hon vet inte hur hon ska få till det. I stället sätter hon sig på den hon vill närma sig, som då fryser till is. Åh, jag hoppas att solen lyckas värma upp även Mårran i år.

virve.hedenborg@dn.se

Norr mälarstrand 8.46

Man brukar säga att bilen tar fram det värsta hos människan, i mitt fall är det cykeln.
På Norrmälarstrand vid morgonrusningen ställs allt på sin spets. Jag ser dem inte längre som människor, utan som insekter, cyklisterna från Kristineberg, Alvik och Bromma som kommer emot mig i en massiv svärm.

Vi har de färgglada fjärilarna som tänker mer på att komma fram hela och rena än själva hastigheten, dit hör jag själv. Vi ses av de andra som farthinder och det sägs ibland lite elakt att vi inte lämnat larvstadiet.

Sedan har vi de tuffa flugorna med full cykelmundering och ombyteskläder i rygg­säcken.
Spindeldjuren är den artrikas­te och mest utbredda gruppen, där ingår bland annat klokryparen som kommer på retrocyklar. De ser häftiga ut, men är predatorer som lever på att skratta högt när de pressar sig förbi kvalster och andra små insekter.

Och till sist har vi cyklistens motsvarighet till bålgetingen, med bockstyre och signalgul väst. När de kommer är det bara att väja. Ja, jag vet att de inte är farliga eller attackerar utan anledning, men läskiga är de.

lilian.almroth@dn.se

Rålis 13.23

Det luktar bajs i parkerna och allergin har öppnat näsans vårflod. Uteserveringar är inne igen och på varenda grön plätt finns knoppar som öppet trotsar Karin Boye. Jag suger i mig den första varma solen som alkisarna nere på hörnet suger i sig den sista kalla supen – och vi blir lika röda i ansiktet. När jag trycker fingret mot pannan bildas en vit fläck som långsamt klingar av. Det är vår och stan är så där vacker som den bara är när man inte har kameran med sig.

Det är vår och jag har blivit påsprungen av en överyster joggare, jag har varit ute och cyklat och på balkongen blommar de tygblommor vi köpte en gång när vi skulle vara borta – för att lura tjuvar att här bor det någon. Samma rosa tygblommor som vi nu har framme för att lura oss själva att här bor det någon som kan sköta om blommor.

Och nere i Rålambshovs­parken har jag lyckats med en dragning som verkligen snurrade upp två milt intresserade sjuåringar. Det luktar bajs i parkerna, färskt och varmt bajs.
Finns det något bättre?

harald.bergius@dn.se

Heleneborgsgatan 20.40

Efter förra krönikan om Sallys docka kom det många fina mejl. Det var Sallys mamma Moa som eftersökte dotterns tappade docka med en lapp i närbutiken, en efterlysning som jag vidarebefordrade: ”Sally, 3 år, har tappat sin älsklingsdocka … Dockan är ganska lortig, har tygkropp och plasthuvud, plastarmar och plastben. Har du sett den/tagit hand om den? Ring oss så gör du Sally lycklig.”

Många vill hjälpa till. En kvinna mejlar om en docka hon hittat i samma område för två–tre år sedan och eftersom barnbarnet inte ville ha den och ”dockan behöver en dockförälder” undrar hon om Sally är intresserad.

Även Sallys mamma Moa har hört av sig. Hon tackar för hjälpen, informerar om att dockan ännu inte är återfunnen och berättar att den nya, renare varianten är accepterad av treåriga Sally men att det inte riktigt är samma kärleksfulla relation. Ersättningsdockan saknar den personlighet och livsvisdom som den gamla, Moa, hade. Men, fortsätter hon, den sorgliga historien har en guldkant. Samtidigt som dockan försvann, under ett besök hos släktingar, befann sig mamma och pappa på BB och ”en förlorad kärlek kunde i alla fall till viss del ersättas av en ny då Sallys lillasyster föddes samma dag som hennes älskade dockbebis försvann”.

paul.hansen@dn.se

Ballongberget 17.14

Den börjar anta surrealistiska former,  Stockholms omdaning. Förändringarna syns, timme för timme. Det är som att staden likt en förpuppad larv krånglade och krälande försöker ta sig ut. Här och var liksom spricker gamla uttjänta skal, ur skarvarna skjuter det nya upp.

På andra ställen raseras det. Grävskoporna äter betong och spottar ut armeringjärn; här ska plats beredas! För den framtida stadsdelen Haga-staden vid Norrtull, för Nya Karolinska, för stadsdelen Arenastaden på Solnasidan, för nationalarenan.
Tänker jag efter cyklar jag genom typ en mil av byggarbetsplats på min väg till jobbet. Varje eftermiddag, på väg hem, har omgivningens skyline förändrats. Kan inte låta bli att undra hur mycket det myglas i byggprojektens Stockholm, Göteborg är knappast unikt…

I fallet med nationalarenan har sex personer delgivits misstanke om mutbrott, den förre stadsdirektören i Solna fick gå. Skandal, så klart.
Men det är som att det drunknar i ljudet från hammarslagen.
Kanske är Stockholm, trots allt, för stort…

ulrika.by@dn.se

Götgatsbacken 17.30

Medan jag kollade in posten i hallen vid hemkomsten spred sig en alltmer påträngande lukt. En titt på golv och sulor visade att jag trampat på en hundbajshög någonstans utanför porten.

Förr hände detta förbluffande ofta. En vacker septemberdag i början av 1970-talet skred jag Skeppargatan fram i dess fulla längd och räknade in 329 bajshögar.
Stadens invånare gillade inte sådana högar och protesterade alltmera högljutt. Från år 1977 fick hundar bara bajsa i rännstenen eller på körbanan. Det fungerade inte heller. Fem år senare kom nya regler. Sedan dess har man sett hussar och mattar snällt plocka upp bajset i svarta plastpåsar, medan alltid lika undrande hundar kastar förströdda blickar på hanteringen.

I veckan när jag gick Götgatsbacken fram slog vurmen att räkna till igen. Denna gång cigarettfimpar utanför krogarna. Jag fick omedelbart ge upp. Det var hur många som helst.

Så blev det sedan rökförbud infördes på restauranger. Men till skillnad från hundägare anses rökare av stadens politiker vara obildbara lortgrisar.

marcus.boldemann@dn.se

Stadsbiblioteket 19.57

Det var en gång på Stadsbiblioteket som taket rasade in över mig.
Under studieåren levde jag i läsesalen till höger uppför trappan. Egentligen inte för att jag pluggade särskilt ihärdigt, utan för att där kändes det som om jag gjorde det.

I stället plöjde jag först filosofihyllan och gick vidare med psykologi. På ett sätt var det här jag blev jag. I alla fall delvis. Jag hittade min inre kompass. Eller så hade den alltid funnits där, men min nål fastnade i en tydlig riktning. Jag lärde mig om livet och människorna, jag fick fler ord till mitt ständiga vardagsfilosoferande. Teori blev min bas för att fatta beslut i praktiken. Ibland blir det fel. Och jag försöker förlåta mig själv, give the girl a brejk.

Det var på f jag fick en smäll rakt i ansiktet så hela huvudet svällde upp till en fyrkantig låda. F som i Erich Fromm och ”Flykten från friheten”. Om hur skrämmande det är att ta ansvar för sitt eget liv – och våga välja att göra det. Smällen var insikten om att det viktigaste jag har, det är min frihet. Men också det svåraste.

maria.ringborg@dn.se

Södermalm 13.05

När sambon C våren 1998 upptäckte att Alfonsdockan hade ramlat av trehjulingens flak skyndade hon sig till leksaksaffären och köpte en ny.  Sonen Ludvig, fyra år, hade inte upptäckt förlusten och hon lade, utan att säga någonting, den nya dockan på cykeln. Dagen efter kastade Ludvig en blick på flaket och yttrade fem ord: ”Det är inte min Alfons.”

I dag, tolv år senare, har han kommit över det hela men berättelsen om barndomstraumat lever kvar som ett bevis för att barnets förhållande till leksaker och verklighet alltid bör bemötas med respekt. Själv är jag fortfarande imponerad av att min mor kunde hålla masken när jag, sju år gammal, gravallvarligt meddelade att jag skulle bli pirat. Att jag senare upptäckte den kraftigt begränsade tillgången av utbildningar i ämnet och bytte inriktning är en annan historia.

Men varför berättar jag allt det här? Jo, i dag upptäckte jag en lapp i närbutiken som började: ”Sally, 3 år, har tappat sin älsklingsdocka någonstans på sträckan Långholmsgatan, Högalidsgatan, Pålsundsgatan. Dockan är ganska lortig, har tygkropp och plasthuvud, plastarmar och plastben. Har du sett den/tagit hand om den? Ring oss så gör du Sally lycklig.”

Så om någon av er läsare har sett dockan, mejla mig så vidarebefordrar jag gärna det till Sallys föräldrar.

paul.hansen@dn.se

Stora varuhuset 19.48

Att köpa nya byxor kan vara en plåga. De är för långa i benen, för snäva över stussen eller för stora i midjan. Det slutar för det mesta med att jag står kallsvettig i provhytten med fem sex hoprafsade par, samtidigt som min självbild raseras.

Det är då hon plötsligt dyker upp – superexpediten. Hon kan även vara en man, kan tilläggas, men i dag uppenbarar hon sig i form av en 50-årig kvinna med finsk brytning.

Vi står vid avdelningen där ett av de klädmärken som symboliserar amerikansk östkust huserar (och då pratar vi inte hiphop). Ett par ljusa chinos ska införskaffas, ”vårens måste” enligt flera av de glansiga modemagasin jag läser med blandade känslor.

Oj, siffran på prislappen var väl tilltagen. Men längre bort finns mer moderat prissatta kläder. Efter några minuter står jag där med fem par beige byxor av olika snitt. Min storlek kunde superexpediten läsa av med bara blicken. Faktiskt en storlek mindre än vad jag själv valt, och de passar. De som säger att man kan köpa sig lycka har rätt – i alla fall i dag.

lilian.almroth@dn.se