Sturegatan kl 22

Vem bryr sig om gatuadresser – det är landmärken som ger ledning. Vid en viss ålder kommunicerar man med sådana som inte längre finns.

Den här kvällen ska tjejgänget ses. Bordet är bokat av henne som har bäst koll på nya restauranger. Messen börjar droppa in när det närmar sig. ”Var ses vi? Var ligger stället? ”Det är Brolins gamla, Undici.” ”Ah, ok – gamla Astis alltså?”

Astis.

Då; nervös väntan i kö med lånat leg, falskt SL-kort och ett inövat personnummer (vi hade funnit formeln för att få de sista fyra siffrorna rätt. Som om vakten skulle ha kunnat kontrollräkna …). Väl inne slösades inga pengar på mat – om man inte var tvungen att dela en pizza för att komma åt vinet.

Nu; medelålders kvinnor runt ett bord, beredda att betala lite för mycket för en god middag där upplevelsen av oväntade nya smaker att mingelprata om efteråt är halva grejen.

Tiden går och Stockholms ställen öppnar, har en glanstid och försvinner. Allt är som det ska vara, om än lite vemodigt att minnas.

Andra insomnade hak: Café la Clé, Bäckahästen, Gino, Melody, Ritz, Piccolino, Gildas, Arnolds, Köket, Trap bar. Men Spy bar, det finns i alla fall kvar. Väl?