Gröna linjen kl 12.27

Damen ser ut som om hon äter kattungar till frukost. Mungiporna långt nere, handväskan som sköld, stint stirrande ut i tunnelmörkret.

Men när en lerig golden retriever trycker sig mot de stadiga skorna – och dess människa börjar ”Ursäkta! Idiothund!” – ler damen med hela ansiktet.

– Åh, vilken rar liten flicka, vad heter en sån fin liten flicka?

Hunden lapar i sig och är älskansvärd till löjlighetens gräns. Och vi pratar ända till Slussen om hundar som fanns en gång och vilken trevlig flicka den leriga egentligen är.

Alla borde ha en hund, åtminstone till låns en stund på en tunnelbaneresa. Stökiga skinnskallar, skrikiga tonårsflickor, kostymkarlar, spända småbarnsföräldrar. Alla mjuknar i anletsdragen, ingen svär över att behöva kliva över en päls mitt i gången, alla aktar svansen.

Stockholmare är inte alls snorkiga och självupptagna. Men den som börjar samtala utan anledning i t-banan kan vara försöksutskriven och vagnen börjar snegla efter järnröret.

I Knäckebrödhult är den gapige mannen bakom dig i kassakön kusin till innebandytränaren. I Stockholm är alla okända och möjligen farliga.

Utom en fånigt inställsam golden retriever. Vi har hittat många oväntade vänner, hunden och jag.

mia.tottmar@dn.se