Tumbatåget kl 22.33

En sen kväll på pendeltåget mot Tumba. Vagnen far genom en mörk skog.

– Där ute råder ljustystnad, säger en ung kvinna till sin medpassagerare.

Ljustystnad – jag hade hört ordet bara någon vecka innan. Då i samband med ett bygglovsärende där någon ville ha stora upplysta fönsterrutor i ett hus som ska stå mitt ute i en nästan orörd känslig naturmiljö. Jag kan förstå om bygglovshanterarna reste ragg. På sådana ställen blir det synnerligen påtagligt när någon tänder en vräkig ljusanläggning.

Ibland kan till och med en ensam naken glödlampa i en dunkel omgivning kännas förskräcklig. Obönhörligt dras blicken dit. Man blir bländad. En stjärnklar himmel släcks – på en plats där man kan njuta som bäst av den.

Tillbaka i Stockholm möts jag av det verkliga ljushavet. Begreppet ljustystnad får mig att minnas äldre tider då det fanns lyktor, inga starka lampor, heller inga vrålupplysta reklamskyltar. Då spreds ett slags romantiskt nattligt skimmer med förstärkta kontraster och konturer så att hus och gator såg ut som fantasifulla kulisser.
Det är minnen med blandad förtjusning, för numera kan jag se vem jag möter på gatan och var jag sätter fötterna.