Östra Södermalm kl 22.15

Allt står inte rätt till.

Det kändes i luften redan när vi klev över tröskeln.

Annons:

– Är det stängt? frågar jag.

– Nähädå, skrattar krögaren nervöst.

Maken ser spänd ut, rullar med blicken och försöker få mig att förstå.

– Vad är det nu? frågar jag.

Krögarens skratt har nått hysteriska höjder.

Han står och hänger med några snubbar som sitter vid ett av hörnborden.

Ser nu att männen runt bordet har gängvästar. De är visst på väg, men först ska alla på muggen. En och en svassar de genom lokalen. Vi andra lusläser menyn. Det är knäpptyst. Tjejen bakom bardisken ropar på krögaren när chefsvästen tar fram plånboken. Krögaren viftar avvärjande. Chefsvästen ler och stoppar tillbaka plånboken i bakfickan.

I början av hösten kunde man läsa, bland annat här i DN, att gängvästarna bråkade om vem som äger Södermalm.

– Titta inte, väser maken.

Han har sannolikt rätt. Bäst att sänka blicken. Låtsas som om det regnar. Eller att man är ett träd.

Men jag knyter näven i fickan. Och hoppas att de går upp i rök. Poff.

Fridhemsplan kl 12.45

Hon var kanske fem år, mörk hy och stora mörka ögon. Hon stod och tittade på mig en lång stund, sedan sa hon:

– Du är lika tjock som min pappa.

Det hade hon rätt i, och det sa jag.

Därmed kunde hela historien vara slut. Men vänner av moral, etik och ordning vaknade till runt omkring och talade om hur mycket bättre det var förr och ”såna där ska lära sig folkvett”.

Någon vecka tidigare satt jag på tåget. På andra sidan gången satt ett ungt par, han svart, hon vit, och deras två barn.

In trädde ett äldre par, och hon rynkade genast på näsan som om hon kände en otrevlig odör. Båda iakttog det unga paret och deras barn. Men de uppförde sig exemplariskt, till deras synbara besvikelse.

Ut från stationen kom det äldre paret bakom mig. Hon gick igenom och instämde i de stora ”tankarna” i både Adolf Hitlers och Martin Luthers judehat. Hon beklagade sig över apartheids fall i Sydafrika. Och fördömde blandäktenskap. Hon sa sig be till gud för att sådana skulle förbli barnlösa. När hon upprepade ”Hitler hade inte fel i allt”, vände jag mig om och sa ”Sieg Heil, lilla damen!” Hon bara gapade.

”Jävla nasse!” sa en passerande herre – till mig. Men annars var det tyst.

Vad får man egentligen säga?

karl-erik.nordqvist@dn.se

Liljeholmsbron kl 19.56

Jag är på väg hem efter en sen kväll på jobbet. Hoppas hinna innan barnen har lagt sig. Nina Simone i lurarna.

Tankarna fladdrar.

När Nina slutar sjunga blir det tyst. För tyst. Någonting är fel.

Tåget står stilla, lutar konstigt och det är kolmörkt utanför. Jag är alldeles ensam i vagnen.

Jag fingrar på mobilen. Vem ringer man? SL? Brandkåren? Eller sambon och säger att jag nog inte hinner till nattningen?

Efter några minuter knackar det på rutan. Det är t-baneföraren, en smal kvinna med rakt, blont hår. Hon går fram till dörren och trycker in handen mellan gummilisterna så att vi ska kunna höra varandra.

”Jaså, här sitter du.”

Ja, det kan jag ju inte förneka.

”Jag ropade ut att det var avstigning flera gånger. FLERA gånger. Och jag släckte lamporna”, säger hon förebrående. ”ALLA ANDRA steg av.”

Jag hummar skamset. Jag vet att jag kan vara lite disträ.

”Ja, här kan du inte gå av”, fortsätter hon, nu lite vänligare.

”Var är vi?” frågar jag.

”På bron. Nu får du sitta här ett tag och vänta tills jag vänder tåget. Men du kommer på fel plattform vid Liljeholmen. Så du får gå en bit.”

”Ja”, säger jag. ”Självklart. Det gör inget.”

Hon går och jag sitter kvar. Efter fem minuter startar tåget.

Jag kliver av vid Liljeholmen och sedan är allt som vanligt igen.

Grisslehamn kl 14.40

Det är ett lotteri att ta bussen från Ålands­färjan. Julbordet är avätet, snapsarna urdruckna, taxfreekassarna packade.

Vilka vill vi helst hamna bredvid under tvåtimmarsresan till Stockholm?

Det godisspeedade handbolls­laget i nedre tonåren? Pen­sionärs­kören som har mjukat upp stämbanden med Bristol Cream? De tystlåtna män som har ett årsbehov snus på sina dragkärror?

Jaaa! Helst snusentreprenörerna.

Nitlott. Två genuina fyllskallar i raden framför.

– Vi har gått femton spänn plus på resan, skriker kvinnan i mobiltelefon till en suparkompis som lämnats kvar i stan.

– Och var är vi? frågar hon sin reskamrat.

– Älmsta och jag har inte blivit avslängd än. Jag gör framsteg, säger han.

Ölringarna pyser.

– Du lovade guld och gröna skogar och det blev bara den breda vägen, klagar kvinnan.

– Det är där det händer. Och nu åker vi förbi Älmsta, säger han när bussen saktar in i Norrtälje.

På den oändligt enformiga motorvägen försöker kvinnan få i gång ett gräl.

– Du kan inte diskutera med ett fyllo. Pröva på mig så ska jag bevisa det, säger mannen.

De vacklar av redan i Täby.

– Nu är vi äntligen framme i Älmsta, säger mannen.

Jag saknar dem hela vägen till Cityterminalen. Svensk stå upp-komik har missat en naturbegåvning.

Sturegatan kl 22

Vem bryr sig om gatuadresser – det är landmärken som ger ledning. Vid en viss ålder kommunicerar man med sådana som inte längre finns.

Den här kvällen ska tjejgänget ses. Bordet är bokat av henne som har bäst koll på nya restauranger. Messen börjar droppa in när det närmar sig. ”Var ses vi? Var ligger stället? ”Det är Brolins gamla, Undici.” ”Ah, ok – gamla Astis alltså?”

Astis.

Då; nervös väntan i kö med lånat leg, falskt SL-kort och ett inövat personnummer (vi hade funnit formeln för att få de sista fyra siffrorna rätt. Som om vakten skulle ha kunnat kontrollräkna …). Väl inne slösades inga pengar på mat – om man inte var tvungen att dela en pizza för att komma åt vinet.

Nu; medelålders kvinnor runt ett bord, beredda att betala lite för mycket för en god middag där upplevelsen av oväntade nya smaker att mingelprata om efteråt är halva grejen.

Tiden går och Stockholms ställen öppnar, har en glanstid och försvinner. Allt är som det ska vara, om än lite vemodigt att minnas.

Andra insomnade hak: Café la Clé, Bäckahästen, Gino, Melody, Ritz, Piccolino, Gildas, Arnolds, Köket, Trap bar. Men Spy bar, det finns i alla fall kvar. Väl?

Västra skogen kl 16.53

Åter har jag bråttom. Denna gång till Pampas Marina för att få tag i en reservdel till båten. Kommer till t-banestationen Västra skogen. Det är bara några minuter kvar tills affären stänger.

Något tar slut i mig när jag konfronteras med Sveriges längsta rulltrappa på 66 meter. Långsamt, långsamt för den mig upp till gatan från en station som ligger 40 meter under markytan.

Senare samma dag på Östermalmstorgs t-banestation, som också ligger långt nere i underjorden, tog det hela tre minuter att komma från perrongnivå till torget.

På sådana djup kommer också nya Citybanan att hålla till. I dagsljusets skimmer tänker jag med glädje på buss och spårvagn. Visst tar de längre tid på sig, men man slipper dessa dödande minuter för att ta sig ned i det trista urberget.

Varför skola billösa människor plågas på detta vis? Det borde vara bilarna som ska ned under jord.

Glad blir man bara av tunnelbanor som går strax under marknivå, som vid Medborgarplatsen eller Odenplan. Eller ovan mark, men det händer ju så sällan i innerstan.

marcus.boldemann@dn.se

Gröna linjen kl 12.27

Damen ser ut som om hon äter kattungar till frukost. Mungiporna långt nere, handväskan som sköld, stint stirrande ut i tunnelmörkret.

Men när en lerig golden retriever trycker sig mot de stadiga skorna – och dess människa börjar ”Ursäkta! Idiothund!” – ler damen med hela ansiktet.

– Åh, vilken rar liten flicka, vad heter en sån fin liten flicka?

Hunden lapar i sig och är älskansvärd till löjlighetens gräns. Och vi pratar ända till Slussen om hundar som fanns en gång och vilken trevlig flicka den leriga egentligen är.

Alla borde ha en hund, åtminstone till låns en stund på en tunnelbaneresa. Stökiga skinnskallar, skrikiga tonårsflickor, kostymkarlar, spända småbarnsföräldrar. Alla mjuknar i anletsdragen, ingen svär över att behöva kliva över en päls mitt i gången, alla aktar svansen.

Stockholmare är inte alls snorkiga och självupptagna. Men den som börjar samtala utan anledning i t-banan kan vara försöksutskriven och vagnen börjar snegla efter järnröret.

I Knäckebrödhult är den gapige mannen bakom dig i kassakön kusin till innebandytränaren. I Stockholm är alla okända och möjligen farliga.

Utom en fånigt inställsam golden retriever. Vi har hittat många oväntade vänner, hunden och jag.

mia.tottmar@dn.se

Slussen 15:37

91 centimeter!

Mannen visar stolt fram fisken. Det är en ståtlig gädda. Färgtäckningen är tydlig och ger ett friskt intryck. Den liknar inte alls den sumpfisk jag föreställt mig att man skulle få upp häromkring.

Uppvuxen på landet har jag betraktat en flytt till stan som ett val där man lämnar allt vad natur heter bakom sig. Det skulle med andra ord aldrig falla mig in att fiska 25 meter från centralbron, än mindre äta något som plockats upp där.

Det är tydligen en snobbig attityd. På länsstyrelsen har de i alla fall inga större invändningar mot att sätta tänderna i en innerstadsgädda.

– Om jag var en gravid kvinna skulle jag undvika insjöfiskar som gädda, abborre och gös som fiskats i centrum. Men jag har själv ätit öring som plockats upp i stan, säger fiskeribiologen Niklas Sjöberg.

Öringen vandrar in från havet och är således inte värre att äta än fisk som fångats i kustbandet. Insjöfisk kan dock ha levt längre i hamnområden med dubiös vattenkvalitet resonerar Niklas Sjöberg, men poängterar att han inte har några belägg för att döma den som oätlig.

Mannen vid Slussen hade uppenbarligen inte heller några problem med fisk av urbant ursprung. 91 centimeter gädda bars hem i en plastkasse.

erik.olsson@dn.se

Skånegatan kl 16.20

Det finns en butik jag bojkottat i det tysta, bara för att jag tyckte så mycket om den affär som tidigare fanns på samma adress. Det är knappast de nya innehavarnas fel. De driver säkert en sund verksamhet, säljer god mat och har det gröna samvetet på rätta stället.

Men ändå. Jag saknar Vickys livs.

Man hämtade på dagis, gick tvärs över Skånegatan till Vickys och köpte mellis, fick alltid extra hushållspapper till glassen, fortsatte till lekparken och tyckte det var underbart att bo i sina drömmars stad.

Sedan dog Affe och affären bommade igen.

Men kvarteren vimlar ju av ställen som säljer allt det Vickys sålde? Det hjälper inte.

En gång när jag handlade på Vickys såg jag på den lilla tv-n bakom kassan att jag tagit fel på avsparkstiden för VM-finalen i fotboll.

Snacka om tv-chock! Jag stod alltså vid en handelsmans köpdisk mitt under en VM-final.

Jag kommer aldrig att glömma.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men det är något som saknas på Skånegatan och jag kan inte släppa tanken.

Tänk att ännu en gång få köpa en banan och en drickyoghurt på Vickys livs. Och få lite extra hushållspapper.

Odengatan 13.45

Två killar och en tjej med invandrarbakgrund, de kan inte vara äldre än 20, tystnar i sitt samtal och fastnar på en förbipasserade till synes svensk man i 30-årsåldern. En stilig karl. Bär välputsade Loake-skor, Mads Nørgaard-rock.

Deras blickar är forskande. Möjligen ser de sällan män av det snittet där de bor.

Jag svänger av och passerar Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 och tänker att det är enkelt att peka finger och skrika sig hes om misslyckad integrationspolitik. Lätt att starta Vi gillar olika-kampanjer och sedan fortsätta röra sig i sina vanliga kretsar.

Men fingerpekarna är integrationspolitik; familjerna som väljer att bosätta sig i svenska reservat som Hammarby sjöstad, politikerna som säger att invandring är bra, journalister och andra som står upp för allas lika värde.

Flytta, om du menar allvar. Du behöver inte ta den läskigaste förort du kan komma på, välj ett område som är lite mer blandat än det du sitter i nu.

I längden kanske det innebär att ”lyckad” inte är synonymt med att ha tagit sig ifrån det som kallas invandrarförorten, utan att man lika gärna kan flytta dit – eller stanna kvar.

Vi kan inte förvänta oss att jobbet ska göras i våra beslutande församlingar.

behrang.behdjou@dn.se