Åhléns city, 17.30

I kväll är vi många gamar som cirklar kring bytet.

Rea!

Annons:

Jag har jobbat i klädbutik och vet hur jobbiga vi är. Vi kopplar bort trevlighetspiloten. Inga ”Ursäkta, jag undrar om den här finns i den här storleken?”

I stället: Riv, rafs, slit. Jag såg den först!

Det är först här i butiken som du och jag ser hur sjaviga vi ser ut och inser behovet av förnyelse. Jämförandets förbannelse.

Och i år finns det verkligen riktiga fynd att göra. Kedjorna slåss om våra pengar efter vårens misärförsäljning. Halva priset, man sparar ju praktiskt taget pengar på att handla – väl?

Fast, det ligger redan en del reakap i klädgömmorna hemma. Den var för liten, för stor, för konstig, hade fel färg – men kändes helt rätt i rearushen.

Mitt tips – årets reatrofé blir helkroppsoverallen i tunt, slinkigt tyg. Den kommer att hänga vackert på galgen i många garderober i flera år framöver. Plagget har en tilltalande idé; bekväm, praktiskt allt i ett-upplägg, ser sval och skön ut och tyget faller vackert. På hängaren. På kroppen? Katastrof för alla utom mycket unga (alltid söta) eller mycket slanka personer.

Sergelgatan 13.23

Ah, sommar.  Äntligen dags att sätta på sig badbyxorna, ta av sig skjortan och gå och handla mitt i stan. Känna ac-vinden virvla runt brösthåren i kassakön på Stadium och Åhléns. Fukta tunnelbanesäten med ryggsvett och verkligen visa vilken fin gymvår det har varit.

Eller? Någon som tycker att vuxna människor som bevisligen (vintern är exemplet) kan sätta på sig en skjorta innan de handlar gärna ska göra det?

Jag brukar ibland tro att vår överraskande hänsynslöshet mot varandra har att göra med att vi är rätt nya i stadsmiljön, att vi är ett folk vars vanor utvecklats i glesare delar, där mänskomötena var begränsade till den närmaste familjen och till den där grannen som ändå skulle ha’t för sin förbannade gärdsgård. Idén är att hade vi bara haft en längre och större tradition av stadsliv så skulle vi trängt oss elegantare, suckat mindre, varit mindre nervösa i möten med främmande, stått till höger i rulltrappan och till och med väntat till dess alla (som vill) gått av innan vi äntrat tunnelbanan.

Men tesen håller inte.  Den här stan, vår stad, Stockholm, har funnits sedan tidigt 1200-tal, fick sina stadsprivilegier den 1 maj 1436 och det är över 575 år sedan nu: så snälla, snälla klä på er.

harald.bergius@dn.se

Skeppsholmen 02.33

Melodin och texten ringer till i min skalle. Låten är ju namne med denna spalt. I morgon är det dags för den folkkära sången i tv-apparaterna. ”Allsång på Skansen” har premiär.

Lasse Berghagen skrev ”Stockholm i mitt hjärta” på beställning av Ulf Adelsohn när denne skulle tillträda som landshövding för Stockholms län år 1992. Adelsohn ville ha en ny sång om huvudstaden. Det fick han med råge när Berghagens alster blev signaturmelodi för allsången.

Kalla låten pekoral, men den har slagit och blivit Stockholms alldeles egna, enda schlager.

Någon schlager är däremot inte ”Sakta vi gå genom stan” – min egen Stockholmsfavorit som Monica Zetterlund lanserade för 50 år sedan. Mästerligt bar hon upp Beppe Wolgers fria översättning av ”Walking my baby back home”. Han lät den utspelas i den ljusa stockholmska sommarnatten där ett kärlekspar emotser soluppgången.

”Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt/ Sakta gå hem genom stan/ En kyss sen går man sakta igen/ Sakta en tur genom stan.”

Stan är tillräckligt stor för att rymma båda låtarna.

Årstavägen, 16.25

Det pekar mot en riktig råttsommar.

Länge cyklade jag förbi på mornarna och tänkte inte så mycket på prasslet. Men så här sent på eftermiddagen är det trots allt lite ovant att se små klungor av böljande, håriga ryggar kila fram och tillbaka över stigen.

Alla har en råtthistoria, och de kommer ofta fram så här till grillsäsongen – berättade med skräckblandad förtjusning. Jag lovar den var SÅ HÄR stor!

Mitt första råtta i stadsmiljö-minne är från New York. Det kändes helt rätt att se tre riktigt feta råttor rota runt på en bakgata bland de karaktäristiska soptunnorna av plåt.

Här hemma såg jag länge bara en skymt av en svans eller skuggan av en rygg nere på t-banans spår. Men sedan lossnade det och de fanns överallt. I Vasaparken, i parken mellan Radio- och tv-huset, i Tessinparken, utanför DN-skrapan.

En av dem bosatte sig under rötterna till vår fågelmatarbuske i trädgården.

Utan att gå in på detaljer gjorde en till mig närstående person en så kallad Runar (dock med luftgevär), och numera har vi råttfritt i trädgården.

Så länge det nu varar.

Buss 434 17.10

Passerar Londonviadukten. Bussen är knökfull. Vi andas på varandra, värmen är olidlig och bussen ger ifrån sig allehanda oroväckande ljud. Vi ömsom sitter och står och halvligger bland kylväskor, resväskor, bagar, väskor på hjul och jag funderar över det här med hierarkier.

Här på bussen är den rådande ordningen tydlig. Högst upp i näringskedjan står de som alltid pendlar, de som permanent bor i Värmdö. De har mest rätt till plats. (Jag beundrar er verkligen, tack för att ni tar bussen och inte bilen, tack!)

Sen kommer vi som åker med väldigt jämna mellanrum, året om. Vi tycker att vi är lite finare än de sommarstekare som plötsligt invaderar ”vår” buss till Sollenkroka. Eftersom vi är lite finare har vi lite mer rätt till plats än de.

Längst ner står alltså de som bara tar sig ut till skärgården när solen skiner.

De släpar med sig allt från backar med öl till blommiga parasoller. De skränar ofta som måsar.

Jag förstår att de har exakt lika mycket rätt till plats som jag, för innerst inne är jag en god människa.

Vad jag däremot inte fattar är att SL inte kan sätta in en extrabuss.

ulrika.by@dn.se

Söder Mälarstrand 17.34

Strosar längs Söder Mälarstrand. Vi stannar till när Sixten möter Ragnar. De sniffar varandra i rumpan en stund. Man undrar ju vad hundar tänker när de utför det obligatoriska vädrandet av respektives bakdelar. ”Hallå där. Luktar du också bajs?!”

Jag upptäcker ett missat samtal från en gammal vän. Jag ringer tillbaka och vi bestämmer träff. Sist vi sågs var Ingrid Luterkort 99 år och snart fyller hon 101. Jag är glad och ödmjuk över att återigen få se henne. Att livet trots allt lever vidare. I oss båda. Inför döden har Ingrid länge varit osentimental.
”Jag är medveten om att det inte kan vara så lång tid kvar. Jag vill ha varje minut i mina händer och att livet ska ha någon mening. Sedan tror jag att det blir skönt att få somna. Jag ska stoppas ner i Pjätteryds kyrkogård och bli till jord. Det är en så vacker plats.”

Vi talar länge om resan vi gjorde till barndomshemmet i småländska Kärrnäs med lillasystern Carin. Jag glömmer aldrig kvällen, två fnittriga nittioåringar smuttandes grogg på familjerecept: ”sherry och whisky”. När jag undrade över blandningen, hur många delar det skulle vara av respektive sort, fnissade de enstämmigt:
”Hur många du vill!”

paul.hansen@dn.se

Biblioteksgatan 11.26

De höga råvarupriserna märks inte bara på finansmarknaderna, pantauktionens montrar är belamrade med guld. I dag är det visning, och vi är ett tiotal som är här i jakt på en bra affär. En äldre man studerar noggrant föremål efter föremål. Själv strosar jag i sakta mak genom lokalen.

Det är något ledsamt över att se alla dessa föremål utan sina ägare. En ensam Lisa Larsson-tomte blickar lite sorgset ut över lokalen. Lite längre bort i en monter hänger flera pärlhalsband.
Men det som fångar mitt intresse är en filigrancollier i guld med stenar, som hämtad ur ”Tusen och en natt”. Jag funderar över vem som burit den. Prislappen skvallrar om att dess ägare en gång i tiden sett sig som rik – sedan måste något ha gått snett.

En ung man som ser ut att jobba på någon av de framgångsrika mäklarhusen i närheten tränger sig förbi. Han vill lägga bud på en av praktklockorna, när jag tjuvkikar på utropspriset ser jag att den kostar minst en normal månadslön.
Så är det på livets marknad – det finns både vinnare och förlorare. Hoppas att jag slipper tillhöra de senare.

lilian.almroth@dn.se

Fredsgatan 14.50

De förbeställda taxibilarna rullar fram en efter en. Ingen av dem är min. Ut från Rosenbad strömmar män och kvinnor som drar på var sin rullväska av det mindre formatet, sådana man får ta ombord som handbagage på flyget.
Rymmer regeringskansliet?
Det är varmt och nästan styv kuling. Tittar in i det vita, dammiga ljuset. Där är den igen, den skrovliga planeten Melancholia som närmar sig jorden i Lars von Triers senaste film.
I veckan såg jag filmen på bio och är fortfarande under stark påverkan av den outhärdligt tramsige danskens filmkonst, som alltid finner någon väg in under skinnet.
Det har gått 20 minuter sedan jag beställde taxin. Högst tre minuter, lovar telefonisten på nytt.
Taxichauffören är på gränsen till nervsammanbrott. Varför gräver de överallt i stan samtidigt? Dammet yr, och hägg och syren och björk har slagit ut på en gång.
Det är syrefattiga dagar för oss pollenallergiker. Nästa år ska jag hämta ut min allergimedicin i tid i stället för att dra runt som en trasa och tro att jag är med i en film av von Trier.